Ett år som mamma

Det är ofattbart att det redan gått ett år. Att det är ett år sedan jag fick mitt barn i min famn. Ett år som minst sagt varit en berg- och dalbana.

Senaste veckan har varit tuff känslomässigt. Det har varit som att sista delen på graviditeten, förlossningen och första tiden med mini spelats om och om igen i mitt huvud. Som jag kämpat, gråtit och längtat detta år.

Min förlossningsberättelse har jag redan delat med mig av. Tycker det är intressant att läsa den nu, ett år senare. Det är nämligen inte riktigt så jag kommer ihåg förlossning. Värkarna och jobbet att föda honom är detsamma men när han kom ut, när barnmorskan ber mig titta ner och jag ser en liten liten minimänniska, vart var den där oändliga kärleken alla pratade om? Jag fick honom till mitt bröst men jag var inte närvarande. Finns det någon som är det direkt efter en förlossning? Jag försöker känna den där glädjen men det finns inte. Det mesta handlar om ”överlevnad”, att ta mig till matsalen vid måltiderna, att masa mig till duschen och passa på att skölja av mig när lillen sover. Att försöka lära mig om hur amning fungerar. Att lära känna den där lilla varelsen. Jag kände inte bubblande lycka, jag ville helst bara gråta.

Väl hemma fortsatte jag leta efter lyckan, kärleken till mitt barn men hittade den inte. Jag tog hand om honom, gav han mat, kärlek och närhet. Det var ju min uppgift, jag kände mig som en maskin som bara gör. Det mesta kändes som en kamp. Jag tog en stund i taget men många gånger önskade jag att jag kunde lämna tillbaka honom till BB.

Jag var inte beredd på att det skulle bli så stor förändring, vara så omvälvande. Att från ena dagen till den andra skulle bli ”tvungen” att sätta mig själv och vad jag behöver för må bra på paus. Det fanns inte tid för stunder för mig själv, ständigt vara jag spänd och redo att finnas där för mitt lilla barn.

Jag har sedan Benjamin var en vecka gammal gått hos psykolog. Det är jag tacksam för, vem vet annars hur jag mått idag. Den psykologen ville jag skulle gå till läkare för sjukskrivning men jag gjorde det aldrig. Kanske jag skulle fått diagnosen förlossningsdepression, många symtom som stämde. För mig spelade det inget roll, inget blev bättre av diagnos och jag var ju i stort sett själv med mini så hade ingen betydelse om sjukskriven eller ej. Jag var ju ”tvungen” att klara av föräldrarollen oavsett.

Det blev några månader med många tårar, en känsla av att pausa livet. Jag anser mig aldrig varit en dålig mamma, jag valde att sätta honom före mig själv. Än idag, ett år senare går han före mig. Något jag aldrig trodde skulle ske. ”Jag behöver vårda mig själv, för kunna ta hand om andra”. Det är sant men vad göra när inte det är ett alternativ. Jag är tacksam att jag fick ett barn som snabbt hittade sin sovrutin och somnade tidigt om kvällarna. Det var och är tiden jag får för mig själv. Det är ok.

Tänk att det gått ett helt år! Idag står jag här som en stark och stolt mamma. Jag är galet stolt över mig själv. Jag känner mig starkare än någonsin. Insikten att inte behöva någon är befriande. Det innebär dock inte att jag vill vara själv och klara allt själv. Det är bara en trygghet att veta att jag kan och klarar det med bravur.

När jag idag tittar på mitt lilla barn blir jag alldeles varm i hela kroppen. Aldrig hade jag trott jag skulle känna så här för någon och att känslorna blir starkare och större för var dag. Att få spendera dagarna med Benjamin är underbart! Att få följa hans utveckling och hänga med på hans upptäcker är ren och skär magi för mig. Idag har jag svårt att förstå att jag inte kärlek till honom där för ett år sedan. Jag slår dock inte på mig själv för det, det är ok.

Däremot pratas det för lite om det. Det är dock påväg att förändras, att fler kvinnor lyfter det, pratar öppet om det. Det är viktig. Där och då, jag kände mig otroligt ensam. När jag väl började prata om det fick jag höra flera som upplevt samma sak. Det är på något vis en tröst. Det får en att känna hopp, att inse att det är tillfälligt, att det är viktigt att prata och att det blir bättre. Men viktigast, det är ok.

Jag är så tacksam att just Benjamin blev min bäbis, tycker vi passar så bra tillsammans. Vi hjälper och stöttar varandra, än hur konstigt det kan låta. Här om dagen kom tankarna och minnen över mig, tårarna kom och jag grät. Mini som var i en lek, stannade upp, kom till mig, klättrade upp i min famn. Kramade om mig, strök mig på håret och sa ”mmm, mmm, mmm”. Så brukar jag göra på honom när han är ledsen. Mitt hjärtat smälte och han fick mig att inse att trots en mental tuff start i min roll som mamma, har det varit värt resan hittills. Jag är helt säker att kommande år med honom kommer bli minst lika utmanade, härligt och kärleken kommer växa sig än starkare. 

Till dig som kämpar med vad än det må vara, barn eller inte barn, självständigt eller med en partner. Jag vill ge dig ett råd, våga rida på vågen, våga vara i stormen. Det är garanterat svårt och kanske du inte ser något ljus just nu, andas, ta en stund i taget. Vänta och se vad som kommer härnäst. En dag vänder det. Efter regn kommer solsken, som de brukar säga. Det är ett bra ordspråk tycker jag. Oavsett, det är ok och du är grym!

Annonser

Reflektion av meditationskursen

I vintras började jag en meditationskurs via Yogobe med Ulrica Norberg som ledare. Hon är fantastisk. Kursen är på 12 veckor, varav nytt material släppa varje vecka. Jag hade då en tanke att delge små reflektioner under kursens gång men efter ca 8-9 veckor, började jag ”fuska”. Jag tog mig inte tiden som krävdes, tyvärr. Men för den skull har jag inte bara lämnat den, det är nämligen så fiffigt att efter avslutad kurs allt material tillgängligt i ytterligare 8 veckor.

Detta har gjort att jag under dessa veckor kämpat på med meditationen lite nu och då. Det har resulterat i att jag idag sitter på nya kunskaper om vad som händer med hjärnan när man tillåter sig att stanna upp och bara andas. Det är verkligen super läskigt och ibland super jobbigt men för den skull, ge inte upp. Jag vill jämföra det med löpträning, i början av en löprunda, innan man kommer in i andra andningen är det rätt kämpigt men väl över den tröskeln kan man springa i evigheter. Lite så är det med meditation också, vissa dagar bankar tankarna på, rusar omkring i hjärnan. Med hjälp av Ulricas guidning har jag nu fått verktyg för att hantera tankarna, att välja tankar samt lärt mig hur man med hjälp av andningen kan påverka väldigt mycket, dels i yoga och meditation men även till vardags. meditate

Jag gör yoga varje morgon och avslutar alltid passet med en stunds meditation, hur länge beror främst hur mycket tid jag har på mig. Lugnet som infinner sig efteråt är obeskrivligt. Jag har tidigare jämfört effekten med känslan efter ett hårt träningspass men jag måste nog erkänna att känslan efter stunden på mattan överträffar träningseffekten. Jag har även upptäckt hur härligt och välbehövligt det är att ta en paus mitt på dagen, att stanna upp och koncentrera sig på andningen. Jag älskar det! Jag kan känna mig trött och ofokuserad men efter en stunds meditation känns hjärnan pigg och skarp igen. Hur häftigt är inte det?!

Jag försöker även få in en stund om kvällen att landa på matten och bara vara. Innan jag började med detta var det lätt hänt att jag tog med tankar, stress och grubblerier till sängen, vilket resulterat i att det tog ett bra tag innan jag somnade men även sömnen i sig påverkades. Numera lägger jag mig i sängen och inom tio minuter sover jag. Kvalitetstid i sängen helt enkelt.buddha3_ny

En annan fördel med meditationen är min närvaro i det som händer här och nu runt omkring mig har ökar. Jag känner mig mer än någonsin tacksam för allt som är och händer. Tidigare hade jag svårt att fokusera och komma ihåg saker, detta är något jag vill fortsätta att jobba med men ändå ser jag stor skillnad nu, jämfört med för bara ett halvår sedan. Jag upplever även att jag kan sortera tankarna bättre, att det är lättare att välja vad jag lägger min energi på. Jag har lärt mig att släppa sådant jag inte kan påverka just nu, jag har även blivit mer observant över känslor som kommer över mig. Ofta kan jag fråga mig om det är en känsla jag känner eller om det bara är en signal på att jag behöver vila, allt som ofta blir svaret, sov.

Jag rekommenderar varmt dig att gå denna kurs, än hur ”insnöad” du är i yogans värld. Testa, se det som en utmaning. Ge det 12 veckor, reflektera under tiden. Tycker du efter dessa veckor att det inte gav dig något, då har du i alla fall undersökt saken.

Tusen, tusen tack Yogobe och Ulrica för denna kurs. Ni har hjälp mig en bra bit på vägen till ett mer välmående och ett liv mer i balans.

Till dig som missat det använder jag mig ofta av Yogobes videos när jag tränar yoga. Dom växer hela tiden och de erbjuder så mycket mer än bara yoga, bland annat hur man får ett bra löpsteg, övningar för starkare bål, rygg, ja hela kroppen. De delger ofta resultat av ny forskning, goda recept och massor av annan spännande fakta. Mitt tips är att spana in sidan, skapa ett konto. Vill och vågar du, använd denna länk, https://yogobe.com/se/recommend/5cd7pura8 så får du testa gratis i 14 dagar.

Namaste.

Höst och mörker

Att känna en massa men inte kunna sätta ord på känslorna. När tårarna bara kommer, när kroppen inte vill bära en. När hopplöshet och glädjen försvinner utan att riktigt veta varför. Det kan nog kallas depression. Så här i slutet av oktober, hösten är här. Kylan smyger på och det blir mörkare för var dag som går.IMG_0504 Höstdepression kanske. Jag får så ibland. Jag jobbar ju hela tiden med mig själv, testar och kämpar med allt och lite till. Längtar och drömmer. Jag vill inte och jag kommer inte ge upp. Jag kommer fortsätta att kämpa igenom dessa tunga stunder. Kanske det är fräckt att ”klaga”, det finns ju så mycket hemskare, jobbigare saker vi människor utsätts för. Jag är fullt medveten om det. Men. Det här är min verklighet, mitt liv. Det händer ibland att jag faller, faller djupt, hårt. Det gör inte ont men det är tufft. Det är som att jag står och stampar, väntar på något fast jag vet inte vad. Bättre tider? För det vet jag att det kommer komma. Jag försöker vara i känslan, oavsett känsla. Gråta om jag är ledsen, skratta när jag är glad o.s.v.

I dessa stunder, där nere i svackan, i dimman, är det inte alltid lätt att se och ta saker för vad det är, att inte se klarsynt. Det blir lätt förvridet och det är ofta då jag fattar drastiska beslut. Beslut som får konsekvenser som jag inte alltid kan stå för, att säga eller göra saker som inte är genomtänkta. Det finns väl en mening med allt som händer och sker, men ibland önskar jag att jag kunde stanna upp. Stanna upp, känna efter, vara i känslan oavsett vad och vänta tills stormen inom mig mojnat. Jag övar och övar, mitt mål är att en dag kunna hantera dessa svackor, att kunna vara i dem utan att göra sådan stor sak av dem.

Jag vill skriva något bra, något utvecklande, ge tips och råd till er som också hamnar i dessa svackor. Det är svårt men det går, jag försöker tänka så här. Försök vara där du är, acceptera dina känslor oavsett vad. Va i det du känner, tillåt dig känna. Stäng inte det inne, dela med dig av dina tankar till någon. Försök rida ut stormen. Motionera, äta bra mat och sov mycket. Där kom det visst några tips mot nedstämdhet, jag försöker själv följa dem. Vissa dagar går bättre än andra. Oavsett har jag bestämt mig, det gjorde jag redan i våras när jag blev sjukskriven och läkarna ville ge mig tabletter som skulle hjälpa mig att må bättre, bli stabilare. Jag säger inget om sådana, inget ont om de som väljer den vägen och tycker att de hjälper. För mig är det inget alternativ just nu, jag har bestämt mig att jag ska klara dessa svackor på egen hand, utan mediciner. Det är och kommer nog fortsätta vara jobbigt ibland, men väl på andra sidan kommer jag stå där starkare än någonsin. Det är mitt största mål, att bli starkare i mig själv för var dag som går.

PÖS – Post Ölandsyndrom

Som jag saknat att skriva och reflektera, det har varit full rulle på semestern på Öland och jag har valt att bara vara. Känner nu att jag behöver det här, jag har funnit mitt sätt att jobba med mig själv och mina tankar. Att ha den här bloggen ger mig mycket på olika sätt, jag har syften med det jag skriver. I grund och botten så är det för min egen skull, jag tycker att det är skönt att skriva av mig utan att gå in på djupa detaljer eller älta något. Det jag skriver är mer konkreta och jag väljer att skriva på ett sätt som jag hoppas kan hjälpa någon annan. Det som värmer gott i hjärtat är när jag får respons på det jag skriver, det får mig att vilja ge mer av mina tankar och funderingar. Tillsammans är vi ju så mycket starkare! 

IMG_3079

Veckan på Öland har varit fantastiskt på många sätt men även väldigt omvälvande. Man lever så inpå varandra, det är så mycket kärlek, skratt, glädje och även tårar att jag inte vet hur jag ska bearbeta alla intryck. Jag är så otroligt tacksam att jag fann denna dansvärld, så många fantastiska människor som finns i den! Jag börjar verkligen förstå att jag är inte ensam och att det finns människor, överallt som tycker om mig precis som jag är. Det är något jag ständigt får jobba med, att jag är värdefull och min personlighet är fin. Jag får ofta komplimanger för mitt utseende, leendet, rumpan osv men sällan får jag höra något om mitt inre. Jag är väl medveten om att jag har en både tjock och hög mur runt omkring mig. Den är svår att riva men de personer som väljer att stanna till och lite envist försöka klättra över muren, får se en alldeles fantastisk människa som har så mycket kärlek att ge.

PÖS – Post Ölandsyndrom är något som drabbar de flesta som varit på Ölandsveckan. Att komma hem till vardagen, att försöka smälta alla intryck, upplevelser och händelser från senaste veckan, är tufft. Det är viktigt att låta det hela vara en process som sköter sig själv, att tillåta tårar och tankar få komma och gå under bearbetningen. Det kanske låter konstigt, fjantigt? Det är något som inte går att förstå förrän man varit där på ön under dansveckan. Så mycket kärlek, överallt och hela tiden. Det blir nästan för mycket, överväldigande. Jag gillar kärlek. Kärlek är något bland det finaste vi människor kan ge varandra. Jag är fullt medveten om att det kommer ta några dagar till att smälta alla intryck från ön, jag väljer att vara i den känsla som infinner sig, oavsett hur den känns. Jag är lycklig, jag mår bra, jag är fylld av kärlek. Alla dessa känslor är fantastiska att få känna och uppleva, det blir så mycket av allt att tårarna kommer. Tårar är fint tycker jag. Tårar som rinner nedför en kind, det är vackert. Snälla, dölj inte dem, håll inte tillbaka dem utan låt dem bara komma och vara. Tårar är vackra.