Han är här nu

För tre veckor sedan förändrades mitt liv totalt. På söndagsmorgonen, 15 april, vid soluppgången tittade lilleman ut, efter en natt i värkar. Det har varit en tuff tid och är fortfarande hårt stundtals. Det är svårt att veta och förstå vad han vill när han hux flux gallskriker, vi börjar väl lära oss hans signaler, sakta men säkert.

Det är galet hur en natt kan vända upp och ner på ens liv. Jag tyckte att jag var förberedd och redo men när han väl kom, en vecka efter BF, stod jag i chock. Aldrig hade jag trott att jag dels skulle kunna sätta mig själv i pass mycket i andra hand men även känna denna kärlek till en så liten varelse. Jag är inte på några fluffiga moln och det är inget som är underbart och vackert med att föda barn. Jag fick mig en rejäl käftsmäll och tror jag så smått börjar återhämta mig, finna mig i allt nytt som nu är. Denna lilla varelse heter Benjamin och jag är otroligt stolt över mig själv som dels burit honom i magen i nio månader men även tryckt ut honom helt utan smärtlindring och hur snabbt en numera laddar om rent energimässigt. Jag och mannens relation testas ständigt och stundtals skakar det rejält mellan oss men vi båda har inställningen att vi ska klara detta tillsammans.

Jag har ju två bloggar, denna med inriktning hälsa, mat och välmående. Den andra, Goldeneyes, är mer personlig, där skriver jag mer om livet, relationer och tankar om livet just nu. Har lagt ut förlossningsberättelsen på just Goldeneyes om du vill veta mer om hur det gick när denna kropp kämpade med att föda ett barn.

Annonser

Något nytt på olika sätt

Det har nu gått ganska många veckor sedan jag fick veta en sak men det har tagit tid för mig att förstå, om jag ens nu förstår. Hur som har jag behövt hålla det för mig själv ett tag, låta det gro innan jag delar med mig. Jag är redo nu, tror jag.

Jag ska bli mamma! I min mage håller det på att bildas något som så småningom ska komma ut som en människa. Det låter så tokigt och overkligt. Jag tror inte riktigt på det än om jag känner att det händer något med kroppen, att den inte är som den brukar. Jag mår bra, oförskämt bra vad jag har förstått. Nu har den enorma trötthet lagt sig, brösten är större än någonsin och jag börjar ”vänja” mig med hormoner som rusar likt Autobahn i mig. Bäbis är beräknad i april så än har både jag och mannen gått om tid att förbereda oss, hur man nu gör det.

Jag har inte tänkt att låta graviditeten ta så mycket plats här på bloggen. Visst hör även det tillståndet till hälsa och välmående men tycker ändå att det ämnet passar in här. Därför har jag startat en annan blogg där jag skriver lite mer detaljerat om vad som händer i kroppen, tankar som springer omkring och hur allt påverkar mina relationer framför allt med mannen min. Den bloggen startade jag i syfte att dela med mig av hur det är att leva med någon med annan kultur, från ett annat land men kärleken övervann både rädslor och fördomar. Det är fortfarande syftet med den bloggen, den har bara fått en till nyans. Är du nyfiken att kika in där är adressen; goldeneyes.nu

Så livet. Jag väntar fortfarande på att återfå energin till sådant som träning. Aldrig tidigare har jag känt sådan trötthet, det går bara inte att röra mig. Det har i sin tur lett att allt som kallas träning är nere på noll. Jag har haft en tanke att börja gå till gymmet igen men än har jag inte tagit mig dit. Jag tänker att jag kan ta mig ut efter middagen och springa en liten sväng, än har det inte skett. Jag tänker att jag kan ju göra lite hemmaträning men än har inget träning blivit av. Det enda som jag håller kvar vid är min morgonyoga, utan den fungerar jag inte, varken kropp eller hjärna. Jag vill skapa nya vanor, få upp min energi. Jag vill ta promenader, gå på gymmet, svettas, känna träningsvärk i hela kroppen. Jag tänker dock att var sak har sin tid, hittills i graviditeten har jag inte klarat av träning och det är ok.

Lyssna på din kropp, ge den vad den behöver. Pusha är sällan farligt men lyssna in om det är ditt inre eller ditt egot som talar till dig.

Förändringarnas tid och ett nytt kapitel

Det är med blandad känslor jag sätter mig i bilen som kommer ta mig och mitt bohag till norr. Jag lämnar nu mitt liv i Stockholm, min lägenhet som inte längre är min och allt annat som finns här. Ett nytt kapitel börjar. Med blandade känslor. Det sägs att när man minst anar det så händer det. När jag kom ner hit för en vecka sedan ville jag bara packa ihop och åka upp. Nu vill jag gärna dra ut på det ett tag. Är jag redo? Är det rätt beslut? Kommer jag ångra mig? Vill jag verkligen lämna livet jag byggt upp här?Hur kommer mitt liv bli i norr? Är det bättre där? Svaren på dessa frågor behövs inte, jag gjorde ett val. Jag tog ställning, behövde en förändring. Nu kommer förändringen. På gott och ont. 

 

Albert Einstein var en rätt klok gubbe. ”Endast de som försöker sig på det absurda kan uppnå det omöjliga”. Det är stora ord och jag är säker på att det ligger en hel del sanning i den. Allt går om viljan finns men det krävs mod för att våga göra förändring. Det fina med förändring är att det betyder att saker och ting håller på att bli bättre. Även om du idag inte vet hur.

Hur ser du på förändring? Är det bara något skrämmande som rubbar dina cirklar eller är det något bra? Något som kommer ge dig nya erfarenheter, ge dig möjlighet att tänka annorlunda, lära dig nya saker och kanske uppleva nya känslor som du inte känt förut.

Om du är i en förändring våga sitta lugnt i båten, än om det stormar runt omkring dig. Se virvelvindarna av förändring som skenar omkring dig som något bra. Ett tecken på att allt omkring dig håller på att bli (ännu) bättre och att du just nu inte behöver veta hur. Slappna av och försök att bara vara i stunden.

Ett nytt kapitel

I väskor än en gång efter en lång semester i Norrland. Lite mer än tre månader har jag varit där. Påväg tillbaka till Stockholm. Som alltid får jag ont i magen av att lämna alla. En känsla i magen har länge sagt att det börjar bli dags att börja ett nytt kapitel. Jag tror jag är redo. Redo att lämna Stockholm, låta flyttlasset går hem till dit där jag har mina rötter. Mitt älskade Örnsköldsvik.  

 När jag för fyra år sedan valde att lämna den lilla staden för att utforska vad vår vackra huvudstad hade att erbjuda, var det helt rätt. Jag älskar Stockholm, trivs bra men kärleken till nära och kära i norr är större. Nu känns det inte lika roligt att komma till Stockholm. Jag vill bara tillbaka, tillbaka hem. Där jag hör hemma. Dessa år i Stockholm har gett mig mer än jag någonsin kunnat drömma om. 

Den gången, för fyra år sedan, när jag satte mig på tåget med fler väskor än jag kunde bära, var jag en förvirrad och trasig själ. Det var då min resa, min inre resa, började på riktigt. Jag är tacksam för alla utmaningar livet ständigt ställer mig inför. Utan utmaningar kommer du ingenstans och du utvecklas inte. Jag är fortfarande bara i början av min resa men det är än en gång dags att göra en stor förändring. Jag är redo. Mama, I’m coming home.