Här och nu

Livet. Det sägs att tiden går fort och jag kan inte annat än hålla med. Sedan jag fick barn har tiden verkligen sprungit fram. Jag hänger inte riktigt med.

Jag förespråkar närvaro, att vara här och nu och inte för mycket i framtid eller dåtid. Att uppskatta och njuta av det som är just nu, det som finns runt dej just i denna stund och idag. Att få barn, att ha barn gör i alla fall att jag stannar upp och försöker njuta av varje stund. Det är såklart svårt att njuta av en hysteriskt skrikande bäbis men även i de stunderna försöker jag tänka kärlek. Att mini skriker för att vill och behöver mej. När jag lyckats hitta felet och han blir lugn, njuter jag lite extra. Samtidigt så får han mej att inte sväva iväg och oroa mej om framtiden (vilket jag ofta gjorde tidigare), jag bara älskar att vara här och nu, i det lilla.

För första gången i hela mitt liv känner jag mej behövd på riktigt. Kanske någon ser det som egoistiskt men i mina ögon behöver mini mej. Det är med mej han är mest trygg, jag ser det och inser att mitt liv fått ny betydelse. Jag lär mej oerhört mycket av denna lilla krabat. Han påminner mej om att vara här och nu. Han bryr sej inte om sen, det är här och nu han vill något. Han hjälper mej att utforska och förstå hur en liten människa funkar och vad den behöver. Han får mej även att inse att ett perfekt rent och städar hem inte är så viktigt. Han lär mej att prioritera och släppa många onödiga ”måsten”. Trots ynka tre månad på jorden har den där lilla människan förändrat mig. Jag är såklart fortfarande jag men känner mej mer ödmjuk, bryr mej inte om sådant som jag kunde bli galen på tidigare (ex. mannens strumpor han gärna sprider omkring sej eller att kuddarna inte ligger perfekt i soffan om kvällen). Saker som spelade stor roll förut, har helt plötsligt blivit mindre viktiga. Det är häftigt hur livet kan vända så, det gör mej inget för jag älskar det jag har idag.

Vad gör du för att vara här och nu? Hur gör du när meningslös oro kommer över dej? Trissar du upp oron eller har du något knep för att ta dej tillbaka till det som är just nu? Meningslös oro är så onödigt, varför oroa sej för något som ännu inte hänt? Stanna upp, andas, titta runt omkring dej. Njut av det som är just här och just nu.

Annonser

Alla dessa val – magkänslan

Varje dag, flera gånger i timmen gör vi val. Hur kan vi veta att vi väljer rätt? Vissa val är lättare än andra. Hur gör du när du kommer till ett svårt val, ett livsavgörande val? Har du någon strategi eller går du på känslan och hoppas att det blir bra?

Jag gillar inte val, har alltid haft svårt att välja. Många gånger låter jag andra välja och jag bara följer med men vissa gånger, när det kommer till val som jag själv måste besluta om, fylld av beslutsångest och många gånger väntar jag intill sista stund innan jag bestämmer mig. Många säger att man ska lyssna på den inre rösten. Den inre rösten kallar jag magkänslan, men det är inte alltid så lätt att höra den. Så snart tankarna tar över, är det svårt att känna magkänslan, den inre rösten.


Magen kan ses som en källa till din intuition. Magkänsla är faktiskt inte bara nonsens! Det finns numera forskare som vidhåller att vi människor har två hjärnor, varav den ena finns i just magen. Magens ”hjärna” finns under den yttre slemhinnan och mellan de muskulära skikten i matstrupen, magsäcken och i tarmarna och är mer känd som det enteriska nervsystemet (ENS). ENS är ett komplext nätverk av neuroner och neurokemikalier som känner av och kontrollerar vad som händer i kroppen inklusive vad som händer i hjärnan. Forskare har kommit fram till att magens ”hjärna” innehåller mer än ett hundra miljoner neuroner – det är fler än antalet nervceller i ryggmärgen.

Våra magar är alltså extremt intelligenta utan att vi riktigt vet om det. Magens ”hjärna” förstår inte siffror och språk utan kommunicerar med oss mestadels med känslor. Forskning har också visat på att flödet av ”information” från ENS (magens hjärna) till hjärnan är större och mer omfattande än flödet från hjärnan till ENS. Med andra ord kan man säga att människans kommandocentrum är lokaliserat i just magen!
Vilken ”hjärna” låter du fatta dina beslut? Jag tycker många gånger att det är svårt att höra magkänslan, den inre rösten men jag har ett knep. När du kommer till ett val, vad är din första känsla? Första tanken som dyker upp, ska du svara ja eller nej? Det är oftast den som skickas från magen. När du börjar fundera och vända på saker och ting, lägga fördelar mot nackdelar, då har hjärn-hjärnan tagit över. Så vad var din absolut första tanke, känsla?

Lyssna på din inre röst, på magkänslan, den leder dig, guidar dig längs livets krokiga väg.

Lyssna

Hittade denna underbara text i mina anteckningar, jag har hittat den på nätet någonstans men har tyvärr ingen aning om vart. Jag tycker dock att den är alldeles fantastisk och så bra att jag nu delar med mig av den.

Du vet när du ringer en vän för att du behöver dela med dig av något som tynger dig eller något som du bara måste berätta och när du lägger på känner du dig kanske både förvirrad och arg. Allt du ville var att personen skulle lyssna, verkligen lyssna på riktigt.

 

LYSSNA PÅ MIG

När jag ber dig att lyssna på mig och du börjar ge mig goda råd, då gör du inte det jag bad om.

När jag ber dig lyssna på mig och du börjar berätta varför jag inte borde känna som jag gör, då trampar du på mina känslor.

När jag ber dig lyssna på mig och du känner att du måste lösa mitt problem, då sviker du mig, hur konstigt det än låter.

LYSSNA!

Det var allt jag bad dig om – att lyssna, inte prata eller ordna något, bara höra på mig. Råd kan man lätt få: från frågespalter eller radiodoktorn. Jag kan ta vara på mig; jag är inte hjälplös; kanske slutkörd, nedslagen och villrådig, men inte hjälplös.

När du gör något för mig som jag kan göra själv – då bidrar du till min rädsla och svaghet.

Så när du tar det som ett enkelt faktum att jag känner det jag känner – hur irrationell min känsla än må vara – då kan jag sluta att försöka övertyga dig och kan istället ta itu med att förstå vad som ligger bakom den där känslan. När det står klart för mig är svaren uppenbara och jag behöver inga råd.

Irrationella känslor blir ju vettiga när vi förstår vad som finns bakom dem. Därför ber jag dig att bara lyssna. De som bryr sig om tillräckligt för att bara lyssna, förmedlar att de har tillit till dig och tror att du kan klara ut saker på egen hand.

Så snälla!

Lyssna, bara hör vad jag säger.

Och är det så att du vill tala, vänta en minut på din tur – så ska jag lyssna på dig.

Författare okänd

Reflektera över hur du gör när du lyssna på en vän? Lyssnar du på riktigt eller är  du fullt upptagen med att finna lösningar, jämföra med dig själv eller kanske till och med vara någon helt annanstans i tankarna? Fundera. Hur vill du att andra ska lyssna på dig? Du vet väl att den enda du kan förändra är dig själv, genom att förändra dig själv kan du förändra hur din värld ser ut. 

2 veckor i Portugal kom och gick, vad fick jag med mig?

Vips så är jag tillbaka i Sverige, dessa två veckor i Portugal gick väldigt fort samtidigt som det kändes som vi var där i flera veckor. Det var verkligen ingen semester, på 14 dagar har vi studerat, både teori och praktik i sammanlagt 100 timmar. Jag visste att det skulle vara intensivt och det har gått bra. Yoga handlar ju just om att lyssna inåt och jag kan stolt berätta att jag lyssnat inåt varje dag. Vi hade två fridagar, dessa tillbringades bland vågorna på surfbrädan.

Jag är nu certifierad yogalärare men än är jag bara i början av min resa. Har jag förändrats för att vi läst och diskuterat yogans filosofi? Det vill jag inte påstå, jag är bara mer upplyst. Global yoga, som jag utbildat mig inom är lagom mycket av allt. Det är viktigt att besitta kunskaper om yogans ursprung, kroppen och dess anatomi. Det är intressant och jag tycker vi dök lagom mycket in på alla olika ämnen.

 

Vi hade ett teoretiskt prov som jag var lite nervös inför men det visade sig att jag kunde mer än jag trodde. Som avslutning på utbildningen hade vi en examen, vi skulle sätta ihop en klass och guida de andra genom den. Även där var jag nervös innan men när jag väl startade försvann nervositeten. Jag har jobbat otroligt mycket med mina inre terrorister och dom bankade rätt hårt på mig under min klass men jag lät dem inte vinna över mig.

Efteråt fick jag feedback av deltagarna som gjorde mig tårögd men stolt. Mina terrorister försökte intala mig att jag inte alls var bra på det jag gjorde och att deltagarna inte gillade min klass överhuvudtaget. Det visade sig att det var helt fel, de gillade den och uppskattade min klass. Att den kom från hjärtat, mitt lugn och min energi samt min spellista som jag plockat ihop. Global yoga ligger mig varmt om hjärtat just för att den bygger på tema, intention och man har oftast passande musik genom hela klassen. I just love it! Det gör att det inte känns så allvarligt och om det blir jobbigt eller tufft under en klass, om tankarna håller på att ta över en kan man alltid lyssna till musiken och få energi, bli lugn eller vad man nu kan behöva.

 

Än om jag är samma person som innan jag åkte har mycket hänt inom mig. Jag har skrivit det förr men jag måste skriva det igen. Jag känner ett inre lugn som jag troligtvis aldrig känt förut. Detta kanske låter konstigt, hur kan man om och om säga att det kommer ett lugn som är helt nytt? Jag tror det är det som kallas livet. Genom att vi utmanar oss själv och vill utvecklas, testa nya saker, kliver utanför vår trygghetszon, det är då the magic happens. Genom att vara här och nu, inte lägga för mycket fokus på det som varit eller på framtiden infinner sig ett lugn. Som Eckhart Tolle säger; Livet är nu, det var inte igår och det är inte imorgon, livet pågår just här och nu”.     

Jag känner att jag försummat bloggen lite i sommar samtidigt som det varit ett medvetet val, jag valde att njuta av stunden, att umgås med nära och kära istället för att vara uppkopplad. Det har varit välbehövligt och väldigt skönt men nu kliar det i skrivfingrarna och jag har en tanke att komma igång med skrivandet lite mer regelbundet igen. Det är mycket på gång i höst eller snarare många tankar som behöver landa, fästas och finna sin plats nu i höst. Du kommer såklart få vara med på min resa, vad än som dyker upp.

Livet i Portugal

Tiden går så fort. En vecka har sprungit fram samtidigt som dagarna varit fullspäckade. Detta är en utbildning, inte någon semester. Jag kliver upp vid 07, gör min egen träning som kallas Sarhasa och är viktig för sin egen utveckling. Detta är egentligen inte något nytt eller konstigt för mig, jag yogar ju varje morgon ändå än om här är kroppen mer sliten och öm efter alla pass under dagarna.

Vi bor i ett mysigt hus med utsikten över en dal, det tar ca 40 minuter att gå till havet. Det gör mig inget men hade jag vetat det innan jag kom hit hade jag nog funderat på om jag skulle valt denna utbildning. Jag älskar ju havet, att sista. I solnedgången och se dagen möta natten. Magiskt. Jag känner att jag är på helt rätt plats, just nu. Det finns ingen plats i världen jag skulle byta ut just nu.

Vi är nio tjejer i blandad ålder som går utbildningen, fyra från Sverige och fem från Norge. Det är jätte spännande med språken, än om det mesta går att förstå. Vår lärare, Eva är norsk å utbildningen hålls på norska. De första dagarna var väldigt utmanande, att försöka dels försöka förstå vad hon säger och samtidigt få förståelse för det jag ska lära mig. Nu har jag kommit in i språket så jag inte behöver lägga så mycket energi på det.

Dagarna är långa, eller ja äve här i Portugal har dygnet 24 timmar. Det jag menar är att det är intensiva dagar. Vi startar vid 9.30, oftast har vi en yogaklasser på 1-2 timmar. Därefter går vi igenom passet i detalj, alla ord på sanskrit, rörelserna och så vidare. Därefter lunch och paus fram till klockan 17. Den pausen innebär självstudier, så det vi gör är att läsa och fortsätta öva. Nästa pass går vi igenom ananas, positioner vilket också är fysisk träning. Klockan 21 är det middag och vid 22.30 kryper jag ner i sängen. Så ser i stort sett alla dagar ut. Idag har vi fredag, en hel dag utan lektioner. Välbehövligt. I eftermiddag ska vi åka och surfa. Nu är det ju några månader sedan jag stod på brädan så det ska bli intressant och se hur det går. Havet är kallt, 16-18 grader så man surfar med våtdräkt vilket blir en ny upplevelse. Oavsett hur det går är mitt mål att ha kul på brädan.

Det har som sagt varit utmanade dagar hittills. Redan första dagen började Egot bråka med mig. Min svaghet sitter i handleden, den som jag bröt för 1,5 år sedan. Den är svag och klarar inte lika mycket som jag vill och önskar. Att bara möta det är en stor utmaning. Jag bröt ihop, klarade intet att fortsätta klassen vi höll på med. Törnarna kom och hackkycklingen pickade på mig. "Du klarar inte det där", "vad tänkte du med, du kan ju inte bli yogalärare. Du klarar ju inte ens att göra en solhälsning ordentligt" och så vidare. Det är inte konstigt att jag blev ledsen av dessa tankar. Det fina att vara i en liten grupp är att man kan, vågar vara mer öppen. Jag satt vid matbordet tillsammans med alla de andra, bredvid mig satt Eva. Efter en stund la hon armen om mig och frågade om det var handleden. Där brast det och tårarna kom åter och dessutom inför alla. Det var jobbigt att behöva visa sig svag för en stund men samtidigt så befriande. det leder mig in på hur vi behandlar oss själva. Varför är vi så hårda och stränga med oss själva? Vi skulle garanterat inte behandla våra vänner som vi behandlar os själva. Varför? Är inte du och jag lika mycket värd som alla andra som vi bryr oss om? Vi ställer så höga krav på oss själva och tror att omgivningen förväntar sig saker av oss. Det tokiga är att vi tror att andra förväntar sig saker av oss men de är ju fullt upptagna med sig själva. Varför kan vi inte bara vara snälla och ge oss själva mängder med kärlek? Tänk så mycket bättre vi skulle må och så mycket vi skulle kunna göra med den tiden och den energi det tar att kritisera sig själv.

Dagen efter mitt "meltdown" mådde jag bra, energin var tillbaka och jag kände åter igen mig själv. Det är det som är så spännande att vara här, det egentligen inte händer så mycket, vi hänger här i huset. Tredje dagen var den "glada" Susanne som bortblåst igen. Tårarna kom, jag pressade mig för hårt och fick ont i handleden. Detta svängande upp och ner sätter igång något inom mig. Varför svänger jag så? Jag började fundera på orsaker och kom på några anledningar, när jag berättade dem för Eva sa hon till mig. "Susanne, se det som verktyg istället för ett nederlag". Det är så sant.

När livet är jobbigt, när vi stöter på motgångar, istället för att tycka synd om oss själva, komma med bortförklaringar och ursäkter om att livet inte är bättre än så här, vänd på det som se det som redskap och använd de för att ta dig vidare, lära känna dig själv mer. Framför allt, våga vara i det du känner, oavsett om det är smärta, sorg, ilska, frustration eller glädje. Var i det. That´s the power of now.

Vad är du tacksam över?

Det är mitt i semestertider och många har planer, åker iväg på någon tripp eller bara är hemma och njuter av ledighet utan några större måsten. Ta en stund för dig själv och fundera och skriv ner vad du är tacksam över just nu. Det kan vara en eller två saker eller kanske du kommer på många saker. Det är upp till dig.

eivor_20_20leende_20kattunge_1165648345_1205440720_5172106

Jag tror att det är viktigt att vi ibland ägnar en tanke till vad vi egentligen har runt omkring oss, sådant som vi annars så lätt tar för givet. Vem vet hur morgondagen ser ut.

Som ni vet är känner jag tacksamhet över så otroligt mycket. Jag upplever även att ju mer tacksamhet jag känner och visar, desto mer får jag tillbaka. Det är som en boomerang effekt på det.

Jag är tacksam över
*……………………………….
*………………………………
*……………………………….
*……………………………….
*……………………………….
*……………………………….
*……………………………….

Har du inte testat, tycker jag att det är hög tid att göra det. Gör det nu vett jag!

 

Jobba med dina rädslor 

Jag är rätt säker på att vi alla har rädslor som ibland, kanske många gånger tar över och styr oss allt för mycket. Vad har du för rädslor som hindrar, skrämmer dig? Rädslor som tar över, förstör, hindrar dig så att du inte kommer dit du vill, till det du drömmer om. 


Jag har många, många rädslor. Många gånger vinner min nyfikenhet över rädslan men i stora saker funkar det inte, då tar rädslan över. Det senaste året har jag jobbat väldigt mycket och medvetet med rädslor som ständigt dyker upp. Hur då kanske du nu undrar. Mitt sätt att jobba med dessa obehagliga känslor:

  1. Identifiera – vad är det jag känner? Skriv ner situationen, tankarna kring den.
  2. Våga prata om rädslorna. Att sätta ord på vad som händer inom en kan göra att rädslan blir mindre.
  3. Reflektera – Gå tillbaka till det du skrev när du identifierade rädslan. Hur såg situationen ut, i vilket sammanhang kommer rädslan, hur agerade jag och vad blev resultatet av mitt agerande? Läs och fundera vad du kan göra för att jobba med den.  

Det är vad jag gör. När en rädsla är väldigt stark, kan det ibland vara svårt att sätta ord på den, identifiera den. Det är ok. Skriv bara ner situationen. Gå tillbaka och läs vad du skrev vid ett senare tillfälle, för att därefter reflektera. Ibland räcker det att skriva ner situationen, fortsätta dagen för att sedan, några dagar senare gå tillbaka och läsa vad en skrev. Rädslan minskar eller försvinner. Ingen aning om varför det blir så men det funkar. 

Jag tror starkt på att vi behöver stanna upp och reflektera i svåra, jobbiga situationer. Att stanna upp kan se olika ut, en del kan lägga sig ner, sätta sig ner och bara fundera. Andra behöver röra på sig, ta en promenad, träna, vistas i naturen. Det finns inget rätt eller fel, hitta ditt sätt att rensa tankarna och komma ner i varv.

Så, skriv ner dina rädslor. Vips så händer det något.