Ett nytt paradis

Jag trodde jag funnit paradiset när jag var i Costa Rica och att det bara fanns ett men ack så fel jag hade. Det har visat sig att det finns flera paradis på Moder jord. 


Jag är i mitt paradis, här i Weligama. Jag är förälskad. Jag vill inte lämna detta himmelrike. Dessvärre har allt ett slut och min tid här är på väg mot sitt slut. Imorgon reser jag till nästa ställe, Unawatuna, som kommer få sätta punkt för detta äventyr.


För några dagar sedan lämnade jag Weligama i två dygn för att känna på en annan strand, Mirissa. Det stället var helt ok men inget för mig. Många turister, alla ligger som döda sälar på rad i sina solsängar på stranden och täcker brända delar av kroppen med tygstycken. Har svårt att se charmen med det, dock hittade jag en liten och obefolkad strand en liten bit bort. I sanden på min sarong, det är så jag njuter som bäst. 

Jag föredrar ändå Weligama, det är mitt ställe. Här hänger man i skuggan bland träd och buskar, spanar in vågorna och tittar när folk surfar eller så är man ute själv i vattnet och väntar på den perfekta vågen. Här är det enkelt att börja prata med i stort sett vem som helst. Folk känner igen en och the locals har lärt sig mina morgonrutiner. De vet när jag kommer till stranden, vart jag gör min morgonyoga, vart jag köper morgonkokosnöten, vart jag hyr brädan och under vilket träd jag kommer spendera dagen. Samma sak varje dag, det är då jag mår som bäst. Det kanske låter tråkigt men jag gillar rutiner, särskilt morgonrutiner.


Här har jag dessutom en vän som väntar på mig på stranden varje morgon, jag kallar henne Bella. Hon hänger med på promenad och älskar att yoga med mig. 

Boendet jag funnit är fantastiskt. Igår när jag kom tillbaka och frågade om rum fanns, hade han ett kvar. Det var på bottenplan, helt ok men det luktade mindre bra. När det sticker i näsan vet man att det inte så är hälsosamt. Han berättade att jag kunde byta rum imorngon (läs idag). Sagt och gjort, nu har jag bytt rum och jag bara älskar det. Ljust och fräscht. 


Suranga, som äger stället är toppen, glad, positiv och väldigt hjälpsam. Ska du någon gång åka till Weligama (vilket jag varmt rekommenderar), bo på Surasa Beach Restort. Det är nära till allt samtidigt som man kan vara lite för sig själv. Jag föredrar fläkt framför ac, mest för att jag inte vill att det ska vara svalt när jag är i ett varmt land dock är fläkten ett måste på grund av luftfuktigheten. Jag hittade Surasa via Tripadvisor. Jag gillar den sidan, de ställen jag bokade via dom har varit toppen. 


Jag kan inte förstå, vill inte förstå att det redan gått fem veckor. Jag åkte ju nyss. Jag vill inte åka hem, det enda som lockar mig är mannen. Honom längtar jag galet mycket efter. Det är så häftigt. Man brukar ju säga att kärlek växer på avstånd. Har aldrig trott på det men ack så fel jag haft. Under denna resa har det hänt massor med saker inom mig, bland annat känner jag mig kär. Det är fjärilar och ibland även elefanter i magen och det är en känsla som jag trodde var omöjlig att få känna igen. 

Sakta men säkert är det som att något håller på att öppna upp sig, klarna. Jag ser inte vägen men jag vet målet. Bland annat så har jag sagt upp mig, här om dagen skickade jag ett mail till min chef. Jag har jobbat på HVB-hemmet i drygt ett år nu men nu längtar jag inte tillbaka. Tanken att behöva sätta min fot där igen ger mig mindre bra känsla. Det är egentligen inget fel på stället, jobbet, chefen, kollegorna. Allt är jätte bra förutom att det finns en rädsla inom mig på grund av en incident i somras med en ungdom. När det hände blev jag kanske lite rädd men det har tyvärr bara blivit värre. Det skapar en oro i kroppen, jag gillar inte det. Den andra anledningen till mitt beslut är att jag vill jobba dagtid igen, inga kvällar, helger eller nätter. Allt har såklart sina för- och nackdelar men jag i detta fall så går min hälsa före många lediga dagar. Vad jag ska göra istället återstår att se, jag har en plan men den låter jag vila till dess att jag åter är i Sverige. 


Nu ska jag njuta sista dagen i mitt paradis. Dessvärre blir det nog ingen surf idag. Igår sa nämligen handleden ifrån eller antagligen gjorde jag ett mindre bra upphopp, tryckte ifrån mig tokigt. Just då kände jag inget, smärtan kom på kvällen och jag fick svårt att rotera den. Jag åkte till en ayurvedaläkare som pysslade om den. Är en gång i bandage alltså. Idag känns det bättre men som sagt, återstår att se hur det blir med surfandet. 

To be continued. 

Annonser

Livet på Sri Lanka

Livet och lunket här på Sri Lanka är helt annat jämfört med Verkala. Det är mer av allt förutom lugn och härliga sandstränder. Jag har näst intill inte sett solen detta år, det har mestadels regnat eller varit mulet. Det har varit alldeles perfekt för då har jag tagit mig tid att planera och researcha lite om vad jag vill göra här på ön. 


2016 avslutades på ett minnesvärt och känslosamt sätt. Dagen började med att jag och en tjej åkte till ett turtle resque center.


Sköldpaddor är fridlysta, många skadas på grund av all plats som vi människor slänger i havet. 

Därefter besökte vi ett tsunami museum. Det är nu 12 år sedan de 10 meter höga vågorna svepte in över södra Asien och lamslog bland annat hela Sri lanka. Än om jag sett bilder förut så blev det väldigt starkt att vara här där det hände. Något jag reagerade på var att media i Sverige lyfte Thailand mycket, iallafall vad jag vill minnas. Men till saken hör att det ”bara” var cirka 5000 som dog i Thailand medan 2,2 miljoner dog i Indonesien och runt 50 000 i Sri lanka. 

Det gör mig lite ledsen att media i Sverige, kanske hela västvärlden uppmärksammade Thailand och hur katastrofen lamslog bland annat Kao Lak och Phuket men alla människor i Indonesien och på Sri Lanka som kom till så mycket större skada i stort sett bara nämndes. Jag kan ha fel men det är så jag kommer ihåg det. Det är som sagt 12 år sedan katastrofen och idag har de byggt upp det mesta igen, åtminstone längs med sydvästkusten. 


Nyårsmiddag med såklart ris och curry (det är typ det enda jag äter här på grund av att det mesta är gluten i), har hunnit med några olika varianter av vegetarisk ris och curry. Nyårsmiddagen blev det bästa hittills, så många smaker och vällagad var den. 


Det nya året firandes in med bubbel, som för övrigt är väldigt dyrt här. Alkohol kostar mer än i Sverige, anledningen till detta är att de importerar allt samt att de bara har ett ställe, typ systembolag, per stad. En flaska Brut kostar 200-250 kronor, i Sverige går den inte på mer än 70-80 kronor. Men det gör mig inget, alkohol kan gärna få vara dyrt, så kanske folk dricker mer med måtta. Tolvslaget firades på stranden tillsammans med alla tusentals som var i Hikkaduwa.


Igår åkte jag och en tjej till sydöstkusten, vi färdades med lokalbuss vilket var intressant, varmt men framför allt billigt. Med taxi skulle resan gått på ca 600 kr, nu betalade jag 25 kr. 


Vi tog in på ett jätte mysigt hostel med vyerna över risfälten. Imorse klev vi upp kl 04 för att sätta oss i en jeep som tog oss till Jala nationalpark. 


Vi såg alla möjliga djur, allt från krokodiler och bufflar till elefanter och vackra fåglar. 






Det var cirka 300 jeepar ute i parken och alla spanade efter elefanter men framför allt leoparderna. De hade telefonkontakt med varandra och när någon tyckte sig se djuren gick det som en djungeltrummor och alla bilarna tokkörde till platsen i hopp om att se skymten av det ståtliga djuren. Därför blev det ibland kaos och det var jeepar både till höger och vänster. 


Vi har verkligen tur för precis framför vår bil gick en leopard över vägen. Wow så vackert djur! 


Efter detta hoppade jag än en gång på en lokalbuss, denna var i något sämre skick samt att chauffören var gastokig. Tacksam att jag kom fram helskinnad efter fyra timmars resa till hostel jag bokat, som inte riktigt uppfyllde mina önskningar. Förhoppningar på rummen har jag inte längre, men detta rum var mindre trevligt. Det ligger avsides från hela hostlet, saknar takfläkt, så de har ställt in en golvfläkt vilket både låter och fläktar mindre bra. Det är ju trots solens frånvaro runt 30 grader ute. Det är en bagatell men kanske det tillhör dagens samhälle, wifi på rummet. Här är det i allmänna utrymmen som gäller, gäller dock enbart mitt rum. Det kan nog vara bra att inte alltid kunna vara uppkopplad och online, än om jag bara är det när jag är på rummet. Hur som. Planen var att vara här i sju nätter men det blir fyra istället samt att jag ska få byta rum i övermorgon. Det blir bra, jag är tacksam att de försöka lösa det hela på bästa sätt för båda parter. 

Imorgon är planen att söka upp något ställe och ta en surflektion, det ska bli spännande. Jg gick till stranden för att spanade in vågorna i solnedgången och här är de mer i min smak, jämfört med Hikkaduwa och Verkala. Här är de mindre, mjuka och fina. Jag känner mig trots den långa dagen och besvikelsen över rummet lugn inombords. Jag intalar mig ständigt att allt som händer, alla människor jag träffar finns det en mening med. Nu skäms jag nästan lite över min reaktion när jag fick rummet, jag har ju tak över huvudet, en dörr som går att stänga och lås samt en toalett och dusch. Rummet har inget fönster men vad gör det, inte heller finns varmvatten men det gör mindre med tanke på värmen. Ser fram emot morgondagens äventyr, det är ju ett år sedan jag stod på brädan senast. Då jag var jag rädd för vågorna, mitt mål, min utmaning är att bli vän med vågorna och lära känna dem. 

To be continued.    

En resa på egna hand

Om 16 dagar kliver jag på planet med destinationen Nepal. Det ser jag framemot, än om resfebern börjar komma över mig. Jag kommer vara där i 10 dagar, jag ska bo hos en familj som äger barnhemmet. Tillsammans med dom och organisationen Chhahari ska jag vara och umgås med barnen på barnhemmet och på skolan. Jag är otroligt nyfiken på vad dessa veckor kommer ge mig. Det känns lite läskigt men mest spännande.photo-nepal-1

Därefter åker jag till Indien, Kerala. I Nepal kommer det vara många svenskar runt omkring mig men när jag kliver på planet som ska ta mig till Indien blir jag helt själv. Jag har aldrig rest utan sällskap, varav jag bestämde mig för några månader sedan att det är dags att bredda vingarna. Vill visa mig själv att jag är modigare än jag tror och att det inte är farligt att upptäcka världen på egen hand.

I Kerala är tanken att jag ska utöva yoga och hänga på ayurvediska center. Det är där jag kommer fira min jul. Även det är med blandade känslor. Jag älskar ju julen samtidigt som jag avskyr den. Jag känner mig som femte hjulet i min familj på grund av att jag varken har man eller barn, vilket mina syskon har. Tänker även att om det är någon gång jag ska åka iväg över julen är det nu när jag bara har mig själv att ta ansvar för.hikkaduwa-original-10321

Dagen innan nyårsafton är det åter dags att byta land, nästa anhalt blir Sri Lanka. Jag kommer åka runt lite på den ön men huvudsyftet är surfing. Dock återstår det att se om jag ens kan komma att surfa på grund av handleden som fortfarande inte är smärtfri. Jag hoppas, om inte får jag än fler timmar att undersöka ön, som jag tror kommer vara alldeles magisk.

Det är mycket som ska ordnas, flygen bokas, boenden ska kollas upp, vaccinationer, visum, försäkringar och allt annat man bör ha koll på. Visst har jag gjort sådant förut men då har jag ändå haft resesällskap vilket innebär att man har någon som ”kollar upp” en. Nu ligger verkligen allting på mig, men jag är säker på att jag har koll, hoppas att inget blir allt för tokigt under resans gång.

Precis som förra året när jag åkte till Costa Rica, kommer jag använda bloggen som en form av resedagbok. Som alltid när jag skriver, så gör jag det i första hand för min egen skull men självklart hoppas jag att det finns dom som vill följa med på min resa. Kanske jag kan motivera någon att göra något som den länge velat göra men inte tagit steget, kanske någon blir sugen att besöka någon av de platser jag ska till. Ja, vad vet jag. Hur som, hoppas jag att ni som följer mig eller som hittar till min sida uppskattar att jag delar med mig av mitt liv.

orphange1PS. Vill du skänka ett bidrag till barnen på barnhemmet i Nepal, swisha till nummer 123 676 98 55 och skriv i meddelandet: Kids of Nepal. Går även att använda bankgiro:250-4751 och som mottagare skriv: Kids of Nepal. Tack på förhand! Varje krona är viktig. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Blir du nyfiken och vill veta mer om organisationen Chhahari, klicka här.

Breathtaken

Jag fick frågan igår hur jag upplevt under denna resa hittills. Mitt svar är harmoni. Jag känner en härlig harmoni i mig själv, till mig själv, till livet. Just nu känns det som inga hinder är för stora, för svåra, jag klarar allt jag förtar mig.image

Imorse var det surf i soluppgången som vanligt. När jag vaknade imorse hade jag en energi som jag verkligen har saknat här. Än om varje dag, solen, vågorna och framförallt alla underbara människor ger både kärlek och energi så har SuperSusanne varit lite trött. Men now I’m back on track. Surden imorse var så galet härlig. Jag övade på något som heter a turtle, det är en ”manöver” som görs för att ta sig igenom vågorna. Det var super läskigt att vända sig i vågen, att låta den svepa över en och ha brädan ovanför huvudet för att sedan vända upp igen och fortsätta kämpa sig utåt. Vad som hände för mig var att hela mina hjärna fylldes med vatten, kändes det som. Där kom rädslan för första gången på riktigt för vattnet och havets krafter och jag var för en sekund påväg att ge upp. Men så kom jag på mitt ledord för 2016, VÅGA. Samlade mig, fick några tips av instruktörerna och gav mig ut igen. Jag övervann rädslan, nu hanterar jag en turtle. Den känslan av att vinna över sin egen rädsla är fantastisk och för var rädsla du övervinner växer du som människa. Vad är du rädd för? Vad vill du göra men inte gör för att din rädsla hindrar dig? Se utmaningen och våga ta tag i den. Fråga dig själv vad är det värsta som kan hända. Kanske du inte lyckas vinna över rädslan vid första försöket, ge då inte upp, utmana dig själv om och om igen tills du inte längre är rädd.image

Jag älskar livet. Det är underbart och allt som händer runt omkring oss kan vi lära oss något av. Du väljer du ska tolka och hantera det. Det är du som bestämmer hur ditt liv är och ska bli. För du vet väl att det blir som du tänker.

Livet i Santa Teresa

Spanska rytmer, skatt, glada människor i en blandning av fågelsång och syrsor som spelar, det skapar en härlig symbios. Klockan är inte ens 08 på morgonen, jag ligger i hängmattan och ta igen mig lite efter surf i soluppgången. Helt magiskt båda delarna.imageimage

Kroppen mår bra, förutom att den la av totalt i ett dygn men nu är jag åter på banan. Det syns att vi gör mer än bara ligger på stranden eller vid poolen, alla är mer eller mindre blåslagna av vår kämparglöd där ute bland vågorna. Men. Det är värt varenda litet blåmärke. Att surfa är bland den bästa sport jag någonsin utövat. Det är bara jag, brädan och havet. Mitt ledord för 2016 är våga, att utmana mina rädslor. Jag har väldigt stor respekt för vatten och dess kraft, det blir ibland läskigt att tumla runt i vågorna. Men jag har bestämt mig för att inte låta rädslan ta över, när jag ramlar är det bara att ta sig ut igen och fortsätta kriga på. Jag ska bemästra vågorna, jag har ett mål. Jag vill ta en grön våg, obruten våg innan detta äventyr är slut.image

Vi har lata dagar, vi bara är, funderar på målen för 2016 – vad vill jag uppnå, hänger vid poolen, äter god mat, näst intill missbrukar smoothies, surfar och yogar. Igår yogade vi på eftermiddagen, det var ca 30 grader i skuggan, väldigt varmt alltså. Jag svettades som aldrig förr, det var jobbigt och samtidigt alldeles underbart. Ingen session är den andra lik, varje gång jag ställer mig på mattan händelse något i mig. Svårt att förklara, känslor kommer upp till ytan, allt från ilska till glädje. Oavsett så kommer tårarna, att tillåta dom komma och bara vara i känslan är ibland svårt men var gång jag accepterar dom skapas ett härligt lugn efter. Kanske det kallas harmoni. Den känslan går att jämföra med, om du inte upplevt det jag pratar om, när du gjort ett träningspass där du vart 100% fokuserad och stängt av allt runt omkring. Du vet när du ligger på golvet eller i gräset och bara ler, utmattad men alldeles euforisk. Magiskt. Jag älskar den känslan. Både yoga och annan träning ger mig den känlsan, den får mig att se omvärlden och livet med ett lugn som jag behöver. Jag har så länge jag kan minnas oroat mig för vad andra tycker och tänker om mig. För var dag blir jag mer och mer trygg med mig själv och att jag är bra precis som jag är.image

Än har jag inte skrivit ner någon affärsplan men känner ingen stress över det, tänker att det kommer till mig när det är dags. Jag har ett jobb som väntar på mig där hemma så jag kan försörja mig och mitt företagande kommer komma igång, kanske inte imorgon men under året är jag säker på att jag kommer kicka igång det.

På lördag fyller jag 32 år. Det är en bra ålder, det känns bra. All stress jag haft om att skaffa familj och göra som de flesta runt om mig, har släppt. Det blir som det blir och även det kommer till mig sinom tid. Varje dag lär jag mig något nytt om mig själv och vågar jag lita på att jag är bra precis som jag är, lyssnar på magkänslan och ta vara på det som finns runt omkring kan jag inte få ett bättre liv. Det blir ju vad du gör det till.

Pura Vida

Santa Teresa är vackraste platsen på jorden, så enkelt är det. Jag vågar påstå att jag blev förälskad vid första ögonkast. Denna by ligger i djungeln, vid Stilla havet. Huvudgatan eller det finns bara en väg, är en smal grusväg. Här hälsar alla på alla. På stranden finns inga solstolar, försäljare eller glasskiosker. Mellan stranden och vägen är det massor av träd (minidjungel) vilket gör det hela än mer fantastiskt. Detta är ett surfparadis, kan mindre om sådant men det är tydligt väldigt fina vågor. Om kvällen samlas hela byn nere på stranden för att njuta av en alldeles magisk solnedgång, vissa sitter bara och tittar på den, andra surfar eller badar. Magi vilket fall.image

Costa Rica kallas för Pura Vida och betyder rent liv. Jag gillar verkligen hur de tänker, skippa militären för att lägga pengarna på barnen så att alla kan gå i skolan. Är inte det smart så säg. De värnar även om miljön och djuren. Vi i Sverige har kommit långt inom mycket och vi lever i ett fantastiskt land men Costa Rica har ett lite bättre tänk gällande kosten. Ren mat, inga tillsatser eller hel/halvfabrikat och stort utbud av det vegetariska och veganska köket.

Maten är som sagt mycket bra, fantastisk bra till och med. Mycket smoothies, frukt, fräscha sallader och nyfångad fisk. Fantastiskt väder bjuder varje dag på, strålande sol, vattnet är runt 25 grader, i skuggan ca 30 grader, hög luftfuktighet utan att det blir för klibbigt. Alldeles magiskt som sagt.

Än om maten är underbart god så är det en annan bakteriekultur här och magen påverkas. Jag är otroligt glad och tacksam att jag blev introducerad för NeoLife för några år sedan och en produkt jag inte klarar eller vill vara utan är Acidophilus. Det är magens bästa vän. En liten kapsel som innehåller levande organismer, den har en unik kapsel som passerar magsäcken och tunntarmen för att börja arbeta i tjocktarmen. Livet blir lättare med en glad magen och min mage tackar mig stort för att jag ger den acidophilus, flera gånger om dagen här i Costa Rica. Till dig som har trög och eller uppblåst mage rekommenderar jag verkligen denna produkt.image

Idag var resans första surfpass. Jag har surfat förr och redan då bestämda jag mig att det inte var för sista gången. Så galet roligt. Så galet utmanade. Så otroligt bra helkroppsträning. Jag ett med vattnet, vågorna. Än är jag på vita vågorna men innan jag åker hem vill jag testa att ta en grön våg (en riktig våg alltså).

Det finns inte ord som beskriver hur underbart vacker denna plats är. Breathtaking. Till dig som någon gång funderat eller börjar nu fundera på att åka till Costa Rica har jag ett tips, ÅK! Visst det är lång restid och kostar en del men det är verkligen värt både tiden och pengarna. Perfekt ställe att ladda om batterierna, bara vara och ta dagen som den kommer.image

Mot paradiset, Santa Teresa

Påväg mot det riktiga paradiset, Santa Teresa. Efter att tillbringat gårdagen vid poolen i solen och en väldigt trevlig middag med grundarna av Yogobe i San José, sitter jag i skrivande stund på en båt. Om några timmar är vi vid vårt stora mål. Gänget som vi åker med är i stort sett samlade, en salig blandning av människor så det kommer säkerligen bli massor av spännande mötet.

Solen och värmen är otroligt befriande för både kropp och själ. För första gången på ett bra tag känner jag riktig lust och glädje av mitt skrivande. I december hände det många saker, så som nytt jobb, flytt och regga företag. Jag bubblade av idéer och kände ett driv. Men poff så försvann drivet, har saknat det men det är påväg tillbaka. Det ska bli spännande att se vad som kommer ske i mig under denna resa. Min plan är att få ihop en affärsidé så jag på riktigt kan kicka igång det hela när jag åter är i Sverige.

 Idéerna är många men jag söker fortfarande efter den där klockrena idéen, har en känsla av att den kommer komma och det är snart. Det är ju lite läskigt samtidigt som kittlande spännande det jag har bestämt mig för. Men målet är tydligt, jag vill jobba med hälsa och förmedla mina kunskaper och få möjlighet att hjälpa andra att må bättre. En dag är kommer jag försörja mig på min egen business. Hur det kommer se ut är ännu oklart, kanske jag gör massor av olika saker eller så finner jag ett koncept som jag kör.

 

Dagens affirmation lyder ”Jag skapar min egen framtid”. Vad gör du för att påverka din framtid? Du vet väl att du har ansvar för ditt liv och det blir vad du gör det till.