Good bye beautiful island 

Nu är det över på riktigt. Idag har jag packat ihop väskan för sista gången. Idag är dagen jag sätter mig på ett flygplan som kommer ta mig till Sverige. Det är med en tår i ögat jag nu sitter på min balkong, blickar ut över havet, jag känner sådan enorm tacksamhet. 


Detta är min resa, alla dessa veckor har varit på mina villkor och om jag velat något har jag gjort det, när jag mött på motstånd har jag varit tvungen att lösa det på egen hand. Denna resa har stärkt mig. Det återstår att se hur och vad som händer väl hemma. Just nu är jag livrädd för att falla tillbaka till gamla vanor och mönster. Jag vill behålla lugnet och balansen jag skapat, det är så här jag mår som bäst. När tankarna inte tar över ens förnuft, när de bara är där utan att störa.

Jag har börjat måla upp drömmar och sätta upp mål. Det ska bli intressant att se vilka som förblir drömmar och vilka som jag kommer förverkliga. I Nepal köpte jag en fin skrivbok, det är numera min drömmar-bok. I den skriver jag upp idéer, bucketlist, drömmar och mål. Allt blir lättare att ta på, blir mer tydligt om man skriver ner det istället för att enbart ha allt i huvudet. Det är enklare att jobba med en nedskriven tanke, mål, dröm. Genom att se orden är det som att hjärnan kan spinna vidare på idén, tanken. Testa vet jag!


I onsdags lämnade jag underbara Weligama, hoppade på lokalbussen och åkte till Unawatuna. Det som är så fantastiskt med Sri Lanka är att inget ställe eller strand är den andra lik. Varje plats har på något vis sin egen charm, vilket är toppen för det innebär att det finns något till alla på denna ö. 

Unawatuna har såklart en strand, längs med stranden ligger det hotell och restauranger. Bakom detta ringlar sig små, smala gågator där man kan hitta allt från mysiga caféer och restauranger till souvenirbutiker, fruktstånd och klädbutiker. Det är som sagt charmigt här men två nätter räcker gott för mig. Det händer inte mycket på stranden, det är sälarna i solstolarna så långt ögat kan skåda. 


Igår testade även jag sälvarianten men det är inget för mig. Det är jätte varmt, jämfört med att ligga i sanden men framför allt blir jag galet rastlös. Jag vet inte hur många badsvängar och promenader längs stranden det blev. 
Igår eftermiddag åkte vi till Galle Fort som är på Unisecos lista av världsarv. Vackert ställe och supermysiga små gator och absolut inte mycket turister. Vi kunde gå in i butikerna utan att säljarna var på en, det var snarare tvärtom, att vi fick söka upp dem om vi ville ha hjälp. Vi avslutade trippen med god mat på en mysig restaurang.


Nu är det dags att stänga väskan, packa ihop det sista för att sedan hoppa in i taxin som ska ta mig till flygplatsen. 

Tack för denna tid Asien men framför allt Sri Lanka och fina alla människor jag träffat. Jag är evigt tacksam.

Annonser

Ett nytt paradis

Jag trodde jag funnit paradiset när jag var i Costa Rica och att det bara fanns ett men ack så fel jag hade. Det har visat sig att det finns flera paradis på Moder jord. 


Jag är i mitt paradis, här i Weligama. Jag är förälskad. Jag vill inte lämna detta himmelrike. Dessvärre har allt ett slut och min tid här är på väg mot sitt slut. Imorgon reser jag till nästa ställe, Unawatuna, som kommer få sätta punkt för detta äventyr.


För några dagar sedan lämnade jag Weligama i två dygn för att känna på en annan strand, Mirissa. Det stället var helt ok men inget för mig. Många turister, alla ligger som döda sälar på rad i sina solsängar på stranden och täcker brända delar av kroppen med tygstycken. Har svårt att se charmen med det, dock hittade jag en liten och obefolkad strand en liten bit bort. I sanden på min sarong, det är så jag njuter som bäst. 

Jag föredrar ändå Weligama, det är mitt ställe. Här hänger man i skuggan bland träd och buskar, spanar in vågorna och tittar när folk surfar eller så är man ute själv i vattnet och väntar på den perfekta vågen. Här är det enkelt att börja prata med i stort sett vem som helst. Folk känner igen en och the locals har lärt sig mina morgonrutiner. De vet när jag kommer till stranden, vart jag gör min morgonyoga, vart jag köper morgonkokosnöten, vart jag hyr brädan och under vilket träd jag kommer spendera dagen. Samma sak varje dag, det är då jag mår som bäst. Det kanske låter tråkigt men jag gillar rutiner, särskilt morgonrutiner.


Här har jag dessutom en vän som väntar på mig på stranden varje morgon, jag kallar henne Bella. Hon hänger med på promenad och älskar att yoga med mig. 

Boendet jag funnit är fantastiskt. Igår när jag kom tillbaka och frågade om rum fanns, hade han ett kvar. Det var på bottenplan, helt ok men det luktade mindre bra. När det sticker i näsan vet man att det inte så är hälsosamt. Han berättade att jag kunde byta rum imorngon (läs idag). Sagt och gjort, nu har jag bytt rum och jag bara älskar det. Ljust och fräscht. 


Suranga, som äger stället är toppen, glad, positiv och väldigt hjälpsam. Ska du någon gång åka till Weligama (vilket jag varmt rekommenderar), bo på Surasa Beach Restort. Det är nära till allt samtidigt som man kan vara lite för sig själv. Jag föredrar fläkt framför ac, mest för att jag inte vill att det ska vara svalt när jag är i ett varmt land dock är fläkten ett måste på grund av luftfuktigheten. Jag hittade Surasa via Tripadvisor. Jag gillar den sidan, de ställen jag bokade via dom har varit toppen. 


Jag kan inte förstå, vill inte förstå att det redan gått fem veckor. Jag åkte ju nyss. Jag vill inte åka hem, det enda som lockar mig är mannen. Honom längtar jag galet mycket efter. Det är så häftigt. Man brukar ju säga att kärlek växer på avstånd. Har aldrig trott på det men ack så fel jag haft. Under denna resa har det hänt massor med saker inom mig, bland annat känner jag mig kär. Det är fjärilar och ibland även elefanter i magen och det är en känsla som jag trodde var omöjlig att få känna igen. 

Sakta men säkert är det som att något håller på att öppna upp sig, klarna. Jag ser inte vägen men jag vet målet. Bland annat så har jag sagt upp mig, här om dagen skickade jag ett mail till min chef. Jag har jobbat på HVB-hemmet i drygt ett år nu men nu längtar jag inte tillbaka. Tanken att behöva sätta min fot där igen ger mig mindre bra känsla. Det är egentligen inget fel på stället, jobbet, chefen, kollegorna. Allt är jätte bra förutom att det finns en rädsla inom mig på grund av en incident i somras med en ungdom. När det hände blev jag kanske lite rädd men det har tyvärr bara blivit värre. Det skapar en oro i kroppen, jag gillar inte det. Den andra anledningen till mitt beslut är att jag vill jobba dagtid igen, inga kvällar, helger eller nätter. Allt har såklart sina för- och nackdelar men jag i detta fall så går min hälsa före många lediga dagar. Vad jag ska göra istället återstår att se, jag har en plan men den låter jag vila till dess att jag åter är i Sverige. 


Nu ska jag njuta sista dagen i mitt paradis. Dessvärre blir det nog ingen surf idag. Igår sa nämligen handleden ifrån eller antagligen gjorde jag ett mindre bra upphopp, tryckte ifrån mig tokigt. Just då kände jag inget, smärtan kom på kvällen och jag fick svårt att rotera den. Jag åkte till en ayurvedaläkare som pysslade om den. Är en gång i bandage alltså. Idag känns det bättre men som sagt, återstår att se hur det blir med surfandet. 

To be continued. 

Ute på äventyr

Lite glansig i pannan men lycklig i själen. Att resa själv är både spännande och utmanande men mest alldeles underbart. Kliva upp i gryningen, yoga i soluppgången, surfa på morgonvågorna, frukost med härlig utsikt, lata dagar på stranden, njuta av vacker solnedgång. Ja, det är mitt liv just nu.


Jag var lätt panikslagen när jag kom hit till Weligama men jag borde lärt mig att jag bör ge den nys platsen någon dag. Så har det varit ända sen jag kom till Sri lanka. Imorgon är det än en gång dax att packa väskan för att resa till nästa ställe. Det ligger bara 10 min bort med tuktuk. Där kan man inte surfa, blir där bara två nätter. Stället heter Mirissa och där kan man se blåvalar, det är anledningen varför jag åker dit. Därefter vet jag inte vart jag ska. 


Jag har som blivit lite förälskad i detta ställe, vet inte varför men det känns för första gången på denna resa lite sorgligt att behöva åka vidare. Det är som att jag inte är klar här. Kanske jag åker tillbaka hit efter Mirissa, jag vill ju surfa mer. Återstår att se om jag kommer tillbaka hit efter Mirissa eller om jag åker vidare till någon ny plats helt enkelt. 

Jag har hittat ett schysst frukostställe intill stranden. Det heter Hangtime och har en liten känsla av Sydamerika. Här hänger surfare och yogis. Till frukost idag fick jag havregrynsgröt med kanel och massor av frukost samt en mumsig papayajouice. Bättre start på dagen finns inte och ingen är lyckligare än jag just nu.


Igår var jag ute på äventyr. Träffade en local som tog mig till en strand där det inte är några turister. Ett paradis intill ett korallrev. Jag önskar jag kunde ta med mig lite koraller, de är så vackra. Det gör ont i hjärtat att veta och se att de håller på att dö ut, och så är det över hela världen. Det på grund av att vi människor förstör naturen på det sätt vi gör. Inte ok. 

Därefter åkte vi till en liten ö, en privat ö men han kände de som ägde ön. Jag hade läst om ön tidigare och att få möjligheten att besöka den kunde jag såklart inte tacka nej till. En liten men alldeles magisk plats, den ön skulle jag inte tack nej till. Tyvärr har jag inga bilder därifrån. Det är så jag gillar att resa, att möta locals som kan visa landet, stället ur ett icke-turistiskt perspektiv. 


Idag blev det nya äventyr till ett vattenfall. Jag målade upp ett sådant man ser på bilder, turkost vatten, högt vattenfall mitt i djungeln. Det var inte riktigt så än om väldigt väldigt vackert. På motorcykel satt jag i cirka två timmar, mer spänd och rädd än avslappnad. Att sitta på ett fordon i relativt hög hastighet med enbart hjälm längs väldigt kurviga vägar är för mig en nära-döden-upplevelse. Nu kan jag dock konstatera att jag överlevde, inga skadade samt att jag skapat uppfattningen av att Sri Lanka är ett enormt vackert land. Ingen bild gör verkligheten rättvis.   


Under timmarna på motorcykeln kom jag underfund med att livet är vad man gör det till. Om du inte chansar, testar så kommer du inte heller att vinna något. Jag har sagt det förr, våga utmana dina rädslor. Det är det enda sättet som kan få dig att växa och utvecklas som person. Jag är glad och tacksam att jag vågade ta mig iväg på denna resa. Jag växer och blir starkare och tryggare i mig själv för var dag som går. Den känslan är fantastisk och jag önskar att alla människor följer sitt hjärta, sin väg och utmanar sig själv ibland, stort som smått. 

Njut dagen du vackra människa! Lev idag för vem vet vad som händer imorgon och ångra bara det du inte gjort.

Livet på Sri Lanka

Livet och lunket här på Sri Lanka är helt annat jämfört med Verkala. Det är mer av allt förutom lugn och härliga sandstränder. Jag har näst intill inte sett solen detta år, det har mestadels regnat eller varit mulet. Det har varit alldeles perfekt för då har jag tagit mig tid att planera och researcha lite om vad jag vill göra här på ön. 


2016 avslutades på ett minnesvärt och känslosamt sätt. Dagen började med att jag och en tjej åkte till ett turtle resque center.


Sköldpaddor är fridlysta, många skadas på grund av all plats som vi människor slänger i havet. 

Därefter besökte vi ett tsunami museum. Det är nu 12 år sedan de 10 meter höga vågorna svepte in över södra Asien och lamslog bland annat hela Sri lanka. Än om jag sett bilder förut så blev det väldigt starkt att vara här där det hände. Något jag reagerade på var att media i Sverige lyfte Thailand mycket, iallafall vad jag vill minnas. Men till saken hör att det ”bara” var cirka 5000 som dog i Thailand medan 2,2 miljoner dog i Indonesien och runt 50 000 i Sri lanka. 

Det gör mig lite ledsen att media i Sverige, kanske hela västvärlden uppmärksammade Thailand och hur katastrofen lamslog bland annat Kao Lak och Phuket men alla människor i Indonesien och på Sri Lanka som kom till så mycket större skada i stort sett bara nämndes. Jag kan ha fel men det är så jag kommer ihåg det. Det är som sagt 12 år sedan katastrofen och idag har de byggt upp det mesta igen, åtminstone längs med sydvästkusten. 


Nyårsmiddag med såklart ris och curry (det är typ det enda jag äter här på grund av att det mesta är gluten i), har hunnit med några olika varianter av vegetarisk ris och curry. Nyårsmiddagen blev det bästa hittills, så många smaker och vällagad var den. 


Det nya året firandes in med bubbel, som för övrigt är väldigt dyrt här. Alkohol kostar mer än i Sverige, anledningen till detta är att de importerar allt samt att de bara har ett ställe, typ systembolag, per stad. En flaska Brut kostar 200-250 kronor, i Sverige går den inte på mer än 70-80 kronor. Men det gör mig inget, alkohol kan gärna få vara dyrt, så kanske folk dricker mer med måtta. Tolvslaget firades på stranden tillsammans med alla tusentals som var i Hikkaduwa.


Igår åkte jag och en tjej till sydöstkusten, vi färdades med lokalbuss vilket var intressant, varmt men framför allt billigt. Med taxi skulle resan gått på ca 600 kr, nu betalade jag 25 kr. 


Vi tog in på ett jätte mysigt hostel med vyerna över risfälten. Imorse klev vi upp kl 04 för att sätta oss i en jeep som tog oss till Jala nationalpark. 


Vi såg alla möjliga djur, allt från krokodiler och bufflar till elefanter och vackra fåglar. 






Det var cirka 300 jeepar ute i parken och alla spanade efter elefanter men framför allt leoparderna. De hade telefonkontakt med varandra och när någon tyckte sig se djuren gick det som en djungeltrummor och alla bilarna tokkörde till platsen i hopp om att se skymten av det ståtliga djuren. Därför blev det ibland kaos och det var jeepar både till höger och vänster. 


Vi har verkligen tur för precis framför vår bil gick en leopard över vägen. Wow så vackert djur! 


Efter detta hoppade jag än en gång på en lokalbuss, denna var i något sämre skick samt att chauffören var gastokig. Tacksam att jag kom fram helskinnad efter fyra timmars resa till hostel jag bokat, som inte riktigt uppfyllde mina önskningar. Förhoppningar på rummen har jag inte längre, men detta rum var mindre trevligt. Det ligger avsides från hela hostlet, saknar takfläkt, så de har ställt in en golvfläkt vilket både låter och fläktar mindre bra. Det är ju trots solens frånvaro runt 30 grader ute. Det är en bagatell men kanske det tillhör dagens samhälle, wifi på rummet. Här är det i allmänna utrymmen som gäller, gäller dock enbart mitt rum. Det kan nog vara bra att inte alltid kunna vara uppkopplad och online, än om jag bara är det när jag är på rummet. Hur som. Planen var att vara här i sju nätter men det blir fyra istället samt att jag ska få byta rum i övermorgon. Det blir bra, jag är tacksam att de försöka lösa det hela på bästa sätt för båda parter. 

Imorgon är planen att söka upp något ställe och ta en surflektion, det ska bli spännande. Jg gick till stranden för att spanade in vågorna i solnedgången och här är de mer i min smak, jämfört med Hikkaduwa och Verkala. Här är de mindre, mjuka och fina. Jag känner mig trots den långa dagen och besvikelsen över rummet lugn inombords. Jag intalar mig ständigt att allt som händer, alla människor jag träffar finns det en mening med. Nu skäms jag nästan lite över min reaktion när jag fick rummet, jag har ju tak över huvudet, en dörr som går att stänga och lås samt en toalett och dusch. Rummet har inget fönster men vad gör det, inte heller finns varmvatten men det gör mindre med tanke på värmen. Ser fram emot morgondagens äventyr, det är ju ett år sedan jag stod på brädan senast. Då jag var jag rädd för vågorna, mitt mål, min utmaning är att bli vän med vågorna och lära känna dem. 

To be continued.