Årskrönika 2018

Nytt år är här, det innebär reflektion av för min del. Denna punkt är lite av en favorit hos mig, att blicka tillbaka, reflektera och sätta upp nya mål inför ett nytt spännande år. Det är alltså dags för Årskrönika 2018. 

År 2018 var mitt ledord ”I trust that life always, always will take me where I suppose to be”. Ett mantra jag använt dagligen. Det är så bra, så givande. Det ger mig mod att våga vara i det som är. Det får mig att förstå att livet ger mig utmaningar för att jag ska växa och utvecklas som människa. Jag tror starkt på detta. Att jag kan lära av allt som händer och sker och lita på att allt löser sig till det bästa. Mantrat ger mig tillit till mig själv, min inre kraft och styrka. Genom att stanna upp varje dag, att landa på mattan en stund och ge mig tid för reflektion, att andas och på så vis följa min inre väg, min sanning.

Detta år har varit fullt fokus på föräldraskap, att lära känna den där lilla minimänniskan som bott i min mage i nio månader. När jag tittar på bilder jag tagit under året inser jag att mitt fokus har flyttat från mig till min minimänniska.

Från en dag till en annan fick jag ansvaret att ta hand om någon mer än bara mig själv. Omvälvande är ett milt ord. Min förväntan att känna stark lycka och att ett barn är det bästa som hänt och att livet blev så mycket bättre när en får barn, var en självklarhet. Jag har inte och känner fortfarande inte så. Benjamin har förändrat det mesta i mitt liv och många delar har blivit bättre men inget är rosenrött, så som jag föreställt mig att livet med barn skulle vara.

När jag tänker tillbaka på det gångna året kommer ordet kamp upp. Ständigt utsätts vi alla för utmaningar, än om i stunden kan det kännas näst intill omöjligt och kanske svårt att se en vändning, en lösning. Det häftiga är att med tiden så kommer allt till sin rätta plats, hemligheten är just tid. Att verkligen låta allt vara precis som det är, utan att vara där och försöka ändra så mycket. Att jag ser livet just nu som en kamp är inget negativt. Jag är tacksam och kämpar med viljan och tänket att allt löser sig till det bästa. ”I trust that life always, always will take me where I suppost to be”.

2018 har som sagt varit full fokus på förberedelser att bli förälder och sedan att ta hand om det lilla gossebarnet. Livet blev inte som jag föreställt mig eller drömt om. Den där lilla gulliga kärnfamiljen finns inte i mitt liv, inte på det sätt som visas på film och går att läsas i böcker, på det sätt som jag ser många andra har. För mig är det bara en fantasi. Min verklighet ser helt annorlunda ut. Jag och mannen, Benjamins pappa bor inte tillsammans, vilket skedde innan han var född. Det innebär att jag mestadels tagit och tar hand om Benjamin själv. Innan han föddes varit det stormig mellan oss och även första månaderna efter hans ankomst. Jag tror det kallas att hat-älska. Vi vill vara med varandra men vi har inte skapat en gemensam grund att stå på, tror jag. Vi har en drömt, ett mål och det är att bo och leva tillsammans, glada och lyckliga. Just nu finns inte riktigt den energin hos någon av oss, men vi älskar varandra och ses ibland. Åter igen ”I trust that life always, always will take me where I suppost to be”.

Att vara ensamstående förälder är inget problem och många gånger ser jag det som en fördel. Jag kan lägga all min energi och fokus på minimänniskan istället för att ”slösa” den på diskussioner och irritationer på ens sambo. Jag väljer att se det så, självklart längtar jag emellanåt att ha någon att dela alla Benjamins upptäcker med, att ibland ha en famn att krypa intill, att inte behöva planera minsta lilla grej efter mini, att dela på utgifterna och att kunna ägna stunder att bara vara, i andetaget.  Men det är ok och numera är det mesta vardag för mig. Jag har funnit sätt och tillfällen för hushållssysslor, mathandling och ”egentid”. Jag har det bra. Det är bara annorlunda.

Det gångna året har fått mig att inse många saker och numera uppskattar och värderar jag livet annorlunda. Jag har under många år haft psykisk ohälsa men har varit ganska tyst om det. Sedan Benjamin kom in i mitt liv känner jag mig inte djupt deprimerad längre, panikångestattackerna kommer sällan. Genom honom har jag förstått innebörden med att vara i nuet. Så snart jag svävar iväg i tankarna och gräver ner mig i något, rycks jag tillbaka till här och nu. Ständigt kallar Benjamin på min uppmärksamhet. Det är det mest fantastiska med små barn, de struntar fullständigt i det som varit och vad som komma skall. För dom händer livet här och nu. Jag älskar det! Det gör att jag uppskattar små saker, sådant som jag tidigare tog för givet.

Energi är även något jag blivit väldigt uppmärksam på. Att ta hand om ett barn tar mycket energi men oj så mycket energi dom kan ge. Jag har insett att jag inte har råd att lägga energi på att grubbla och analysera, vilket är fantastiskt skönt. Att reflektera är en annan sak, vilket jag ger mig tid till varje kväll. Vikten av att fundera en stund över dagen som varit, att rikta tacksamhet till mig själv får mej att inse att jag är värdefull, kärleken till Benjamin växer när jag reflekterar vad vi gjort under dagen och vad han  upptäckt just den dagen. Som sagt, mitt liv kretsar runt det lilla gossebarnet.

Jag har aldrig tränat så lite som detta år, inte svettats så lite. Jobbigaste ”träningspasset” var förlossningen, hade galet mycket träningsvärk dagarna efter i hela kroppen. Egentligen är det inte sant när jag tänker efter, att jag inte tränat så mycket när jag. Jag tränar varje dag och ständigt ökar min vikt jag tränar med, Benjamin. Att bära omkring på en 8,5 kilos klump dagarna långa är inget för nybörjare, kan jag lova.

Alla promenader med barnvagnen, alla stunder jag guppat runt med honom i famnen för att han ska sova, det har nog gett mig både ben- och rumpmuskler. När jag tittar mig själv i spegeln blir jag blir lite paff. Jag ser ”vardagstränad” ut, alltså inte rippad men ändå tränad. Jag har alltid strävat efter något mer än hur jag sett ut, aldrig varit nöjd med min kropp, att den alltid kan bli starkare, fastare och så vidare. Det är hjärnspöken jag troligtvis alltid kommer få kämpa mot. Men med tanke på att jag för knappt nio månader hade en stor mage är jag mer än förundrad av kroppen.

Än om jag inte tränat mig svettig, yogar jag dagligen. Detta år har det enbart varit en enda dag jag inte tagit mig till mattan, dagen när Benjamin föddes. Jag mår bra av att koncentrera mig på andning och rörelse en stund om dagen.

2018 blev ett år där karriär och ”yrkesdrömmar” fick ta paus. I början av året höll jag en kurs i gravidyoga, underbart och galet roligt var det. Jag längtar tills jag kan hålla kurser igen. Planen var att göra det i höstas men logistiken med barnvakt blev inte hållbar. Under året har jag insett mer och mer att jag inte vill arbeta som förskollärare, vilket i sig är ett steg. Jag vill jobba med människor och hälsa på något vis. Kanske det kommer visa sig hur under kommande år.

Detta år har jag inte rest någonstans, förutom till Trollhättan en gång. Jag längtar efter flygplatser, spänningen och förväntan, att upptäcka och se världen. Det mesta som jag gjorde innan Benjamin kom har tagit paus, då jag valt att lägga all min tid, energi och pengar på mitt underbara gossebarn.

När jag började fundera inför krönikan kändes 2018 som ett rätt mörkt och tungt år. Nu när jag ”tagit mig igenom” det i tankarna inser jag att det inte var så, kanske för stunden, när jag var mitt i ”situationen”. När jag blickar tillbaka till 2018 framöver kommer det kunna sammanfattas som ett år med många utmaningar, men även många insikter och framför allt starten på äventyret med ett litet barn. Att få uppleva villkorslös kärlek och att allt annat utom sitt barn spelar mindre roll, det blir mindre viktigt. 2018 var året jag på riktigt insåg hur stark och modig jag är. För första gången, med handen på hjärtat, känner jag mig riktigt stolt över mig själv. Jag klarar allt som kommer till mig.

Jag är tacksam för allt som händer i mitt liv, inom mig och runt omkring mig. Jag är otroligt förväntansfull på 2019. Livet med Benjamin fortsätter, att få följa honom i hans upptäckter och utveckling. Än vet jag inte vad mitt ledord för året ska vara. Jag föredrar nämligen att sätta ett ledord istället för nyårslöften, löften blir så lätt till måste och då blir det tråkigt och svårt att upprätthålla. Under januarimånad ska jag klura vad ledordet för 2019 ska vara.

Mot 2019, nya utmaningar och spännande möten.

Ett stort tack till dig som följer, kommenterar och läser min blogg.

Gott Nytt År önskar jag dig. Ta väl hand om dig, du vet att du är bäst på att vara du och låt aldrig, aldrig någon säga något annat.

Annonser

Han är här nu

För tre veckor sedan förändrades mitt liv totalt. På söndagsmorgonen, 15 april, vid soluppgången tittade lilleman ut, efter en natt i värkar. Det har varit en tuff tid och är fortfarande hårt stundtals. Det är svårt att veta och förstå vad han vill när han hux flux gallskriker, vi börjar väl lära oss hans signaler, sakta men säkert.

Det är galet hur en natt kan vända upp och ner på ens liv. Jag tyckte att jag var förberedd och redo men när han väl kom, en vecka efter BF, stod jag i chock. Aldrig hade jag trott att jag dels skulle kunna sätta mig själv i pass mycket i andra hand men även känna denna kärlek till en så liten varelse. Jag är inte på några fluffiga moln och det är inget som är underbart och vackert med att föda barn. Jag fick mig en rejäl käftsmäll och tror jag så smått börjar återhämta mig, finna mig i allt nytt som nu är. Denna lilla varelse heter Benjamin och jag är otroligt stolt över mig själv som dels burit honom i magen i nio månader men även tryckt ut honom helt utan smärtlindring och hur snabbt en numera laddar om rent energimässigt. Jag och mannens relation testas ständigt och stundtals skakar det rejält mellan oss men vi båda har inställningen att vi ska klara detta tillsammans.

Jag har ju två bloggar, denna med inriktning hälsa, mat och välmående. Den andra, Goldeneyes, är mer personlig, där skriver jag mer om livet, relationer och tankar om livet just nu. Har lagt ut förlossningsberättelsen på just Goldeneyes om du vill veta mer om hur det gick när denna kropp kämpade med att föda ett barn.

Reflektion av Challenge 22

22 dagar går snabbt. Hur har det gått för dig? Har du antagit dig utmaningen att äta vegansk kost? Har du gått all in eller testat lite, kanske bytt något animaliskt mot växtbaserat?

För mig har det gått helt ok. Svårigheten har varit när jag blivit bortbjuden, middag eller en fika på stan, inser hur galet mycket av det vi egentligen stoppar i oss som innehåller någon form av animalier. Här hemma har jag bytt ut ost och smör och jag känner ingen skillnad. De andra mjölkprodukterna som mjölk, creme fraishe och grädde har jag bytt ut sedan tidigare. Jag trodde att det skulle bli en svårt att inte äta ägg men har näst intill inte haft en tanke på ägg under dessa veckor. Jag har istället experimenterat fram vegan pannkakor och blev helt ok. Tanken var att jag skulle dela med mig av receptet men missade att fota resultatet och då vill jag inte lägga upp receptet. Lovar att laga dem snart igen, för de blev mycket goda och då även ta bild och dela med mig här. En annan svårighet eller utmaning är det mer är när det kommer till godis och snacks. Godishyllorna är fyllda med djur, det finns såklart men det gäller att vara observant. Väldigt många sorter innehåller gelatin och då är det i regel från gris eller nöt. Nu äter jag inte ofta godis men passade på att göra en ministudie här om dagen när jag var i matbutiken.

Jag känner att jag inte är redo eller om jag har lust att bli ”hard core” vegan, inte än iallafall. Jag tror att livet kring mat blir för mycket hets just nu. Däremot har jag blivit än mer observant på ingredienser i så väl mat, godis, kroppsvård och smink och det i sin tur gör att jag numera tänker två gånger innan jag plockar på mig något.

Jag är ju glutenintolerant vilket gör veganlivet till en lite större utmaning, varav jag också känner att det blir för mycket att ”kräva” av nära och kära när det ska bjuda på mat eller fika. Jag är ju tacksam om det finns något glutenfritt, vegetariskt alternativ för mig. Jag blir inte sjuk av att äta smör eller ost men däremot om jag får i mig gluten. Jag tänker att less is more. Att göra något är bättre än att inte göra något alls.

Till dig som fortfarande är i tankarna att du vill göra en förändring. Gör en plan, skriv ner den. Svara på dessa frågor.

  1. Vad vill du förändra.?
  2. Hur du ska gå tillväga?
  3. Varför du vill göra förändringen?
  4. Vad kan göra att du avbryter förändringen, att du inte når ditt mål. Vad kan dyka upp som sätter käppar i hjulet för dig?

Genom att svara på dessa frågor har du tydliggjort vad och varför du gör det du gör men även att du blir medveten om fallgroparna och på så vis kan du lättare undvika dem eller vara mer beredd när de sker. För oavsett förändring du gör kommer det komma motstånd och det kommer stunder när du tvivlar och funderar på att ge upp. Gå då tillbaka till det du skrivit ner, det kanske får dig motiverad och fokuserad igen. Lycka till!

NovemberUtmaning

En ny månad är här, för många är det den mest bara grå och trist. Låt oss göra något tillsammans och ge dig själv en knuff i ryggen för att ta dej framåt och utvecklas. En liten förändring kan göra stor skillnad.

Som ni kanske vet gillar jag utmaningar och jag har funderat ett tag på vad nästa grej ska bli. Jag har blivit ett litet fan av YogaGirl och hennes podcast och i ett avsnitt för någon vecka sedan pratade hon med James Aspey. Han är en mycket intressant och inspirerande människa som pratade mycket om hur han från att älska kött och såg det som enda proteinkällan till att idag vara vegan, både för sin egen hälsas skull men även för miljö och djuren. Hur som, min kommande utmaning har inget med honom att göra men något han jobbar mycket för och det är att informera, dela med sig till människor om djurhållning och främst hur enkelt det är att inte äta kött. Det var en intressant berättelse han hade och hans ord inspirerade mig, spana in honom du också om du blir nyfiken!

6900220291e55f06a96dcc7391b55fda--healthy-eats-healthy-foods

Jag har sedan några år uteslutit kött och mejeriprodukter förutom smör och ost. Ägg är något jag fortfarande köper och äter. Jag kan alltså kalla mej vegetarian. En vegan äter inga animalier över huvud taget. Det finns såklart olika ”grader” av vegan, allt från att man utesluter djur i mat till hudvård, kosmetiska, kläder och prylar. Jag är lite här och där när det kommer till allt detta, jag har exempelvis uteslutet animalier i kosmetiska och hud- och hårvård sedan en tid tillbaka men det mest för att jag söker efter så rena produkter som möjligt.

challenge22-logo

Det finns en utmaning som kallas ”Challenge 22” och den är världstäckande. Den innebär att man lever vegan i 22 dagar. Signar du upp dig kommer du få råd och coachning längs vägen. Du blir inbjuden i en Facebookgrupp där det kommer läggas upp recept, råd, tips och pepp. Jag tycker att det lät som en rolig grej och anmälde mig idag. Starten är 10 november så jag har några dagar att förbereda mig på, typ. Nu känner jag mig visserligen ganska förberedd med tanke på mycket av min kost redan är vegansk. Jag kommer till att börja med, under denna utmaning, att koncentrera mig på maten. Hardcore vegan kanske jag blir med tiden, vem vet. Jag gillar ju babysteps. Ett steg i taget. För dig som äter både kött och mejeriprodukter, uteslut lite i taget. Vi alla fungerar såklart olika men att ändra kosten totalt kan ibland bli väldigt stort och resultera i att man släpper allt. Detta gäller de flesta och i det mesta, se bara på träning. Hur många är det inte som går in 110% i en, två kanske tre veckor för att sedan tröttna, bli sjuk eller något och sedan kommer de aldrig in i det nya igen. Därför rekommenderar jag ett steg i taget. Lägg upp en plan som passar dig och ditt liv.

När det kommer till maten är det ost och ägg som blir min största klurighet, vad kan jag komma att ersätta det med? Nu vet jag att det finns veganost, men den är super dyr och vet inte hur den smakar. Om jag anser att ost är något jag måste ha, får jag väl helt enkelt testa den men just nu tänker jag att jag klarar mej nog rätt bra utan osten. Däremot ägg, när jag bakar och pysslar i köket använder jag en hel del ägg, samt att det är en bra och enkel proteinkälla. Det vet jag inte vad jag ska byta ut, inte än iallafall. Internet är dock ett fantastiskt verktyg där man kan finna svar på det mesta och troligtvis kommer jag finnas veganska alternativ till ägg i mina kakor och bakverk.

Är du lite nyfiken på vad allt detta kan vara? Eller kanske du bara rynkar på ögonbrynet och tycket allt detta är trams, oavsett kicka in och lyssna på podavsnittet med YogaGirl. Titta på cowspiracy, earthlings eller någon annan dokumentär om djurskötsel, hur den industrin påverkar vår jord mm.

Har du redan lite fakta under fötterna eller kanske är lite modig och är sugen att testa denna utmaning, anmäl dig här och gå sedan med i gruppen på Facebook. 

Det skulle vara så roligt om vi är några från Sverige som delar i denna utmaning och kan hjälpa, tipsa och stötta varandra när, om vi blir lite vilsna.

Så, how is with me? 

Portugal – ett steg mot en dröm

Jag skrev i ett inlägg förra veckan att jag snart ska åka till Portugal. Jag ska inte dit för att semestra, jag ska gå en utbildning. Jag fortsätter min väg mot mitt mål, min dröm att jobba med kost, träning och hälsa. Jag ska bli yogalärare. 

När jag var i Indien och Sri Lanka tändes den idéen, den tanken, att jag vill leda yogaklasser. Jag satte upp ett mål, att under detta år kolla och anmäla mig till en yogautbildning. Första planen, tanken var att göra utbildningen i Indien men så kikade jag runt på nätet och hittade en utbildning som kändes som mig. Jag älskar att yoga, dels för att det är en bra träningsform men även att den får mig att lyssna inåt och lära känna mig själv på ett sätt jag har svårt att tro att man kan göra om men inte stannar upp ibland. Såklart finns det andra tillvägagångssätt för detta men för mig är yogan toppen i just det syftet. Hur som. Det jag sökte efter var en utbildning som hade sitt fokus på yoga som träningsform mer än den filosofiska biten. Självklart kommer även denna utbildning innehålla yogans filosofi, den är en viktig del den också. Jag drömmer om att ha en egen studio och jag tror att denna typ av yoga passar bra här i norr.


Jag kommer gå Global Yoga TT. När jag, för massa år sedan började leka med yogan, var  det just global yoga som jag fastnade för. Den är en blandning av den österländska och västerländska traditionen och skapade för 2000-talets människa, alltså oss här i Sverige idag. Grundaren Johanna Andersson blev jag förälskad i första gången jag yogade med henne. Hennes utstrålning, charm, passion för det hon gör och hennes sätt att lära ut gjorde att jag fortsatt köra hennes pass genom åren. Hon har mängder med klasser på Yogobe som jag använder mig av. Vill du testa, använd denna kod: https://yogobe.com/se/recommend/5cd7pura8 så får du utforska gratis i 14 dagar.

Jag har som sagt en dröm, denna resa till Portugal är ett delmål för att i höst gå fler kurser mot min certifiering. Det som är så spännande och utmanande med yoga är att man aldrig, aldrig blir fullärd och denna utbildning bara är en start, en början på min resa inom yogan. Jag har inget datum på när jag ska hålla min första riktiga klass, jag ser denna resa som en resa för att lära mig mer, få mer kött på benen men framför allt lära känna mig själv, utmana mig och tänja på mina gränser. Det finns bara en väg och det är framåt.

To be continued.

2 dagar nikotinfritt

Dagarna flyger fram, tänk att det redan är torsdag. Sommaren är här men värmen och solen är som bortblåst. Idag gjorde jag sista dagen så nu har jag fyra spännande och förhoppningsvis härliga veckor av ledighet framför mig.

Så hur går det nu med nedtrappningen av nikotin? Jag måste säga, peppar peppar, att det går över förväntningarna. Sista snusen togs i tisdags och den dagen blev det enbart en snus. Igår och idag har det gått helt ok, mitt humör är kanske inte det bästa. Jag känner mig lite ner och funderar på vad jag behöver förändra i mitt liv. Jag har mindre matlust, hunger (kan visserligen bero på allt småätande). Jag är orolig och har svårt att sova om nätterna, när jag lägger mig slår hjärtat som att jag sprungit en mil. Jag gissar att allt beror på att kroppen inte får sitt dagliga intag av nikotin.

Jag tycker dock att det är trist att inte snus, vad ska jag då sysselsätta mig med? Snuset tar upp oerhört mycket tankeverksamhet och den gör mig ”sysselsatt” än om det inte är någon större ansträngning. Jag har nikotinfritt snus, tar någon om dagen när suget, begäret är som störst. Jag småäter som sagt mer men jag låter det vara så en stund.

Jag hoppas att min svacka i humöret har med nikotinbrist att göra, det känns som en ”lätt” förklaring och jag kan låta det vara som det är en stund. Dock tycker jag synd om min sambo som får ta mycket skit just nu. Borde nog ge honom än mer kärlek, om jag skäller på han en gång så borde jag ge kärlek två gånger. Nu gör jag inte det eftersom jag är mestadel arg och irriterad. Största skillnaden med denna gång och förra gången jag slutade är att jag nu inte lever själv. Det betyder att jag måste anpassa mig och att jag har någon att bli irriterad på. Dumt, jag vet men det bara kommer. Jag hoppas att denna period blir kortvarig och att jag snart känner glädje och lycka, gillar ju den känslan.

Jag vet inte om jag helt 100 har bestämt att jag sluta, jag kanske bara testar nu för att se hur det går. Igår var jag på promenad, hade med mig visakortet och tanken slog mig mer än en gång, att gå förbi ICA och köpa en dosa, just in case… Jag var påväg dit men så plötsligt vände jag och gick hem och knaprade mandel istället. Då var jag otroligt stolt över mig själv, idag har tanken slagit mig igen, kanske jag bör ha en dosa hemma OM suget blir för stort. Än har jag inte köpt någon dosa, jag vet ju att jag klarar det om jag verkligen vill, när jag verkligen bestämt mig. Jag har tänkt att sluta snusa, det är ett löst satt mål, något som jag bestämde förra helgen. Sagt och gjort, nu är jag på g men när abstinensen blir som mest intensiv, det är då jag måste vara starkare än mitt ego. Jag tar en dag i taget, det blir bra.

To be contunied

Gör en förändring

Månaden är juli, sommaren är här och förhoppningsvis kommer även de ljumna sommarnätterna snart. Många är lediga från jobb och skola, varför inte passa på att förändra något du inte är nöjd med.

Jag har funderat på detta ett tag nu. Tanken slog mig när jag lyssnade på Yogagirls podcast och hon startade en utmaning, att ta bort något, förändra något man inte vill ha i sitt liv längre. Hon valde att sluta med socker i 30 dagar. Jag äter socker idag, än om inte i stora mängder men känner att jag inte har något större behov av att ta bort det helt heller. Däremot har jag en vana jag vill sluta med.

För 3,5 år sedan valde jag att sluta snusa efter massor av år i nikotinets händer. Det höll i ca 1,5 år sedan kom snuset in i mitt liv igen. När jag var på Indien/Sri Lanka resan i vintras blev det en paus från snusandet men nu är jag åter i ”träsket”. Jag är dock inte bekväm med det, gillar inte att en liten ask ska ha så stor kontroll över mig. Jag hade tänkt vänta till hösten men så ställde jag mig frågan, varför göra det sen när jag kan göra det nu. Så med det sagt, min plan är att bli av med nikotinberoendet. Om 19 dagar åker jag och mannen på en tripp till Paris och sedan åker jag vidare till Portugal i två veckor (ska berätta mer om vad jag ska göra där i ett senare inlägg). Jag tänker därför att jag har 19 dagar på mig att ta bort vanan att ständigt öppna den där snusdosan. Det sägs att det tar 21 dagar att få in en vana, 19 är ju nästa 21 så jag tänker att det blir nog bra. Skulle vara så skönt att åka på resan utan att behöva planera hur mycket snus jag kan komma att behöva ta med mig.

Jag vet vad det innebär att sluta med ett beroende, det är inte lätt men det går om det finns en plan. Jag har börjat smida en. Några frågar jag ställer mig är:

  • När är det begäret som störst?
  • Vad gör jag när suget kommer?
  • Hur gör jag när humöret tryter?
  • Hur gör jag när kroppen får panik och trycker på alla knappar för att ge den det den tror att den vill ha?

Dessa frågor tror jag kan vara användbara oavsett vilket beroende, vana man vill bli av med.

Jag brukar sällan ta en snus innan frukost, vilket innebär att dagens första snus är den bästa/godaste. Det behöver jag alltså ändra på. Till en början ska jag helt enkelt skjuta på den, att ta den efter lunch. Jag har nämligen svårt att bara sluta 100% på en gång, jag behöver trappa ner först. Jag har nu en snusdosa kvar, planen är att inte köpa någon ny eller jag kommer köpa nikotinfritt till att börja med. För en snusare är vanan jobbigare att bli av med än själva nikotinberoende. Det nikotinfria snuset kommer alltså få följa med mig på jobbet nästa vecka (sen går jag på semester).

När suget kommer har jag fickor, väskor och skålar hemma med nötter (älskar mandel), jag kommer även bunkra upp med morötter att kunna knapra på. Även tuggummi kommer finnas till hands, kan vara en ”trygghet” att kunna stoppa upp under läppen ibland.

När humöret tryter och kroppen skickar ut signalen ”ta en snus så blir du lugn”, kommer jag försöka distrahera den med något så den glömmer bort vad den tror att den vill ha. På så sätt är kroppen rätt lättlurad. När paniken kommer, när hjärtat får konstig rytm, huvudvärk smyger sig på behöver jag byta miljö och aktivitet. Min plan är att slänga på mig träningskläderna och bege mig ut på en promenad, en löptur eller gå till sjön och paddla en sväng. Detta kommer även vara redskapet jag tar till när jag och mannen hamnar i gräl, blir osams, när jag blir upprörd. Jag behöver då få en endorfinkick och det kan man framkalla vid träning och fysisk ansträngning.

Detta är min plan, den börjar på måndag. Jag kommer smygstarta redan imorgon genom att varje gång jag öppnar dosan ställa mig frågan ”Behöver jag verkligen ta en snus nu?”.

Jag har gjort detta förr och jag är säker på att jag kan klara det även denna gång. Jag vill inte snusa, jag är rätt trött på det och det är inte särskilt fräscht eller sexigt.

Är det någon som vill hänga med på detta, antingen om det är att sluta med nikotin eller något annat? Låt oss göra det tillsammans, jag kommer kontinuerligt uppdatera om hur det går för mig. Dela gärna med dig av vad du gör och hur det går för dig, lämna i sådant fall en kommentar i inlägget. Det finns även en hashtag att använda, den som Yogagirl skapat. Den heter #30daystoletgo på Instagram. Den kan även vara ett bra verktyg dels för att dela med sig av sina framsteg och motgångar men den kan även funka som inspiration.

Nu kör vi! Hejja oss, we can do this!