Årskrönika 2017

Årets sista dag innebär reflektion för min del. Denna punkt är lite av en favorit hos mig, att blicka tillbaka, reflektera och sätta upp nya mål inför ett nytt spännande år. Det är alltså dags för Årskrönika 2017.

År 2017 var mitt mål att utmana mig själv, att våga kliva ur min trygghetszon, att våga lita på livet och varje gång jag tvekade rabbla mantrat ”jag är modig”. Jag satte upp några mål och tankar om året. När jag nu tittar på dom ser jag att jag levt efter dom rätt bra. Jag hade ingen tydlig plan för hur jag skulle uppnå vissa saker, drömmar men genom att skriva ner dom blir det lättare att förverkliga dom. Det kan bero på att genom att bara fatta penna och skriva, har man startat processen.

Året inleddes på vackra Sri Lanka. Det var min första långresa på egen hand och bland det bästa jag gjort. Det är både spännande och utmanade att resa själv, vill man vara social ligger det i ens egna händer att ta kontakt med vilt främmande människor. Jag hade knappt hunnit komma hem så var jag i full gång med att planera nästa långresa. Tanken var att åka iväg i höstas men planerna ändrandes i somras. Mer om det om en stund.

I början av året bytte jag jobb då längtan efter att få jobba med de yngsta barnen vuxit. Det var en tuff start på grund av 2016 sjukskrivning, läkaren rekommenderade mig att börja jobba på 50% men envis som jag är körde jag på helfart från start. Det blev en stor utmaning och efter någon månad började kroppen ropa att sänka tempot och jag gick ner på 75%. Jag vågade stanna upp och lyssna på min kropp och ge den vad den behöver. Så glad och tacksam för den inre resa jag gjort och gör. Att idag relativt snabbt kunna läsa av kroppen och ge vad den behöver, det har krävts en hel del krascher och tyvärr även sjukskrivningar. Inget ont som inte har något gott med sig, sägs det och jag kan inte annat än hålla med.

I april var det dags för nästa resa, denna gång blev det en vecka i Doha. Jag hälsade på en kompis där som visade mig staden. Det spelar mindre roll vart jag åker men varje gång jag får packa min väska och sätter mig på ett plan händer det något inom mig. Det är när jag kommer iväg, får distans på vardagen jag ser klarhet. På denna resa fattades beslutet att bli sambo med mannen, trots att vi inte varit tillsammans så länge. Det beslutet gick egentligen emot mina principer men vi träffades redan i stort sett varje dag, så varför inte bo tillsammans. Vad är det värsta som kan hända? I juni flyttade vi till en gemensam lägenhet. Det har verkligen inte varit en lätt resa, oj så många diskussioner och gräl vi haft. Jag tror dock att vår styrka är att vi lyssnar och känner in, vill förstå varandra och vi har skapat en ”plan” att agera efter när stridsyxan är uppe. Vi båda är nämligen relativt impulsiva och handlingskraftiga och i dessa stunder är det lätt att fatta felaktiga beslut. Att leva med en annan människa är i sig en utmaning. När två människor kommer från olika länder med olika kulturer och traditioner upplever jag som än mer utmanande, det är lätt att det krockar om man inte pratar med varandra. Det som är en självklarhet för mig behöver inte vara det för honom och tvärtom. Jag är så tacksam för att han fann mig och att jag vågade släppa in honom. Han utmanar mig till att vilja vara en bättre medmänniska. Han bringar både skratt och tårar men skratt och glädjen väger så mycket mer jämfört med tårarna.

2017 kom till stor del att handla om kärleken och att bygga vår relation starkare med allt vad det innebär samtidigt som jag funderat mycket på vad jag egentligen vill jobba med. Jag upplever att jag inte riktigt hittat rätt i ”karriären” än eller att jag är påväg in i ett nytt kapitel eller något liknande. Jag tycker att det är fantastiskt att jobba med barn men det är något annat jag brinner för. Jag har en del utbildningar i väskan sedan tidigare inom hälsa och jag tror att det är i den kategorin jag hör hemma. Hur det kommer se ut i framtiden är ännu oklart. Ett mål jag satte upp i början av året var att utbilda mig till yogalärare under 2017. Sagt och gjort. I augusti åkte jag till Portugal och utbildade mig till yogalärare och oj vilken utmaning.

Innan jag anlände till Portugal stannade jag och mannen i Paris några dagar, vår första resa. Det var en intressant tripp, jag ser dock inte Paris som någon kärleksstad. Tycker mest att det var galet mycket folk, trafik och buller där. Jag mådde inte helt bra dessa dagar, någon slags förkylning drog över mig och jag ville mesta vara på hotellrummet och sova.

Väl i Portugal utmanades jag dagligen. Varje dag tvingade jag mig att hoppa, utmana mig själv och mina rädslor. Det häftigaste med detta är att jag överlevde och överlever varje utmaning jag tar mig an. Jag behöver bara hoppa och njuta av färden. Veckorna i Portugal blev dock inte riktigt som planerat. På denna resa kom hela mitt liv att förändras, eller ett nytt kapitel skrevs. Efter några dagar, en vecka in på utbildningen kom en enorm trötthet över mig, det spelade ingen roll hur mycket jag sov, jag var ständigt trött. Jag tänkte att jag inte klarade tempot på utbildningen på grund av tidigare utmattning men när brösten började ömma och hade mensvärk i dagar utan att mensen kom, började jag ana ugglor i mossen. Jag köpte ett test och det visade sig att jag var gravid.

Det var ungefär då mitt liv vändes upp och ner, så många tankar och känslor som sveper över en. Vi hade planerat att skaffa familj men ingen av oss trodde att vi skulle lyckas vid första försöket. Vips så fick mitt liv en helt annan mening och fokus. 

Hösten har varit mer än utmanande, hormoner som springer huller om buller i kroppen, alla tankar och det undermedvetna som rör om. Det hela gjorde att jag inte klarade att hantera livet. En dag på jobbet la magen av, den välkända smärtan som jag så väl känner till. Jag gick hem från jobbet den dagen och kom inte tillbaka förrän efter två månader. Under dessa två månader brottades jag med många monster och demoner. Mannen var bortrest större delen av denna tid, vilket jag idag ser som nyttig och på något vis är tacksam över att det blev som det blev. Det satte verkligen vår relation på prov och vi var nog väldigt nära att välja den enkla vägen, att gå skilda vägar. Jag är tacksam att vi båda är relativt bra att lyssna inåt, ibland och vi båda är personer som följer hjärtat och inte hjärnan eller lyssnar på andas åsikter. November var en tuff månad, vi bråkade, tjafsade och diskuterade näst intill dagligen men vi båda var fast beslutna på att vi ska få denna relation att fungera och bli bra. Livet med mannen går så snabbt och svänger otroligt ibland. Det känns som en evighet sedan höstens oroligheter, kanske är det för att vi väljer kommunikation före något annat. Genom att prata med varandra lär man sig förstå varandra och bli mer lyhörd och uppmärksam på den andres mående. 

Mitt i ”krisen” valde jag att ta min yogautbildning till en ny nivå, jag vidareutbildade mig till gravidyogalärare. Det kändes rätt i tiden av många anledningar. Jag har haft en minikurs med några deltagare och jag bara älskar det. Att få guida gravida kvinnor i deras egna kroppar, att få komma med tips och små kloka ord, det är där jag hör hemma just nu iallafall. Jag får så mycket energi av att få dela med mig av min kunskap och till några som verkligen är mottagliga för den. Om någon vecka startar jag upp min andra kurs. Jag håller på att skapa en plan för 2018 och min nya titel som yogalärare. Hur den kommer att se ut och när saker och ting kommer att ske, står än i stjärnorna men jag är helt säker på att det kommer bli bra och att jag är påväg att ”hitta hem”.

De senaste tio åren har träning tagit mycket fokus i mitt liv men detta år har det blivit, har jag valt ett annat upplägg, än om lite omedvetet. Jag kom aldrig igång med gym och löpning efter min Asienresa. Jag var på gymmet några gånger men kände inte glädjen i det hela. Träning och motion behöver allas kroppar och jag vet att jag mår som bäst när jag rör på mig regelbundet. Jag anser mig rört på mig i stort sett dagligen, jag har min morgonyoga jag inte kan eller vill vara utan. Den får mig att känna in dagsformen och hitta lugnet och styrkan inom mig.

Jag har även funnit en ny kärlek, SUP. Vilken frihet att ge sig ut en tidig morgon, när vattnet är stilla, solen har just gått upp över horisonten och att ställa sig på brädan och paddla utan egentligen större mål. Den bästa träning är såklart den som blir av men om du njuter av resan får du ut än mer av stunden. I och med bäbis i magen och en kropp som är under stora förändringar har jag valt att fokusera på lugn och mjuk träning i höst, vinter. Den dagliga yoga har kombinerats med promenader. Jag har inte gillat att gå ut och gå men nu när jag kommit in i det, saknar jag det de dagar jag inte tar mig ut. Rörelse och frisk luft, gärna i skogen kan nog inte bli en bättre kombo. Det fantastiska med detta ”träningsår” är att trots att jag inte slaviskt följt en plan eller varit regelbundet på gymmet är att jag är nöjd med min kropp och att jag ändå känner mig stark. Jag har lärt mig att vara tacksam och uppskatta min kropp, både hur den ser ut och hur den känns. Jag behöver inte jämföra mig med någon annan. Min kropp är vacker och unik och jag älskar den, precis som den är.

Det har fallit många tårar genom året men livet har inte känts hopplöst. Jag har sett och ser att varje tår är ett steg till att hela mig själv, att bli sann mot mig själv och gå min väg. Imorgon går jag in i vecka 27. Bäbis växer så det knakar. Det är helt galet att om några månader har jag en liten krabat som redan nu håller mig vaken om nätterna i min famn och att jag snart får en ny titel – mamma.

Året var 2017, detta har hänt men ständigt pågår en process inom mig, en process som inte går att beskriva med ord. Jag känner massor, hela tiden, det är härligt och ibland läskigt men jag låter känslan få vara som den är.

Jag är tacksam för allt som händer och sker i mitt liv, inom mig och runt omkring mig. Jag ser med spänning fram emot ett nytt år med nya utmaningar. Än vet jag inte vad mitt ledord ska vara. Jag föredrar nämligen att sätta ett ledord istället för nyårslöften, löften skapas så lätt till måste och när man måste något blir det tråkigt och svårt att upprätthålla det. Under januarimånad ska jag klura på vad ledordet för 2018 ska vara.

Mot 2018, nya utmaningar och spännande möten.

Ett stort tack till dig som följer, kommenterar och läser min blogg.

Gott Nytt År önskar jag dig. Ta väl hand om dig, du vet att du är bäst på att vara du och låt aldrig, aldrig någon säga något annat.

Annonser

Bara vara för en stund

Idag tomte anländer,
En tanke till de ensamma vi sänder.
Njut av dagen och stunden,
Tillåt dig till och med att bli bunden.

Julafton är barnens högtid, därför vill jag uppmana alla att ha en vit jul utan alkohol. Alla mår bättre utan den drycken, framför allt barnen. Om du måste dricka alkohol, snälla drick med måtta.

Vi alla firar ju på olika sätt, en del är på en och samma plats hela dagen medan andra åker runt till släkt och vänner. Hur än din tradition är, påminn dig själv om att vara här och nu. Är det så att du ska åka till olika ställen kan det lätt bli stressigt. Stanna då upp och fundera på varför du stressar och för vem? Vad kan konsekvenserna bli när du stressar? Låt denna dag firas i lugn och harmoni. Jag ber dig, stanna upp, fråga dig själv om dagen blir bättre för att du stressar? Hur känns det inombords?

Tillåt dig att ta en paus, den kan göras i badrummet, när du går ut med soporna eller kanske när du går och köper tidningen. Stanna upp, blunda och ta minst fem djupa andetag.

Bakom dagens lucka hittar du en video med Josefine Bengtsson. Låt dig bli guidad ner i ditt hjärtat och få chansen att observera och acceptera dina känslor. Ge dig själv 10 minuter. Så bra, så viktigt. Klicka på bilden nedan för att komma till videon. Lycka till!


Gillade du dagens video och vill köra den fler gånger eller testa andra videos på Yogobe kan du använda dig av denna länk, så får du 14 dagar gratis.

Jag önskar dig en riktigt god jul med kärlek och i harmoni.

 

Varför yoga?

Ibland gör man saker bara för att, utan att veta syftet eller reflektera över det. En del saker gör man per automatik, det går bara av farten av den enkla anledningen att man alltid gjort på ett visst vis. Livet, dagarna rullar på som de alltid gjort. Känner du igen dig?

Precis så hade jag det tidigare i mitt liv. Det jag dock gjorde när jag stötte på svårigheter, problem var att sopa dom under mattan. Till slut kom dagen när jag snubblade över den där mattan på grund av att det var för mycket ”skit” under den. Jag har förstått att det går inte att fly varken från sig själv eller från saker som ställt till det, saker som sårat eller på annat sätt satt spår. Att flytta till en annan stad eller göra andra fysiska förändringar hjälper inte heller, fortfarande är det att fly. Jag förstår det nu.Idag är jag otroligt glad och tacksam att jag omedvetet blev indragen i yogans värld, som nu funnits i mitt liv mer eller mindre i snart sex år. Jag är en känslomänniska och det mesta jag göra gör jag med hjärtat, vilket ibland kan bli både jobbigt och göra ont. Min ”yogaväg” började med att min hälsocoach bad mig göra tre solhälsningar varje morgon. Hon sa inte till mig ”börja yoga” utan förklarade att det kan vara bra att stretcha kroppen lite efter nattens sömn, att hon gör det och upplevde att hon fick mycket mer energi resten av dagen. Jag gick hem, googlade på solhälsning och började öva. Det blev inte varje dag men några gånger i veckan. Med tiden blev det en morgonrutin och jag upplevde verkligen det hon beskrev. Med det väcktes en nyfikenhet hos mig och jag började söka efter fler stretchövningar, det var då jag sprang på Yogobe där i cyberrymden. Då var det ett nystartat företag, jag tecknade medlemsskap hos dom och började testa olika videos. Mitt ryggbesvär försvann med tiden, vilket varit ett problem i många år. Är du nyfiken på att testa Yogobe? Som tack för att du läser detta inlägg, ger jag dig 14 dagar gratis prova-på, vill du testa yoga, klicka här.

Jag förstod redan då, vid de tre solhälsningarna att det var något bra för mig, att min kropp tackade mig för var gång jag ställde mig på mattan. Kan tillägga att det tog något år innan jag införskaffade mig en yogamatta. Numera när jag rullar ut mattan är det som att pulsen går ner innan jag ens ställt mig på den. Det är som att kroppen vet vad den kommer få och blir glad. Idag yogar jag varje dag, minst en gång ibland blir det två, tre gånger. En vanlig kommentar när jag berättar detta är ”hur hinner du med det?”. Svaret är enkelt, jag prioriterar tiden med mig själv och på mattan. Yogan gör något med mig. Den har fått mig att se på världen och mig själv med nya ögon. Jag upplever att jag numera kan hantera stress bättre och det genom andningen. Jag känner mig mer tacksam och glad till livet över lag.  Jag vet att jag mår bra av yoga. Jag väljer att spendera en stund, ibland 10 minuter, andra gånger upp mot en timme på mattan och tillsammans med någon av de grymma instruktörerna på Yogobe som guidar mig. Jag bara älskar det! Att själv kunna välja när jag vill yoga, stretcha de kroppsdelar som känns stela osv, att slippa passa tider och åka iväg till en yogastudio som dessutom kostar mycket pengar. Tack Yogobe för att ni finns och dök upp i mitt liv!

Jag har funnit verktygen för att kunna stilla mina tankar, som ofta rusar på likt Autobahn. Jag har funnit ett sätt i rörelse som får mig att testa och klara av saker jag aldrig trott min kropp skulle klara av. Att stå på huvudet eller gå ner i split är några fysiska saker yogan bidragit till. Men framför allt det yogan gör med mitt sinne, det är ovärderligt. Imorse vaknade jag upp ur en mardröm, jag kände ett tryck över bröstet och tårar kom, en känsla av panik infann sig. Istället för att ligga och klura på varför, rullade jag ut mattan, satte på en spellista med havsljud (älskar havet och ljudet av vågor har en härlig effekt på mig) och lade mig ner på mattan och andades. Efter en stund gick pulsen ner och jag började göra några solhälsningar för att sedan lägga på några andra övningar. Efter ca 15 minuter var jag åter lugn, en varm känsla spred sig i kroppen och ett leende sprack upp i mitt ansikte. Efteråt började jag reflektera lite och kom fram till att jag inte ens ägnat en tanke till varför jag kände som jag gjort när jag vaknade, jag bara var en stund. Det är anledningen till varför jag fallit för yogan. Den får mig i balans.

Hur gör du när havet stormar? Sitter du i båten och håller i dig och hoppas på att inte den ska välta, vänta på att stormen ska mojna eller tar du över fören och styr mot lugnare vatten? För du vet väl att du är kapten på din båt, du bestämmer hur du vill må och har fulla ansvaret att ta dig och din båt till lugnare vatten. Lyssna på din kropp och ge den det den vill ha och behöver.

Valet är ditt

Livet än en gång. Det är rätt häftigt hur allt funkar, hur livet rullar på varje dag och vi har alla möjligheter att göra vad vi vill med dagarna, veckorna, månaderna, åren. Det är upp till dig vad hur du vill leva ditt liv. Det är upp till dig vad du väljer att fylla dina dagar med, det är du som bestämmer. Du är kapten i ditt liv och det är upp till dig hur du vill må. vector-illustration-of-boy-driving-boat_132190202

Det kan låta hårt och ibland tror jag inte riktigt på orden men innerst inne vet jag att det är så. Jag bestämmer hur jag vill leva. Det kan vara lätt att skylla ifrån sig och lägga ansvar på andra att ens liv är som det är. Men det är inte sant. Självklart finns det ständigt yttre faktorer som spelar in men i slutändan handlar det om dina val. Kroppen talar ständigt med oss, det kluriga är att förstå och tolka det den säger. Vi är ju bara människor och vi gör val som kanske visar sig att det inte var det bästa. Då är det ju tur att universum ger oss nya chanser att testa igen och är du uppmärksam kan du välja ett annat alternativ när situationen dyker upp. För att det ens ska kunna vara möjligt krävs reflektion, vissa saker kan behöva läggas ner mer tid och energi på medan andra tokiga val du gjort blir lätt att ändra.

När jag blev utbränd trodde jag att allt berodde på mitt dåvarande jobb och den usla chefen. Idag har jag förstått att jag var en tickande bomb och det var den händelsen som utlöste explosionen men att jag misshandlat kropp och själ mycket längre. Jag tror att vi är olika känsliga på hur mycket vår kropp och själ kan hantera men alla har en gräns där det blir för mycket. På samma sätt hanterar vi saker på olika sätt, vi är olika samtidigt lika. Vi alla är ju däggdjur, människor. Jag tror starkt på reflektion, återhämtning, vila och att lära sig lyssna sig själv. Så många kan inte ha fel, än om vi är olika. Än en gång, mindfullness det är ingen bullshit. Andas det är någon som kroppen gör utan att vi behöver tänka på det, utan syra dör vi men att fokusera på andningen gör någon med kroppen. Andningsövningar tyckte jag till en början lät både flummigt och det var jobbigt och läskigt. Nu har jag börjat förstå varför så många rekommenderar dessa övningar. Att sitta och andas kan många gånger vara svårt men att då koppla ihop det med yoga när du rör dig med hjälp av andningen, gör det hela lite lättare att man gör utan att direkt behöva fokusera på en enda sak. Yoga, precis som allt nytt du testar, kan upplevas som att ”det är inget för mig” men jag önskar att alla som testar ger träningsformen en tid, säg två månader med regelbundenhet.img_2168-1

Valet är ditt. Du har ansvar för ditt liv och ditt välmående. Vill du ha förändring, må bättre är det upp till dig att ta tag i det. Sök efter människor som inspirerar dig, omge dig med de som ger dig energi och våga testa, utmana dig själv. Våga prova nya saker som kanske känns konstiga eller flummiga. Lägg inte så mycket prestation i det du gör, att göra lite är bättre än inget alls. Framför allt, speciellt om du är instabil, tänk baby steps. Allt är ok. Du är bra precis som du är. Lyssna på din kropp och överös den med kärlek och ömhet.

När tankarna springer för fort

När tankar och verklighet blandas samman.
När hjärnan inte kan sortera tankarna.
När, oavsett plats, inte känns rätt.
När hjärnan ropar spring medan hjärtat lugnt och stilla ber mig andas.
När tårar kommer utan att förstå egentlig anledning.
När tårar inte slutar rinna.
När tankar går till någon slags övertalning, gå nu innan det är för sent.
När det blir så mycket tankar och känslor att ord försvinner.
När jag distanserar mig fast jag egentligen inte vill.
När jag vill prata men vet inte vad jag ska säga.
När jag väntar på att bli lämnad.
När jag är utmattad men inte kan sova.
När jag om och om igen frågar mig själv vad det är för fel på mig.
När jag söker svar men finner dem inte inom mig.
När jag känner mig förvirrad men förstår inte varför.
När jag inte orkar hålla skenet uppe.
När jag längtar efter lugn och harmoni.
När jag bara vill bli liten eller försvinna för en stund.
När jag önskar att någon kunde berätta vad som händer i, med mig.
När jag ropar på hjälp men vet inte vart jag ska vända mig.
När jag känner mig osäker och meningslös.
När jag är orolig och rädd.
När jag glömmer bort att jag är kärlek.

Ibland är livet lätt, ibland är livet lite svårare. När det känns tyngre, när du inte vet hur du ska ta dig ur svackan du hamnat i. Det bästa du gör då är att acceptera känslan, oavsett vad det är och låt vara där den är. Den är ok. Mitt i kaoset påminn dig ofta att andas. Genom andningen kan sinnet stillas för en stund. Jag rullar ofta ut mattan, ibland ligger jag bara där och andas medan andra gånger behöver jag hjälp att koppla av. Då använder jag mig av Yogobes videos, en av mina favoriter är Meditative Yin med Ulrica Norberg. Andra gånger tar jag en promenad i naturen, även det gör gott för själen.

Det är ok att vara precis där du är, vad du än är i. Jag brukar tänka att jag är i en hiss, oavsett om jag är högst upp eller längst ner i källaren så är det ok att vara på alla våningar. När man är i källaren eller långt ner, fatta inga beslut. Det är ok att vara där men agera inte, oavsett vad du känner. Det sägs ju att man inte ska agera när det är känslorna styr, sov på saken, vänta tills du får perspektiv på det som är. Ge det lite tid så kommer du upptäcka andra synvinklar på det hela. Hur som helst, det är ok att känna, det är ok att bara vara i det som är. Du är ok, du är bra precis som du är. Ge dig all kärlek i världen, du förtjänar det. Du är värdefull.

Att vara autentisk

Autentisk, vad betyder det? När jag först hörde ordet trodde jag att det var någon sjukdom. För skoj skull sökte jag på synonymer till ordet och fann dessa;

Äkta
Genuin
Sann
Verklig
Tillförlitlig
Pålitlig
Säker
Trovärdig

image

Det är alltså ingen sjukdom. Kan du använda alla dessa ord på dig själv? Är du äkta? Är du sann mot dig själv? Tycker du att du är genuin? Är du verklig? Jag tycker att det är viktigt att fundera på hur vi är och bemöter oss själva. Ofta är vi väldigt självkritiska och hårda, ger du dig själv kärlek varje dag?

Har du funnit ditt sätt att ge kärlek till dig själv? Hur gör du?

Årskrönika 2016

Så är det dags för min favoritpunkt så här års, att blicka tillbaka, reflektera och sätta upp ny mål inför ett nytt spännande år. 2016 skulle gå i hälsans tecken. Jag satte upp några mål och tankar om året. När jag nu tittar på dom ser jag att jag levt efter dom rätt bra. 2016 kom att handla om att VÅGA, det var mitt ledord. Hur har det då gått? Oj, så mycket jag utmanat och vågat, ständigt och hela tiden. Jag har hoppat, kraschat, hoppat, kraschat, hoppat igen, kraschat, hoppat och håller nu kanske på att landa. 


Jag inledde året med ett yoga- och surfretreat till Costa Rica, det blev min livs resa hittills. Jag kan fortfarande höra ljudet av vågorna, jag får fortfarande energi när jag tänker det tiden i Santa Terese, Costa Rica. Det var där och då jag bestämde mig för att ledordet 2016 skulle vara våga. Jag utmanades på direkten, bland annat vågorna som jag var ofantligt rädd för. Något startade inom mig under den resan. Jag kan inte sätta ord på vad det var men det är en process som pågått inom mig hela året. Många pratar om att vara i sin sanning, att vara sann mot sig själv, kanske det är så att jag så smått börjar bli sann mot mig själv. Det har varit många jobbiga saker som kommit upp, många, många tårar som fallit ner för mina kinder. Men jag har välkomnat varenda liten tår, istället för att gömma och dölja de har jag låtit de komma och vara precis som de är. Det sägs ju att tårar renar. Den där känslan efter tårar fallit, lugnet efter, jag älskar det. Den känslan är som den jag hade under tiden i Costa Rica. Utan att veta hur, vill jag komma till det inre lugnet, stalltips, oftast ha det inom mig. Det är mitt mål, min längtan och min strävan.

Nästa utmaning kom som brev på posten, två frakturer i ena handleden. Största utmaningen var inte sjukskrivningen utan det var att klara vardagslivet med i stort sett bara en hand. Jag avskyr att be om hjälp, jag klarar mig själv men universum ville visa mig, lära mig att våga be om hjälp. Wow säger jag bara, att jag inte testat detta tidigare. Att våga be om hjälp stärker banden mellan dig och den vän som hjälper dig. En annan utmaning med olyckan var och fortfarande är att lyssna till kroppen, att i stort sett fråga handleden om det jag gör just nu är ok för att sedan lyssna vad den svarar. De gånger jag inte gör det, svarar den i smärta. Jag är alltså fortfarande inte helt bra i handleden, gissar att jag kommer få leva med stelhet och smärta i den. Det är inget allvarligt och jag har lärt mig att anpassa aktiviteter och vardagslivet. 


Under sjukskrivning hoppade jag på en meditationskurs med underbara Ulrica Norberg och Yogobe. Detta mest för att det var svårt att yoga med en gipsad arm samt att en klok och kär vän sa att jag borde ta in meditation i mitt liv. Jag har alltid tyckt att det där med meditation är för flummigt för mig men när denna vän säger något lyssna jag och följer oftast hans råd. Sagt och gjort, efter 12 veckors daglig träning, online med Ulrica, frågar jag mig själv varför jag varit så envis och inte testat det tidigare. Sedan dess mediterar jag dagligen, ibland bara några minuter, ibland längre stunder. Jag älskar känslan efteråt, lugnet som infinner och hur närvarande i stunden jag känner mig. Ulrica är verkligen super bra, hon ger en verktyg som man lätt tar med sig, andningsövningar, hon förklarar på ett lätt och pedagogiskt sätt samt utifrån vetenskap hur hjärnan fungerar och vad som händer i det vid meditation. Jag rekommenderar verkligen alla att testa, vad är det värsta som kan hända?


Lagom till sommaren blev jag utbildad kost- och hälsocoach, i början av året startade jag även mitt första egna företag, StarHealth. Än ligger jag rätt lågt med det, jag jobbar med några klienter i taget men företagandet är fortfarande en ”sidosyssla” eftersom jag jobbar heltid på HVB-hemmet. Jag älskade verkligen att få jobba med ensamkommande ungdomar men senaste tiden har lusten, gnistan försvunnit. Jag började få sömnproblem i höstas, när jag jobbade natt (vi har sovande jour) kunde jag inte somna och dessvärre inte när jag kom hem efter jobbbet. Detta ledde till att jag kunde vara vaken i nästan två dygn i sträck. Det mår kroppen inte bra av. Jag gissar att den reagerar så på grund av de oregelbundna tiderna. Nu är jag på resan och än har jag några veckor kvar att fundera på hur jag vill göra. Måendet, min egen hälsa är något jag alltid prioriterar. Mår inte jag bra, kan jag inte hjälpa någon annan att må bra. 

Under sommaren flyttade jag till min alldeles egna lägenhet. Jag älskar den! Det är över sex år sedan jag bodde i något som jag kan kalla min lägenhet. Efter att varit inneboende i över ett år blev utmaningen där att våga vara själv, vilket jag tidigare älskade men i somras kände jag mig ensam till en början. Idag har jag anpassat mig, ser till att socialisera mig nu och då men även ge mig tid för mig själv, att bara vara själv. Nu uppskattar jag båda delarna. 


Så kommer vi till rubriken Kärlek. Jag har, som du säkert vet, varit singel i många år och trivts med det i det stora hela. Det gör jag fortfarande men det har kommit in människor, speciellt en vacker själ, i mitt liv som gjort att jag vågar visa mig, sänka garden och låta honom sakta och säkert klättra upp för min mur. Eller kanske man säger att jag sakta och säkert börjar sänka min mur? För några månader sedan ställdes jag inför utmaningen att än en gång våga släppa in någon. Det är lika läskigt varje gång, det gör ju så ont att bli sviken och lämnad. Jag har ingen aning om vart detta kommer att ta mig men denna man bemöter mig på ett sätt som troligtvis ingen annan gjort tidigare. Han accepterar mina brister, han har tålamod när jag velar, han står stadigt när jag svajar, han är stolt över mig, han är säker på sig själv, vad han vill i livet och hur han ska göra för att nå dit men han vill inte göra det utan mig. För honom är jag prio ett, vilket är något helt nytt för mig men jag tror att jag behöver det. Det skapar en slags trygghet för mig. Vi skrattar ofta tillsammans, han har en fingertoppskänslan som förundrar mig. Han är smart och intelligent. Han är envis och målmedveten fast på ett kärleksfullt sätt. Att vara honom nära, att höra hans röst, att se djupt i hans ögon gör mig alldeles varm inombords. Att känslan dessutom är ömsesidig gör det hela till en dröm. Vi har många, många hinder framför oss men jag är inte orolig. För första gången i hela mitt liv är jag inte rädd, jag är inte rädd att han plötsligt ska försvinna. Ibland kommer såklart den känslan över mig, när något händer som påminner om det förflutna, då berättar, ropar, skriker, varnar gubben i mitt huvud att jag bör vara försiktigt, kanske till och med dra mig ur detta. Gubben i huvudet säger ”du vet hur det har gått alla andra gånger, gör dig av med alla inkräktare”. När det blir så pratar jag och mannen med varandra. Oftast ser han direkt att det händer något inom mig, då säger han ”berätta, vad händer”. När jag berättar lyssnar han och får mig att känna mig trygg och lita på känslan igen. Han har ett hjärta av guld. Allt är så konstigt, jag förstår inte. Denna gång känns det annorlunda, jag vet inte varför men av någon anledning vågar jag tro på hans ord, på hans kärlek till mig. Han är något nytt, något underbart och han är ofta i mina tankar. För att sammanfatta denna rubrik, än en gång har jag utmanat mig själv, jag har vågat ta in kärlek i mitt liv. 

 

För tre år sedan slutade jag snusa, dessvärre började jag igen för cirka 1,5 år sedan. Men det har inte känts bra, ibland har det stundtals känts jobbigt att ”behöva” ta en snus. Sedan jag flyttade in till stan, vilket innebär mindre bilkörning, har även ”jakten” på snus blivit ett jobbigt moment. Alltså att införskaffa snus. Tidigare stannade jag till på macken eller affären på väg hem men i stan går jag för det mesta till det mesta. Hur som. En måndagkväll för två månader sedan tog jag sista snusen ur en dosa. Nästa morgon var jag väldigt irriterad på att snuset tog slut så fort, att jag inte fick göra annat än att köpa, köpa och köpa. Det hela resulterade i att det inte blev mer snus. Det konstiga är att jag inte haft större abstinens eller något sug efter snus. Det kanske inte är hela sanningen, när jag blir stressad, arg eller upprörd kommer suget men det går över lika fort. Jag tycker inte att jag passar att snusa, kanske det denna gång gick så smärtfritt. Kanske det berodde på att jag inte satt upp någon plan och därmed blev det kravlöst. 


En annan stor del av mitt liv är träning, än om jag inte ”toktränar” eller haft specifika mål med träningen. Precis som förra året har jag lyssnat på kroppen och tränat när den behövt det och vilat när den ropar efter det. Yoga är något jag gör dagligen och älskar samla ihop mig med hjälap av yogaövningar efter ett svettigt löppass i skogen. I somras blev det mindre gym och mer tid för löpning i skogen. Jag har nu förstått tjusningen att springa i skogen utan pumpande musik i öronen, älskar att höra mitt andetag, mina fotsteg och fåglarna som kvittrar. Det i sig är en slags meditation tycker jag. Jag längtar till våren och sommaren och att få springa och leka på smala stigar i skogen. 


Årets sista utmaning blev denna resa jag nu är på. Att resa till andra länder för en längre period och på egen hand. Innan jag åkte var jag både orolig och rädd men väl på Arlanda släppte allt och nu rent ut sagt älskar jag att resa själv. Jag såg filmen ”eat, pray, love” med Julia Roberts i höstas, det var då jag bestämde mig. Jag ska också ut i världen på egen hand. Jag vågade och nu jag tackar mig varje dag för det. 

Året var 2016, detta har hänt men ständigt pågår en process inom mig, en process som inte går att beskriva med ord. Jag känner massor, hela tiden, det är härligt och ibland läskigt men jag låter känslan få vara som den är. 


Jag är tacksam för allt som händer och sker i mitt liv, inom mig och runt omkring mig. Jag ser med spänning fram emot ett nytt år med nya utmaningar. Än vet jag inte vad mitt ledord ska vara. Jag föredrar nämligen att sätta ett ledord istället för nyårslöften, löften skapas så lätt till måste och när man måste något blir det tråkigt och svårt att upprätthålla det. Under januarimånad ska jag klura på vad ledordet för 2017 ska vara. 

Mot 2017, nya utmaningar och spännande möten.

Ett stort tack till alla som följer, kommenterar och läser min blogg. 

Gott Nytt År önskar jag dig. Ta väl hand om dig, du vet att du är bäst på att vara du och låt aldrig, aldrig någon säga något annat.