Sanning

img_3649
Som barn vi på tomten tror,
Han vet vart vi alla bor.
Det spelar ingen roll vart du i världen är,
Se till att alltid hålla dig själv kär.

När man blir osäker på sig själv eller inte har tillit till sig själv är det lätt att fråga andra vad de tycker och tänker om val som du ska fatta. Ibland kan det vara bra, skönt att få någon annans perspektiv på situationen. Men. Innerst inne så vet du svaret, du sitter på vad som är rätt för just dig. Det spelar ingen roll hur andra tänker, vi alla är olika och det är din sanning som är viktigast för dig.

Vi övar och över, tränar och tränar genom hela livet. Ständigt lär vi oss nya saker. Visst är det fantastiskt?! Varje dag är en ny utmaning och ett oskrivet blad, ett nytt kapitel i ditt liv. Det är upp till dig vad du väljer att gör med dagen, hur du väljer att hantera och agera i de situationer som dyker upp. Att upptäcka att du har alla svar som du söker inom dig kan en befrielse. Då behöver du inte springa runt bland dina vänner, be om deras åsikt och du behöver inte hålla på att älta. För den delen betyder det inte at du ska sluta prata med dina vänner, självklart kan och behöver du be om hjälp ibland. För mig är skillnaden att jag nu lärt känna min intuition och innan jag delar en tanke med någon vän, är jag redan klar på hur jag tänker. Genom att öva upp din tillit till dig själv, vågar du lita på att du fattar de beslut som är rätt för just dig. Du har alla svar inom dig.

Våga lyssna på dig själv, lyssna till ditt inre. Det pratar ständigt med dig. Bli inte rädd om du inte ser, hör svaret på en gång. Låt det ta tid, ge det tid och du kommer finna svar på vad du än söker. Våga göra en axelryckning och försök tänka att det löser sig till det bästa, att var sak har sin tid.

Annonser

Jag uttrycker mina känslor öppet och lätt

Känslor. Så härliga att känna. Så läskiga att känna. Vi alla är olika. En del har lätt att uttrycka sig och gör det ofta och gärna, medan andra tycker att det är jobbigt och har svårt att sätta ord på en känsla och att förmedla det till andra. Behöver vi verkligen prata om vad vi känner? Kan man inte bara vara?

Det finns många orsaker till varför det är jobbigt att prata känslor. När vi är barn, från våra första levnadsår börjar vi öva på att uttrycka oss. Beroende på vad vi får för bemötande av andra, av våra föräldrar och andra vuxna, hur de vuxna runt omkring oss visar sina känslor, lär vi oss. Vi ser, tar in och anammar. Det är inte något vi gör medvetet, det bara sker. Det handlar om anknytningsteorin, som jag för övrigt tycker är otroligt intressant. Att vi präglas mer av vår barndom än vad vi tror. Allt vi ser och lär som barn följer med oss upp i vuxen ålder. Många är inte medvetna om varför man gör och agerar på ett visst sätt, det sker i det undermedvetna. Mycket av vårt agerande sker av känslor. Ibland handlar det inte alls om situationen man befinner sig i just nu, men den påminner om något man varit med om, lärt sig som barn och vi agerar med autopilot. Vissa fortsätter att göra detta genom hela livet. Andra funderar och söker efter ett svar på varför och vill försöka ändra på ett beteende. Det finns inget rätt eller fel. Vi är bara olika. Och det är ok, så länge man mår bra av det.

Jag är den ständiga sökaren. Jag har så länge jag kan minnas varit nyfiken och velat veta varför saker och ting är som de är, varför jag ska lära mig just det läraren säger att jag ska göra, varför, varför, varför. Dels handlar det om min nyfikenhet att vilja förstå sammanhang men även ta reda på hur jag kan förändra till det bättre. Genom åren har det stundtals varit jobbigt att söka svar på varför saker är just som de är, varför jag är som jag är. För några år sedan läste jag en bok, Hemligheten, heter den. Den är skriven av psykologen Egil Linge och journalisten Dan Josefsson. Jag vet inte hur många gånger jag läst den sedan dess, från pärm till pärm, numera har jag den som ett slags uppslagsverk. Jag bara älskar den. Där fann jag svar på många av mina varför, varför jag agerar som jag gör o.s.v. De skriver dels om anknytningsteorin och hur den formar oss. De beskriver även tre olika relationsmodeller av oss människor. Hur vi är, handlar, agerar och varför vi gör just som vi gör.

När jag började snöa in mig på detta var jag till en början arg på mina föräldrar och ansåg att de gjort ett mindre bra jobb när de uppfostrade mig. Det kändes dock inte rätt. Mina föräldrar är ju bara människor och är som de är på grund av deras uppväxt och mina mor- och farföräldrar i sin tur på hur deras föräldrar hade det när de växte upp osv. Jag är inte längre arg. Idag förstår jag att mina föräldrar gjorde deras bästa utifrån deras förutsättningar för mig och mina syskon. Jag har kommit till insikt med mycket genom att jag funderar och söker efter svar på varför jag är som jag är.

Jag har alltid haft svårt för att uttrycka mina känslor, vare sig jag varit arg, ledsen eller kär. När jag växte upp så pratade vi sällan känslor, det vardagliga livet rullade på bra men jag kan inte minnas att jag någonsin berättar för mina föräldrar att jag älskar dem. Jag vet att jag inte är ensam om detta, det är många som inte pratar känslor inom familjen. Jag har dock alltid känt mig älskad och mina föräldrar har alltid gjort sitt yttersta för oss barn. Det handlar inte om det. Jag hade en fin uppväxt med det mesta ett barn behöver. Men detta med att inte prata känslor har format mig och gjort det svårt att uttrycka mig i vuxen ålder. Men. Inget beteende är bestående, alla beteenden går att förändra om man är villig att göra en förändring. Det krävs både vilja och mod. För det är ju otroligt läskigt att bryta mönster.

Jag är en känslomänniska och jag känner alltid mycket, än vad det är. Min svårighet har varit att jag sällan kunnat, vågat uttrycka det jag känner. Vilket ofta skapat svårigheter när jag varit i en relation, främst kärleksrelationer. Jag har haft turen att finna underbara människor, oavsett vilken typ av relation, som ständigt utmanat och utmanar mig. Som inte nöjer sig med att jag ”passar upp” dem och visar min kärlek genom handlingar. De har krävt mer men uttryckt det på ett väldigt ödmjukt sätt. De har fått mig att våga utmana mig själv, att prata och berätta hur jag tänker och känner. Jag är så tacksam för alla dessa fantastiska personer, som inte gett upp trots att jag ibland varit kall och hård, gått in i min ”bubbla”, stängt in alla känslor. Jag har övat och övat och jag övar fortfarande. Jag blir bättre och bättre på att uttrycka mina känslor. Det är ju så otroligt läskigt att prata vad man känner, man blir så naken, att blotta sig själv. Det kan ju göra ont. Men det kan även bli något alldeles fantastiskt av det. Jag har lärt mig att våga vara här och nu, att inte vänta till sen. För när är sen? Sen, ja då kanske det är för sent. Idag vågar jag prata mer öppet om mina känslor med de människor jag har en trygg och stark relation till, min familj och mina vänner. När det kommer till kärleksrelationer sätts jag ständigt på ”prov”. Jag är, som så många andra, livrädd att bli sårad, avvisad. Och öppnar jag mig, blottar mina känslor kan det göra ont. Men. Jag är fullt medveten om att det inte går att bygga något om man inte visar och pratar om sina känslor. Jag hoppar, jag faller. Ibland landar jag tokigt och det gör ont, då har jag ett val. Ligga kvar och tycka synd om mig själv eller resa mig och ta lärdom av fallet och traska vidare på livets krokiga väg. För var gång jag utmanar mig, vågar testa går det lättare och lättare. Det sägs att man måste våga för att vinna.

Genom att våga utmana dina rädslor, att ta dig igenom svåra och jobbiga stunder gör att du kommer ut starkare och du blir tryggare i dig själv. Så kör på. Nästa gång du tvekar att berätta något som du känner, fråga dig själv, vad är det värsta som kan hända?

Jag är mitt sanna jag med mina vänner

Sanning. Att vara sann mot andra. Att vara sann mot sig själv. Hur är man när man är sann mot sig själv och mot andra? Vad är ditt sanna jag? Stora och svåra frågor. Men ack så viktiga att fundera på om du inte har det klart för dig. Jag tror nämligen att det är ett av det viktigaste ”ställningstagande” man gör. Att ta reda på vem man är, vad man står för och hur jag gör, är när jag förmedlar det.

Som tonåringar söker vi väger för att ta reda på, undersöka vem man är – identitetssökandet. Vänta, där vill jag rätta mig själv, jag tror nämligen att vi alla går igenom sådana perioder flera gånger i livet. Men att finna sitt sanna jag, för en del kan det gå snabbt och redan i tidig ålder veta vem de är och vågar stå upp för sig själv. Medan för andra tar det längre tid. Det finns inget rätt eller fel, bra eller dåligt. Det tar bara olika lång tid. Vi är olika, det är alltså väldigt individuellt.

För mig har det tagit lång tid, om jag ens funnit hela mig själv än. Men jag är mer säker och vågar stå upp för mig själv mer idag än någonsin. Livets väg är krokig och många gångar måste jag stanna upp och vänta för att se hur vägen ser ut. Så hur gör man för att finna sitt sanna jag? Jag tror tyvärr inte att det finns ett svar på den frågan. Jag skulle vilja säga att jag använder mig av magkänslan och min träning ligger i att lyssna till den och våga följa den, än om det ibland är både läskigt och skrämmande. Jag har skrivit om just magkänslan många gånger förr, men skadar inte att påminna om den igen. Även där uppfattar vi den på olika sätt.

Magkänslan styrs inte av hjärnan utan det är kroppen, själen, det undermedvetna. När du kommer till ett val, första känslan som dyker upp, det är magkänslan. Allt det där efter har hjärnan varit med och styrt. Magkänslan, som det hörs på namnet, sitter i magen. När jag väljer att inte följa magkänsla, ja det händer lite nu och då, är det som att magen vrider sig. Som att att jag får lätt kramp i magen, en känsla av stress kan komma över mig. Väljer jag då att försöka ignorera den, övergår det till att enbart tar små andetag, tankarna rusar likt en bil på Autobahn. Då måste jag stanna upp och tänka till, varför reagerar jag, kroppen så här. Ganska snart förstår jag att jag inte följt magkänslan. Gör om, gör rätt. För mig har det tagit många år att komma dit jag är idag och trots det glömmer jag bort att lyssna ibland.

Att vara sann. Det känns tryggt att både veta, säga och stå för att jag är mitt sanna jag. Genom att jag är mitt sanna jag mot mig själv, kan jag mycket lättare vara mitt sanna jag mot mina vänner. Det går som hand i hand. Du vet väl, allt börjar hos dig. Du måste vara trygg i dig själv innan du kan få andra att känna sig trygga med dig. Mår inte du bra, kan du inte få andra att må bra. Det handlar om dig, det är ditt liv och det är du som är kapten i din båt. Så. Öva dig på att våga stå för din sanning, så kommer andra också att tro på dig, se dig för den underbara, fantastiska människa du är.

I sökandet, ny utmaning – meditation

Det är två veckor sedan jag kom hem från Costa Rica. Nu vågar jag påstå att jag åter kommit in i vardagen, än om jag inte riktigt vill erkänna det. Längtar tillbaka till den dagliga practice, till havet, den underbara maten och lugnet som infann sig hos mig väl där. Jag funderar väldigt mycket just, vad är mening med mitt liv, hur vill jag forma det, vad vill jag göra, vart vill jag bo osv. Alla dessa tankar blir stundtals för många, jag kan inte hantera dom, sortera dom vilket i sin tur leder till kaos i min hjärna. Jag har i dagarna klurat på vad jag kan göra för att återfå lugnet. Jag tänker yoga och hur den kan hjälpa mig. När vi var i Costa Rica var det en del meditation, detta är något jag varit nyfiken på länge men inte vågat ta steget att testa. Jobbigt att sitta stilla och bara andas men jag fick känna på känslan av total stillhet, harmoni och jag vill ha tillbaka den. Därför har jag beslutat mig för att införa daglig meditation, jag börjar med 5 minuter om dagen. Har en tanke att så småningom utmana mig att sitta längre, öka med någon minut i taget, om det känns bra.

 I februari har Yogobe temat Meditation. Eftersom detta är ett outforskat område för min del kom detta tema väldigt passande för min del. Att dels få kunskap om hur meditation påverkar hjärnan men även tips och filmer man kan följa med i under ”genomförandet”, det gör att jag inte känner mig ensam på min färd.

Jag kan inte uttala mig så mycket om detta ämne men jag kommer som sagt utforska det och dela med mig av mina upptäckter. 5 minuter av ett helt dygn är inte mycket, det är något vi alla kan ta oss tid till. Till en början kommer jag sitta på yogamattan men min förhoppning är att skapa mig verktyg för att kunna ta till andningen och meditationen när det väl behövs, vart som i vardagen. Jag behöver öva upp mig på att stanna upp och bara andas, ge min kropp och hjärna ett andrum.

Jag ser fram emot denna utmaning och tveka inte om du vill hänga på. Testa! Vad är det värsta som kan hända?