Mål och drömmar för förändring

Jag står och trampar, stampar. Jag vill framåt, vill inte stå stilla. Jag vill utvecklas och lära mej nya saker. Det kryper i kroppen. Jag drömmer och längtar.

Jag har varit hemma med mini i över ett år nu, dygnet runt har jag hängande honom. Det har blivit ytterst lite egentid, han är med mej vart jag än går. Ett tag längtade jag att göra allt jag gjorde innan jag blev gravid, den friheten. Visst saknar jag vissa delar men den där lilla minimänniskan lär mej så otroligt mycket varje dag. Det häftigt i det är att han inte ens är medveten om det. Visst skulle jag vilja hänga på gymmet några gånger i veckan men jag klarar mej. Bästa träning är den i vardagen sägs det, att ta hand om ett litet barn på egen hand gör att mina muskler jobbar mer än någonsin.

Efter nyår är planen att skola in mini på förskolan och jag ska börja jobba. Den tanken ger mej panik. Jag vill inte tillbaka och jobba i förskolan. Livrädd att bli sjuk igen, vem ska ta hand om mini om jag kollapsar? Vill inte, vill inte, vill inte. Att jobba i barngrupp ger mej ingen glädje, det känns mest betungande. Det är väl ett tydligt tecken jag ej borde göra det? Det ger fin inkomst men inte mycket mer än så. Jag har drömmar och längtan att få jobba med hälsa och välmående, att hjälpa andra, pusha och stötta andra längs livets väg. Men det är livsfarligt, känns osäkert. Jag behöver ju fast inkomstkälla för täcka räkningarna. Jag vill inte jobba hela dagarna, mestadels vill jag vara med mitt barn. Jag vet inte hur jag ska få ihop det, hur jag ska våga ta klivet, våga hoppa.

Jag känner mej väldigt ensam här i denna stad. Ensam på så sätt att ingen i min närhet har drivet jag har. Jag har ingen som sporrar, pushar och driver mej framåt. Alla känns som nöjda med sina liv, i sina relationer och familjer. Det är troligen en av största skillnaderna mellan att bo i stor och liten stad. Här är alla inrutade i sina liv och troligen även jag bör jag nog tillägga.

Så hur göra med bubblet jag känner inom mej? Hur ska jag göra för att våga göra verklighet av mina drömmar? Oftast brukar jag kunna besvara på sådana frågor men nu, not so much. Fattar att det ”bara är att göra” men låt säga att jag står vid kinesiska muren och den är super hög! Kanske jag behöver göra en lista, ”saker jag är rädd för”. Kanske jag ser tydligare vägen jag ska gå då? Hur gör du när du längtar efter förändring och det känns läskigt? När du behöver den där pushen i ryggen för att komma över?

Annonser

Jag uttrycker mina känslor öppet och lätt

Känslor. Så härliga att känna. Så läskiga att känna. Vi alla är olika. En del har lätt att uttrycka sig och gör det ofta och gärna, medan andra tycker att det är jobbigt och har svårt att sätta ord på en känsla och att förmedla det till andra. Behöver vi verkligen prata om vad vi känner? Kan man inte bara vara?

Det finns många orsaker till varför det är jobbigt att prata känslor. När vi är barn, från våra första levnadsår börjar vi öva på att uttrycka oss. Beroende på vad vi får för bemötande av andra, av våra föräldrar och andra vuxna, hur de vuxna runt omkring oss visar sina känslor, lär vi oss. Vi ser, tar in och anammar. Det är inte något vi gör medvetet, det bara sker. Det handlar om anknytningsteorin, som jag för övrigt tycker är otroligt intressant. Att vi präglas mer av vår barndom än vad vi tror. Allt vi ser och lär som barn följer med oss upp i vuxen ålder. Många är inte medvetna om varför man gör och agerar på ett visst sätt, det sker i det undermedvetna. Mycket av vårt agerande sker av känslor. Ibland handlar det inte alls om situationen man befinner sig i just nu, men den påminner om något man varit med om, lärt sig som barn och vi agerar med autopilot. Vissa fortsätter att göra detta genom hela livet. Andra funderar och söker efter ett svar på varför och vill försöka ändra på ett beteende. Det finns inget rätt eller fel. Vi är bara olika. Och det är ok, så länge man mår bra av det.

Jag är den ständiga sökaren. Jag har så länge jag kan minnas varit nyfiken och velat veta varför saker och ting är som de är, varför jag ska lära mig just det läraren säger att jag ska göra, varför, varför, varför. Dels handlar det om min nyfikenhet att vilja förstå sammanhang men även ta reda på hur jag kan förändra till det bättre. Genom åren har det stundtals varit jobbigt att söka svar på varför saker är just som de är, varför jag är som jag är. För några år sedan läste jag en bok, Hemligheten, heter den. Den är skriven av psykologen Egil Linge och journalisten Dan Josefsson. Jag vet inte hur många gånger jag läst den sedan dess, från pärm till pärm, numera har jag den som ett slags uppslagsverk. Jag bara älskar den. Där fann jag svar på många av mina varför, varför jag agerar som jag gör o.s.v. De skriver dels om anknytningsteorin och hur den formar oss. De beskriver även tre olika relationsmodeller av oss människor. Hur vi är, handlar, agerar och varför vi gör just som vi gör.

När jag började snöa in mig på detta var jag till en början arg på mina föräldrar och ansåg att de gjort ett mindre bra jobb när de uppfostrade mig. Det kändes dock inte rätt. Mina föräldrar är ju bara människor och är som de är på grund av deras uppväxt och mina mor- och farföräldrar i sin tur på hur deras föräldrar hade det när de växte upp osv. Jag är inte längre arg. Idag förstår jag att mina föräldrar gjorde deras bästa utifrån deras förutsättningar för mig och mina syskon. Jag har kommit till insikt med mycket genom att jag funderar och söker efter svar på varför jag är som jag är.

Jag har alltid haft svårt för att uttrycka mina känslor, vare sig jag varit arg, ledsen eller kär. När jag växte upp så pratade vi sällan känslor, det vardagliga livet rullade på bra men jag kan inte minnas att jag någonsin berättar för mina föräldrar att jag älskar dem. Jag vet att jag inte är ensam om detta, det är många som inte pratar känslor inom familjen. Jag har dock alltid känt mig älskad och mina föräldrar har alltid gjort sitt yttersta för oss barn. Det handlar inte om det. Jag hade en fin uppväxt med det mesta ett barn behöver. Men detta med att inte prata känslor har format mig och gjort det svårt att uttrycka mig i vuxen ålder. Men. Inget beteende är bestående, alla beteenden går att förändra om man är villig att göra en förändring. Det krävs både vilja och mod. För det är ju otroligt läskigt att bryta mönster.

Jag är en känslomänniska och jag känner alltid mycket, än vad det är. Min svårighet har varit att jag sällan kunnat, vågat uttrycka det jag känner. Vilket ofta skapat svårigheter när jag varit i en relation, främst kärleksrelationer. Jag har haft turen att finna underbara människor, oavsett vilken typ av relation, som ständigt utmanat och utmanar mig. Som inte nöjer sig med att jag ”passar upp” dem och visar min kärlek genom handlingar. De har krävt mer men uttryckt det på ett väldigt ödmjukt sätt. De har fått mig att våga utmana mig själv, att prata och berätta hur jag tänker och känner. Jag är så tacksam för alla dessa fantastiska personer, som inte gett upp trots att jag ibland varit kall och hård, gått in i min ”bubbla”, stängt in alla känslor. Jag har övat och övat och jag övar fortfarande. Jag blir bättre och bättre på att uttrycka mina känslor. Det är ju så otroligt läskigt att prata vad man känner, man blir så naken, att blotta sig själv. Det kan ju göra ont. Men det kan även bli något alldeles fantastiskt av det. Jag har lärt mig att våga vara här och nu, att inte vänta till sen. För när är sen? Sen, ja då kanske det är för sent. Idag vågar jag prata mer öppet om mina känslor med de människor jag har en trygg och stark relation till, min familj och mina vänner. När det kommer till kärleksrelationer sätts jag ständigt på ”prov”. Jag är, som så många andra, livrädd att bli sårad, avvisad. Och öppnar jag mig, blottar mina känslor kan det göra ont. Men. Jag är fullt medveten om att det inte går att bygga något om man inte visar och pratar om sina känslor. Jag hoppar, jag faller. Ibland landar jag tokigt och det gör ont, då har jag ett val. Ligga kvar och tycka synd om mig själv eller resa mig och ta lärdom av fallet och traska vidare på livets krokiga väg. För var gång jag utmanar mig, vågar testa går det lättare och lättare. Det sägs att man måste våga för att vinna.

Genom att våga utmana dina rädslor, att ta dig igenom svåra och jobbiga stunder gör att du kommer ut starkare och du blir tryggare i dig själv. Så kör på. Nästa gång du tvekar att berätta något som du känner, fråga dig själv, vad är det värsta som kan hända?

Vad är du tacksam över?

Det är mitt i semestertider och många har planer, åker iväg på någon tripp eller bara är hemma och njuter av ledighet utan några större måsten. Ta en stund för dig själv och fundera och skriv ner vad du är tacksam över just nu. Det kan vara en eller två saker eller kanske du kommer på många saker. Det är upp till dig.

eivor_20_20leende_20kattunge_1165648345_1205440720_5172106

Jag tror att det är viktigt att vi ibland ägnar en tanke till vad vi egentligen har runt omkring oss, sådant som vi annars så lätt tar för givet. Vem vet hur morgondagen ser ut.

Som ni vet är känner jag tacksamhet över så otroligt mycket. Jag upplever även att ju mer tacksamhet jag känner och visar, desto mer får jag tillbaka. Det är som en boomerang effekt på det.

Jag är tacksam över
*……………………………….
*………………………………
*……………………………….
*……………………………….
*……………………………….
*……………………………….
*……………………………….

Har du inte testat, tycker jag att det är hög tid att göra det. Gör det nu vett jag!

 

Jag tänker goda tankar

Repost detta inlägg från förra sommaren. Detta är vad jag behöver just nu, en påminnelse. Kanske det är fler som behöver dessa ord.

Visst vet du att du kan påverka dina tankar och att dina tankar i sin tur blir vad du känner. Det blir vad du tänker. Låt oss säga att du ska klippa gräset. Väljer du att tänka att det är jobbigt, tråkigt och tar lång tid – ja då blir det så. Väljer du däremot att söka efter det positiva i aktiviteten, så som att det ger lite motion, nyklippt gräs luktar gott, härligt att göra fint i trädgården, skönt att vara ute en stund o.s.v. Ja då kommer gräsklippningen definitivt gå både lättare och snabbare.   

Tankar har stark påverkan på oss, så enkelt är det. Det kan vara svårt till en början att vända en negativ tanke men det går. Träning ger färdighet. Genom att tänka goda tankar blir livet lite lättare att leva, lite roligare. Jag har stunder när jag varken har lust eller ork att tänka goda tankar. Ibland låter jag det vara så, en stund. Jag tror att det är viktigt att tillåta sig att bara vara emellanåt. Men att sedan söka efter ljuspunkterna i händelsen, stunden, livet. Genom att öva på att tänka goda tankar kommer det mer och mer av sig själv. Testa, vad är det värsta som kan hända?

Bestäm dig. Idag tänker jag goda tankar, så snart en negativ tanke kommer in. Försök att se det positiva i det, än om du bara kommer på en sak. Det är ok. Nästa gång kanske du kommer på två saker. Ha tålamod och glöm inte bort att andas. Jag tänker goda tankar.

Varför yoga?

Ibland gör man saker bara för att, utan att veta syftet eller reflektera över det. En del saker gör man per automatik, det går bara av farten av den enkla anledningen att man alltid gjort på ett visst vis. Livet, dagarna rullar på som de alltid gjort. Känner du igen dig?

Precis så hade jag det tidigare i mitt liv. Det jag dock gjorde när jag stötte på svårigheter, problem var att sopa dom under mattan. Till slut kom dagen när jag snubblade över den där mattan på grund av att det var för mycket ”skit” under den. Jag har förstått att det går inte att fly varken från sig själv eller från saker som ställt till det, saker som sårat eller på annat sätt satt spår. Att flytta till en annan stad eller göra andra fysiska förändringar hjälper inte heller, fortfarande är det att fly. Jag förstår det nu.Idag är jag otroligt glad och tacksam att jag omedvetet blev indragen i yogans värld, som nu funnits i mitt liv mer eller mindre i snart sex år. Jag är en känslomänniska och det mesta jag göra gör jag med hjärtat, vilket ibland kan bli både jobbigt och göra ont. Min ”yogaväg” började med att min hälsocoach bad mig göra tre solhälsningar varje morgon. Hon sa inte till mig ”börja yoga” utan förklarade att det kan vara bra att stretcha kroppen lite efter nattens sömn, att hon gör det och upplevde att hon fick mycket mer energi resten av dagen. Jag gick hem, googlade på solhälsning och började öva. Det blev inte varje dag men några gånger i veckan. Med tiden blev det en morgonrutin och jag upplevde verkligen det hon beskrev. Med det väcktes en nyfikenhet hos mig och jag började söka efter fler stretchövningar, det var då jag sprang på Yogobe där i cyberrymden. Då var det ett nystartat företag, jag tecknade medlemsskap hos dom och började testa olika videos. Mitt ryggbesvär försvann med tiden, vilket varit ett problem i många år. Är du nyfiken på att testa Yogobe? Som tack för att du läser detta inlägg, ger jag dig 14 dagar gratis prova-på, vill du testa yoga, klicka här.

Jag förstod redan då, vid de tre solhälsningarna att det var något bra för mig, att min kropp tackade mig för var gång jag ställde mig på mattan. Kan tillägga att det tog något år innan jag införskaffade mig en yogamatta. Numera när jag rullar ut mattan är det som att pulsen går ner innan jag ens ställt mig på den. Det är som att kroppen vet vad den kommer få och blir glad. Idag yogar jag varje dag, minst en gång ibland blir det två, tre gånger. En vanlig kommentar när jag berättar detta är ”hur hinner du med det?”. Svaret är enkelt, jag prioriterar tiden med mig själv och på mattan. Yogan gör något med mig. Den har fått mig att se på världen och mig själv med nya ögon. Jag upplever att jag numera kan hantera stress bättre och det genom andningen. Jag känner mig mer tacksam och glad till livet över lag.  Jag vet att jag mår bra av yoga. Jag väljer att spendera en stund, ibland 10 minuter, andra gånger upp mot en timme på mattan och tillsammans med någon av de grymma instruktörerna på Yogobe som guidar mig. Jag bara älskar det! Att själv kunna välja när jag vill yoga, stretcha de kroppsdelar som känns stela osv, att slippa passa tider och åka iväg till en yogastudio som dessutom kostar mycket pengar. Tack Yogobe för att ni finns och dök upp i mitt liv!

Jag har funnit verktygen för att kunna stilla mina tankar, som ofta rusar på likt Autobahn. Jag har funnit ett sätt i rörelse som får mig att testa och klara av saker jag aldrig trott min kropp skulle klara av. Att stå på huvudet eller gå ner i split är några fysiska saker yogan bidragit till. Men framför allt det yogan gör med mitt sinne, det är ovärderligt. Imorse vaknade jag upp ur en mardröm, jag kände ett tryck över bröstet och tårar kom, en känsla av panik infann sig. Istället för att ligga och klura på varför, rullade jag ut mattan, satte på en spellista med havsljud (älskar havet och ljudet av vågor har en härlig effekt på mig) och lade mig ner på mattan och andades. Efter en stund gick pulsen ner och jag började göra några solhälsningar för att sedan lägga på några andra övningar. Efter ca 15 minuter var jag åter lugn, en varm känsla spred sig i kroppen och ett leende sprack upp i mitt ansikte. Efteråt började jag reflektera lite och kom fram till att jag inte ens ägnat en tanke till varför jag kände som jag gjort när jag vaknade, jag bara var en stund. Det är anledningen till varför jag fallit för yogan. Den får mig i balans.

Hur gör du när havet stormar? Sitter du i båten och håller i dig och hoppas på att inte den ska välta, vänta på att stormen ska mojna eller tar du över fören och styr mot lugnare vatten? För du vet väl att du är kapten på din båt, du bestämmer hur du vill må och har fulla ansvaret att ta dig och din båt till lugnare vatten. Lyssna på din kropp och ge den det den vill ha och behöver.

You are enough

Krav, förväntningar, press och stress. Känner du igen orden? Har du någon gång ställt krav på dig själv eller på andra? Kanske till och med höga krav, så höga att det blir en press och stress?

Jag tycker att det är viktigt att vi tar tag i detta nu, att vi pratar om krav och förväntningar. I dagens samhälle ställs det höga krav på oss och av någon anledning är det många av oss som känner press och stress för att klara att leva upp till dem. Jag tror att än fler ställer höga krav på sig själv, högre krav än någonsin. Jag är en av dem. Jag är ambitiös, har drömmar och mål, visioner och förväntningar på framför allt mig själv. Att ha mål och drömmar är bra, det får oss att vilja utvecklas och vara nyfiken på livet men dessa förväntningar, de skadar mer än de gör nytta.


Imorse när jag var på yogamattan och ”scannade” av kroppen, som jag gör varje morgon, kom orden över mig – ”You are enough”. Det var massor av tankar och känslor som rusade likt auto bahn inom mig innan, men så när dessa ord kom upp sveptes ett lugn över mig. Jag tänkte och repeterade orden ”You are enough” om och om igen. Tårar rullade ned för mina kinder. Jag kom till insikt. Jag ställer för höga krav på mig själv. Jag vill så mycket i livet, dels med mig själv, dessa drömmar och mål. Jag vill vara en bra och kärleksfull flickvän, en stöttande och förstående vän, en god och lyhörd kollega, en glad, nyfiken och engagerad pedagog. Jag vill ha en stark och hälsosam kropp, en glad mage, starkt och friskt hår, fin hy. Ett välstädat hem, fina och sköna kläder, en snygg och snabb bil, en stabil ekonomi. Jag vill vidareutbilda mig, driva ett framgångsrikt företag. Jag kan nog fortsätta i evigheter. Allt detta är krav och förväntningar på mig själv. Hur jag vill vara och hur jag vill vara mot andra, kanske framför allt finnas där för andra. Jag vill vara den starka, trygga personen som alla som känner mig, och inte känner mig kan komma till så lyssnar och jag hjälper dem. Jag börjar förstå. Jag kan inte hjälpa alla, vara tillgänglig för alla och absolut inte i ur och skur.

You are enough. Om jag lyssnar till min inre röst, följer min magkänsla, stannar upp för att reflektera ibland, behöver jag inte stressa omkring och tro att jag ska behöva vara mer än jag klarar. Det blir till slut för mycket och kroppen signalerar att den behöver en liten paus.

Om jag reflekterar över händelser, utan att döma andra, tar ansvar för mina handlingar och samtidigt. Vad gjorde jag? Vad sa jag? Hur togs det emot? Var jag närvarande eller var mina tankar någon annanstans? Vad kan jag göra annorlunda? Detta var något jag gjorde imorse, igår hade jag en mindre bra dag vilket bidrog med missförstånd och besvikelser och dessa löpte på under hela dagen och kvällen. Det är utmattande och jag blir ledsen och besviken när det händer och många gånger räcker det inte med enbart sömn, att tänka att imorgon är en ny dag och då tar jag nya tag. Sömn är bra och viktigt, det ger ny energi och tiden ger en lite distans. När jag vakande längtade jag till mattan, jag klev upp, rullade ut den och satte mig på den men jag hade så mycket i mitt huvud. Jag gick och hämtade papper och penna och började skriva, reflektera över gårdagen. Jag gör ofta så, ”skriver av mig”. Det som händer när jag börjar skriva är att jag ”klagar” på andra och alla fel de gjort. Därefter tittar jag på vad jag gjorde, kände, tänkte, sa och hur jag kan ha uppfattats av andra – vad bidrog jag med. Efter detta kommer frågorna, vad kan jag göra åt situationen och vad är viktigt för mig och för relationen med de inblandade? Frågorna svarar jag sällan på, jag bara ställer dem. Allt detta sker lite av automatik, jag behöver klaga på andra för att inse vad jag själv bidragit med. Många gånger för det mig att inse att det är brist på kommunikation från min sida eller mina förväntningar på mig själv och andra som ställt till det. Det handlar alltså om mig mer än om andra. Jag tror detta är viktigt, att inse och framför allt förstå att det sällan är någon annans fel än ditt när något händer. Du har alltid ett ansvar för dina handlingar, att presentera dem och få andra att förstå vad du tänker och känner.

Så vad vill jag säga med allt detta? Jo, sänk dina krav på dig själv. You are enough. Du behöver inte vara perfekt, för vad är perfekt? Alla är vi olika och därför finns inget perfekt. Du är bra precis som du är. Men du bär även ansvar för dina handlingar, det är ok att göra fel – vi är bara människor. Våga säga förlåt både till andra men även till dig själv. Stanna upp, andas och reflektera. You are enough.

Kärlek och livsglädje

Detta är från ett inlägg som jag skrev för ett år sedan:

Vad är livsglädje? Jag funderar mycket på det här med kärlek. Kärlek, det är ett stort ord som innefattar mycket. I mitt liv finns det kärlek, otroligt mycket kärlek. Jag ser till att omge mig med människor som jag vill ge kärlek men även som jag får kärlek av. Vänskap det är sann kärlek för mig. Kärleken som finns i en familj, de starka familjebanden. Syskonkärlek. Jag har nästan all kärlek jag kan tänka mig. Ibland tänker jag att jag inte behöver mer kärlek, att mitt liv är proppfullt av kärlek. Men. Det är inte hela sanningen. Det finns kärlek kvar att ge till någon, som än inte visat sig. Det finns stunder när jag näst intill bestämmer mig för att sluta hoppas, sluta längtar efter en livskamrat. Att jag är nöjd med det jag har. Men. Så kommer det stunder när jag känner någon slags tomhet, att det är något som saknas. Min livs kärlek.imagesIdag lutar jag mig mot mina vänner när det blåser. Utan vännerna vet jag inte hur jag skulle klara mig. Åren går och med åren så hittar även vännerna sina livskamrater, än om vår vänskap kvarstår så förändras den. Det är inget konstigt med det, jag blir verkligen glad att höra och se mina vänner lyckliga, kära. Jag är inte bitter. Det gör mig nog bara lite ledsen att jag inte kan dela med mig av den känslan, att vara kär. Det är så länge sedan att jag idag inte kan beskriva, känna känslan. Jag längtar efter den känslan, varje dag. Jag ljuger när jag säger annat. Men. Det skulle inte vara hållbart att deppa ihop och tycka synd om mig själv för att jag varit singel i många år. Jag försöker se glädje och kärlek i det jag har i mitt liv. När jag väljer att se på allt det vackra, på de underbara människor som jag har omkring mig fylls kroppen med värme och ja, jag vet att jag är älskad.

Nu har det som sagt gått ett år och jisses så mycket som hänt i mitt liv. För var dag som går kommer jag till mer och mer insikt om vem jag är och vad jag behöver för att må bra och att vara i balans. Jag utmanas och utmanar ständigt mig själv. Det finns många, många rädslor inom mig men steg för steg tar jag mig igenom dem och varje gång överlever jag, än om det stundtals inte känns som det. Det som framför allt hänt i mitt liv sedan det där inlägget är att jag bjudit in, tagit emot kärleken. Jag har fått och får numera känna den där känslan som jag längtade efter – att vara kär. Jag har funnit min livskamrat, mannen som jag vill ha och behöver vid min sida. Han är mitt ankare. Han ser så mycket i mig som jag själv aldrig sett i mig. Han får mig att inse att jag är bra precis som jag är och han hjälper mig på vägen att bli sann mot mig själv. Jag är tacksam att han fann mig.

Jag ställer nu frågan till dig, Vad är livsgläjde för dig? Hur gör du för att kunna känna glädje och kärlek i ditt liv med det du har?