Att vara autentisk

Autentisk, vad betyder det? När jag först hörde ordet trodde jag att det var någon sjukdom. För skoj skull sökte jag på synonymer till ordet och fann dessa;

Äkta
Genuin
Sann
Verklig
Tillförlitlig
Pålitlig
Säker
Trovärdig

image

Det är alltså ingen sjukdom. Kan du använda alla dessa ord på dig själv? Är du äkta? Är du sann mot dig själv? Tycker du att du är genuin? Är du verklig? Jag tycker att det är viktigt att fundera på hur vi är och bemöter oss själva. Ofta är vi väldigt självkritiska och hårda, ger du dig själv kärlek varje dag?

Har du funnit ditt sätt att ge kärlek till dig själv? Hur gör du?

Annonser

När blir det bra?

Detta inlägg kommer att handla om mig, jag kan inte låtsas eller ljuga. Vad är det som händer med mig? Jag förstår inte på mig själv och min kropp. Jag vill och behöver skriva av mig. Det var ju anledningen till att jag en gång för snart fyra år sedan startade denna blogg. Jag ville skapa ett forum för mig själv, där jag kunde samla mina tankar.

dagbog-med-la%cc%8as-108417-1314610

Varför inte skriva dagbok, kanske du tänker? Det har jag gjort i hela mitt liv och jag kom ingenstans med det, det blev mer som bara ett ältande. Jag tänkte om och ville testa något nytt. Min tanke var att om jag skriver så att andra kan läsa det, kommer jag inte älta på samma sätt samt att kanske det kan finnas någon som läser mina ord, känner igen sig. Kanske mina ord kan hjälpa någon eller att någon hör av sig, lämnar en kommentar som ger mig lite kraft och energi samt att får mig att förstå att jag inte är ensam. Sagt och gjort, jag ångrar inte en sekund mitt val. Att få skriva av mig på olika sätt ger mig energi, ibland kan det ta otroligt mycket energi att skriva men när jag väl gjord det, läser igenom mina ord får det mig att se på situationen som är med andra ögon. Det ger mig ibland lite perspektiv på livet.

Som du kanske vet så sa jag upp mig när jag var på min resa. Riktigt så enkelt var det kanske inte, det blev en liten längre process. Men nu är det klart, jag ska byta arbetsplats. Jag ska tillbaka till förskolan. Jag ska börja jobba med barn igen, något som jag för två år sedan sa ”aldrig mer”. Jag börjar om 1,5 vecka. Det känns spännande samtidigt som jag är livrädd. Tänk om jag inte pallar trycket, tänk om det smäller rejält igen, tänk om jag inte kan läsa kroppens signaler. Tänk om chefen tycker att jag jobbar för långsamt eller inte gör ett bra jobb. Tänk om jag måste be om att få gå ner i tid, för att kroppen inte orkar. Vad händer då? Jag är så trött på att känna mig misslyckad, på att göra mig själv och andra besvikna. För det är något jag ofta upplever. Jag lovar och planerar men när det väl kommer till kritan blir jag liggandes i soffan, benen bär mig inte. Jag orkar ibland inte ens svara i telefonen eller på ett sms, orkar inte hitta på någon bortförklaring, ljuga om varför jag måste ställa in planerna.

Jag trodde att jag var bra, tillbaka på banan efter resan men nu inser jag att det inte alls är så. Jag hade hunnit falla längre ner i utmattningen än jag trott eller velat inse. Jag förstår det nu. Jag förstår att jag inte alls är ”frisk” samtidigt som jag inte kan förstå varför jag inte är det. Jag tycker ju att jag ständigt jobbar med mig själv och min väg till bättre mående. Men vips, pang så faller jag pladask. Jag hinner inte med i svängarna.

Något som fått mig att inse allt detta är mannen min. Det är inte så att han säger saker till mig, att han är elak, snarare tvärtom, han tar hand om mig. Jag älskar honom och är så tacksam att han kommit in i mitt liv. Samtidigt så skrämmer det, rent ut sagt, skiten ur mig. Att känna och se att jag gör honom besviken när jag plötsligt tvärvänder i humöret. Från att vara glad, skratta, ha energi och prata framtid till att helt plötsligt börja gråta eller bli arg och det utan egentlig anledning. Mitt beteende gör mig besviken, det gör ont i hjärtat av att se hur jag sårar honom, gör honom besviken. Jag kan be honom att gå, att han ska göra slut med mig. Jag kan säga att han kan leva ett mycket bättre liv utan mig, vilket jag många gånger tänker. Jag äter ju upp hans energi och glädje. Ibland går han, han säger ”vi ses en annan dag”. Det gör ont i mig, det känns som att hela jag ska explodera. Så många gånger jag hört de orden, från andra människor, jag vet ju vad det innebär. De kommer inte tillbaka. De klarade inte av att vara, leva, umgås med mig. Jag kan förstå dem, jag står ju knappt ut med mig själv ibland. Denna man är dock inte som andra jag träffat, han står fast vid sitt ord. Säger han att vi ska ses en annan dag, då gör vi det. Innerst inne vet jag att han inte kommer lämna mig bara så där, utan förklaring men det finns en stor rädsla. Varje gång han går, är jag rädd att aldrig mer få se honom.

Tidigare har jag inte förstått hur befriande det är att ha någon nära, jag har ju aldrig tillåtit någon att komma mig så nära. Jag kan vara elak och dum, såra honom och göra honom besviken men han stannar trots allt vid min sida. Han säger ofta ”Susanne, det är ok. En dag kommer du bli bra, må bra och vara glad. Jag vet det. Det tar bara lite tid. Tålamod. Jag finns här varje dag, jag väntar och tänker alltid på dig. Universum har lett mig till dig. Det fanns en mening att jag kom till Sverige. Jag fann dig.” Jag blir tårögd av bara tanken på hur han ser på mig och livet. Han har ett stort hjärta, han är lite för bra för att vara sann.

Jag vet inte hur mycket han vet om utmattning och depression. Jag vet inte om han fattar vad han gett sig in på. Jag kan vara glad och har energi några dagar, därefter kommer det dagar och stunder när allt bara är grått. Jag har inte lust till något varken att kliva upp, äta, göra saker eller prata. För att någon stund senare var uppåt och glad igen. Det är påfrestande för honom, jag fattar det och jag ser det på honom. Jag vet inte hur jag ska få honom att förstå att mitt tillstånd, mitt mående som går upp och ner och att det kommer ta tid att läka. Kanske han förstår, kanske det bara är jag som tänker att han inte fattar. Att leva med mig eller med någon som är utmattad är som en dans på rosor, precis som livet i det stora hela, skillnaden är bara att dansen på mina rosor har fler taggar.

Det kommer dagar när jag tänker att det bästa är nog att göra slut, så han kan få ett bra, stabilt och hållbart liv. Den tanken gör ont, jag vill inte vara utan honom, därför säger jag inte de orden längre. Han har fått mig att förstå att han inte ser det som en lösning. Det är jag tacksam för än om det kommer ta tid att våga acceptera det. På samma sätt som att det tar tid att acceptera att kroppen inte orkar och kan vara som förut. Det handlar om acceptans och att våga vara i det som är.

14315252-bee-searching-with-magnifying-glass-stock-vector-bee-cartoon-detective

Jag googlar och läser mycket om utmattning och depression, allt från faktatexter till bloggar. Det som får mig att grubbla lite, något jag söker efter är att ingen skriver om lusten. Vart tar lusten vägen? Lusten till att vilja hitta på saker, busa, umgås med människor finns att läsa men lusten till sex. Jag hittar inget om det. Jag har funderat en stund om jag ska skriva om detta och ja, jag tycker att det är viktigt, utan att för den delen bli allt för privat. Jag hoppas det kan hjälpa någon, att någon känner igen sig eller kan förklara på varför det blir så. Det är inte jätte länge sedan jag träffade mannen, det handlar om några månader, borde jag inte då vilja ha sex typ hela tiden? Jag älskar ju sex och att vara intim med någon man älskar är alldeles fantastiskt. Men lusten är borta, det är som att min hud, min kropp är avdomnad. Jag önskar och vill men den är inte där, jag känner inget. Jag förstår inte. Jag är ju attraherad av honom men det är som att energin inte räcker till, att lust kräver mycket energi. Är det så? Eller är det något fel på mig? När man är nykär borde man väl vilja ha sex mest hela tiden eller är det bara något jag fått för mig? Jag vet ju inte, senast jag var nykär i ett förhållande var för 13 år sedan. Kanske jag har för höga förväntningar på hur livet ska vara när man är tillsammans med någon? Kan det ha något att göra med min utmattning, depression? Jag vet verkligen inte och jag blir galen att jag inte hittar någon förklaring till detta. Jag undrar när blir det bra?

Det är lite läskigt att skriva om sådana här saker, om det mest privata i ens liv. Det är så utlämnade på något vis samtidigt som jag tänker att jag inte borde vara ensam om att känna så här, varav det blir än viktigare att skriva om det.

Detta kanske är ett rop på hjälp. Du som läser, känner igen dig eller vad som, lämna gärna en kommentar eller skicka ett mail till mig med dina tankar om detta. Kanske du har varit där jag befinner mig just nu och hittat en väg tillbaka till lusten, jag tar tacksamt emot tips och berättelser kring detta, som för mig är ett litet problem.

hämta (9)

Detta blev ett långt inlägg och inte så som jag brukar skriva. Idag kommer det inga kloka ord,”positivt tänk” eller utmaningar. Idag blev det bara ord inifrån mig, mina tankar och mina känslor. Så blir det ibland och det tycker jag är helt ok.

Än hur det är har jag ju lärt mig att försöka vara i det som är, att det är ok att känna än vilken känsla som infinner sig. Idag har jag inte mycket energi. Idag hade jag tänkt att gå till gymmet, men kroppen orkade inte, jag stannade hemma och skrev istället ihop mina tankar. Det är ok det med.

Våra tre hjärnor

Lita på din magkänsla, lyssna till ditt hjärta. Hur många gånger har vi inte fått höra det? Men hur vet man att man lyssnar på magkänslan och att det inte är hjärnan som styr? I detta inlägg djupdyker jag lite i just magkänslan och att göra medvetna val. Vi har tre hjärnor, hjärn-hjärnan, hjärt-hjärnan och mag-hjärnan som styr oss. 

human-brain-digital-painting-23874260Vi har tre hjärnor, hjärn-hjärnan, hjärt-hjärnan och mag-hjärnan som styr oss. Hjärn-hjärnan skapar alla typer av lögner och historier som vi så småningom blir vår sanning. Hjärt-hjärnan reagerar ibland på saker som inte alltid är skapad av kärlek. Mag-hjärnans uppgift är att vara rösten inom oss som inte tar någon skit.

Det är mag-hjärnan som är chef och den måste vi lyssna och lita på. Janne uttrycker det så bra, tydligt; If it says no, or maybe, or meh–it’s our job to go, “He’s/She’s OUT!” Säger mag-hjärnan nej, kanske eller tvekar är det vår uppgift att lyda, tänka, säga och agera ”He´s/ she´s out.

your-heart-brain-connectionVäljer vi att inte lyssna på mag-hjärnan fylls våra kroppar med allt och alla, vilket tar otroligt mycket energi och vi blir lätt dränerad. Så hur gör man för att lära sig att sortera, att lyssna och lyda mag-hjärnan? Jag tror starkt på att vi ska vara kräsna i våra val av människor vi släpper in, att vi med omtanke och omsorg väljer vilka som ska få vår uppmärksamhet, tid och kärlek. Det sägs att du vet redan vid ett första möte om någon kommer finnas där för dig eller inte. Mag-hjärnan har stenkoll på det där, så lyssna på den så slipper du alla dessa energitjuvar och brustet hjärta.

Ibland kan det vara så att vi försöker övertyga oss själva att hon eller han är bra, att vi behöver personen i vårt liv. Men sann kärlek behöver inte övertygelse. När du hör dig själv eller någon annan förklara eller försvara varför det är ok att en viss person finns i ditt/ deras liv, vet du att det är skitsnack. Den handlingen handlar om att få bekräftelse att det är ok att ignorerar sin sanning och välja lidande istället. Innerst inne vet vi sanningen. Ta inget skitsnack, lyssna till mag-hjärnan.

gutGe inte dig själv eller någon annan din tillåtelse att ljuga för dig/dom själva. Sann kärlek, ”the fuck yes love” som Janne uttrycker sig, behöver inte ursäkter eller förklaringar. Den kanske inte är enkel, för vad är enkelt här i livet men känslan ska vara ”yeah, it just makes sense”. Sann kärlek är självklar. Jag kommer direkt att tänka på några av mina vänner som träffat sin kärlek, jag hade inget att invända, jag har aldrig varit orolig att hon ska bli sårad eller något sådant. Kärleken mellan dom var självklar. När två människor finner varandra och det är sann, äkta kärlek, märks det.

Du vet alltid djupt inom dig om någon uppfyller dina känslomässiga behov eller bara jävlas och slösar bort din tid. Varför underhålla en sådan relation? Vad får du ut av det? Varför spendera tid med människor som du inte är galen i?

Så varför vänder vi oss till människor som inte är galen i oss, som bryr sig på riktigt? Det leder ju bara till att de och vi själva försöker övertyga oss och människorna i våra liv att vi gillar oäkta, problematiska relationer, när det vi egentligen vill ha är djup, sann kärlek. Velande och fram och tillbaka kan kännas som passion och att det finns en gnista men ofta är det tyvärr inte så.

En del av hjärnan kan tycka att det är ”coolt” att inte ringa någon på tre-fyra dagar, men i verkligheten är det bara manipulation och ”mind fuck games” där två människor leker med varandras förtroende och känslor. Mag-hjärnan vet att det inte är coolt. Om någon leker med ditt förtroende, oavsett om det gäller i karriären, vänner eller kärlek – skit i det. Gå, lämna personen, det är inte värt det. Detta är en tumregel och inga undantag får göras – dom är ute ur ditt liv. Det finns inga men, dom är ute.

Så vilken hjärna bestämmer i ditt liv? Var sann mot dig själv, lyssna och följ bossen inom dig. Kärlek.