Hallå, vart är du?

Kärlek. Det finns så mycket kärlek i världen men så finns det även orättvisor och hat. Jag blir rädd och tycker att det är fruktansvärt allt som händer på vår jord just nu.

Jag kan göra något, men jag kan inte skapa fred på jorden. Tänk om vi alla bara slöt samman och visade kärlek till varandra.

imageIbland kan jag känna mej egoistisk, jag blir lite bitter. Det handlar om mitt liv, som till största delen är alldeles fantastiskt. Jag har en underbar familj, fina vänner, tak över huvudet, kan äta mej mätt flera gånger varje dag, har en stark och frisk kropp, jag brinner för utveckling, jag pluggar osv. Men det är en liten pusselbit jag saknar eller snarare längtar att finna. Min livs kärlek. Med tanke på all orättvisa i världen så är det som en fis i rymden. Men jag längtar, än om jag har det väldigt bra och trivs med mitt liv precis som det är. Jag tycker att jag är en alldeles fantastisk människa med många bra, fina sidor, har ett yttre som jag är nöjd med. Trots detta så får jag inte riktigt till det. Jag söker inte jätte aktivt (hur man nu gör det), visst händer det att min väg korsas någon annans men alltid är det något som gör att det inte funkar. Varför är det så?  Jag vill att det ska finnas passion, tycker att det är en viktig del i ett förhållande. Nu frågar jag mej, som så många gånger förr, är jag för kräsen? Hur kommer det sej att det inte bara är lätt? Det sägs ju att det ska vara lätt när det är rätt och då blir det kärlek.

Är jag för kräsen när jag säger att jag vill att min man ska se bra ut – för mej är utseendet av betydelse. Insidan spelar såklart stor roll, det handlar om helheten. En människa kan inte va attraktiv om det inte finns en attraktiv insida. Jag behöver någon som lyssnar och förstår mej, diskuterar med mej, kan ta ner mej på jorden när jag svävar iväg allt för mycket, jag vill ha någon som tror på mej, stöttar mej, håller om mej, pussar mej på pannan och säger att jag klarar mer än jag tror. Och jag tror på hans ord för att jag vet att han tror på mej. Jag vill se upp till honom på samma sätt som han ser upp till mej. Jag vill att vi ska ha någorlunda liknade syn på kost och hälsa, att det är viktigt att vårda sin kropp och själ. Är jag för kräsen när jag vill ha allt det där? Jag är snart 32 år och jag längtar efter att ha någon att krypa ner hos om kvällen, någon att hålla i handen när det stormar utanför. Någon att skratta och gråta med. Någon som är genuint intresserad av att lära känna mej och som ser mina brister som något charmigt. Någon som vill vandra längs livets krokiga väg hand i hand tillsammans med mej, genom eld och vatten, i vått och torrt. Ja, jag undrar när mannen som kommer göra mej knäsvag ska korsa min väg. Jag är så nyfiken och jag längtar.

Trots att denna lilla pusselbit inte är funnen så har jag ett bra liv. Jag tror att en dag kommer jag hitta sista pusselbiten. Till dess njuter jag av allt fint jag har runt omkring mej. Jag är tacksam för alla människor jag har i mitt liv. Tacksam för att jag väljer att leva här och nu och njuta av varje dag istället för att tycka synd om mej själv. För det är ju så att var sak har sin tid.

Annonser

En klippa att luta sig emot

En naken sanning. Idag är en sådan dag när jag har svårt att bara släppa taget. Kanske jag inte behöver släppa taget just nu. Kanske det är ok att bara vara i känslan som infinner sig. Jag var på ett möte som rörde till det lite i grytan, mer än så vill jag inte säga just nu. Mötet satte igång min hjärna rejält och därmed en massa känslor.

Det är i dessa stunder jag verkligen saknar den där stöttepelaren, den där klippan att luta sig mot när det stormar, den där öppna, starka famnen som håller om mig, pussar mig på pannan och berättar att allt kommer att bli bra, att jag inte är ensam. 

Jag är trött på att vara stark, trött på att klara mig själv och att försöka intala mig att jag har det rätt bra utan någon partner. För det är inte sant. Det går upp och ner de där tankarna. Jag försöker se fördelarna med att vara singel. Visst är det härligt ibland, på något vis problemfritt. Inte ha någon som gnäller över småsaker, att kunna ligga hur som i sängen, ingen som ställer krav, ingen som gör en besviken eller sårar. Ja, visst låter det fantastiskt? Fast jag tycker inte det, inte idag. Det är stundtals galet hur mycket jag längtar efter att få diskutera och gräla för att sedan prata, bli sams och stärka banden än mer. Tänk att få vakna upp av att det är någon som puttar på en lite, att då le för att jag får dela sängen med någon istället för att bli irriterad över att han väckte mig. Att få ha någon som bryr sig om en och är mån att jag ska må bra och som ibland ifrågasätter varför jag gör just som jag gör. Sårad och besviken blir vi när vi ställer för höga krav på andra men främst på oss själva.

Idag önskar jag att jag kunde göra det där samtalet ”Hej älskling, jag saknar dig. Jag behöver dig. Jag är ledsen, krama mig. Jag längtar till du kommer hem”. Men. Sanningen är att jag inte kan det, jag har ingen sådan älskling. Och idag gör det ont. Idag är det en jobbig sanning.

Jag vet att jag inte är ensam om att känna så här. Dock är det sällan jag hör eller läser om det. Det är lite därför jag delar med mig av dessa tankar, denna längtan.

Lösningsorienterad som jag är försöker jag såklart finna en lösning på detta. Men. Just när det kommer till kärlek är det svårt, mycket svårare. Visst skulle jag kunna vara ute och nätdejta men sådan faller mig inte i smak. Jag vill att kärleken ska komma naturligt, inte via ord och bilder. Jag gillar ju personliga möten. Jag borde kanske vara ute på krogen för att söka mig efter mannen. Men jag gillar inte riktigt den miljön, tror inte att han finns där heller. Har mina fördomar gällande kroglivet, men det lämnar jag till en annan gång. Ja, sanningen är att jag inte har någon lösning på detta. Jag inser att jag helt enkelt får lita på livet och att det kommer visa mig vägen till min livs kärlek. Var sak har sin tid.  

Jag gillar ju att vara tacksam. Jag är tacksam över mycket. Jag är tacksam för att jag har så otroligt fina människor i mitt liv, både familjen och vännerna. Jag vet att jag inte är ensam, än om det ibland känns väldigt ensamt. Men det är två olika ensamheter. Vilket fall. Mina vänner, finns inte ord som förklarar hur mycket de betyder och hur mycket jag älskar dem. Familjen kommer alltid finns där på ett eller annat sätt, än vart jag är eller gör. De bara är där. Det är jag tacksam för. Vetskapen att ha både vänner och familj som finns där, stöttar och supportar vad jag än tar mig än, det ger mig styrka. Jag är tacksam och jag har en längtan.

Än om du inte funnit alla pusselbitar i ditt livspussel, försök glädjas åt de bitar som du hittills har funnit. Var tålmodig, en dag hittar du biten, bitarna du sökt efter. Ge inte upp. Du är värdefull!

Tankar om kärlek

Jag är fullt medveten om att det är tacksamhets-månad. Jag älskar livet. Jag har ett bra liv. Det behöver dock inte innebära att allt i livet är frid och fröjd för det. I mitt liv är det inte riktigt det, eller det beror på hur jag tittar på livet just nu. Jag vill nog påstå att jag är lite bitter. Det handlar om kärlek. Jag har massor av kärlek i mitt liv. Men. Jag längtar så galet mycket efter att vara kär, så där härligt kär så att det pirrar i hela kroppen. Jag längtar efter den där spänningen, mystiken och nyfikenheten att lära känna en ny människa och som det inte går att få nog av. Det var, ja, jag kan knappt komma ihåg när jag kände så sist. På riktigt riktigt så är det nog 10 år sen sist!

20140719-193545-70545908.jpg
Jag har varit singel i tre år nu. Visst jag har dejtat och träffat någon ett tag men det blir inte mer än så. Antingen slocknar intresset hos mig eller hos den andre. Jag undrar varför det alltid blir så? När ska den där mannen dyka upp där vi båda känner ett liknande intresse och nyfikenhet till varandra? Jag börjar som smått ge upp hoppet. Jag vill finna mannen att skapa en relation med, en relation som vi båda tror på och som vi båda gör allt för att få den så där underbart härlig. Jag vill finna mannen som ska bli far till mina barn.

Ja, jag är ”bara” 30 år men den biologiska klockan tickar och jag längtar efter det där familjelivet som många runt omkring mig har. Jag är inte avundsjuk, jag har ett bra liv idag. Jag bara längtar. Att längta är något fint och jag vet att det kommer bli bra. En dag kommer han komma där på sin vita häst. Jag måste bara vänta och ha tålamod. Ibland tappar jag tålamodet, då är det lätt att jag gör knasiga val eller blir kär i kärleken.

Jag längtar efter att få längtar och saknar att få sakna någon. Just nu både saknar och längtar jag, jag vet bara inte efter vem. Ho ho, vart är du?

Att jobba med mig själv och min personliga utveckling tar tid och det är en never ending story. Samtidigt som jag känner denna frustration, är jag tacksam över att jag ger mig själv den här tiden till mig själv. Det har hänt så otroligt mycket inom mig de tre senaste åren, jag är tacksam att jag gett och ger mig tiden till detta.

20140719-191641-69401704.jpg
Jag har inte varit redo för att ta in en annan människa inpå livet, kanske jag inte är det ännu? Kanske det är därför jag fortfarande är singel. Kärleken kommer när jag är redo – så tänker jag. Jag intalar mig att om jag slutar leta, så kommer min prins att dyk upp. Jag väljer att tro det, jag vill tro så. Jag är varken ful, äcklig, korkad eller dum. Jag är en otroligt bra tjej på många vis, det vet jag. Jag vet att en dag kommer någon få lära känna denna otroligt grymma brud och någon kommer göra henne knäsvag. En dag. En dag kommer jag få känna det där pirret i magen, det vet jag. Vilken dag det blir, vet jag inte. Den som lever får se. Det är det som är så spännande. Det är det som är tjusningen med livet, ingen vet vad som händer imorgon, nästa vecka eller nästa månad. Vi vet inte vilka människor vi kommer att möta och vilket som kommer att spela stor roll i ens liv. Jag må vara lite bitter men för den delen glömmer jag inte bort att ta tillvara på dagen, att leva här och nu. Jag mår bra, jag bara längtar.