Årskrönika 2017

Årets sista dag innebär reflektion för min del. Denna punkt är lite av en favorit hos mig, att blicka tillbaka, reflektera och sätta upp nya mål inför ett nytt spännande år. Det är alltså dags för Årskrönika 2017.

År 2017 var mitt mål att utmana mig själv, att våga kliva ur min trygghetszon, att våga lita på livet och varje gång jag tvekade rabbla mantrat ”jag är modig”. Jag satte upp några mål och tankar om året. När jag nu tittar på dom ser jag att jag levt efter dom rätt bra. Jag hade ingen tydlig plan för hur jag skulle uppnå vissa saker, drömmar men genom att skriva ner dom blir det lättare att förverkliga dom. Det kan bero på att genom att bara fatta penna och skriva, har man startat processen.

Året inleddes på vackra Sri Lanka. Det var min första långresa på egen hand och bland det bästa jag gjort. Det är både spännande och utmanade att resa själv, vill man vara social ligger det i ens egna händer att ta kontakt med vilt främmande människor. Jag hade knappt hunnit komma hem så var jag i full gång med att planera nästa långresa. Tanken var att åka iväg i höstas men planerna ändrandes i somras. Mer om det om en stund.

I början av året bytte jag jobb då längtan efter att få jobba med de yngsta barnen vuxit. Det var en tuff start på grund av 2016 sjukskrivning, läkaren rekommenderade mig att börja jobba på 50% men envis som jag är körde jag på helfart från start. Det blev en stor utmaning och efter någon månad började kroppen ropa att sänka tempot och jag gick ner på 75%. Jag vågade stanna upp och lyssna på min kropp och ge den vad den behöver. Så glad och tacksam för den inre resa jag gjort och gör. Att idag relativt snabbt kunna läsa av kroppen och ge vad den behöver, det har krävts en hel del krascher och tyvärr även sjukskrivningar. Inget ont som inte har något gott med sig, sägs det och jag kan inte annat än hålla med.

I april var det dags för nästa resa, denna gång blev det en vecka i Doha. Jag hälsade på en kompis där som visade mig staden. Det spelar mindre roll vart jag åker men varje gång jag får packa min väska och sätter mig på ett plan händer det något inom mig. Det är när jag kommer iväg, får distans på vardagen jag ser klarhet. På denna resa fattades beslutet att bli sambo med mannen, trots att vi inte varit tillsammans så länge. Det beslutet gick egentligen emot mina principer men vi träffades redan i stort sett varje dag, så varför inte bo tillsammans. Vad är det värsta som kan hända? I juni flyttade vi till en gemensam lägenhet. Det har verkligen inte varit en lätt resa, oj så många diskussioner och gräl vi haft. Jag tror dock att vår styrka är att vi lyssnar och känner in, vill förstå varandra och vi har skapat en ”plan” att agera efter när stridsyxan är uppe. Vi båda är nämligen relativt impulsiva och handlingskraftiga och i dessa stunder är det lätt att fatta felaktiga beslut. Att leva med en annan människa är i sig en utmaning. När två människor kommer från olika länder med olika kulturer och traditioner upplever jag som än mer utmanande, det är lätt att det krockar om man inte pratar med varandra. Det som är en självklarhet för mig behöver inte vara det för honom och tvärtom. Jag är så tacksam för att han fann mig och att jag vågade släppa in honom. Han utmanar mig till att vilja vara en bättre medmänniska. Han bringar både skratt och tårar men skratt och glädjen väger så mycket mer jämfört med tårarna.

2017 kom till stor del att handla om kärleken och att bygga vår relation starkare med allt vad det innebär samtidigt som jag funderat mycket på vad jag egentligen vill jobba med. Jag upplever att jag inte riktigt hittat rätt i ”karriären” än eller att jag är påväg in i ett nytt kapitel eller något liknande. Jag tycker att det är fantastiskt att jobba med barn men det är något annat jag brinner för. Jag har en del utbildningar i väskan sedan tidigare inom hälsa och jag tror att det är i den kategorin jag hör hemma. Hur det kommer se ut i framtiden är ännu oklart. Ett mål jag satte upp i början av året var att utbilda mig till yogalärare under 2017. Sagt och gjort. I augusti åkte jag till Portugal och utbildade mig till yogalärare och oj vilken utmaning.

Innan jag anlände till Portugal stannade jag och mannen i Paris några dagar, vår första resa. Det var en intressant tripp, jag ser dock inte Paris som någon kärleksstad. Tycker mest att det var galet mycket folk, trafik och buller där. Jag mådde inte helt bra dessa dagar, någon slags förkylning drog över mig och jag ville mesta vara på hotellrummet och sova.

Väl i Portugal utmanades jag dagligen. Varje dag tvingade jag mig att hoppa, utmana mig själv och mina rädslor. Det häftigaste med detta är att jag överlevde och överlever varje utmaning jag tar mig an. Jag behöver bara hoppa och njuta av färden. Veckorna i Portugal blev dock inte riktigt som planerat. På denna resa kom hela mitt liv att förändras, eller ett nytt kapitel skrevs. Efter några dagar, en vecka in på utbildningen kom en enorm trötthet över mig, det spelade ingen roll hur mycket jag sov, jag var ständigt trött. Jag tänkte att jag inte klarade tempot på utbildningen på grund av tidigare utmattning men när brösten började ömma och hade mensvärk i dagar utan att mensen kom, började jag ana ugglor i mossen. Jag köpte ett test och det visade sig att jag var gravid.

Det var ungefär då mitt liv vändes upp och ner, så många tankar och känslor som sveper över en. Vi hade planerat att skaffa familj men ingen av oss trodde att vi skulle lyckas vid första försöket. Vips så fick mitt liv en helt annan mening och fokus. 

Hösten har varit mer än utmanande, hormoner som springer huller om buller i kroppen, alla tankar och det undermedvetna som rör om. Det hela gjorde att jag inte klarade att hantera livet. En dag på jobbet la magen av, den välkända smärtan som jag så väl känner till. Jag gick hem från jobbet den dagen och kom inte tillbaka förrän efter två månader. Under dessa två månader brottades jag med många monster och demoner. Mannen var bortrest större delen av denna tid, vilket jag idag ser som nyttig och på något vis är tacksam över att det blev som det blev. Det satte verkligen vår relation på prov och vi var nog väldigt nära att välja den enkla vägen, att gå skilda vägar. Jag är tacksam att vi båda är relativt bra att lyssna inåt, ibland och vi båda är personer som följer hjärtat och inte hjärnan eller lyssnar på andas åsikter. November var en tuff månad, vi bråkade, tjafsade och diskuterade näst intill dagligen men vi båda var fast beslutna på att vi ska få denna relation att fungera och bli bra. Livet med mannen går så snabbt och svänger otroligt ibland. Det känns som en evighet sedan höstens oroligheter, kanske är det för att vi väljer kommunikation före något annat. Genom att prata med varandra lär man sig förstå varandra och bli mer lyhörd och uppmärksam på den andres mående. 

Mitt i ”krisen” valde jag att ta min yogautbildning till en ny nivå, jag vidareutbildade mig till gravidyogalärare. Det kändes rätt i tiden av många anledningar. Jag har haft en minikurs med några deltagare och jag bara älskar det. Att få guida gravida kvinnor i deras egna kroppar, att få komma med tips och små kloka ord, det är där jag hör hemma just nu iallafall. Jag får så mycket energi av att få dela med mig av min kunskap och till några som verkligen är mottagliga för den. Om någon vecka startar jag upp min andra kurs. Jag håller på att skapa en plan för 2018 och min nya titel som yogalärare. Hur den kommer att se ut och när saker och ting kommer att ske, står än i stjärnorna men jag är helt säker på att det kommer bli bra och att jag är påväg att ”hitta hem”.

De senaste tio åren har träning tagit mycket fokus i mitt liv men detta år har det blivit, har jag valt ett annat upplägg, än om lite omedvetet. Jag kom aldrig igång med gym och löpning efter min Asienresa. Jag var på gymmet några gånger men kände inte glädjen i det hela. Träning och motion behöver allas kroppar och jag vet att jag mår som bäst när jag rör på mig regelbundet. Jag anser mig rört på mig i stort sett dagligen, jag har min morgonyoga jag inte kan eller vill vara utan. Den får mig att känna in dagsformen och hitta lugnet och styrkan inom mig.

Jag har även funnit en ny kärlek, SUP. Vilken frihet att ge sig ut en tidig morgon, när vattnet är stilla, solen har just gått upp över horisonten och att ställa sig på brädan och paddla utan egentligen större mål. Den bästa träning är såklart den som blir av men om du njuter av resan får du ut än mer av stunden. I och med bäbis i magen och en kropp som är under stora förändringar har jag valt att fokusera på lugn och mjuk träning i höst, vinter. Den dagliga yoga har kombinerats med promenader. Jag har inte gillat att gå ut och gå men nu när jag kommit in i det, saknar jag det de dagar jag inte tar mig ut. Rörelse och frisk luft, gärna i skogen kan nog inte bli en bättre kombo. Det fantastiska med detta ”träningsår” är att trots att jag inte slaviskt följt en plan eller varit regelbundet på gymmet är att jag är nöjd med min kropp och att jag ändå känner mig stark. Jag har lärt mig att vara tacksam och uppskatta min kropp, både hur den ser ut och hur den känns. Jag behöver inte jämföra mig med någon annan. Min kropp är vacker och unik och jag älskar den, precis som den är.

Det har fallit många tårar genom året men livet har inte känts hopplöst. Jag har sett och ser att varje tår är ett steg till att hela mig själv, att bli sann mot mig själv och gå min väg. Imorgon går jag in i vecka 27. Bäbis växer så det knakar. Det är helt galet att om några månader har jag en liten krabat som redan nu håller mig vaken om nätterna i min famn och att jag snart får en ny titel – mamma.

Året var 2017, detta har hänt men ständigt pågår en process inom mig, en process som inte går att beskriva med ord. Jag känner massor, hela tiden, det är härligt och ibland läskigt men jag låter känslan få vara som den är.

Jag är tacksam för allt som händer och sker i mitt liv, inom mig och runt omkring mig. Jag ser med spänning fram emot ett nytt år med nya utmaningar. Än vet jag inte vad mitt ledord ska vara. Jag föredrar nämligen att sätta ett ledord istället för nyårslöften, löften skapas så lätt till måste och när man måste något blir det tråkigt och svårt att upprätthålla det. Under januarimånad ska jag klura på vad ledordet för 2018 ska vara.

Mot 2018, nya utmaningar och spännande möten.

Ett stort tack till dig som följer, kommenterar och läser min blogg.

Gott Nytt År önskar jag dig. Ta väl hand om dig, du vet att du är bäst på att vara du och låt aldrig, aldrig någon säga något annat.

Annonser

Jag uttrycker mina känslor öppet och lätt

Känslor. Så härliga att känna. Så läskiga att känna. Vi alla är olika. En del har lätt att uttrycka sig och gör det ofta och gärna, medan andra tycker att det är jobbigt och har svårt att sätta ord på en känsla och att förmedla det till andra. Behöver vi verkligen prata om vad vi känner? Kan man inte bara vara?

Det finns många orsaker till varför det är jobbigt att prata känslor. När vi är barn, från våra första levnadsår börjar vi öva på att uttrycka oss. Beroende på vad vi får för bemötande av andra, av våra föräldrar och andra vuxna, hur de vuxna runt omkring oss visar sina känslor, lär vi oss. Vi ser, tar in och anammar. Det är inte något vi gör medvetet, det bara sker. Det handlar om anknytningsteorin, som jag för övrigt tycker är otroligt intressant. Att vi präglas mer av vår barndom än vad vi tror. Allt vi ser och lär som barn följer med oss upp i vuxen ålder. Många är inte medvetna om varför man gör och agerar på ett visst sätt, det sker i det undermedvetna. Mycket av vårt agerande sker av känslor. Ibland handlar det inte alls om situationen man befinner sig i just nu, men den påminner om något man varit med om, lärt sig som barn och vi agerar med autopilot. Vissa fortsätter att göra detta genom hela livet. Andra funderar och söker efter ett svar på varför och vill försöka ändra på ett beteende. Det finns inget rätt eller fel. Vi är bara olika. Och det är ok, så länge man mår bra av det.

Jag är den ständiga sökaren. Jag har så länge jag kan minnas varit nyfiken och velat veta varför saker och ting är som de är, varför jag ska lära mig just det läraren säger att jag ska göra, varför, varför, varför. Dels handlar det om min nyfikenhet att vilja förstå sammanhang men även ta reda på hur jag kan förändra till det bättre. Genom åren har det stundtals varit jobbigt att söka svar på varför saker är just som de är, varför jag är som jag är. För några år sedan läste jag en bok, Hemligheten, heter den. Den är skriven av psykologen Egil Linge och journalisten Dan Josefsson. Jag vet inte hur många gånger jag läst den sedan dess, från pärm till pärm, numera har jag den som ett slags uppslagsverk. Jag bara älskar den. Där fann jag svar på många av mina varför, varför jag agerar som jag gör o.s.v. De skriver dels om anknytningsteorin och hur den formar oss. De beskriver även tre olika relationsmodeller av oss människor. Hur vi är, handlar, agerar och varför vi gör just som vi gör.

När jag började snöa in mig på detta var jag till en början arg på mina föräldrar och ansåg att de gjort ett mindre bra jobb när de uppfostrade mig. Det kändes dock inte rätt. Mina föräldrar är ju bara människor och är som de är på grund av deras uppväxt och mina mor- och farföräldrar i sin tur på hur deras föräldrar hade det när de växte upp osv. Jag är inte längre arg. Idag förstår jag att mina föräldrar gjorde deras bästa utifrån deras förutsättningar för mig och mina syskon. Jag har kommit till insikt med mycket genom att jag funderar och söker efter svar på varför jag är som jag är.

Jag har alltid haft svårt för att uttrycka mina känslor, vare sig jag varit arg, ledsen eller kär. När jag växte upp så pratade vi sällan känslor, det vardagliga livet rullade på bra men jag kan inte minnas att jag någonsin berättar för mina föräldrar att jag älskar dem. Jag vet att jag inte är ensam om detta, det är många som inte pratar känslor inom familjen. Jag har dock alltid känt mig älskad och mina föräldrar har alltid gjort sitt yttersta för oss barn. Det handlar inte om det. Jag hade en fin uppväxt med det mesta ett barn behöver. Men detta med att inte prata känslor har format mig och gjort det svårt att uttrycka mig i vuxen ålder. Men. Inget beteende är bestående, alla beteenden går att förändra om man är villig att göra en förändring. Det krävs både vilja och mod. För det är ju otroligt läskigt att bryta mönster.

Jag är en känslomänniska och jag känner alltid mycket, än vad det är. Min svårighet har varit att jag sällan kunnat, vågat uttrycka det jag känner. Vilket ofta skapat svårigheter när jag varit i en relation, främst kärleksrelationer. Jag har haft turen att finna underbara människor, oavsett vilken typ av relation, som ständigt utmanat och utmanar mig. Som inte nöjer sig med att jag ”passar upp” dem och visar min kärlek genom handlingar. De har krävt mer men uttryckt det på ett väldigt ödmjukt sätt. De har fått mig att våga utmana mig själv, att prata och berätta hur jag tänker och känner. Jag är så tacksam för alla dessa fantastiska personer, som inte gett upp trots att jag ibland varit kall och hård, gått in i min ”bubbla”, stängt in alla känslor. Jag har övat och övat och jag övar fortfarande. Jag blir bättre och bättre på att uttrycka mina känslor. Det är ju så otroligt läskigt att prata vad man känner, man blir så naken, att blotta sig själv. Det kan ju göra ont. Men det kan även bli något alldeles fantastiskt av det. Jag har lärt mig att våga vara här och nu, att inte vänta till sen. För när är sen? Sen, ja då kanske det är för sent. Idag vågar jag prata mer öppet om mina känslor med de människor jag har en trygg och stark relation till, min familj och mina vänner. När det kommer till kärleksrelationer sätts jag ständigt på ”prov”. Jag är, som så många andra, livrädd att bli sårad, avvisad. Och öppnar jag mig, blottar mina känslor kan det göra ont. Men. Jag är fullt medveten om att det inte går att bygga något om man inte visar och pratar om sina känslor. Jag hoppar, jag faller. Ibland landar jag tokigt och det gör ont, då har jag ett val. Ligga kvar och tycka synd om mig själv eller resa mig och ta lärdom av fallet och traska vidare på livets krokiga väg. För var gång jag utmanar mig, vågar testa går det lättare och lättare. Det sägs att man måste våga för att vinna.

Genom att våga utmana dina rädslor, att ta dig igenom svåra och jobbiga stunder gör att du kommer ut starkare och du blir tryggare i dig själv. Så kör på. Nästa gång du tvekar att berätta något som du känner, fråga dig själv, vad är det värsta som kan hända?

Låt äventyret börja

Så har jag anlänt till Portugal och till huset jag kommer spendera de två kommande veckor. Det är med skräckblandad förtjusning. Negativa tankar kommer över mig nu och då, tänk om jag inte klarar utbildningen, tänk om jag inte kan leda en grupp, tänk om jag upptäcker att jag inte alls vill bli yogalärare. När dessa kommer, stannar jag upp och frågar mig själv, vad är det värsta som kan hända? Jag älskar den frågan för svaret gör att mina "tänk om"- tankar försvinner. Vad som än kommer hända dessa veckor så kommer jag med säkerhet lära mig något, vad det än kan vara.

Det blir ju aldrig som man tänkt sig. I början av veckan åkte jag på en förkylning, genom mycket sömn, vila och vatten var den spårlöst försvunnen i onsdags. Dessvärre kom den tillbaka under fredagen. Låt mig berätta lite Parisresan. Redan på Arlanda satte universum oss på prov. Planet från Norrland blev försenat, visserligen bara 15 minuter men vi hade inte jätte mycket tid på Arlanda. När vi väl landat, tog det nästan 30 minuter innan vi fick väskorna. Det bidrog till att de hann stänga incheckningen och vi kom inte med planet. I en sådan situation kan man nog lätt bli osams men vi båda var lugna och lösningsorienterade. Vi hittade en ny avgång, gick och åt lunch i väntan på att checka in.

Väl i Paris flöt kvällen på bra, vi gick till en liten mysig restaurang, därefter gick vi till Eiffeltornet och spanade in den magnifika byggnad. När vi skulle gå hem gick vi vilse och än en gång sattes vårt samarbete och tålamod på prov. Även denna gång behöll vi lugnet och en timme senare var vi åter på hotellet. På fredagen hoppade vi på en båt som var en typ jump on – jump off, vi åkte/gick och tittade på fina byggnader och till lunch fick vi crepes som dessutom var glutenfria! Jag var i mathimlen. När vi väl kom tillbaka till hotellet var min energi slut och jag började känna mig sjuk igen. Igår, lördag, vaknade jag med ömma luftrör igen. Detta var inte vad jag hoppats på med tanke på kommande veckor i Portugal.

Nu är första kvällen, natten och morgonen gjord här i Portugal. Denna plats är fantastisk, vyerna, lugnet och tystnad långt bort från brus och buller. Vi är en grupp med nio deltagare, första intrycket av tjejerna är mycket bra. Jag ser fram emot att lära känna dem mer. Eva, vår yogalärare är norsk och många av deltagarna är norsk så hjärnan måste anstränga sig för att hänga med men med tiden lär det bli lättare.

Det känns fantastiskt att vara här, än om jag är lite nervös för vad som komma skall. Det känns som att jag har mycket inom mig som ligger där under ytan och bubblar och vill komma ut. Jag är på en bra plats och jag är redo att öppna upp mig.

To be continued

Du behöver någon

Denna text är så otroligt fin att jag postar den igen.

Hittade en otroligt fin text som är tagen ur boken Strimmor av ljus. Ibland behöver vi bli påminda om att vi är skimrande, vackra, unika och alldeles fantastiska. Buren och älskad, omhändertagen och älskvärd. Läs och begrunda. hjärta

Du behöver någon (ur Strimmor av ljus av Sofia Sivertsdotter)

Du behöver någon som talar om hur vacker du är. Som ser varenda liten skiftning i dina ögon. Som står trygg och talar om att allt blir bra när det känns precis tvärtom. Någon som ser i dig vad du inte kan se själv. Som ser erfarenheten du fått pulsera i ditt blod, utan att du behöver säga eller göra någonting. Som påminner dig om att göra rätt när det är frestande att göra fel. Som får dig att känna tillit till att livet bär dig.

Du behöver någon som ser varje millimeter av din perfekta kropp, ditt fina hår, dina händer och din söta näsa. Någon som säger om och om igen att du är älskad, sagolik, magnifik, enastående, unik. Någon som klappar dig på kinden när du somnar. Någon som när du vaknar påminner dig om att i dag blir en bra dag, hur den än blir.

Du behöver någon som står stark när du faller. Någon som håller om dig när du känner dig liten och som förstår vilken gåva det finns i dig. Du behöver höra orden för att våga tro på det du redan innerst inne vet, men inte vågar lita på fullt ut.

Du kan bli denna någon för någon. Och du kan bli det för dig själv. Berätta ofta att du vågar tro på det självklara, att du är född att göra stort, leva stort, göra det hjärtat leder dig att göra. Inte ur oansvarighet, utan ansvar. Både för dig själv, dina nära och mänskligheten. Vi vill se dig lycklig, med glittrande ögon, lätta steg och tydligt syfte. Då kan du uträtta mest.

Börja nu. Sträck på ryggen. Gör det du skjutit upp. Bygg självrespekt genom att göra rätt. Ge dig tillåtelse att lysa. Gå dit hjärtat leder dig och säg nej när du behöver det. Ta tag i det som grämer, begränsar, tynger och gör dig lite mindre. Kom ihåg att du är en människa som kan förändra mänskligheten och kom ihåg att du är ”någon”.

Kärlek och livsglädje

Detta är från ett inlägg som jag skrev för ett år sedan:

Vad är livsglädje? Jag funderar mycket på det här med kärlek. Kärlek, det är ett stort ord som innefattar mycket. I mitt liv finns det kärlek, otroligt mycket kärlek. Jag ser till att omge mig med människor som jag vill ge kärlek men även som jag får kärlek av. Vänskap det är sann kärlek för mig. Kärleken som finns i en familj, de starka familjebanden. Syskonkärlek. Jag har nästan all kärlek jag kan tänka mig. Ibland tänker jag att jag inte behöver mer kärlek, att mitt liv är proppfullt av kärlek. Men. Det är inte hela sanningen. Det finns kärlek kvar att ge till någon, som än inte visat sig. Det finns stunder när jag näst intill bestämmer mig för att sluta hoppas, sluta längtar efter en livskamrat. Att jag är nöjd med det jag har. Men. Så kommer det stunder när jag känner någon slags tomhet, att det är något som saknas. Min livs kärlek.imagesIdag lutar jag mig mot mina vänner när det blåser. Utan vännerna vet jag inte hur jag skulle klara mig. Åren går och med åren så hittar även vännerna sina livskamrater, än om vår vänskap kvarstår så förändras den. Det är inget konstigt med det, jag blir verkligen glad att höra och se mina vänner lyckliga, kära. Jag är inte bitter. Det gör mig nog bara lite ledsen att jag inte kan dela med mig av den känslan, att vara kär. Det är så länge sedan att jag idag inte kan beskriva, känna känslan. Jag längtar efter den känslan, varje dag. Jag ljuger när jag säger annat. Men. Det skulle inte vara hållbart att deppa ihop och tycka synd om mig själv för att jag varit singel i många år. Jag försöker se glädje och kärlek i det jag har i mitt liv. När jag väljer att se på allt det vackra, på de underbara människor som jag har omkring mig fylls kroppen med värme och ja, jag vet att jag är älskad.

Nu har det som sagt gått ett år och jisses så mycket som hänt i mitt liv. För var dag som går kommer jag till mer och mer insikt om vem jag är och vad jag behöver för att må bra och att vara i balans. Jag utmanas och utmanar ständigt mig själv. Det finns många, många rädslor inom mig men steg för steg tar jag mig igenom dem och varje gång överlever jag, än om det stundtals inte känns som det. Det som framför allt hänt i mitt liv sedan det där inlägget är att jag bjudit in, tagit emot kärleken. Jag har fått och får numera känna den där känslan som jag längtade efter – att vara kär. Jag har funnit min livskamrat, mannen som jag vill ha och behöver vid min sida. Han är mitt ankare. Han ser så mycket i mig som jag själv aldrig sett i mig. Han får mig att inse att jag är bra precis som jag är och han hjälper mig på vägen att bli sann mot mig själv. Jag är tacksam att han fann mig.

Jag ställer nu frågan till dig, Vad är livsgläjde för dig? Hur gör du för att kunna känna glädje och kärlek i ditt liv med det du har?

Förändringar i vardagen kostar

Så är jag åter på resa, denna gång bär det av till Doha och i enbart en vecka. Detta år har varit väldigt intensivt och påverkat mig mer än jag trott. Tiden har inte räckt till om dagarna, jag har inte hittat tid så ofta som jag skulle vela för reflektion och att bara vara. Jag har sprungit på, utmaning efter utmaning har kommit och jag har tagit mig igenom dem med nöd och näppe. Jag behöver trycka på pausknappen några dagar för att återhämta mig och för att reflektera över månaderna sedan jag kom hem från förra resan.


Jag kom ju hem i mitten av januari, sedan dess har jag både börjat nytt jobb och i stort sett blivit sambo. Allt har gått så fort att jag inte riktigt hängt med. Jag har en fantastisk chef som är lyhört och förstående. Innan jag tackade ja till detta jobb berättade jag för henne att jag varit sjukskriven för utmattning. Hennes förslag var då att jag skulle börja litet, att jobba ca 50% till att börja med men jag ville testa att jobba heltid. Vi startade upp en ny förskola och jag ville verkligen vara med på den resan. Nu är inskolningarna i stort sett klara och oj så intensivt det varit. Inte nog med att det var några år sedan jag jobbade med barn, så skulle vi skapa, lära känna de nya kollegorna, finna varandra i en grupp, vad allt det innebär. Vi skulle alltså bli trygga med varandra, lära känna varandra samtidigt som vi bygger upp en pedagogisk miljö och lär känna alla barn samt få de trygga i den miljön. Det har tagit på oss alla och jag tror att vi alla är tacksamma att det närmar sig påsk och några dagars ledighet. 

Under resan till Indien och Sri Lanka blommade min kärlek för mannen upp riktigt rejält, det var härligt att komma hem och träffa honom och känna att det inte bara var i mina tankar jag kände så. Jag har funnit min riddare på den där vita hästen, han har klättrat uppför det höga tornet och räddat mig. Visst låter det fantastiskt? Men oj vilken utmaning det är att bjuda in någon i ens vardag efter att levt själv i många år. Tidigare har jag varit rädd att öppna upp mig just för att jag varit rädd att bli lämnad, så är det inte denna gång. Han har fått mig att förstå hur mycket jag betyder för honom och att han inte kommer lämna mig så länge jag inte ber honom. Förut har jag ju blivit lämnad när jag börjar öppna upp mig, när alla mina sidor blir synliga. Denna man stannar kvar, håller om mig och säger bara att en dag kommer allt bli jätte bra, vi behöver bara ha tålamod. Med honom har jag fått uppleva trygghet på en helt ny nivå. Jag vet att jag klarar mig bra själv och att jag stundtals tycker att det är skönt att vara själv men över det stora hela, jag vill inte leva själv. Att få vakna upp och somna med någon som får ens hjärta att slå dubbelslag gör livet än vackrare. Jag ska vara ärlig, det är inte lätt än hur mycket vi känner för varandra. Jag tror att detta gäller alla, de allra flesta iallafall, när man träffar någon som man kan se en framtid med. Än om känslorna finns där och vi är säkra på kärleken så är det allt annat som ska ”fixas”, det blir sådana krockar ibland. 

Jag och mannen kommer från olika kulturer men jag tror inte att det spelar någon större roll vart man är född och uppvuxen. Vi alla har olika grundvärdering och kommer från olika uppfostran, med olika bagage och vi alla är rädda för något. På något sätt vill vi ändå försöka få ihop det, att bo tillsammans under samma tak. Det innebär att man måste riva upp sin vardag med rutiner och strukturer för att få plats för någon annan. Jag tror ingen blir lycklig om någon dansar efter ens pipa och anpassar sig efter hur den andra vill ha det. Jag tror att det är viktigt att vi vet vad vi vill och vad vi behöver för att må bra, att hålla kvar i saker som vänner, hobbys mm även om man lever med en partner. Det kanske går bra till en början men efter ett tag kommer det börja knaka i fogarna och troligtvis kommer den som ”gett upp” sitt liv börja känna sig halv, att den saknar något. För mig är detta super viktigt, att jag får vara den jag är och göra det jag gillar, på samma sätt som att han gör och är så som han är. Självklart kommer man prioriterar lite annorlunda eftersom man vill umgås men det är viktigt att ge varandra tid ifrån varandra. För mig är detta egentligen inga större problem men det svåra är att öppna upp dörren till mitt hem och vara avslappnad i det. Jag är onödigt pedantisk, näst intill perfektionist när det gäller mitt hem. Jag gillar inte diskberg, kläder överallt, damm och annan oreda. Var sak har sin plats, det ska diskas undan innan man går och lägger sig osv. Med ordning och reda blir livet lite lättare tänker jag men förutsättningen är ju att det är på mitt sätt. Detta är såklart inte hållbart när man är två i ett hem. Mannen har som sagt, i stort sett flyttat in hos mig, jag älskar att få somna och vakna med honom. Jag vill ju låta honom känna sig som hemma men hur ska han kunna det när jag ständigt är på honom om än det ena än det andra. Ibland blir han irriterad och det blir en diskussion. Andra gånger, oftast, tittar han på mig och undrar om jag är hungrig eller trött. Just i stunden kan det reta mig än mer, samtidigt som han får mig att stanna upp och känna efter. Många gånger har han rätt, att jag är trött och då stör jag mig på saker som inte är relevanta. Dessa gånger låter han det passera, ber mig att gå och lägga mig just för att han ser att jag är trött. Det är intressant att se hur mycket jag gör av bara farten, alla rutiner och fixidéer jag har utan att jag tänker eller reagerar över det.


Han får mig att öppna ögonen, att uppmärksamma mina beteenden och på så vis blir jag medveten om dem och kan fråga mig själv varför jag gör dem på just det sätter och om det är viktigt att jag kvarhåller dem eller om jag kan släppa på dem, förändra dem så de passar oss båda. Detta är en inre strid men genom att jobba medvetet med dem, gör jag ständigt små små förändringar. Det kanske inte syns, han kanske inte alltid märker dem men jag känner skillnad. Den inre stressen minskar, vilket är viktigt om jag vill att denna relation ska hålla men framför allt om jag som person ska hålla. 

Vissa stunder frågar jag mig om det är värt alla diskussioner och att vara osams. I stridens hetta kommer en stark känsla av att vilja fly över mig, så som jag gjort i hela mitt liv när jag mött på stora motstånd men så har jag även lärt mig att det är svårt att komma vidare genom att fly. Verkligheten kommer oftast i kapp en. När flyktbeteendet kommer över mig, tillåter jag mig att vara där men jag agerar inte. Än om jag vill springa iväg, göra slut, flytta utomlands eller vad det än kan vara, så gör jag inget. Jag bara är i det som är. Det bästa i dessa situationer är att mannen låter mig vara i det, än om han inte riktigt vet vad som händer inom mig. Ibland går han ut, för att ge mig lite tid att tänka och reflektera, andra gånger kan vi prata oss igenom det som är på direkten. Han har en fingertoppskänsla som jag beundrar, han är grym på att läsa av mig och lösa konflikter genom kommunikation. Jag har lärt och lär mig mycket av honom. Att kommunicera mina känslor och tankar har inte varit min starkaste sida. Hur som. Allt detta tar otroligt mycket energi av mig, det gör mig väldigt trött och i kombination med nya jobbet är jag påväg nedför. Jag är ständigt trött, har inte ork och energi att träna än fast jag vet att det skulle göra mig gott. Genom att jag inte tränar, äter jag sämre vilken inte direkt bidrar till mer energi. Jag vet inte vart skon klämmer, är det jobbet eller den nya vardagen som tar mest energi. Vad kan jag göra åt mitt mående har jag frågat mig själv. Vardagssituationen kan eller vill jag inte göra så mycket åt, detta är bara något jag, vi måste ta oss igenom och det kommer kosta mycket energi. Däremot jobbet, det är bara ett jobb, än om viktigt för inkomst osv, men jag behöver inte jobba 40h per vecka. Jag pratade med min chef förra veckan, berättade om mitt mående och att jag behöver göra något. Jag kommer gå ner i tid på jobbet, ge mig själv en extra dag att vila upp mig, återhämta energi. Jag tror att det blir bra, mest stolt är jag att jag vågar erkänna detta. Att jag lyssnar på kroppens signaler nu och inte när det gått så långt att jag knappt orkar stiga upp ur sängen. 


Just nu är jag som sagt i Doha, här är det varmt och soligt. Jag njuter maximalt av denna stad och energidepåerna är under påfyllnad. Till er där hemma önskar jag er en fin påsk och mys i vårvädret tillsammans med nära och kära. Ät god mat och tillåt dig att äta godis utan att slå på dig själv för hårt. Det är ok att äta godis men ät med måtta. Här i bloggen finns det massor av recept på lite nyttigare godis, kika gärna på dem och låt dig inspireras. 

GLAD PÅSK!

Tid för reflektion

När livet rusar fram, dagen tar slut innan du ens reflekterat att det är en ny dag, då kan det vara svårt att just stanna upp och bara vara för en stund. Så har det varit i mitt liv hela detta år, jag har inte tagit mig tid att bara vara en stund. Jag vet att jag behöver det och mår bra av det, för mig är det en av nycklarna till ett liv i balans. Jag är alltså i obalans just nu, har känt att jag behöver stanna upp annars är risken stor att jag faller tillbaka i utmattningen. För någon vecka sedan bokade jag därför en resa, jag har just vaknat upp i Doha och ska spendera påsken här. Har inte sett så mycket, näst intill inget av denna stad än men solen skiner och det är varmt, runt 30 grader i skuggan. I natt när jag landade var det 26 grader, helt ok temperaturer.


Jag har saknat att skriva, på senaste tiden har det känts som att mitt bloggande har trappats av. Jag gillar ju att skriv och låta fingrarna flöda över tangentbordet och låta tankarna åka hur de vill – när mina tankar blir ord. Jag hoppas att få en nytändning under denna semestertripp. Jag mår ju bra av att skriva av mig.

Det har som sagt varit en relativt intensiv start på detta år, oplanerade saker har dykt upp som varit mentalt tuffa men även att börja ett nytt jobb slukar energi. Att förändra sin vardag efter att levt själv i många år är inte riktigt en dans på rosor. Oj, så jag utmanas, varje dag, flera gånger om. Stundtals vill jag lägga ner allt, men den kärlek jag känner för honom och den kärlek jag får av honom gör att jag vill ta mig igen alla törnar. Jag gissar att jag inte är den enda som tycker det både är jobbigt och läskigt att ibland göra förändringar. I de tyngsta stunderna försöker jag stanna upp en liten stund, andas, bara ta några djupa andetag. Jag litar på att livet ger mig vad jag behöver – det är ett mantra jag har börjat säga till mig själv. Av någon anledning för det mig lugnare och inser varje gång att allt som kommer till mig, finns något att lära av.

Hur gör du när havet stormar väl mycket? Hur hittar du balansen och hur tar du dig igenom stormarna?