Valet är ditt

Livet än en gång. Det är rätt häftigt hur allt funkar, hur livet rullar på varje dag och vi har alla möjligheter att göra vad vi vill med dagarna, veckorna, månaderna, åren. Det är upp till dig vad hur du vill leva ditt liv. Det är upp till dig vad du väljer att fylla dina dagar med, det är du som bestämmer. Du är kapten i ditt liv och det är upp till dig hur du vill må. vector-illustration-of-boy-driving-boat_132190202

Det kan låta hårt och ibland tror jag inte riktigt på orden men innerst inne vet jag att det är så. Jag bestämmer hur jag vill leva. Det kan vara lätt att skylla ifrån sig och lägga ansvar på andra att ens liv är som det är. Men det är inte sant. Självklart finns det ständigt yttre faktorer som spelar in men i slutändan handlar det om dina val. Kroppen talar ständigt med oss, det kluriga är att förstå och tolka det den säger. Vi är ju bara människor och vi gör val som kanske visar sig att det inte var det bästa. Då är det ju tur att universum ger oss nya chanser att testa igen och är du uppmärksam kan du välja ett annat alternativ när situationen dyker upp. För att det ens ska kunna vara möjligt krävs reflektion, vissa saker kan behöva läggas ner mer tid och energi på medan andra tokiga val du gjort blir lätt att ändra.

När jag blev utbränd trodde jag att allt berodde på mitt dåvarande jobb och den usla chefen. Idag har jag förstått att jag var en tickande bomb och det var den händelsen som utlöste explosionen men att jag misshandlat kropp och själ mycket längre. Jag tror att vi är olika känsliga på hur mycket vår kropp och själ kan hantera men alla har en gräns där det blir för mycket. På samma sätt hanterar vi saker på olika sätt, vi är olika samtidigt lika. Vi alla är ju däggdjur, människor. Jag tror starkt på reflektion, återhämtning, vila och att lära sig lyssna sig själv. Så många kan inte ha fel, än om vi är olika. Än en gång, mindfullness det är ingen bullshit. Andas det är någon som kroppen gör utan att vi behöver tänka på det, utan syra dör vi men att fokusera på andningen gör någon med kroppen. Andningsövningar tyckte jag till en början lät både flummigt och det var jobbigt och läskigt. Nu har jag börjat förstå varför så många rekommenderar dessa övningar. Att sitta och andas kan många gånger vara svårt men att då koppla ihop det med yoga när du rör dig med hjälp av andningen, gör det hela lite lättare att man gör utan att direkt behöva fokusera på en enda sak. Yoga, precis som allt nytt du testar, kan upplevas som att ”det är inget för mig” men jag önskar att alla som testar ger träningsformen en tid, säg två månader med regelbundenhet.img_2168-1

Valet är ditt. Du har ansvar för ditt liv och ditt välmående. Vill du ha förändring, må bättre är det upp till dig att ta tag i det. Sök efter människor som inspirerar dig, omge dig med de som ger dig energi och våga testa, utmana dig själv. Våga prova nya saker som kanske känns konstiga eller flummiga. Lägg inte så mycket prestation i det du gör, att göra lite är bättre än inget alls. Framför allt, speciellt om du är instabil, tänk baby steps. Allt är ok. Du är bra precis som du är. Lyssna på din kropp och överös den med kärlek och ömhet.

Annonser

Den där pms:en

När jag sätter mig för att skriva ett inlägg vet jag sällan vad eller hur texten kommer att bli. Jag har bara en känsla av att jag måste, vill skriva av mig. Därför blir inläggen mer eller mindre personliga. Detta inlägg kommer var av ett mer personligt.

Idag är en sådan där dag när jag känner en massa. När tankarna springer omkring snabbare än vad jag kan hantera. Jag hinner inte riktigt fånga eller släppa någon tanke, allt är bara kaos. Jag känner en massa utan att kunna sätta ord på vad det är jag känner. Jag blir matt, vill inte göra någonting, helst bara dra täcket över huvudet och vänta på att stormen ska lägga sig. Oftast hinner jag i land innan det blåser upp till orkan men ibland går det så fort att jag inte hinner att reagera. Nu är det orkan.

När livet känns rätt meningslöst, när jag tappar riktning och en sinnesförvirring uppstår. Det gör mig energilös och galet trött. Jag vet varför inget känns meningsfullt just nu. Det kallas hormoner. Det kallas PMS. Det är nästan så att jag tycker lite synd om mig själv samtidigt blir jag upprörd och arg. Det är inte varje månad jag hamnar i super PMS, det var länge sen sist. Oavsett är det jobbigt var gång det sker. Nu längtar jag efter mensen så att hormonruset lugnar sig. Det som händer inom mig är att jag får panik. Jag ifrågasätter allt jag gör, varför är jag där jag är, varför känner jag som jag gör osv. Jag är en problemlösare och söker vägar för att göra livet lättare. Ofta, i detta ”tillstånd” hamnar jag i att jag vill åka iväg, bort från det som är. Släppa att krav, måste och förpliktelser. Just nu drömmer jag om att åka till ett varmt land, så som Indien eller Bali och ägnar dagarna till att hela mig själv. Jag tror att jag kommer uppfylla denna dröm, jag behöver något att längta till, att se fram emot.IMG_1206

Än en gång ifrågasätter jag varför jag lever själv, så dålig och ful är jag väl ändå inte?! Jag ser ju mig som en person med fötterna på jorden, kärleksfull, rolig och omtänksam. Men ändå lever jag själv. När jag väl blir intresserad av någon så är den inte intresserad av att lära känna mig på djupet. Jag är bara intressant till en början. Jag tycker att kärlek är super läskigt, jag är livrädd. När någon väl vågar visa sitt intresse för mig, springer jag. Efter sex år som singel är jag väl rotad i att vara själv, jag vet vad jag mår bra av, jag har mina rutiner och mitt hem precis på så sätt som jag vill ha det. Behöver aldrig kompromissa eller visa hänsyn till någon. Jag lever mitt liv. Det är svårt, otroligt svårt att släppa in någon, att dela med mig av mitt innersta, att våga visa hela Susanne. Jag kan inte. Jag vet inte hur man gör. Jag intalar mig att jag är stark ensam. Men det är inte sant, ensam är inte stark. Det kommer stunder när jag mer än allt önskar att jag hade någon jag kunde luta mig mot, någon som håller om mig, som berättar att det inte är någon fara, att allt kommer bli bra. Att det är ok att jag är svag ibland, att jag vacklar och faller ibland, att det inte spelar någon roll vad jag gör. Att personen älskar mig oavsett och står vid min sida, håller mig i handen, pussar mig ömt på pannan. Stundtals längtar jag att få känna den känslan. Den typen av trygghet. Men just nu tror jag inte på att jag kommer få uppleva den. Jag tror att jag kommer att vara själv, leva själv. Kanske jag träffar någon en stund men avslutar relationen innan det blir för ”allvarligt” eller så springer han iväg innan jag hinner agera. Det är så det varit senaste åren och det är det enda jag vet. Många säger till mig ”kärleken dyker upp när du minst anar det”. För mig är det bullshit. Jag ser mig som för trasig, att det inte kan finnas någon som står ut med mina krascher och humörssvängningar. Jag står ju knappt ut med dom själv, så hur kan någon annan göra det?

Älskade hormoner, ni gör det väl utmanade för mig ibland men jag klarar det. Jag är ju kapten i min båt. Everything is going to be alright. Kärlek.