Att möta motstånd

Hur gör du när du möter på motstånd? När du blir rädd och vilsen och inte vet vilken väg du ska gå?


Jag befinner mig i ett vägskäl. I april valde jag att lyssna på kroppen som skrek efter mer vila och mindre tid på jobbet. Jag gick ner i tid och har sedan dess jobbat 75%. Jag har både min chef och läkare på min sida som tycker och bedömer (läkaren) att jag bör gå ner i tid. När jag började jobbet på förskolan i februari valde jag att avbryta den pågående sjukskrivning helt för jag kände mig stark och längtade att få jobba igen. Det höll dock inte så länge, redan efter en månad kom tröttheten, oro, ångest mm. Jag pratade med min chef som lyssnade och satte in stödåtgärder direkt. Vi skapade ett schema som kom att passa mig och dessa månader har jag sakta men säkert bli mindre trött och energi tar inte slut av att bara kliva upp. Att jobba 30 timmar i veckan är alldeles lagom för mig just nu.

Det räcker dock inte att enbart prata med läkare och chef för att kunna vara sjukskriven. Den där försäkringskassan har tyvärr ett veto i det hela, i alla fall för mig och många andra. Att jobba 25% mindre innebär stor skillnad ekonomiskt. Det har gått drygt två månader sedan läkaren sjukskrev mig. Det dröjde nästan 30 dagar innan jag hörde något från försäkringskassan. När de väl hörde av sig tyckte de inte att min och läkarens motivering var tillräckliga för att godkänna min sjukskrivning. Vi har vid två tillfällen lämnat synpunkter, även chefen har lämnat in sin ”syn” på situationen. Idag fick jag det slutgiltiga beskedet, det blev den röda stämpeln. De nekar till sjukpenning. Det gör mig otroligt arg och ledsen men mest rädd. Kommer min kropp klara att jobba heltid? Tänk om jag kraschar rejält nästa gång och vägen tillbaka kan komma att bli än längre. Det sista jag vill är att bli ett ”paket” igen, det var fruktansvärt och jag vill verkligen inte dit igen.

Så vad kan jag gör åt det? Det finns såklart flera alternativ, gå tillbaka på heltid, be chefen om hjälp att ge mig arbetsuppgifter som kan funka eller ta tjänstledigt 25% och fortsätta jobba som jag gör just nu. Pengar är bara pengar men att inte ha många kronor över efter räkningar är mindre roligt. Det skapar stress inom mig, vilket inte heller blir bra. Är det någon som varit i liknande sits, hör gärna av dig, kom med dina råd. Just nu vet jag inte riktigt hur jag ska tänka och hantera denna situation.

Jag förstår inte vad universum försöker lära mig men jag är säker på att svaret kommer till mig så småningom. Kanske det är så att det är dags att börja följa mina drömmar och uppfylla dem. Ångra bara det du aldrig gjorde.

Livet kan kännas tungt i motvind, ha lite tålamod. Våga  vara i stunden, än hur den är. Du behöver inte agera, fatta beslut under denna tid. Koncentrera dig på att andas, var arg om det är känslan du känner, gråt om du känner dig ledsen. Oavsett känsla du har inom dig är den ok. Livet går upp och ner, det är så vare sig man vill eller inte. Utmaningen ligger i att våga vara i det som är. Det är svårt, jätte svårt. Jag ska nu, med detta negativa besked inte fatta några beslut just nu. Jag har fått ett svar jag väntat på, var på sätt och vis beredd på negativt utfall. Hur som helst kommer det att lösa sig, det gör det alltid på ett eller annat sätt. Det är i motvind, i motgångar du har möjlighet att växa och utvecklas. Jag gillar ju utveckling, därför tillåter jag mig att bara vara i några dagar. Vinden vänder tillslut.

Trevlig fredag och njut av stunden!

 

Annonser

Med- och motgångar

Det sägs att livet ger oss utmaningar för att utvecklas och växa som människor. Ibland kommer utmaningarna till oss medan andra gånger söker vi upp dem. Härom dagen åkte jag skridskor, ramlade och olyckligtvis landade jag på ena handen. Det visade sig att det var två frakturer i handleden. Jag har aldrig brutit eller skadat mig tidigare, så är nu en erfarenhet rikare. De första dagarna kände jag mig positiv och glad, att det är som det är och jag får helt enkelt gilla läget. Så är det fortfarande men jag hamnar i svackor när jag tycker synd om mig själv och blir frustrerad över att jag inte klarar saker som innan olyckan.IMG_1750

Jag har varit sjukskriven förut men då på grund av andra orsaker, ej fysiska skador. Denna gång är det annorlunda, jag älskar mitt jobb och vill verkligen inte vara hemma. Tidigare har jag känt mig ensam. Nu ler jag mot mig igenom smärta och motgångarna. På något vis välkomnar jag denna motgång än om det är kämpigt emellanåt. Jag har så mycket kärlek i mitt liv. Jag är tacksam. Jag lyssnar på mig själv och min kropp och tillåter mig känna, oavsett känsla. Jag är modig. Den stora utmaningen med denna situation är att be om hjälp. Det är något som verkligen tar emot, jag vill inte vara till besvär och har alltid klarat mig själv. Med bara en brukbar hand går det inte, jag behöver hjälp i vardagen. Marsmånads utmaning blir att be om hjälp. To be continued.    

Jag älskar mitt liv

Jag älskar mitt liv – dagens affirmation

Vad gör du för att känna dig med ditt liv? Vilka faktorer spelar in för att du ska känna att du älskar ditt liv?

BildLivet går upp och ner, life is like a roller coaster. Vid en dal kan livet se rätt trist ut och inget känns särskilt roligt. Det blir som en transportsträcka. Men efter regn kommer solsken. Jag tror att det är viktigt att försöka se efter något som gör en glad, något som ger en energi. På så sätt kan svackan bli kortare, mindre.

Jag är nog redo att berätta nu. Det här är min berättelse som jag vill dela med mig. I början av året sa min kropp ifrån. Efter månader av oroligheter på jobbet, smällde det till. Kroppen gav mig ett varningstecken redan  vid jul men jag förstod inte signalerna. Under en semesterresa i januari uppstod samma sak. Magsmärtor utan dess like, jag har aldrig har så ont i magen. Jag förstod att något var galet, när jag väl gick till läkaren konstaterade han att det var stress och oro som skapat smärtan. Jag blev sjukskriven, först en vecka, sedan två veckor till. Under dessa veckor var jag till största delen hemma, magen skrek, strejkade så fort den fick mat, vid tidsbestämda möten o.s.v. Med tiden blev magen bättre men i mitt huvud snurrade tankarna. Jag började få en rätsida på hur det kom sig att jag befann mig där jag var. Det hela gjorde att jag föll längre och längre ner. Februari och delar av mars är som ett mörker fylld av ilska och tårar. Jag har nog aldrig varit så arg, inte heller gråtit så mycket som jag gjorde då. Hur min arbetsplats, chefen och företaget har skött det hela är under all kritik. Jag skulle verkligen vilja lägga ut företagets namn, men jag är en bättre människa än så. De uttalar sig för att vara ett företag som värnar om sin personal. Men. Jag har inte sett det någonstans än. Facket har varit, är såklart också inblandade dessvärre har jag inte fått något stöd av dem heller. Jag har känt mig otroligt ensam, vilket i sin tur gjorde att jag ifrågasatte om det var mig det var fel på. Kanske jag bara överdrev och att det inte alls var så allvarligt som jag tycktes få det att låta. Idag ser jag på det hela med andra ögon. Jag känner mig själv bäst, än om jag ibland tvekar. Jag började redan i höstas signalera till kollegorna och vännerna att jag inte tyckte att chefen betedde sig, agerade på ett schyst sätt.

Under dessa månader som sjukskriven har jag verkligen hunnit landa, reflekterat och kommit fram till att jag hela tiden följt min känsla och stått på mig. Självklart har jag vacklat, sagt att nu ger jag upp, nu går jag tillbaka och sopar allt under mattan. Jag älskar ju mitt jobb och saknar barnen otroligt mycket! Men. Jag har inte gjort det, jag har kämpat för min rätt. Nu har jag varit hemma i tre månader, ofantlig lång tid att bara vara hemma. Jag längtar efter att kliva upp på morgonen och åka till jobbet, känna att jag gör någon ”nytta”. Än är inte konflikten löst och jag anser att företaget fortsätter att ”göra bort sig”. Jag är arg, jag är otroligt förbannad på att en människa som fått i uppdrag att leda en arbetsgrupp, kan missköta sin uppgift så katastrofalt. När väl denna resa är slut kommer jag kunna stoppa denna erfarenhet i ryggsäcken och nästan gång, för jag vet att jag kommer stöta på dåligt ledarskap igen, kommer jag se varningstecknen mycket tidigare och på så sätt kunna sätta stopp för dem innan det gått för långt.

Jag har som sagt under dessa månader hunnit reflekterat och känt på livets hårda stormar. Jag har lärt mig vilka som verkligen är mina vänner, vilka som bryr sig och vilka som bara har haft mig som någon utfyllnad i väntan på något bättre. Dessa människor finns inte längre i mitt liv. Det kan låta hårt men väl där nere på botten, ville jag bara upp till ytan. Jag hade inte mycket energi och de där energitjuvarna var jag tvungen att göra mig av med, än om jag ibland kan sakna dem. Jag står här nu, starkare än någonsin, trots att konflikten inte är löst än. Men. Jag har redan vunnit, om vi ska pratar vinst och förlust. Jag har vunnit så otroligt mycket i mig själv.

Läkaren erbjöd mig såklart en behandling med antidepressivt, vilket i sig inte är något konstigt eller fel. Men. Det är inte jag, jag äter ju inte ens alvedon. Jag gick med på behandling, hämtade ut tabletterna men kunde inte äta dem. Jag tänkte att det måste finnas någon annan lösning på situationen. Eftersom jag inte fick något stöd från varken facket eller företaget så bestämde jag mig för att jag ska fixa det på egen hand. Jag är stark och jag vet att jag klarar vad som helst, bara jag bestämmer mig för det. Jag började med hjälp av boken ”Leva livet”, som jag får alla affirmationer från, jobba med mig själv. Det är ju så att jag kan inte förändra någon förutom mig själv. Jag tycker inte om min chef, det står jag för och kanske jag bara borde ha sagt upp mig. Men. Jag vill ha ut min rätt. Jag är så pass stark att jag kommer klara av hela resan, den är på väg mot sitt slut. Det vet jag.

Jag har i snart tre månader, varje dag suttit och skrivit tankar, funderingar o.s.v utifrån affirmationerna. Det är bland det bästa beslutet jag någonsin fattat. Vissa dagar har varit otroligt jobbigt, det kan ha tagit timmar att skriva ett inlägg på bara några rader. Orden satt så långt inne, men jag gav mig inte. När jag dessutom började få positiv feedback från ni som läser min blogg, förstod jag att mina ord, än fast det bara är mina tankar, kan hjälpa någon annan. Det har sporrat mig till att fortsätta. Jag vill därför passa på att tacka er för ert stöd, för det är så jag ser det. Ni är en del av att jag står där jag står idag, starkare än någonsin.Bild

Resan är inte slut, den har bara börjat. Jag kan idag stå rak i ryggen och säga att jag älskar mitt liv. Det är mitt och ingen ska få komma och förstöra det! Jag har såklart ansvar över mitt liv. Det är upp till mig att se till att fylla det med människor och saker jag tycker om. Än om inte alla pusselbitarna är på plats, så älskar jag mitt liv. Jag fyller mitt liv med det jag älskar, mina vänner, familjen, dans, träning, kost, nyfikenhet, spänning och framför allt mig själv.

Jag har som sagt känt mig otroligt ensam stundtals. Mitt i Stockholm, långt från familjen, ”inlåst” i en liten lägenhet. Det har varit tufft. Jag har svårt att tro att jag skulle klarat det lika bra om det inte vore för mina underbara vänner, passionen jag känner för dansen och min familj, min mamma som ringt mig minst tre gånger varje dag i nu tre månaders tid. Det om något är kärlek. Jag känner mig så otroligt älskad att jag blir alldeles tårögd när jag tänker på det. Jag älskar mitt liv.Bild