Låt tårarna falla

Det är så mycket i mitt huvud utan att egentligen tänka på något speciellt, kanske jag mest känner just nu.

Jag har just sett A star is born. Wow, jag slukades in i filmen. Det var länge sen, väldigt länge sen jag grät så mycket till en film, jag liksom hulkade och det värkte så där i bröstet, som det gör när en är olycklig. Till dig som inte sett den, se den! Jag älskar den typen av filmer, dans, musik och artisteri, jag sitter som fången.

220px-A_Star_is_Born

Så här efter försöker jag ta in vad som hände i mig, varför blev jag så tagen? Jag tror inte jag kommer finna svaret. Det gör inget, jag behöver inte ha det. Tidigare hade jag nog försökt se likheten med mitt eget liv, men jag ser det inte nu. Det var bara en vacker kärlekshistoria.

Oavsett, det är otroligt frigörande att gråta. Låta tårarna strömma ner, inte försöka hålla emot eller tysta ner dom. Det är samma känsla som efter ett hårt träningspass, efter sex eller efter något annat som får pulsen att rusa. Det där lugnet som infinner sig efteråt. Den känslan uppstår även vid meditation, i stillhet, när rösten i hjärna för en stund är tyst. Jag älskar det.

Vad vill jag med detta inlägg? Det är rätt enkelt. Två saker.

  1. Se filmen
  2. Gör något som får dig att känna dig levande, närvarande, här och nu. Oavsett vad det är, just do it! Gör det minst en gång varje dag. Det gör dig gott, jag lovar.

Nu ska jag rulla ut mattan, lägga mig ner, lyssna på min andning och känna hjärtat slå. Bara det. Kanske än en tår ikväll rullar nedför min kind. Det är ok. Tårar renar. Tårar är vackra, alltid.

 

 

 

Annonser

Att tappa bort sig själv

Hur vet du att du är just den du är och vill vara? Vad händer när du hamnar på en avstickare, på fel väg? Vad gör du, vad händer i dej? Hur kan du göra för att hamna på den väg du vill gå? 

Hjartformat-trad

Dessa frågor ställer jag till mej själv just nu. Jag vet vem jag är samtidigt som jag kämpar med att finna plats för mamma Susanne. Det är svårt, hon tar så mycket plats att allt det andra jag är, vill och behöver näst intill försvinner. Det känns som att jag håller andan, att jag gjort det ett bra tag. Kanske i snart 11 månader, när mitt liv kom att förändras över några timmar, dagen då jag födde min son. Kärleken till honom är obeskrivlig samtidigt som näst intill en frustration smyger sej på. Jag har börjat drömma om hur ”enkelt” livet var innan han blev till. Jag drömmer om att resa, att göra spontana saker, att åka på dans, komma hem sent på natten, att vakna någon gång på förmiddagen med ett leende på läpparna efter en fin och rolig danskväll och med ömmande fötter som bevis på det. Jag drömmer om att skriva så när jag får lust, att dela mina tankar och funderingar här på bloggen. Jag drömmer om att träna, att ha hög peppande musik i öronen och enbart fokusera på en rörelse, en muskelgrupp, peppa mej själv att göra en till repetition. Att bara vara där på gymmet, inte bry sej om tid utan enbart vara här och nu. Min kropp och själ längtar enormt efter guidade stunder på mattan, framför allt min själ. Att bli guidad i rörelse och samtidigt lyssna och känna inåt, det är då magi kan uppstå. Jag längtar och drömmer så mycket om att göra saker min kropp och själ mår bra av.

Hur svårt ska det vara, kanske du tänker? Inte alls, önskar jag att jag kunde svara. Dessvärre gör livet som ensamstående egentiden väldigt begränsad. Jag försöker intala mej att det är just nu, tillfälligt, att tiden går fort, att jag ska njuta av det som är just nu. Jag försöker verkligen men jag upplever att det blivit svårare senaste tiden. Det är som att jag drömmer för mycket, det får mej svårt att vara där mini är. Jag vill bara pausa en stund, andas och bara vara själv.

Just nu har jag offerkoftan på mej. Jag tycker synd om mej själv, det innebär dock inte att någon annan ska tycka synd om mej. Egentligen har jag ett fantastiskt liv. Det är bara att jag är lite avundsjuk på de som lever i tvåsamhet och ger varandra tid att vårda sej själva, sitt, sina barn och relationen. Jag vågar knappt föreställa mej hur livet skulle vara om jag delade vardagen med någon. Just nu känns det rätt meningslöst att drömma om det. Jag tycker ju om att vara själv, jag trivs samtidigt som jag längtar galet mycket att småsurra med någon om kvällarna. Att ha en avbytare ibland som ger mej möjlighet att duscha utan sällskap eller gå ner med soporna när det behövs och inte passa på när lillen sover.

Det är egentligen inget fel på mitt liv just nu. Det är bara annorlunda och jag skulle troligen må bra en stund för mej själv. Den stunden kommer så småningom, det är jag helt säker på. Till dess ska jag göra det bästa jag kan av varje stund som ges. Det innebär inte att jag kan eller kommer vara 100% närvarande hela tiden. Det är ok att det är som det är just nu. Det är ok att jag drömmer och ibland längtar bort för en stund. Det är ok att vara vilsen, att inte få till vardagen och livet som en önskar. Det är ok. Jag tror att om vi accepterar det som är, våga vara i det som är, än hur det är, kommer vägen visa sej. Kanske den är krokig, kanske du står vid ett vägskäl, vid ett stoppljus. Oavsett, det är ok. Var sak har sin tid. Det är meningen jag tar med mej ikväll. Och. Det är ok.

images

Årskrönika 2018

Nytt år är här, det innebär reflektion av för min del. Denna punkt är lite av en favorit hos mig, att blicka tillbaka, reflektera och sätta upp nya mål inför ett nytt spännande år. Det är alltså dags för Årskrönika 2018. 

År 2018 var mitt ledord ”I trust that life always, always will take me where I suppose to be”. Ett mantra jag använt dagligen. Det är så bra, så givande. Det ger mig mod att våga vara i det som är. Det får mig att förstå att livet ger mig utmaningar för att jag ska växa och utvecklas som människa. Jag tror starkt på detta. Att jag kan lära av allt som händer och sker och lita på att allt löser sig till det bästa. Mantrat ger mig tillit till mig själv, min inre kraft och styrka. Genom att stanna upp varje dag, att landa på mattan en stund och ge mig tid för reflektion, att andas och på så vis följa min inre väg, min sanning.

Detta år har varit fullt fokus på föräldraskap, att lära känna den där lilla minimänniskan som bott i min mage i nio månader. När jag tittar på bilder jag tagit under året inser jag att mitt fokus har flyttat från mig till min minimänniska.

Från en dag till en annan fick jag ansvaret att ta hand om någon mer än bara mig själv. Omvälvande är ett milt ord. Min förväntan att känna stark lycka och att ett barn är det bästa som hänt och att livet blev så mycket bättre när en får barn, var en självklarhet. Jag har inte och känner fortfarande inte så. Benjamin har förändrat det mesta i mitt liv och många delar har blivit bättre men inget är rosenrött, så som jag föreställt mig att livet med barn skulle vara.

När jag tänker tillbaka på det gångna året kommer ordet kamp upp. Ständigt utsätts vi alla för utmaningar, än om i stunden kan det kännas näst intill omöjligt och kanske svårt att se en vändning, en lösning. Det häftiga är att med tiden så kommer allt till sin rätta plats, hemligheten är just tid. Att verkligen låta allt vara precis som det är, utan att vara där och försöka ändra så mycket. Att jag ser livet just nu som en kamp är inget negativt. Jag är tacksam och kämpar med viljan och tänket att allt löser sig till det bästa. ”I trust that life always, always will take me where I suppost to be”.

2018 har som sagt varit full fokus på förberedelser att bli förälder och sedan att ta hand om det lilla gossebarnet. Livet blev inte som jag föreställt mig eller drömt om. Den där lilla gulliga kärnfamiljen finns inte i mitt liv, inte på det sätt som visas på film och går att läsas i böcker, på det sätt som jag ser många andra har. För mig är det bara en fantasi. Min verklighet ser helt annorlunda ut. Jag och mannen, Benjamins pappa bor inte tillsammans, vilket skedde innan han var född. Det innebär att jag mestadels tagit och tar hand om Benjamin själv. Innan han föddes varit det stormig mellan oss och även första månaderna efter hans ankomst. Jag tror det kallas att hat-älska. Vi vill vara med varandra men vi har inte skapat en gemensam grund att stå på, tror jag. Vi har en drömt, ett mål och det är att bo och leva tillsammans, glada och lyckliga. Just nu finns inte riktigt den energin hos någon av oss, men vi älskar varandra och ses ibland. Åter igen ”I trust that life always, always will take me where I suppost to be”.

Att vara ensamstående förälder är inget problem och många gånger ser jag det som en fördel. Jag kan lägga all min energi och fokus på minimänniskan istället för att ”slösa” den på diskussioner och irritationer på ens sambo. Jag väljer att se det så, självklart längtar jag emellanåt att ha någon att dela alla Benjamins upptäcker med, att ibland ha en famn att krypa intill, att inte behöva planera minsta lilla grej efter mini, att dela på utgifterna och att kunna ägna stunder att bara vara, i andetaget.  Men det är ok och numera är det mesta vardag för mig. Jag har funnit sätt och tillfällen för hushållssysslor, mathandling och ”egentid”. Jag har det bra. Det är bara annorlunda.

Det gångna året har fått mig att inse många saker och numera uppskattar och värderar jag livet annorlunda. Jag har under många år haft psykisk ohälsa men har varit ganska tyst om det. Sedan Benjamin kom in i mitt liv känner jag mig inte djupt deprimerad längre, panikångestattackerna kommer sällan. Genom honom har jag förstått innebörden med att vara i nuet. Så snart jag svävar iväg i tankarna och gräver ner mig i något, rycks jag tillbaka till här och nu. Ständigt kallar Benjamin på min uppmärksamhet. Det är det mest fantastiska med små barn, de struntar fullständigt i det som varit och vad som komma skall. För dom händer livet här och nu. Jag älskar det! Det gör att jag uppskattar små saker, sådant som jag tidigare tog för givet.

Energi är även något jag blivit väldigt uppmärksam på. Att ta hand om ett barn tar mycket energi men oj så mycket energi dom kan ge. Jag har insett att jag inte har råd att lägga energi på att grubbla och analysera, vilket är fantastiskt skönt. Att reflektera är en annan sak, vilket jag ger mig tid till varje kväll. Vikten av att fundera en stund över dagen som varit, att rikta tacksamhet till mig själv får mej att inse att jag är värdefull, kärleken till Benjamin växer när jag reflekterar vad vi gjort under dagen och vad han  upptäckt just den dagen. Som sagt, mitt liv kretsar runt det lilla gossebarnet.

Jag har aldrig tränat så lite som detta år, inte svettats så lite. Jobbigaste ”träningspasset” var förlossningen, hade galet mycket träningsvärk dagarna efter i hela kroppen. Egentligen är det inte sant när jag tänker efter, att jag inte tränat så mycket när jag. Jag tränar varje dag och ständigt ökar min vikt jag tränar med, Benjamin. Att bära omkring på en 8,5 kilos klump dagarna långa är inget för nybörjare, kan jag lova.

Alla promenader med barnvagnen, alla stunder jag guppat runt med honom i famnen för att han ska sova, det har nog gett mig både ben- och rumpmuskler. När jag tittar mig själv i spegeln blir jag blir lite paff. Jag ser ”vardagstränad” ut, alltså inte rippad men ändå tränad. Jag har alltid strävat efter något mer än hur jag sett ut, aldrig varit nöjd med min kropp, att den alltid kan bli starkare, fastare och så vidare. Det är hjärnspöken jag troligtvis alltid kommer få kämpa mot. Men med tanke på att jag för knappt nio månader hade en stor mage är jag mer än förundrad av kroppen.

Än om jag inte tränat mig svettig, yogar jag dagligen. Detta år har det enbart varit en enda dag jag inte tagit mig till mattan, dagen när Benjamin föddes. Jag mår bra av att koncentrera mig på andning och rörelse en stund om dagen.

2018 blev ett år där karriär och ”yrkesdrömmar” fick ta paus. I början av året höll jag en kurs i gravidyoga, underbart och galet roligt var det. Jag längtar tills jag kan hålla kurser igen. Planen var att göra det i höstas men logistiken med barnvakt blev inte hållbar. Under året har jag insett mer och mer att jag inte vill arbeta som förskollärare, vilket i sig är ett steg. Jag vill jobba med människor och hälsa på något vis. Kanske det kommer visa sig hur under kommande år.

Detta år har jag inte rest någonstans, förutom till Trollhättan en gång. Jag längtar efter flygplatser, spänningen och förväntan, att upptäcka och se världen. Det mesta som jag gjorde innan Benjamin kom har tagit paus, då jag valt att lägga all min tid, energi och pengar på mitt underbara gossebarn.

När jag började fundera inför krönikan kändes 2018 som ett rätt mörkt och tungt år. Nu när jag ”tagit mig igenom” det i tankarna inser jag att det inte var så, kanske för stunden, när jag var mitt i ”situationen”. När jag blickar tillbaka till 2018 framöver kommer det kunna sammanfattas som ett år med många utmaningar, men även många insikter och framför allt starten på äventyret med ett litet barn. Att få uppleva villkorslös kärlek och att allt annat utom sitt barn spelar mindre roll, det blir mindre viktigt. 2018 var året jag på riktigt insåg hur stark och modig jag är. För första gången, med handen på hjärtat, känner jag mig riktigt stolt över mig själv. Jag klarar allt som kommer till mig.

Jag är tacksam för allt som händer i mitt liv, inom mig och runt omkring mig. Jag är otroligt förväntansfull på 2019. Livet med Benjamin fortsätter, att få följa honom i hans upptäckter och utveckling. Än vet jag inte vad mitt ledord för året ska vara. Jag föredrar nämligen att sätta ett ledord istället för nyårslöften, löften blir så lätt till måste och då blir det tråkigt och svårt att upprätthålla. Under januarimånad ska jag klura vad ledordet för 2019 ska vara.

Mot 2019, nya utmaningar och spännande möten.

Ett stort tack till dig som följer, kommenterar och läser min blogg.

Gott Nytt År önskar jag dig. Ta väl hand om dig, du vet att du är bäst på att vara du och låt aldrig, aldrig någon säga något annat.

Lycka

Jag har troligtvis i hela mitt liv funderat och stävat mot att vara lycklig. Men vad är lycka? Hur känns det? Hur vet du att du är lycklig?

Lycklig har jag säkerligen känt mig emellanåt, men när jag blickar tillbaka på de senaste tio åren inser jag att jag jagat lycka. Det går inte att jaga den, den går inte att få tag i. Jag har insett det nu.

Jag vet inte varför jag inte tillåtit mig att känna lycka. Jag tror nämligen att lycka är ett tillstånd som går att välja. Det beror på vilket mindset du väljer. Vilka tankar du väljer att fokusera på. Vilka människor du väljer att lägga din energi på. Vilket jobb du väljer, om jobbet tar eller ger energi. Vad är det första du tänker på när du vaknar? Jag tror att vi kan påverka dagen genom att välja vad vi tänker på så snart vi slår upp ögonen på morgonen. Jag har varit fast i ett negativt hjul länge. Troligtvis därför jag inte känt sann lycka, jag har fokuserat på ”fel” saker.

Sedan mini kom och rent ut sagt vänt upp och ner på min värld, har något hänt i mig. Aldrig någonsin hade jag kunnat föreställa mej den känslovurpa, omställning i vardagen och vilka otroliga prövningar en ständigt ställs inför med ett litet barn. Jag har förändrats. Så många gånger jag sagt att jag lever mycket i nuet och att det är något jag ständigt strävar efter, att vara här och nu. En svårighet med detta är att jag tänker väldigt mycket, analyserar och reflekterar. Reflektera är något bra men att ständigt analysera allt och alla, det är inte särskilt hälsosamt. Sedan mini föddes har uttrycket ”att leva i nuet” fått en helt ny innebörd. Numera finns inte tid att tänka och skapa oro inför vad eventuellt ska kunna hända i framtiden. Jag har lärt mig det nu. Sedan dag ett har han så många gånger tagit mig tillbaka till verkligheten, till här och nu. Jag älskar det! Nu förstår jag vad som menas med det där uttrycket. Världen må vara stor men du behöver inte anamma dig hela på en gång, utforska ett land, en stad i taget och passa på att njuts under tiden. Det där kanske blev flummigt?

Det jag menar är, genom att se det som är framför dig just nu, njuta och uppskatta det, minskar stressen. Självklart behöver vi ibland planera och drömma är nödvändigt för att inte känna att du står och stampar på ett och samma ställe. Var tacksam för det du har idag, stort som smått. Jag tror även att om du känner och visar tacksamhet för det liv du har just idag, kommer du närmre den där känslan som kallas lycka.

Mitt liv är långt ifrån vad jag trott och föreställt mig. Min föreställning att skapa familj och leva i den är helt annorlunda mot för hur den ser ut idag. Jag trodde jag skulle ha det där ”Svenssonlivet” med villa och Volvo (hund har jag aldrig velat ha), en karl som kommer hem vid 17-18 om vardagarna och helgerna som man gör saker tillsammans. Mitt liv ser inte ut så, inte ens i närheten. I början, när mini var nyfödd, försökte jag nog skapa det där ”Svenssonlivet” men fick det aldrig att funka. Det enda som hände var att jag och mannen ständigt bråkade och var osams. Då anklagade jag honom för att inte vi inte var en riktig familj. Nu, snart fem månader senare inser jag att grälen ofta berodde på mig. För det första kan man inte förändra någon annan än sej själv och för det andra blir inget som en tänkt sej.

Att ha i stort sett alla odds emot sej kräver både tålamod och list. Ålder, kultur, språket, uppväxt med mera är några acceptera aspekterna vi behöver förstå. Än om det är stor åldersskillnad mellan oss har vi liknande grundvärderingar och det var nog delvis det jag föll för m och anledningen att jag valde att skapa familj med honom. Det är inte lätt, långt ifrån. Att inte ha samma modersmål kan missförstånd lätt uppstå. Vi har lärt oss att vara övertydliga och gärna fråga en gång extra är ett vinnande koncept. Han må vara från Mellanöstern men han tycker inte alls det är konstigt att vi bör hjälpa varandra både i hemmet och med barnet. Jag är otroligt stolt över oss, att vi kämpar på tillsammans och var för sig trots alla motgångar. En av våra gemensamma värderingar är att inte ge upp. Vi båda anser att när man väl valt en partner och skaffar barn med den, då kämpar man för att få det att funka. Det är en fin inställning tycker jag och framför allt gör det att vi har ett gemensamt mål att sträva mot.

Nej, mitt liv är inte ”Svenssons” men jag gråter inte över det. Det jag och mannen håller på att skapa är något unikt och vackert. Det sägs att barn löser inga problem, det tror inte jag heller. Däremot har vårt barn fått oss att vilja kämpa och göra vårt bästa för att skapa en fin relation.

När jag nu tänker på allt detta, på mannen, på vårt barn bubblar känslorna över. För första gången i hela mitt liv är jag ”stabilt” lycklig. Känslan liknar nykär. Tacksam att mini kom in i mitt liv och upplyste mig om vad som egentligen är viktigt här i livet.

Hur gör du för att känna lycka? Vad innebär lycka för dej?

Lita på livet

Oavsett vad du tror på, tror jag att om du litar på livet så blir det lite ”enklare”. Det är något jag säger till mig själv varje dag ”I trust that life will take me Where I need to be”. Än om jag säger dessa ord dagligen glömmer jag ändå bort dom ibland eller tar inte in deras mening och betydelse.

Idag som ett exempel, vaknat inte alls utvilad, drömt jobbiga drömmar osv. Mini och jag sov en stund på förmiddagen tillsammans men kändes mig ändå inte på topp efter vilan. Känslan var ensamhet. Att mannen är bortrest och insikten att jag inte har likasinnade vänner i närheten gjorde mig ledsen. Jag hade anmält mig till babysång så ”tvingade” mig att gå. Direkt när jag kom utanför porten ser jag en ”vilsen” mamma, frågade om hon också skulle på sången. När vi kommer närmre varandra inser vi samtidigt att vi känner varandra. För 11-12 år sedan träffades vi via universitetet. Vi pladdra på precis som vanligt, som att det inte alls var så länge sedan vi sågs. Hon räddade, gjorde min dag. När jag väl kom hem hörde en annan mamma av sig om spontant parkhäng i solen. Super härligt och roligt att helt plötsligt få hela eftermiddagen uppbokad.

Än vilken känsla som kommer över dig är den ok. Det är något vackert i att känna. Imorse kändes jag mig ensam. Vips så visade livet mig att jag inte alls är ensam. Det är ok att sörja vänner som försvinner, kärlek som är långt borta osv. Som sagt, allt är ok. Ikväll tackar jag mig själv att jag tog mig ut genom dörren för att möta en ny-gammal vän.

I trust that life will take me Where I need to be.

Här och nu

Livet. Det sägs att tiden går fort och jag kan inte annat än hålla med. Sedan jag fick barn har tiden verkligen sprungit fram. Jag hänger inte riktigt med.

Jag förespråkar närvaro, att vara här och nu och inte för mycket i framtid eller dåtid. Att uppskatta och njuta av det som är just nu, det som finns runt dej just i denna stund och idag. Att få barn, att ha barn gör i alla fall att jag stannar upp och försöker njuta av varje stund. Det är såklart svårt att njuta av en hysteriskt skrikande bäbis men även i de stunderna försöker jag tänka kärlek. Att mini skriker för att vill och behöver mej. När jag lyckats hitta felet och han blir lugn, njuter jag lite extra. Samtidigt så får han mej att inte sväva iväg och oroa mej om framtiden (vilket jag ofta gjorde tidigare), jag bara älskar att vara här och nu, i det lilla.

För första gången i hela mitt liv känner jag mej behövd på riktigt. Kanske någon ser det som egoistiskt men i mina ögon behöver mini mej. Det är med mej han är mest trygg, jag ser det och inser att mitt liv fått ny betydelse. Jag lär mej oerhört mycket av denna lilla krabat. Han påminner mej om att vara här och nu. Han bryr sej inte om sen, det är här och nu han vill något. Han hjälper mej att utforska och förstå hur en liten människa funkar och vad den behöver. Han får mej även att inse att ett perfekt rent och städar hem inte är så viktigt. Han lär mej att prioritera och släppa många onödiga ”måsten”. Trots ynka tre månad på jorden har den där lilla människan förändrat mig. Jag är såklart fortfarande jag men känner mej mer ödmjuk, bryr mej inte om sådant som jag kunde bli galen på tidigare (ex. mannens strumpor han gärna sprider omkring sej eller att kuddarna inte ligger perfekt i soffan om kvällen). Saker som spelade stor roll förut, har helt plötsligt blivit mindre viktiga. Det är häftigt hur livet kan vända så, det gör mej inget för jag älskar det jag har idag.

Vad gör du för att vara här och nu? Hur gör du när meningslös oro kommer över dej? Trissar du upp oron eller har du något knep för att ta dej tillbaka till det som är just nu? Meningslös oro är så onödigt, varför oroa sej för något som ännu inte hänt? Stanna upp, andas, titta runt omkring dej. Njut av det som är just här och just nu.

Han är här nu

För tre veckor sedan förändrades mitt liv totalt. På söndagsmorgonen, 15 april, vid soluppgången tittade lilleman ut, efter en natt i värkar. Det har varit en tuff tid och är fortfarande hårt stundtals. Det är svårt att veta och förstå vad han vill när han hux flux gallskriker, vi börjar väl lära oss hans signaler, sakta men säkert.

Det är galet hur en natt kan vända upp och ner på ens liv. Jag tyckte att jag var förberedd och redo men när han väl kom, en vecka efter BF, stod jag i chock. Aldrig hade jag trott att jag dels skulle kunna sätta mig själv i pass mycket i andra hand men även känna denna kärlek till en så liten varelse. Jag är inte på några fluffiga moln och det är inget som är underbart och vackert med att föda barn. Jag fick mig en rejäl käftsmäll och tror jag så smått börjar återhämta mig, finna mig i allt nytt som nu är. Denna lilla varelse heter Benjamin och jag är otroligt stolt över mig själv som dels burit honom i magen i nio månader men även tryckt ut honom helt utan smärtlindring och hur snabbt en numera laddar om rent energimässigt. Jag och mannens relation testas ständigt och stundtals skakar det rejält mellan oss men vi båda har inställningen att vi ska klara detta tillsammans.

Jag har ju två bloggar, denna med inriktning hälsa, mat och välmående. Den andra, Goldeneyes, är mer personlig, där skriver jag mer om livet, relationer och tankar om livet just nu. Har lagt ut förlossningsberättelsen på just Goldeneyes om du vill veta mer om hur det gick när denna kropp kämpade med att föda ett barn.