Att möta motstånd

Hur gör du när du möter på motstånd? När du blir rädd och vilsen och inte vet vilken väg du ska gå?


Jag befinner mig i ett vägskäl. I april valde jag att lyssna på kroppen som skrek efter mer vila och mindre tid på jobbet. Jag gick ner i tid och har sedan dess jobbat 75%. Jag har både min chef och läkare på min sida som tycker och bedömer (läkaren) att jag bör gå ner i tid. När jag började jobbet på förskolan i februari valde jag att avbryta den pågående sjukskrivning helt för jag kände mig stark och längtade att få jobba igen. Det höll dock inte så länge, redan efter en månad kom tröttheten, oro, ångest mm. Jag pratade med min chef som lyssnade och satte in stödåtgärder direkt. Vi skapade ett schema som kom att passa mig och dessa månader har jag sakta men säkert bli mindre trött och energi tar inte slut av att bara kliva upp. Att jobba 30 timmar i veckan är alldeles lagom för mig just nu.

Det räcker dock inte att enbart prata med läkare och chef för att kunna vara sjukskriven. Den där försäkringskassan har tyvärr ett veto i det hela, i alla fall för mig och många andra. Att jobba 25% mindre innebär stor skillnad ekonomiskt. Det har gått drygt två månader sedan läkaren sjukskrev mig. Det dröjde nästan 30 dagar innan jag hörde något från försäkringskassan. När de väl hörde av sig tyckte de inte att min och läkarens motivering var tillräckliga för att godkänna min sjukskrivning. Vi har vid två tillfällen lämnat synpunkter, även chefen har lämnat in sin ”syn” på situationen. Idag fick jag det slutgiltiga beskedet, det blev den röda stämpeln. De nekar till sjukpenning. Det gör mig otroligt arg och ledsen men mest rädd. Kommer min kropp klara att jobba heltid? Tänk om jag kraschar rejält nästa gång och vägen tillbaka kan komma att bli än längre. Det sista jag vill är att bli ett ”paket” igen, det var fruktansvärt och jag vill verkligen inte dit igen.

Så vad kan jag gör åt det? Det finns såklart flera alternativ, gå tillbaka på heltid, be chefen om hjälp att ge mig arbetsuppgifter som kan funka eller ta tjänstledigt 25% och fortsätta jobba som jag gör just nu. Pengar är bara pengar men att inte ha många kronor över efter räkningar är mindre roligt. Det skapar stress inom mig, vilket inte heller blir bra. Är det någon som varit i liknande sits, hör gärna av dig, kom med dina råd. Just nu vet jag inte riktigt hur jag ska tänka och hantera denna situation.

Jag förstår inte vad universum försöker lära mig men jag är säker på att svaret kommer till mig så småningom. Kanske det är så att det är dags att börja följa mina drömmar och uppfylla dem. Ångra bara det du aldrig gjorde.

Livet kan kännas tungt i motvind, ha lite tålamod. Våga  vara i stunden, än hur den är. Du behöver inte agera, fatta beslut under denna tid. Koncentrera dig på att andas, var arg om det är känslan du känner, gråt om du känner dig ledsen. Oavsett känsla du har inom dig är den ok. Livet går upp och ner, det är så vare sig man vill eller inte. Utmaningen ligger i att våga vara i det som är. Det är svårt, jätte svårt. Jag ska nu, med detta negativa besked inte fatta några beslut just nu. Jag har fått ett svar jag väntat på, var på sätt och vis beredd på negativt utfall. Hur som helst kommer det att lösa sig, det gör det alltid på ett eller annat sätt. Det är i motvind, i motgångar du har möjlighet att växa och utvecklas. Jag gillar ju utveckling, därför tillåter jag mig att bara vara i några dagar. Vinden vänder tillslut.

Trevlig fredag och njut av stunden!

 

Annonser

När blir det bra?

Detta inlägg kommer att handla om mig, jag kan inte låtsas eller ljuga. Vad är det som händer med mig? Jag förstår inte på mig själv och min kropp. Jag vill och behöver skriva av mig. Det var ju anledningen till att jag en gång för snart fyra år sedan startade denna blogg. Jag ville skapa ett forum för mig själv, där jag kunde samla mina tankar.

dagbog-med-la%cc%8as-108417-1314610

Varför inte skriva dagbok, kanske du tänker? Det har jag gjort i hela mitt liv och jag kom ingenstans med det, det blev mer som bara ett ältande. Jag tänkte om och ville testa något nytt. Min tanke var att om jag skriver så att andra kan läsa det, kommer jag inte älta på samma sätt samt att kanske det kan finnas någon som läser mina ord, känner igen sig. Kanske mina ord kan hjälpa någon eller att någon hör av sig, lämnar en kommentar som ger mig lite kraft och energi samt att får mig att förstå att jag inte är ensam. Sagt och gjort, jag ångrar inte en sekund mitt val. Att få skriva av mig på olika sätt ger mig energi, ibland kan det ta otroligt mycket energi att skriva men när jag väl gjord det, läser igenom mina ord får det mig att se på situationen som är med andra ögon. Det ger mig ibland lite perspektiv på livet.

Som du kanske vet så sa jag upp mig när jag var på min resa. Riktigt så enkelt var det kanske inte, det blev en liten längre process. Men nu är det klart, jag ska byta arbetsplats. Jag ska tillbaka till förskolan. Jag ska börja jobba med barn igen, något som jag för två år sedan sa ”aldrig mer”. Jag börjar om 1,5 vecka. Det känns spännande samtidigt som jag är livrädd. Tänk om jag inte pallar trycket, tänk om det smäller rejält igen, tänk om jag inte kan läsa kroppens signaler. Tänk om chefen tycker att jag jobbar för långsamt eller inte gör ett bra jobb. Tänk om jag måste be om att få gå ner i tid, för att kroppen inte orkar. Vad händer då? Jag är så trött på att känna mig misslyckad, på att göra mig själv och andra besvikna. För det är något jag ofta upplever. Jag lovar och planerar men när det väl kommer till kritan blir jag liggandes i soffan, benen bär mig inte. Jag orkar ibland inte ens svara i telefonen eller på ett sms, orkar inte hitta på någon bortförklaring, ljuga om varför jag måste ställa in planerna.

Jag trodde att jag var bra, tillbaka på banan efter resan men nu inser jag att det inte alls är så. Jag hade hunnit falla längre ner i utmattningen än jag trott eller velat inse. Jag förstår det nu. Jag förstår att jag inte alls är ”frisk” samtidigt som jag inte kan förstå varför jag inte är det. Jag tycker ju att jag ständigt jobbar med mig själv och min väg till bättre mående. Men vips, pang så faller jag pladask. Jag hinner inte med i svängarna.

Något som fått mig att inse allt detta är mannen min. Det är inte så att han säger saker till mig, att han är elak, snarare tvärtom, han tar hand om mig. Jag älskar honom och är så tacksam att han kommit in i mitt liv. Samtidigt så skrämmer det, rent ut sagt, skiten ur mig. Att känna och se att jag gör honom besviken när jag plötsligt tvärvänder i humöret. Från att vara glad, skratta, ha energi och prata framtid till att helt plötsligt börja gråta eller bli arg och det utan egentlig anledning. Mitt beteende gör mig besviken, det gör ont i hjärtat av att se hur jag sårar honom, gör honom besviken. Jag kan be honom att gå, att han ska göra slut med mig. Jag kan säga att han kan leva ett mycket bättre liv utan mig, vilket jag många gånger tänker. Jag äter ju upp hans energi och glädje. Ibland går han, han säger ”vi ses en annan dag”. Det gör ont i mig, det känns som att hela jag ska explodera. Så många gånger jag hört de orden, från andra människor, jag vet ju vad det innebär. De kommer inte tillbaka. De klarade inte av att vara, leva, umgås med mig. Jag kan förstå dem, jag står ju knappt ut med mig själv ibland. Denna man är dock inte som andra jag träffat, han står fast vid sitt ord. Säger han att vi ska ses en annan dag, då gör vi det. Innerst inne vet jag att han inte kommer lämna mig bara så där, utan förklaring men det finns en stor rädsla. Varje gång han går, är jag rädd att aldrig mer få se honom.

Tidigare har jag inte förstått hur befriande det är att ha någon nära, jag har ju aldrig tillåtit någon att komma mig så nära. Jag kan vara elak och dum, såra honom och göra honom besviken men han stannar trots allt vid min sida. Han säger ofta ”Susanne, det är ok. En dag kommer du bli bra, må bra och vara glad. Jag vet det. Det tar bara lite tid. Tålamod. Jag finns här varje dag, jag väntar och tänker alltid på dig. Universum har lett mig till dig. Det fanns en mening att jag kom till Sverige. Jag fann dig.” Jag blir tårögd av bara tanken på hur han ser på mig och livet. Han har ett stort hjärta, han är lite för bra för att vara sann.

Jag vet inte hur mycket han vet om utmattning och depression. Jag vet inte om han fattar vad han gett sig in på. Jag kan vara glad och har energi några dagar, därefter kommer det dagar och stunder när allt bara är grått. Jag har inte lust till något varken att kliva upp, äta, göra saker eller prata. För att någon stund senare var uppåt och glad igen. Det är påfrestande för honom, jag fattar det och jag ser det på honom. Jag vet inte hur jag ska få honom att förstå att mitt tillstånd, mitt mående som går upp och ner och att det kommer ta tid att läka. Kanske han förstår, kanske det bara är jag som tänker att han inte fattar. Att leva med mig eller med någon som är utmattad är som en dans på rosor, precis som livet i det stora hela, skillnaden är bara att dansen på mina rosor har fler taggar.

Det kommer dagar när jag tänker att det bästa är nog att göra slut, så han kan få ett bra, stabilt och hållbart liv. Den tanken gör ont, jag vill inte vara utan honom, därför säger jag inte de orden längre. Han har fått mig att förstå att han inte ser det som en lösning. Det är jag tacksam för än om det kommer ta tid att våga acceptera det. På samma sätt som att det tar tid att acceptera att kroppen inte orkar och kan vara som förut. Det handlar om acceptans och att våga vara i det som är.

14315252-bee-searching-with-magnifying-glass-stock-vector-bee-cartoon-detective

Jag googlar och läser mycket om utmattning och depression, allt från faktatexter till bloggar. Det som får mig att grubbla lite, något jag söker efter är att ingen skriver om lusten. Vart tar lusten vägen? Lusten till att vilja hitta på saker, busa, umgås med människor finns att läsa men lusten till sex. Jag hittar inget om det. Jag har funderat en stund om jag ska skriva om detta och ja, jag tycker att det är viktigt, utan att för den delen bli allt för privat. Jag hoppas det kan hjälpa någon, att någon känner igen sig eller kan förklara på varför det blir så. Det är inte jätte länge sedan jag träffade mannen, det handlar om några månader, borde jag inte då vilja ha sex typ hela tiden? Jag älskar ju sex och att vara intim med någon man älskar är alldeles fantastiskt. Men lusten är borta, det är som att min hud, min kropp är avdomnad. Jag önskar och vill men den är inte där, jag känner inget. Jag förstår inte. Jag är ju attraherad av honom men det är som att energin inte räcker till, att lust kräver mycket energi. Är det så? Eller är det något fel på mig? När man är nykär borde man väl vilja ha sex mest hela tiden eller är det bara något jag fått för mig? Jag vet ju inte, senast jag var nykär i ett förhållande var för 13 år sedan. Kanske jag har för höga förväntningar på hur livet ska vara när man är tillsammans med någon? Kan det ha något att göra med min utmattning, depression? Jag vet verkligen inte och jag blir galen att jag inte hittar någon förklaring till detta. Jag undrar när blir det bra?

Det är lite läskigt att skriva om sådana här saker, om det mest privata i ens liv. Det är så utlämnade på något vis samtidigt som jag tänker att jag inte borde vara ensam om att känna så här, varav det blir än viktigare att skriva om det.

Detta kanske är ett rop på hjälp. Du som läser, känner igen dig eller vad som, lämna gärna en kommentar eller skicka ett mail till mig med dina tankar om detta. Kanske du har varit där jag befinner mig just nu och hittat en väg tillbaka till lusten, jag tar tacksamt emot tips och berättelser kring detta, som för mig är ett litet problem.

hämta (9)

Detta blev ett långt inlägg och inte så som jag brukar skriva. Idag kommer det inga kloka ord,”positivt tänk” eller utmaningar. Idag blev det bara ord inifrån mig, mina tankar och mina känslor. Så blir det ibland och det tycker jag är helt ok.

Än hur det är har jag ju lärt mig att försöka vara i det som är, att det är ok att känna än vilken känsla som infinner sig. Idag har jag inte mycket energi. Idag hade jag tänkt att gå till gymmet, men kroppen orkade inte, jag stannade hemma och skrev istället ihop mina tankar. Det är ok det med.

Mitt i livet

Livet. Målade du upp som barn hur ditt liv skulle se ut som vuxen? Hade du fantasier om hur du skulle bo, jobba med, barn eller inte barn, gift eller inte osv? Nu när du är vuxen, blev det som du trodde? Eller ser ditt liv helt annorlunda ut? Varför tror du att ditt liv är just som det är idag? Universums vilja eller har allt bara skett av en slup, tillfälligheter?

Alla dessa frågor funderar jag mycket på. Tonåringen Susanne var helt säker på att vid 30 års ålder hade hon ett bra jobb (kommer inte ihåg vad jag ville bli när jag blev stor), hon bodde i ett hus i ett villaområde i Örnsköldsvik tillsammans med en lång och stilig man. De var förlovade och planerade att gifta sig. Tillsammans hade två barn, en flicka och en pojke. Blev det så? Svaret är nej, ingenting av det stämmer.

Jag, i 32 års ålder, lever själv sedan några år tillbaka, jag har inga barn. Just nu bor jag visserligen i ett villaområde i Örnsköldsvik men som inneboende hos en vän. Jag har skaffat mig utbildningar och för ett år sedan valde jag att byta bana. Jag arbetar nu med hälsa och i startgroparna att bygga upp mitt eget företag. Trivs jag med mitt liv? Ja, det gör jag men jag kunde aldrig i min vildaste fantasi ana att det skulle vara så här. 

När jag var ung pratades det aldrig om mental hälsa, jag hade nog inte förstått vad det innebar om det skulle varit någon som berättat för mig att jag måste börja vårda min inre hälsa. Jag ser nu att jag i stort sett misshandlat den mentala hälsan i nästan hela mitt liv. Vi alla har bagage vi bär på, det är det som format oss till dem vi är idag. Händelser, person och handlingar. Allt påverkar oss i våra ageranden som vi gör idag. Det viktiga, som jag ser det, är att bli medveten om dem för att kunna jobba med bitar som blivit mindre bra eller som eventuellt har skadat oss. Ibland känner jag mig som en tickande bomb, jag flänger fram och tillbaka i landet, fattar mindre genomtänkta beslut och bara springer på. Vad blir konsekvensen av det? Vad händer när vi inte tillåter oss att stanna upp och reflektera? Vi fortsätter att springa till dess att vi stupar av utmattning. Då kanske vi tvingar oss att stanna upp en stund, andas lite för att sedan fortsätta i samma spår. Alla är vi olika. Jag har hållit på så där i hela livet. Sprungit, kraschat, gråtit, rest mig och fortsatt springa i samma riktning. För två år sedan sa kroppen stopp på riktigt. Det blev nattsvart, en morgon tog jag mig inte upp ur sängen. Kroppen bar mig inte, magen total strejkade i form av fruktansvärda smärtor. Jag blev sjukskriven för depression och ångestattacker. Jag var hemma några månader, gick regelbundet till kurator och vi började nysta i mitt liv. Det blev bättre och jag kände att jag åter var på banan. Tog ett nytt jobb inom skolans värld, mest för att det var det jag var bra på men glöden för yrket fanns inte. Det tog inte lång tid innan kroppen började signalera att något var tokigt. Jag blev åter sjukskriven, sa upp mig och beslöt mig för att byta bransch, för då skulle allt bli bra. Det handlade ju bara om att jag inte trivdes på jobbet. Eller? Nu har jag bytt bransch, jag börjar se klarare på livet, vad som pågått i mitt liv. Jag inser nu att jag, sedan utmattningen enbart har flytt, fortsatt att springa men i en annan riktning.img_1500

Jag sa att 2016 är hälsans år och det är det. Det är lätt att falla in i gamla mönster, faller ständigt tillbaka. Skillnaden är att jag nu lärt mig att dels lyssna på min kropp redan vid första signal men även att ge mig tid för reflektion och tillåtelse att falla. Att det är ok att vara nere i källaren, vara låg, en dag eller två kanske även tre dagar ibland. Det är ok. För att sedan sakta men säkert resa sig igen, låta hissen gå uppåt. Jag är inte längre rädd för att erkänna för mig själv eller för någon som bryr sig om mig att jag inte mår bra. Förr trodde jag att jag alltid måste vara på topp, annars skulle jag bli ensam. Idag har jag människor i mitt liv som bryr sig och älskar mig för den jag är, oavsett hur jag mår. Det är bland det viktigaste du kan göra, att se vilka du har i din närhet. Umgås med människor som ger dig energi, som ger dig en kram när du behöver det men även när du kanske inte förtjänar det.

Som jag skrev i ett inlägg här om veckan så har jag börjat med en meditationskurs. Jag har länge haft en hat-kärlek till just meditation, jag tänker att jag inte är skapt för att sitta stilla. Jag har jätte svårt att bara vara i det som är och enbart koncentrera mig på en sak, att andas. Ibland dyker det upp människor i ens liv som kommer att påverka en på många vis. Jag träffade en underbar människa för några månader sedan, som själv gått igenom en utbrändhet. Han fick mig att förstå en massa saker om mig själv, bland annat fick han mig att inse att jag misshandlat mig själv i flera år. Han rekommenderade varmt just det här med yoga och meditation. Jag litar på honom, tar hans råd till handling och har bestämt mig för att verkligen ge detta en ärlig chans. Jag tror på det här och så många både vetenskapsmänniskor och ”vanliga” människor kan inte ha fel.

Hur gör du för att hantera och tackla livet och saker som dyker upp? Ger du dig tid för reflektion? Är du sann mot dig själv? Min strävan är att bli autentisk till mig själv, jag önskar att vi alla hade den strävan, då tror jag att vi alla på denna jord skulle må bättre, vara snällare mot sig själv och mot omvärlden. Det skulle vara så mycket mer kärlek. Kärlek är ett av mina favoritord, så länge du gör något med sann kärlek blir det bra. Börja med dig själv, va sann mot dig själv och överös dig med kärlek. Jag vet att du behöver det och förtjänar det.