Låt tårarna falla

Det är så mycket i mitt huvud utan att egentligen tänka på något speciellt, kanske jag mest känner just nu.

Jag har just sett A star is born. Wow, jag slukades in i filmen. Det var länge sen, väldigt länge sen jag grät så mycket till en film, jag liksom hulkade och det värkte så där i bröstet, som det gör när en är olycklig. Till dig som inte sett den, se den! Jag älskar den typen av filmer, dans, musik och artisteri, jag sitter som fången.

220px-A_Star_is_Born

Så här efter försöker jag ta in vad som hände i mig, varför blev jag så tagen? Jag tror inte jag kommer finna svaret. Det gör inget, jag behöver inte ha det. Tidigare hade jag nog försökt se likheten med mitt eget liv, men jag ser det inte nu. Det var bara en vacker kärlekshistoria.

Oavsett, det är otroligt frigörande att gråta. Låta tårarna strömma ner, inte försöka hålla emot eller tysta ner dom. Det är samma känsla som efter ett hårt träningspass, efter sex eller efter något annat som får pulsen att rusa. Det där lugnet som infinner sig efteråt. Den känslan uppstår även vid meditation, i stillhet, när rösten i hjärna för en stund är tyst. Jag älskar det.

Vad vill jag med detta inlägg? Det är rätt enkelt. Två saker.

  1. Se filmen
  2. Gör något som får dig att känna dig levande, närvarande, här och nu. Oavsett vad det är, just do it! Gör det minst en gång varje dag. Det gör dig gott, jag lovar.

Nu ska jag rulla ut mattan, lägga mig ner, lyssna på min andning och känna hjärtat slå. Bara det. Kanske än en tår ikväll rullar nedför min kind. Det är ok. Tårar renar. Tårar är vackra, alltid.

 

 

 

Annonser

Läkning tar tid

För några dagar skrev jag om pms och hur den ibland tar över kontroll. Jag trodde, skyllde på pms. Nu är den över och jag är åter ”normal” men ändå känns det inte bra. Ändå är jag i kaos. Tårarna kommer titt som tätt, för att inte tala om tröttheten. feather_png12958

Människor i min närhet har många gånger påpekat att jag ofta är trött, att jag ser trött ut. Jag har skyllt på att jag sovit för lite. När jag inte jobbat har jag mer och mer isolerat mig själv, jag har inte haft energin att umgås med vänner. För tre veckor sedan gick jag ner i tid på jobbet (jobbar 75%) och började plugga på heltid. Det innebar skola på dagarna och jobb om kvällar och nätter flera gånger i veckan. Första veckan gick det bra, än om jag var väldigt trött men tänkte att det berodde på den nya vardagen och sådant får man ge någon vecka innan kroppen anpassar sig. Jag funderade på om jag skulle gå ner än mer i tid för att kunna fokusera mer på skolan, samtidigt som jag älskar mitt jobb och vill vara där så mycket det är möjligt. Under andra veckan på skolan kom jag på mig själv att jag enbart klagade, sällan skrattade och tyckte att klasskompisarna mest var dryga, jobbet kändes heller inte roligt att gå till. Jag ville bara vara hem, jag orkade inte. Förra veckan (tredje veckan vid skolbänken) blev kort, jag gick hem redan efter första lektionen på tisdagen. Sedan dess har jag varit hemma. Jag vill inte gå dit, hjärtat slår snabbare så snart jag tänker på skolan. Samtidigt vill jag ju gå utbildningen, jag vill nå mitt mål men jag orkar inte. Tårarna har runnit ofta, flera gånger om dagen senaste veckorna. Jag förstår inte varför. Jag är inte olycklig, jag har ju ett bra liv. Varför gråter jag?

I fredags släpade jag mig till jobbet än fast kroppen skrek nej. Jag gick dit, sedan blev jag sittandes på en stol hela förmiddagen. Kom på mig själv att jag suttit där och bara stirrat in i väggen utan att fått något gjort. Tårarna kom. Paniken i kroppen blev än påtagligare. Vad är det som pågår inom mig? Jag gick hem vid lunch. Igår skulle jag ha jobbat men jag klarade inte att gå dit, så jag sjukanmälde mig. Miljoner tankar springer omkring i mitt huvud. Jag kan inte ha det så här! Vad vill jag? Vad ska jag göra? Hur ska jag göra?

Nyligen läste jag ett inlägg av Åsa Nyvall, rubriken var ”10 saker du önskar att andra förstod när du drabbats av utmattningssyndrom”. Inte förrän då kom jag till insikt, jag är påväg in i den där hemska väggen igen, jag kommer i hög fart och jag är väldigt nära nu. Känslan var rädsla, jag vill inte bli ett paket igen.


Denna dag har jag ägnat mig åt att reflektera över senaste månaderna, över mitt mående, mitt liv och vad jag kan göra åt det. Jag har idag fattat beslut som tog emot, jag har ju ett mål men kommer nu inte nå det, inte enligt planerna i alla fall. Jag har beslutat att hoppa av skolan, jag klarar inte att plugga på heltid och samtidigt jobba så pass mycket. Jag håller även på att planera en resa, vilket innebär att jag behöver spara pengar så att jobba mindre är inget alternativ. Alltså var det skolan som rök. Jag kommer återgår till att jobba heltid och lägga allt vad studier är på hyllan för en stund. Det är med blandade känslor. Jag slår hårt på mig själv, ”vad dåligt du är som inte klarade att plugga och jobba, det handlade om ett år”. Det känns lite skamligt att behöva erkänna att det blev för mycket, att jag inte klarade av det. Jag vill ju visa alla att jag visst kan, trots mångas råd att inte ta på mig för mycket saker samtidigt.

Det är 2,5 år sedan min utmattning, ständigt glömmer jag bort att läkning tar tid. Jag hade visserligen aldrig i min vildaste fantasi trott att det skulle ta så här lång tid! Vad vet jag, kanske jag aldrig kommer ha samma energi som tidigare. Kanske jag bara måste inse att jag har mina begränsningar och att Susanne för några år sedan inte är den samma som Susanne idag. Jag är betydligt klokare och mer medveten om mycket men så är jag även mycket mer känslig för stresspåslag. Jag börjar förstå det, det svåra är att acceptera det. Jag tror att det är där ”problemet” sitter. Acceptans, det är svårt. Jag vill ju så mycket men när kroppen säger, skriker nej. Jag förstår att det jag bör jobba med framöver är acceptans och att vara mer inlyssnande.

Mitt första steg har jag redan tagit, jag har insett att jag är på djupt vatten och börjat skala av delen som tar för mycket energi. När det kommer stunder i livet när känslan är att man är otillräcklig, att man inte hinner med, då tror jag att det bästa är att våga dra i handbromsen. Att stanna upp för att se hur livet springer på, är du påväg i den riktning du vill? Om inte, försök finna vad som tar för mycket energi, finns det något du kan plocka bort just nu. Det behöver inte innebära att du väljer bort något för all framtid, bara just nu. Fyll dina dagar med sådant som ger dig energi, inte tar energi. Jag tror även att det är viktigt att våga erkänna för sig själv att man är mänsklig, att det är ok att vara svag ibland. Att våga prata med någon, det kan vara någon du känner eller någon professionell, om sitt mående. Vill du inte prata med någon, gör som jag ofta gör, använd papper om penna. När det är som mest kaos i huvudet blir det i punktform, vad är det som inte känns bra just nu. Många gånger skriver jag även upp olika alternativ på lösningar, jag kräver aldrig att lösa situationen direkt men att bara få ner tankarna på papper ger en mer tydlighet, överblick av vad som tar energi.

Lyssna till ditt hjärta. När du söker svar, ställ frågan till dig själv, vänta och lyssna. Är du uppmärksam kommer du finna svaret inom dig. Det är nämligen så att du sitter på alla svar inom dig. Klurigheten är att våga stanna upp och lyssna. Glöm inte, du är bra precis som du är och att det är ok att falla ibland. Du är bara en människa. Det är ok att känna. 

Kärlek och tårar

Vem har rätt att döma? Vem har rätt att säga att du ska vara si eller så? Vem har rätt att bestämma över dig? Vem styr i ditt liv?image

Jag har många gånger funderat och reflekterat över hur lättpåverkad vi människor kan vara om vi inte är trygga i oss själva, om vi inte är sann mot oss själva. Det har tagit mig hela mitt liv att komma underfund med detta. Vem är jag? Så många gånger jag sagt att nu har jag landat, nu vet jag vem jag är. Men gång på gång kommer verkligheten i kapp och berättar att det inte alls är så. I hela mitt liv har jag tittat på andra och tänkt att så vill jag också vara. Om jag försöker imitera någon annan, vem är jag då?

Jag vågar inte säga att jag nu blivit sann mot mig själv men jag känner mig starkare och tryggare än någonsin och att jag är på god väg. Jag vet att jag klarar allt jag förtar mig. Min krokiga väg i livet, alla motstånd och utmaningar formar mig ständigt. Många gånger har jag tänkt att nu klarar jag inte mer, samtidigt som den tanken kommer dyker en röst upp inom mig. – Susanne, du är unik och du är starkare än du tror. Du vet ditt värde. Ta ingen skit. Varje gång rösten dykt upp har jag lyssnat, det har varit tufft och många, många tårar har rullat nedför mina kinder. För var gång inser jag att rösten inom mig har rätt. Jag är bra precis som jag är. Var gång jag möts av en rädsla och vågar konfrontera den, sköljs ett lugn över mig.

imageFörr var jag rädd för tårar, för mina tårar, för andras tårar. Jag har vågat möta den rädslan och nu ser jag tårar som något vackert. Tårar renar och tårar är ok, tårar är bra för både kropp och själ. Jag skämdes för mina tårar, stängde in mig för jag inte ville visa mig sårbar. Det var så jag tänkte. Jag har tänkt om, idag är jag tacksam för mina tårar. Det är ok att gråta, vi mår inte bra av att hålla dom inom oss. Låt tårarna rinna, skäms inte över det. Tårar är vackert. Det är i tårarna jag möter mig själv, jag tar farväl av mina förflutna rädslor och ärr som många gånger skapat tårarna.

Ge dig kärlek, tillåt dig att vara precis som du är, precis som du känner. Våga visa din känslor, gör det med ödmjukhet mot både dig och de du håller av. Våga vara sann mot dig själv, lyssna på dig själv och följ ditt hjärta. Du är bra precis som du är. De människor som inte ser det, förstår det, är inte dina vänner. Det är sanningen.