Tid för reflektion

När livet rusar fram, dagen tar slut innan du ens reflekterat att det är en ny dag, då kan det vara svårt att just stanna upp och bara vara för en stund. Så har det varit i mitt liv hela detta år, jag har inte tagit mig tid att bara vara en stund. Jag vet att jag behöver det och mår bra av det, för mig är det en av nycklarna till ett liv i balans. Jag är alltså i obalans just nu, har känt att jag behöver stanna upp annars är risken stor att jag faller tillbaka i utmattningen. För någon vecka sedan bokade jag därför en resa, jag har just vaknat upp i Doha och ska spendera påsken här. Har inte sett så mycket, näst intill inget av denna stad än men solen skiner och det är varmt, runt 30 grader i skuggan. I natt när jag landade var det 26 grader, helt ok temperaturer.


Jag har saknat att skriva, på senaste tiden har det känts som att mitt bloggande har trappats av. Jag gillar ju att skriv och låta fingrarna flöda över tangentbordet och låta tankarna åka hur de vill – när mina tankar blir ord. Jag hoppas att få en nytändning under denna semestertripp. Jag mår ju bra av att skriva av mig.

Det har som sagt varit en relativt intensiv start på detta år, oplanerade saker har dykt upp som varit mentalt tuffa men även att börja ett nytt jobb slukar energi. Att förändra sin vardag efter att levt själv i många år är inte riktigt en dans på rosor. Oj, så jag utmanas, varje dag, flera gånger om. Stundtals vill jag lägga ner allt, men den kärlek jag känner för honom och den kärlek jag får av honom gör att jag vill ta mig igen alla törnar. Jag gissar att jag inte är den enda som tycker det både är jobbigt och läskigt att ibland göra förändringar. I de tyngsta stunderna försöker jag stanna upp en liten stund, andas, bara ta några djupa andetag. Jag litar på att livet ger mig vad jag behöver – det är ett mantra jag har börjat säga till mig själv. Av någon anledning för det mig lugnare och inser varje gång att allt som kommer till mig, finns något att lära av.

Hur gör du när havet stormar väl mycket? Hur hittar du balansen och hur tar du dig igenom stormarna?

Annonser

In my head

Denna månad är det tema hälsa här på bloggen. Jag skriver en hel del om vikten av att lyssna på sin kropp och ta hand om den. Det är min strävan men ibland blir det för mycket, ibland är det svårare att leva som man lär. 

Idag blir det ett något mer personligt inlägg. Jag har så mycket i mitt huvud, har försökt med papper och penna men inga ord kommer på pappret. Jag älskar ju att skriva, oavsett hur men av någon anledning så känns det mindre ansträngde att skriva på datorn just nu. Så nu låter jag bara fingrarna sväva över tangentbordet och det får bli som det blir.

När tankarna snurrar, de snurrar så snabbt att det är svårt att fånga någon. Allt blir ett virrvarr som skapar förvirring. Det skapar obalans inom mig. Varför? Som jag tidigare skrev, jag lever nog inte riktigt som jag lär just nu. Största anledningen är mitt jobb, jag tar med mig det hem. Jag kan inte stänga av, har glömt bort vart knappen sitter. Det har varit ganska intensivt på jobbet eller rättare sagt, jag lägger ner för mycket hjärta i arbetet. Det är det som är det svåra att jobba med människor, att inte bli för personligt involverad. Jag har visserligen två jobb, dels som kost- och hälsorådgivare men därifrån har jag lite semester eller rättare sagt, klienterna har tagit semester från mig. Mitt andra jobb, det jag gör på heltid, där jag har anställning är inom offentliga sektorn. Jag har förmånen att jobba med ungdomar som kommer hit ensamma från andra länder. Jag jobbar där de bor, alltså ett boende för ensamkommande flyktingungdomar. Och jag bara älskar det! Varje dag lär jag mig något nytt, smått som stort. Det hela går ut på att hjälpa dem in i det svenska samhället, jobba med språket och allt annat som ingår i en ungdoms vardag. Det som ger mig mest är när man knutit band och ungdomen känner att den kan lita på mig. När någon slags vänskap börjar skapas och ungdomen börjar öppna upp sig för mig. Samtidigt är det det som är det svåra, att då inte bli för involverad. Jag är en människa med ett stort hjärta och har otroligt svårt att inte ta med mitt hjärta i det jag gör. Det är rent ut sagt en omöjlighet. Faran med det är som sagt att det är svårt att stänga av när arbetsdagen är slut.

Jag känner mig frustrerad, emellan åt riktigt förbannad och stundtals skäms jag. Jag skäms för hur vi människor i detta land är och över vårt beteende. Vi är så många som tar saker för givna. Att få jobba med dessa ungdomar får mig att förstå att vi är äckligt bortskämda och otacksamma. Alla miljontals människor som är tvungna att fly sina hem, från sitt hemland, säga hejdå till sin familj för att försöka rädda sitt eget liv. Det är ingen dans på rosor, långt ifrån. En del kan ha förlorat hela sin familj, några har sett någon de älskar bli dödad, mitt framför dem. Jag kommer aldrig kunna förstå dels det hat som finns här i världen men inte heller känslan av att behöva fly för sitt liv.

hand in hand

Det är inte så konstigt att jag blir personligt engagerad, berörd av mitt jobb. Jag fattar det. Jag vet dock att det är än viktigare att jag tar hand om mig själv. Att jag använder de verktyg jag har för att ibland stänga av, stilla alla tankar och känslor inom mig. Jag vet att yoga och meditation kan hjälpa mig mycket med detta. Jag ställer mig på mattan varje morgon, det är något som jag har svårt att se att jag kommer sluta med. Men sedan, under dagen när världen kommer inpå mig, jag klarar inte att balansera alla inputs, inte en hel dag. Jag vet att jag borde ta pauser under dagen, att sätta mig ner en stund och bara vara i andetaget. Jag vet att jag skulle må bra av det. Det svåra är att åter få in det som en rutin i vardagen. Jag har lyckats få till det förut så jag vet att det går. Jag behöver det för harmoni i både kropp och sinne.

Hur gör du för att vara i balans? Har du verktyg för att inte ta med dig jobbet hem? Kan du skilja på jobb och fritid? Ger du dig själv tid för reflektion och mental återhämtning?