Läkning tar tid

För några dagar skrev jag om pms och hur den ibland tar över kontroll. Jag trodde, skyllde på pms. Nu är den över och jag är åter ”normal” men ändå känns det inte bra. Ändå är jag i kaos. Tårarna kommer titt som tätt, för att inte tala om tröttheten. feather_png12958

Människor i min närhet har många gånger påpekat att jag ofta är trött, att jag ser trött ut. Jag har skyllt på att jag sovit för lite. När jag inte jobbat har jag mer och mer isolerat mig själv, jag har inte haft energin att umgås med vänner. För tre veckor sedan gick jag ner i tid på jobbet (jobbar 75%) och började plugga på heltid. Det innebar skola på dagarna och jobb om kvällar och nätter flera gånger i veckan. Första veckan gick det bra, än om jag var väldigt trött men tänkte att det berodde på den nya vardagen och sådant får man ge någon vecka innan kroppen anpassar sig. Jag funderade på om jag skulle gå ner än mer i tid för att kunna fokusera mer på skolan, samtidigt som jag älskar mitt jobb och vill vara där så mycket det är möjligt. Under andra veckan på skolan kom jag på mig själv att jag enbart klagade, sällan skrattade och tyckte att klasskompisarna mest var dryga, jobbet kändes heller inte roligt att gå till. Jag ville bara vara hem, jag orkade inte. Förra veckan (tredje veckan vid skolbänken) blev kort, jag gick hem redan efter första lektionen på tisdagen. Sedan dess har jag varit hemma. Jag vill inte gå dit, hjärtat slår snabbare så snart jag tänker på skolan. Samtidigt vill jag ju gå utbildningen, jag vill nå mitt mål men jag orkar inte. Tårarna har runnit ofta, flera gånger om dagen senaste veckorna. Jag förstår inte varför. Jag är inte olycklig, jag har ju ett bra liv. Varför gråter jag?

I fredags släpade jag mig till jobbet än fast kroppen skrek nej. Jag gick dit, sedan blev jag sittandes på en stol hela förmiddagen. Kom på mig själv att jag suttit där och bara stirrat in i väggen utan att fått något gjort. Tårarna kom. Paniken i kroppen blev än påtagligare. Vad är det som pågår inom mig? Jag gick hem vid lunch. Igår skulle jag ha jobbat men jag klarade inte att gå dit, så jag sjukanmälde mig. Miljoner tankar springer omkring i mitt huvud. Jag kan inte ha det så här! Vad vill jag? Vad ska jag göra? Hur ska jag göra?

Nyligen läste jag ett inlägg av Åsa Nyvall, rubriken var ”10 saker du önskar att andra förstod när du drabbats av utmattningssyndrom”. Inte förrän då kom jag till insikt, jag är påväg in i den där hemska väggen igen, jag kommer i hög fart och jag är väldigt nära nu. Känslan var rädsla, jag vill inte bli ett paket igen.


Denna dag har jag ägnat mig åt att reflektera över senaste månaderna, över mitt mående, mitt liv och vad jag kan göra åt det. Jag har idag fattat beslut som tog emot, jag har ju ett mål men kommer nu inte nå det, inte enligt planerna i alla fall. Jag har beslutat att hoppa av skolan, jag klarar inte att plugga på heltid och samtidigt jobba så pass mycket. Jag håller även på att planera en resa, vilket innebär att jag behöver spara pengar så att jobba mindre är inget alternativ. Alltså var det skolan som rök. Jag kommer återgår till att jobba heltid och lägga allt vad studier är på hyllan för en stund. Det är med blandade känslor. Jag slår hårt på mig själv, ”vad dåligt du är som inte klarade att plugga och jobba, det handlade om ett år”. Det känns lite skamligt att behöva erkänna att det blev för mycket, att jag inte klarade av det. Jag vill ju visa alla att jag visst kan, trots mångas råd att inte ta på mig för mycket saker samtidigt.

Det är 2,5 år sedan min utmattning, ständigt glömmer jag bort att läkning tar tid. Jag hade visserligen aldrig i min vildaste fantasi trott att det skulle ta så här lång tid! Vad vet jag, kanske jag aldrig kommer ha samma energi som tidigare. Kanske jag bara måste inse att jag har mina begränsningar och att Susanne för några år sedan inte är den samma som Susanne idag. Jag är betydligt klokare och mer medveten om mycket men så är jag även mycket mer känslig för stresspåslag. Jag börjar förstå det, det svåra är att acceptera det. Jag tror att det är där ”problemet” sitter. Acceptans, det är svårt. Jag vill ju så mycket men när kroppen säger, skriker nej. Jag förstår att det jag bör jobba med framöver är acceptans och att vara mer inlyssnande.

Mitt första steg har jag redan tagit, jag har insett att jag är på djupt vatten och börjat skala av delen som tar för mycket energi. När det kommer stunder i livet när känslan är att man är otillräcklig, att man inte hinner med, då tror jag att det bästa är att våga dra i handbromsen. Att stanna upp för att se hur livet springer på, är du påväg i den riktning du vill? Om inte, försök finna vad som tar för mycket energi, finns det något du kan plocka bort just nu. Det behöver inte innebära att du väljer bort något för all framtid, bara just nu. Fyll dina dagar med sådant som ger dig energi, inte tar energi. Jag tror även att det är viktigt att våga erkänna för sig själv att man är mänsklig, att det är ok att vara svag ibland. Att våga prata med någon, det kan vara någon du känner eller någon professionell, om sitt mående. Vill du inte prata med någon, gör som jag ofta gör, använd papper om penna. När det är som mest kaos i huvudet blir det i punktform, vad är det som inte känns bra just nu. Många gånger skriver jag även upp olika alternativ på lösningar, jag kräver aldrig att lösa situationen direkt men att bara få ner tankarna på papper ger en mer tydlighet, överblick av vad som tar energi.

Lyssna till ditt hjärta. När du söker svar, ställ frågan till dig själv, vänta och lyssna. Är du uppmärksam kommer du finna svaret inom dig. Det är nämligen så att du sitter på alla svar inom dig. Klurigheten är att våga stanna upp och lyssna. Glöm inte, du är bra precis som du är och att det är ok att falla ibland. Du är bara en människa. Det är ok att känna. 

Annonser

Dåtid + nutid + framtid = livet

Det förflutna kommer alltid finnas med oss. Det är vad det är. Det handlar om acceptans, att acceptera det som varit, än hur det var. Det är inte lätt att släppa. Det är ju det som varit som vi vet något om och oavsett vad så var det ditt liv du levde. Besvikelser, sorg, smärta är inte lätt att ta sig igenom, men det går.

Jag brukar säga att jag åkt på en räkmacka genom livet. Aldrig har jag blivit bedragen, ingen nära har plötsligt försvunnit på tok för tidigt. Jag växte upp med en mamma, en pappa och syskon. Vi hade tak över huvudet och mat på bordet varje dag. Jag har alltid haft vänner. Jag har kunnat göra det jag velat, rest och studerat. Har några utbildningar i ryggsäcken. Kollar jag på detta anser jag mig haft en bra uppväxt, ett bra liv. Men. Det är något som jagar mig, som att det är något i det förflutna som ständigt gör mig påmind om något som jag inte kan sätta fingret på vad. Jag vill bli vän med mitt förflutna. Jag undrar om jag sätter krokben på mig själv, det känns som att jag fastnat. Jag vet inte hur jag ska kunna släppa den smärta jag bär på, för jag vet inte vart smärtan kommer ifrån.

Jag är glad och oerhört tacksam för all kärlek som funnits och finns i mitt liv men jag sörjer något. Ensamheten. Jag tror det är där skon klämmer. Jag har alltid klarat mig själv och använder mig ofta av uttrycket ”ensam är stark” och säger ofta att jag klarar mig, för det har jag alltid gjort. Jag har vandrat på livets väg själv, löst problem när de kommer till mig. Det gör ont och är fruktansvärt jobbigt ibland men jag klarar mig. Samtidigt förstår jag inte varför jag känner mig så ensam emellanåt. Jag är fina vänner och en familj. Det finns ju så mycket kärlek i mitt liv.

Jag har mött fantastiska människor som spelat stor roll i mitt liv, vissa har vandrat vidare på deras väg, några finns fortfarande kvar rent fysiskt. Oavsett känner jag kärlek till alla som jag någon gång lärt känna, samtidigt som det gör mig påmind om att jag kanske inte är så bra som jag ibland tror. Trots allt lever jag själv idag och jag förstår inte varför. Vill jag vara själv? Svaret är nej, jag längtar efter sann kärlek, mitt livs kärlek och att ha någon att luta mig mot när jag inte orkar vara stark.

Så. Hur löser jag detta? Det sägs att svaren vi söker finns inom oss, visst hade det varit enkelt om någon bara kunde berätta vart skon klämmer och fixa till det men så vet vi ju att livet inte funkar. Jag försöker lyssna på kroppen, ge den bra näring som ger mig energi, jag tränar regelbundet, prioriterar vila och återhämtning högt, tillbringar en stund på yogamattan varje dag. Jag tänker att det som jagar mig kommer visa sig och oavsett när det händer behöver jag inte vara rädd, det är inget farligt. Gällande mannen så kommer han visa sig när väl det är läge för det, då säger det bara klick. Min morfar har underbar humor, sa en gång till mig, ja du anar inte hur många grodor din mormor fick pussa innan hon fann mig. I år firar dom för övrigt 60 år som gifta. Morfar är en klok man, jag litar på honom och han har nog rätt. Var sak har sin tid helt enkelt.

När livet ger motstånd, välkomna motståndet, våga vara där, för du vet väl att vinden vänder så småningom. Du är en vinnare, våga tro på de orden. Du är bra precis som du är. Känner du ensamhet? Det är ok, det är inte farligt. Sök efter goda lösningar, sök efter möjligheter och var inte rädd för att säga hej eller sträcka fram en hjälpande hand. Möten med människor är spännande och utmanande, det är i utmaningar vi växer och blir starkare. Säg till dig själv, jag är bra. Tror du inte på de orden? Upprepa orden, gärna flera gånger om dagen. Dina tankar är din sanning.