Dåtid + nutid + framtid = livet

Det förflutna kommer alltid finnas med oss. Det är vad det är. Det handlar om acceptans, att acceptera det som varit, än hur det var. Det är inte lätt att släppa. Det är ju det som varit som vi vet något om och oavsett vad så var det ditt liv du levde. Besvikelser, sorg, smärta är inte lätt att ta sig igenom, men det går.

Jag brukar säga att jag åkt på en räkmacka genom livet. Aldrig har jag blivit bedragen, ingen nära har plötsligt försvunnit på tok för tidigt. Jag växte upp med en mamma, en pappa och syskon. Vi hade tak över huvudet och mat på bordet varje dag. Jag har alltid haft vänner. Jag har kunnat göra det jag velat, rest och studerat. Har några utbildningar i ryggsäcken. Kollar jag på detta anser jag mig haft en bra uppväxt, ett bra liv. Men. Det är något som jagar mig, som att det är något i det förflutna som ständigt gör mig påmind om något som jag inte kan sätta fingret på vad. Jag vill bli vän med mitt förflutna. Jag undrar om jag sätter krokben på mig själv, det känns som att jag fastnat. Jag vet inte hur jag ska kunna släppa den smärta jag bär på, för jag vet inte vart smärtan kommer ifrån.

Jag är glad och oerhört tacksam för all kärlek som funnits och finns i mitt liv men jag sörjer något. Ensamheten. Jag tror det är där skon klämmer. Jag har alltid klarat mig själv och använder mig ofta av uttrycket ”ensam är stark” och säger ofta att jag klarar mig, för det har jag alltid gjort. Jag har vandrat på livets väg själv, löst problem när de kommer till mig. Det gör ont och är fruktansvärt jobbigt ibland men jag klarar mig. Samtidigt förstår jag inte varför jag känner mig så ensam emellanåt. Jag är fina vänner och en familj. Det finns ju så mycket kärlek i mitt liv.

Jag har mött fantastiska människor som spelat stor roll i mitt liv, vissa har vandrat vidare på deras väg, några finns fortfarande kvar rent fysiskt. Oavsett känner jag kärlek till alla som jag någon gång lärt känna, samtidigt som det gör mig påmind om att jag kanske inte är så bra som jag ibland tror. Trots allt lever jag själv idag och jag förstår inte varför. Vill jag vara själv? Svaret är nej, jag längtar efter sann kärlek, mitt livs kärlek och att ha någon att luta mig mot när jag inte orkar vara stark.

Så. Hur löser jag detta? Det sägs att svaren vi söker finns inom oss, visst hade det varit enkelt om någon bara kunde berätta vart skon klämmer och fixa till det men så vet vi ju att livet inte funkar. Jag försöker lyssna på kroppen, ge den bra näring som ger mig energi, jag tränar regelbundet, prioriterar vila och återhämtning högt, tillbringar en stund på yogamattan varje dag. Jag tänker att det som jagar mig kommer visa sig och oavsett när det händer behöver jag inte vara rädd, det är inget farligt. Gällande mannen så kommer han visa sig när väl det är läge för det, då säger det bara klick. Min morfar har underbar humor, sa en gång till mig, ja du anar inte hur många grodor din mormor fick pussa innan hon fann mig. I år firar dom för övrigt 60 år som gifta. Morfar är en klok man, jag litar på honom och han har nog rätt. Var sak har sin tid helt enkelt.

När livet ger motstånd, välkomna motståndet, våga vara där, för du vet väl att vinden vänder så småningom. Du är en vinnare, våga tro på de orden. Du är bra precis som du är. Känner du ensamhet? Det är ok, det är inte farligt. Sök efter goda lösningar, sök efter möjligheter och var inte rädd för att säga hej eller sträcka fram en hjälpande hand. Möten med människor är spännande och utmanande, det är i utmaningar vi växer och blir starkare. Säg till dig själv, jag är bra. Tror du inte på de orden? Upprepa orden, gärna flera gånger om dagen. Dina tankar är din sanning.

Annonser

Kärlek och tårar

Vem har rätt att döma? Vem har rätt att säga att du ska vara si eller så? Vem har rätt att bestämma över dig? Vem styr i ditt liv?image

Jag har många gånger funderat och reflekterat över hur lättpåverkad vi människor kan vara om vi inte är trygga i oss själva, om vi inte är sann mot oss själva. Det har tagit mig hela mitt liv att komma underfund med detta. Vem är jag? Så många gånger jag sagt att nu har jag landat, nu vet jag vem jag är. Men gång på gång kommer verkligheten i kapp och berättar att det inte alls är så. I hela mitt liv har jag tittat på andra och tänkt att så vill jag också vara. Om jag försöker imitera någon annan, vem är jag då?

Jag vågar inte säga att jag nu blivit sann mot mig själv men jag känner mig starkare och tryggare än någonsin och att jag är på god väg. Jag vet att jag klarar allt jag förtar mig. Min krokiga väg i livet, alla motstånd och utmaningar formar mig ständigt. Många gånger har jag tänkt att nu klarar jag inte mer, samtidigt som den tanken kommer dyker en röst upp inom mig. – Susanne, du är unik och du är starkare än du tror. Du vet ditt värde. Ta ingen skit. Varje gång rösten dykt upp har jag lyssnat, det har varit tufft och många, många tårar har rullat nedför mina kinder. För var gång inser jag att rösten inom mig har rätt. Jag är bra precis som jag är. Var gång jag möts av en rädsla och vågar konfrontera den, sköljs ett lugn över mig.

imageFörr var jag rädd för tårar, för mina tårar, för andras tårar. Jag har vågat möta den rädslan och nu ser jag tårar som något vackert. Tårar renar och tårar är ok, tårar är bra för både kropp och själ. Jag skämdes för mina tårar, stängde in mig för jag inte ville visa mig sårbar. Det var så jag tänkte. Jag har tänkt om, idag är jag tacksam för mina tårar. Det är ok att gråta, vi mår inte bra av att hålla dom inom oss. Låt tårarna rinna, skäms inte över det. Tårar är vackert. Det är i tårarna jag möter mig själv, jag tar farväl av mina förflutna rädslor och ärr som många gånger skapat tårarna.

Ge dig kärlek, tillåt dig att vara precis som du är, precis som du känner. Våga visa din känslor, gör det med ödmjukhet mot både dig och de du håller av. Våga vara sann mot dig själv, lyssna på dig själv och följ ditt hjärta. Du är bra precis som du är. De människor som inte ser det, förstår det, är inte dina vänner. Det är sanningen.

Hallå, vart är du?

Kärlek. Det finns så mycket kärlek i världen men så finns det även orättvisor och hat. Jag blir rädd och tycker att det är fruktansvärt allt som händer på vår jord just nu.

Jag kan göra något, men jag kan inte skapa fred på jorden. Tänk om vi alla bara slöt samman och visade kärlek till varandra.

imageIbland kan jag känna mej egoistisk, jag blir lite bitter. Det handlar om mitt liv, som till största delen är alldeles fantastiskt. Jag har en underbar familj, fina vänner, tak över huvudet, kan äta mej mätt flera gånger varje dag, har en stark och frisk kropp, jag brinner för utveckling, jag pluggar osv. Men det är en liten pusselbit jag saknar eller snarare längtar att finna. Min livs kärlek. Med tanke på all orättvisa i världen så är det som en fis i rymden. Men jag längtar, än om jag har det väldigt bra och trivs med mitt liv precis som det är. Jag tycker att jag är en alldeles fantastisk människa med många bra, fina sidor, har ett yttre som jag är nöjd med. Trots detta så får jag inte riktigt till det. Jag söker inte jätte aktivt (hur man nu gör det), visst händer det att min väg korsas någon annans men alltid är det något som gör att det inte funkar. Varför är det så?  Jag vill att det ska finnas passion, tycker att det är en viktig del i ett förhållande. Nu frågar jag mej, som så många gånger förr, är jag för kräsen? Hur kommer det sej att det inte bara är lätt? Det sägs ju att det ska vara lätt när det är rätt och då blir det kärlek.

Är jag för kräsen när jag säger att jag vill att min man ska se bra ut – för mej är utseendet av betydelse. Insidan spelar såklart stor roll, det handlar om helheten. En människa kan inte va attraktiv om det inte finns en attraktiv insida. Jag behöver någon som lyssnar och förstår mej, diskuterar med mej, kan ta ner mej på jorden när jag svävar iväg allt för mycket, jag vill ha någon som tror på mej, stöttar mej, håller om mej, pussar mej på pannan och säger att jag klarar mer än jag tror. Och jag tror på hans ord för att jag vet att han tror på mej. Jag vill se upp till honom på samma sätt som han ser upp till mej. Jag vill att vi ska ha någorlunda liknade syn på kost och hälsa, att det är viktigt att vårda sin kropp och själ. Är jag för kräsen när jag vill ha allt det där? Jag är snart 32 år och jag längtar efter att ha någon att krypa ner hos om kvällen, någon att hålla i handen när det stormar utanför. Någon att skratta och gråta med. Någon som är genuint intresserad av att lära känna mej och som ser mina brister som något charmigt. Någon som vill vandra längs livets krokiga väg hand i hand tillsammans med mej, genom eld och vatten, i vått och torrt. Ja, jag undrar när mannen som kommer göra mej knäsvag ska korsa min väg. Jag är så nyfiken och jag längtar.

Trots att denna lilla pusselbit inte är funnen så har jag ett bra liv. Jag tror att en dag kommer jag hitta sista pusselbiten. Till dess njuter jag av allt fint jag har runt omkring mej. Jag är tacksam för alla människor jag har i mitt liv. Tacksam för att jag väljer att leva här och nu och njuta av varje dag istället för att tycka synd om mej själv. För det är ju så att var sak har sin tid.