Lycka

Jag har troligtvis i hela mitt liv funderat och stävat mot att vara lycklig. Men vad är lycka? Hur känns det? Hur vet du att du är lycklig?

Lycklig har jag säkerligen känt mig emellanåt, men när jag blickar tillbaka på de senaste tio åren inser jag att jag jagat lycka. Det går inte att jaga den, den går inte att få tag i. Jag har insett det nu.

Jag vet inte varför jag inte tillåtit mig att känna lycka. Jag tror nämligen att lycka är ett tillstånd som går att välja. Det beror på vilket mindset du väljer. Vilka tankar du väljer att fokusera på. Vilka människor du väljer att lägga din energi på. Vilket jobb du väljer, om jobbet tar eller ger energi. Vad är det första du tänker på när du vaknar? Jag tror att vi kan påverka dagen genom att välja vad vi tänker på så snart vi slår upp ögonen på morgonen. Jag har varit fast i ett negativt hjul länge. Troligtvis därför jag inte känt sann lycka, jag har fokuserat på ”fel” saker.

Sedan mini kom och rent ut sagt vänt upp och ner på min värld, har något hänt i mig. Aldrig någonsin hade jag kunnat föreställa mej den känslovurpa, omställning i vardagen och vilka otroliga prövningar en ständigt ställs inför med ett litet barn. Jag har förändrats. Så många gånger jag sagt att jag lever mycket i nuet och att det är något jag ständigt strävar efter, att vara här och nu. En svårighet med detta är att jag tänker väldigt mycket, analyserar och reflekterar. Reflektera är något bra men att ständigt analysera allt och alla, det är inte särskilt hälsosamt. Sedan mini föddes har uttrycket ”att leva i nuet” fått en helt ny innebörd. Numera finns inte tid att tänka och skapa oro inför vad eventuellt ska kunna hända i framtiden. Jag har lärt mig det nu. Sedan dag ett har han så många gånger tagit mig tillbaka till verkligheten, till här och nu. Jag älskar det! Nu förstår jag vad som menas med det där uttrycket. Världen må vara stor men du behöver inte anamma dig hela på en gång, utforska ett land, en stad i taget och passa på att njuts under tiden. Det där kanske blev flummigt?

Det jag menar är, genom att se det som är framför dig just nu, njuta och uppskatta det, minskar stressen. Självklart behöver vi ibland planera och drömma är nödvändigt för att inte känna att du står och stampar på ett och samma ställe. Var tacksam för det du har idag, stort som smått. Jag tror även att om du känner och visar tacksamhet för det liv du har just idag, kommer du närmre den där känslan som kallas lycka.

Mitt liv är långt ifrån vad jag trott och föreställt mig. Min föreställning att skapa familj och leva i den är helt annorlunda mot för hur den ser ut idag. Jag trodde jag skulle ha det där ”Svenssonlivet” med villa och Volvo (hund har jag aldrig velat ha), en karl som kommer hem vid 17-18 om vardagarna och helgerna som man gör saker tillsammans. Mitt liv ser inte ut så, inte ens i närheten. I början, när mini var nyfödd, försökte jag nog skapa det där ”Svenssonlivet” men fick det aldrig att funka. Det enda som hände var att jag och mannen ständigt bråkade och var osams. Då anklagade jag honom för att inte vi inte var en riktig familj. Nu, snart fem månader senare inser jag att grälen ofta berodde på mig. För det första kan man inte förändra någon annan än sej själv och för det andra blir inget som en tänkt sej.

Att ha i stort sett alla odds emot sej kräver både tålamod och list. Ålder, kultur, språket, uppväxt med mera är några acceptera aspekterna vi behöver förstå. Än om det är stor åldersskillnad mellan oss har vi liknande grundvärderingar och det var nog delvis det jag föll för m och anledningen att jag valde att skapa familj med honom. Det är inte lätt, långt ifrån. Att inte ha samma modersmål kan missförstånd lätt uppstå. Vi har lärt oss att vara övertydliga och gärna fråga en gång extra är ett vinnande koncept. Han må vara från Mellanöstern men han tycker inte alls det är konstigt att vi bör hjälpa varandra både i hemmet och med barnet. Jag är otroligt stolt över oss, att vi kämpar på tillsammans och var för sig trots alla motgångar. En av våra gemensamma värderingar är att inte ge upp. Vi båda anser att när man väl valt en partner och skaffar barn med den, då kämpar man för att få det att funka. Det är en fin inställning tycker jag och framför allt gör det att vi har ett gemensamt mål att sträva mot.

Nej, mitt liv är inte ”Svenssons” men jag gråter inte över det. Det jag och mannen håller på att skapa är något unikt och vackert. Det sägs att barn löser inga problem, det tror inte jag heller. Däremot har vårt barn fått oss att vilja kämpa och göra vårt bästa för att skapa en fin relation.

När jag nu tänker på allt detta, på mannen, på vårt barn bubblar känslorna över. För första gången i hela mitt liv är jag ”stabilt” lycklig. Känslan liknar nykär. Tacksam att mini kom in i mitt liv och upplyste mig om vad som egentligen är viktigt här i livet.

Hur gör du för att känna lycka? Vad innebär lycka för dej?

Annonser

Kärlek

Kärlek. Det är något vi alla vill ha och behöver för att överleva. För att må bra. Men. Kärlek kan göra ont. Och. Kärlek kan vara alldeles underbart. Sofie skriver i sin blogg om olika typer av förhållanden. Jag tycker att det är slående. Hon menar att det finns tre olika typer av förhållanden vi kan vara i. Det ena är zombieförhållandet, där har hela relationen stagnerat och man är kvar i förhållandet på grund av rädsla för vad som kan finnas bortom det man är i just nu. Det andra kallar hon för horeriförhållandet, som i stort sett handlar om att det ska se bra ut och låta bra inför andra men innanför stängda dörrar saknas både glädje och passion, ett ”gör jag detta för dig, så gör du det för mig”. Där det handlar om handling och resultat istället för att fokusera på vad vi själva har att ge. Den tredje och sista typen geförhållandet, är det förhållande som bygger på tanken om att ge. Kravlöst och utan gömda intentioner. 

 Jag kan inte placera mig i något av dem just nu. Men. När jag väl finner kärleken så kommer jag alltid att sträva mot av vara i geförhållandet. Hon beskriver det så bra, ”det finns inget utrymme för skeptism då tryggheten ligger i att det som ges och tas emot är olika sidor av samma mynt. För att kärlek ska kunna delas behövs det en givare och en mottagare. Utan varandra fungerar inte ekvationen. When you give – you will receive” 

Den senaste tiden har jag haft många, långa samtal med vänner som befinner sig i liknande situation som mig. Att vara i 30-års åldern, utan partner och barn. I hela mitt liv har jag trott att jag skulle både ha karl och barn, vara förlovad och planera bröllop i denna ålder. Men. Så är det inte. Man ska inte gråta över spilld mjölk. Idag är jag glad och tacksam att livet inte alls blev som jag trott. Jag har lärt och lär mig fortfarande otroligt mycket om dels mig själv men även om andra. Jag tror att jag är mer öppen för att ta in nya tankar och synsätt, våga testa mer än om jag skulle haft en trygg och stabil relation. Jag skulle nog vara rätt nöjd med det livet, inte behöva söka efter annat som jag gjort under mina år som singel. Jag och mina vänner pratar mycket om att det stundtals gör ont, sticker i ögonen att se andra vara kära och ”pluttinuttiga”. Det ska jag inte sticka under stolen med. Men. Jag kan numera känna glädje till alla dessa kärlekspar och önska dem alla lycka och välgång. Jag är glad för deras skull och hoppas att de gör allt för att dels må bra själva men även se till att deras förhållande är kärleksfullt och hälsosamt.

Ja, kärlek är något vackert. Jag älskar ordet. Det är vackert. Livet är vackert. Och. Jag älskar att leva. Mitt liv. Än om jag inte har funnit min livs kärlek än, så finns det mycket kärlek i mitt liv ändå. Vännerna. Familjen. Tack för att ni finns där för mig i vått och torrt.

Så. Ta hand om dig själv. Älska dig själv. Låt dem som betyder något för dig få veta det. Visa din kärlek till dem. Varför vänta? Vem vet vad som händer imorgon. Ring ett samtal, skicka ett sms och berätta hur mycket just hon eller han betyder för dig.

Det galna samhällsidealet

Det är galet hur vi kvinnor ständigt håller på. Hets, hets och åter hets. Vi blir pumpade med information och om ett slags ideal om hur vi ska se ut bland annat via media. Det finns överallt, vi är dessutom experter på att trycka ner oss själva men även varandra och andra. Jag skäms ibland över att vara kvinna, just när det kommer till den delen, varför hjälper vi inte varandra? Varför uppmuntrar vi inte varandra och pushar varandra framåt och glädjas åt andras framgångar?

Jag påverkas helt klart av idealen som är idag, i ett tidigare inlägg skrev jag om hur en spegel i mitt hem fick mig att förvränga synen på mig själv. Jag tyckte att jag bara blev större och större, vilket bara var ett påhitt i min skalle. Nu har jag varit utan den där spegeln i två månader och jag har äntligen börjat bli kompis med min kropp igen.

När jag såg detta klipp väcktes många olika känslor i kroppen. Jag har inga egna barn, men två guddöttrar och vänner som har döttrar. Jag minns en gång när ena guddottern fällde kommentaren ”jag kan inte ha den här tröjan, jag ser så tjock ut i den!” Det gjorde otroligt ont att höra, det ska inte behöva vara så. Varför kan inte barn få vara barn, leka och var bekymmerslösa, så gott det går. Är det inte vårt ansvar? Är det inte vi vuxna som ska se till att barnen får en bra och stabil grund att stå på? Är det inte vår uppgift att berätta men framför allt visa att alla är vi lika mycket värda oavsett hur vi ser ut?! Vad är det för signaler vi egentligen sänder ut till barnen? Barn gör inte som vi säger, barn gör som vi gör. Det tror jag är jätte viktigt att ha i tanken. Det är vi vuxna, och framför allt du som förälder som har ansvar för att ge din dotter en stabil grund att bygga sitt liv på. Du är hennes förebild. Hon blir som du är. Tänk på det.

Jag har som sagt inte egna barn men jag arbetar dagligen med barn där jag både får se och höra en massa. Att arbeta i förskolan är en ära, jag tycker att jag har en av världens viktigaste uppdrag. Det ligger på mitt bord att lära våra minsta samhällsmedborgare hur vi ska vara mot varandra men även mot oss själva, det kallas värdegrunden. Ensam är inte stark, vi pedagoger kan inte dra hela lasset än om vi kan påverka mycket i ett barns vardag. Alla vuxna behövs. Tillsammans kan vi hjälpas åt att skapa en stark och stabil grund för barnen som växer upp i dagens tuffa samhälle. Vi gör det tillsammans. Men. Det är viktigt att vi alla tar vårt ansvar. Har du barn, fundera på vad du gör och sänder ut för signaler till ditt barn. Har du inga barn, finns det barn runtomkring dig? Du kan vara med att påverka. Barn ser och hör dig oavsett och de gör som du gör. Du är deras förebild. Ha gärna det i åtanken nästa gång du står där framför spegeln och klagar högt på att du har blivit tjock och ditt barn eller ett barn står bredvid. Vad tror du det sänder ut för signaler?

Det går inte att stoppa utvecklingen, vi utvecklas, samhället, ja det händer nya saker överallt och hela tiden. Det är som det är. Men. Om vi tar vårt ansvar och umgås och pratar med barnen som finns runt omkring oss, tror jag att vi kan påverka ett barns framtid, lite iallafall.

Det är kanske en annan historia, så jag drar det lite kort. Jag hävdar att du inte kan hjälpa någon annan om du inte kan ta hand om dig själv. Är du trasig kommer du tyvärr inte kunna hjälpa någon annan, inte förrän du lagat dig själv. Mår du bra, kan du få andra att må bra. Hur du mår, det smittar, på gott och ont. Att vara självgod är något fint, något bra. Det innebär att du är god mot dig själv och då tar du hand och dig själv, ger dig själv massor av kärlek varje dag! Gör du detta, tror jag att du nästan med automatik ger dina nära runt om dig en massa kärlek. Det liksom smittar! 

Så snälla, snälla, ta dig en funderare på hur du mår, tänker och agerar. Det är de minsta människorna som kommer att ta efter ditt beteende. Du är underbar! Du är värdefull! Du är vacker! Du är unik! Det är ju så du vill att dina barn ska känna sig, eller hur? Mitt tips är att börja med att ta till dig de orden, så kommer dem senare att smittas över till dina barn.