Krig och hat

Jag vet inte vart jag ska börja, så mycket känslor. Mitt liv är bra, jag har och haft ett väldigt bra liv än om jag kan tycka att det varit jobbigt och tufft ibland. Men numera näst intill skäms jag att jag klagar över ”småsaker”. 

Har precis sett en dokumentär på SVTplay från kriget i Kurdistan, där man fick följa med en fotograf som åker runt bland alla flyktingläger och träffade människor som bor där. Dessa människor berättar kort om sina liv, flykten, familjeförhållanden, om hur de tappat kontakten med familjemedlemmar, sett människor de älskar föras bort av IS eller dödas. Det gör ont i mig. Jag blir arg, ledsen och frustrerad. Jag, vi i detta land har det otroligt bra, vi borde uppskatta varje dag och tacka för allt som finns i våra liv. Vi har allt vi behöver och mycket där till. Även det gör mig arg, varför kan inte alla få ha det som oss? Varför kan inte barn få vara barn, oavsett vart i världen man är född och bor? 

Skärmavbild 2016-08-21 kl. 23.25.59

Min frustration leder direkt till att jag inte kan eller vill bara sitta här och ha det bra, jag vill hjälpa, göra något för att bidra till en bättre värld. Jag vill åka och hjälpa de som har det svårt. Jag vet inte hur, vart eller när.

Jag har ”förmånen” att jobba med ungdomar som bär en stor, tung ryggsäck och det är inte roliga saker de där på. Än har jag inte förstått vad de bär på, troligtvis kommer jag aldrig kunna förstå, men jag är nyfiken, vill förstå. Dessa ungdomar hjälper mig att öppna mina ögon, varje dag lär jag mig något nytt. Många gånger måste jag ta en paus från våra samtal, för att samla mig. Det är overkligt men jag är tacksam att jag får möta dessa människor, att de känner ett förtroende för mig och öppnar upp sig, delar med sig av sina berättelser. Det de varit med om är fruktansvärt och jag önskar inte den värsta fiende ska behöva uppleva vad så många miljoner människor är med om, varje dag. Det är inte mänskligt. Varför kan vi inte bara få vara människor, leva våra liv så som vi vill? Fredligt och ett liv fyllt av kärlek, inte av skräck, rädsla och sorg.

Jag behöver höra deras berättelser och jag är säker på att fler i detta land, i denna värld behöver höra, för att på något litet vis förstå, inse att livet är kort och att man ska vara tacksam för det man har. Det får mig att än mer uppskatta dagen, ta tillvara på den och visa kärlek till dom jag håller av.

Jag kommer säkerligen ta upp detta ämne igen. Hjärnan är igång, vad som händer återstår att se men känslan är att jag måste göra något. Jag varken vill eller kan sitta här och låta mitt liv flyta på som att inget pågår där ute i världen. Visst förstår jag att jag inte kan rädda världen men jag kan gör något. Just nu klurar jag på vad och hur. To be continued. 

Som jag så ofta skriver, njut dagen, visa kärlek och tacksamhet till allt som finns i ditt liv. Vad vet vi om framtiden, om livet, hur det blir. Därför, lev idag! Kärlek.

Annonser

Dåtid + nutid + framtid = livet

Det förflutna kommer alltid finnas med oss. Det är vad det är. Det handlar om acceptans, att acceptera det som varit, än hur det var. Det är inte lätt att släppa. Det är ju det som varit som vi vet något om och oavsett vad så var det ditt liv du levde. Besvikelser, sorg, smärta är inte lätt att ta sig igenom, men det går.

Jag brukar säga att jag åkt på en räkmacka genom livet. Aldrig har jag blivit bedragen, ingen nära har plötsligt försvunnit på tok för tidigt. Jag växte upp med en mamma, en pappa och syskon. Vi hade tak över huvudet och mat på bordet varje dag. Jag har alltid haft vänner. Jag har kunnat göra det jag velat, rest och studerat. Har några utbildningar i ryggsäcken. Kollar jag på detta anser jag mig haft en bra uppväxt, ett bra liv. Men. Det är något som jagar mig, som att det är något i det förflutna som ständigt gör mig påmind om något som jag inte kan sätta fingret på vad. Jag vill bli vän med mitt förflutna. Jag undrar om jag sätter krokben på mig själv, det känns som att jag fastnat. Jag vet inte hur jag ska kunna släppa den smärta jag bär på, för jag vet inte vart smärtan kommer ifrån.

Jag är glad och oerhört tacksam för all kärlek som funnits och finns i mitt liv men jag sörjer något. Ensamheten. Jag tror det är där skon klämmer. Jag har alltid klarat mig själv och använder mig ofta av uttrycket ”ensam är stark” och säger ofta att jag klarar mig, för det har jag alltid gjort. Jag har vandrat på livets väg själv, löst problem när de kommer till mig. Det gör ont och är fruktansvärt jobbigt ibland men jag klarar mig. Samtidigt förstår jag inte varför jag känner mig så ensam emellanåt. Jag är fina vänner och en familj. Det finns ju så mycket kärlek i mitt liv.

Jag har mött fantastiska människor som spelat stor roll i mitt liv, vissa har vandrat vidare på deras väg, några finns fortfarande kvar rent fysiskt. Oavsett känner jag kärlek till alla som jag någon gång lärt känna, samtidigt som det gör mig påmind om att jag kanske inte är så bra som jag ibland tror. Trots allt lever jag själv idag och jag förstår inte varför. Vill jag vara själv? Svaret är nej, jag längtar efter sann kärlek, mitt livs kärlek och att ha någon att luta mig mot när jag inte orkar vara stark.

Så. Hur löser jag detta? Det sägs att svaren vi söker finns inom oss, visst hade det varit enkelt om någon bara kunde berätta vart skon klämmer och fixa till det men så vet vi ju att livet inte funkar. Jag försöker lyssna på kroppen, ge den bra näring som ger mig energi, jag tränar regelbundet, prioriterar vila och återhämtning högt, tillbringar en stund på yogamattan varje dag. Jag tänker att det som jagar mig kommer visa sig och oavsett när det händer behöver jag inte vara rädd, det är inget farligt. Gällande mannen så kommer han visa sig när väl det är läge för det, då säger det bara klick. Min morfar har underbar humor, sa en gång till mig, ja du anar inte hur många grodor din mormor fick pussa innan hon fann mig. I år firar dom för övrigt 60 år som gifta. Morfar är en klok man, jag litar på honom och han har nog rätt. Var sak har sin tid helt enkelt.

När livet ger motstånd, välkomna motståndet, våga vara där, för du vet väl att vinden vänder så småningom. Du är en vinnare, våga tro på de orden. Du är bra precis som du är. Känner du ensamhet? Det är ok, det är inte farligt. Sök efter goda lösningar, sök efter möjligheter och var inte rädd för att säga hej eller sträcka fram en hjälpande hand. Möten med människor är spännande och utmanande, det är i utmaningar vi växer och blir starkare. Säg till dig själv, jag är bra. Tror du inte på de orden? Upprepa orden, gärna flera gånger om dagen. Dina tankar är din sanning.

Yogans konstiga men underbara värld

Just nu har jag lite svårt att finna ord. Känslan jag har inom mig går att jämföra med den som jag får när jag dansar. I helgen har jag varit på Yoga & Dance Festival här i Stockholm. images (65)Jag hade många fördomar och var ganska kritisk gällande helgen tillsammans med en massa ”flummiga” människor. Jag blir så glad när jag får slå hål på mina fördomar. Jag har under dessa dagar träffat fantastiska människor som strålar av glädje och är precis som jag, vanliga människor. Igår fick jag möjligheten att träffa Johanna Andersson som hade ett härligt pass i global yoga. Jag är ju smått förälskad i hennes pass på Yogobe, just för hennes sätt att tänka men än mer för hennes energi och utstrålning.

Idag när jag vaknade ville inte kroppen var med, luftrören har börjat bråka igen trots att jag låg däckad för någon vecka sedan. Ledsen i ögat blev jag eftersom vi hade planer på att spendera hela dagen på festivalen. Det fanns ett pass jag verkligen ville gå på, ”handstands & armstranges”. Jag trotsade mig själv, kroppen kommer säkerligen ge igen här i dagarna. Men. Det är så värt det i sådant fall. Passet var tungt rent fysiskt men fyllt av härlig energi, många skratt och fantastiska instruktörer. Jag har länge velat lära mig handstående, samtidigt som jag haft stor rädsla för det. Vid en av sakerna vi skulle göra kom ”hackspettarna” i kapp mig och jag var på väg att backa ur. Snabbt kallade jag till ett krismöte med hackspettarna. Vi diskuterade lite kort men efter som jag har veto, blev det så att jag gjorde övningen. Jag gjorde den, jag ramlade inte och skadade varken mig själv eller någon annan, vilket var min rädsla. Det blev istället så att jag lätt kom in i positionen och känslan var att jag kunde stå så hur länge som helst. Det jag vill säga med detta är att våga, det du känner en rädsla inför, något du tror att du inte kan hantera, klara av – gör det. Fråga dig själv ”Vad är det värsta som kan hända?”. Jag tror att det är våra rädslor som väldigt ofta bromsar oss från att gå framåt.

IMG_7473.PNG

Efter passet, när jag kom utanför festvalen möttes jag av denna symbol. Ett leende placerades på mina läppar, en värme sköljdes över mig. Tacksamhet. Stolthet. Glädje. Allt detta känner jag till mig själv och mitt liv. Varje gång jag hoppar, utmanar en rädsla och vinner över den så växer något inom mig. En tro på mig själv, jag förstår mer och mer att jag är bra precis som jag är. Jag är grym! Jag kan allt, precis allt jag vill.