Årskrönika 2018

Nytt år är här, det innebär reflektion av för min del. Denna punkt är lite av en favorit hos mig, att blicka tillbaka, reflektera och sätta upp nya mål inför ett nytt spännande år. Det är alltså dags för Årskrönika 2018. 

År 2018 var mitt ledord ”I trust that life always, always will take me where I suppose to be”. Ett mantra jag använt dagligen. Det är så bra, så givande. Det ger mig mod att våga vara i det som är. Det får mig att förstå att livet ger mig utmaningar för att jag ska växa och utvecklas som människa. Jag tror starkt på detta. Att jag kan lära av allt som händer och sker och lita på att allt löser sig till det bästa. Mantrat ger mig tillit till mig själv, min inre kraft och styrka. Genom att stanna upp varje dag, att landa på mattan en stund och ge mig tid för reflektion, att andas och på så vis följa min inre väg, min sanning.

Detta år har varit fullt fokus på föräldraskap, att lära känna den där lilla minimänniskan som bott i min mage i nio månader. När jag tittar på bilder jag tagit under året inser jag att mitt fokus har flyttat från mig till min minimänniska.

Från en dag till en annan fick jag ansvaret att ta hand om någon mer än bara mig själv. Omvälvande är ett milt ord. Min förväntan att känna stark lycka och att ett barn är det bästa som hänt och att livet blev så mycket bättre när en får barn, var en självklarhet. Jag har inte och känner fortfarande inte så. Benjamin har förändrat det mesta i mitt liv och många delar har blivit bättre men inget är rosenrött, så som jag föreställt mig att livet med barn skulle vara.

När jag tänker tillbaka på det gångna året kommer ordet kamp upp. Ständigt utsätts vi alla för utmaningar, än om i stunden kan det kännas näst intill omöjligt och kanske svårt att se en vändning, en lösning. Det häftiga är att med tiden så kommer allt till sin rätta plats, hemligheten är just tid. Att verkligen låta allt vara precis som det är, utan att vara där och försöka ändra så mycket. Att jag ser livet just nu som en kamp är inget negativt. Jag är tacksam och kämpar med viljan och tänket att allt löser sig till det bästa. ”I trust that life always, always will take me where I suppost to be”.

2018 har som sagt varit full fokus på förberedelser att bli förälder och sedan att ta hand om det lilla gossebarnet. Livet blev inte som jag föreställt mig eller drömt om. Den där lilla gulliga kärnfamiljen finns inte i mitt liv, inte på det sätt som visas på film och går att läsas i böcker, på det sätt som jag ser många andra har. För mig är det bara en fantasi. Min verklighet ser helt annorlunda ut. Jag och mannen, Benjamins pappa bor inte tillsammans, vilket skedde innan han var född. Det innebär att jag mestadels tagit och tar hand om Benjamin själv. Innan han föddes varit det stormig mellan oss och även första månaderna efter hans ankomst. Jag tror det kallas att hat-älska. Vi vill vara med varandra men vi har inte skapat en gemensam grund att stå på, tror jag. Vi har en drömt, ett mål och det är att bo och leva tillsammans, glada och lyckliga. Just nu finns inte riktigt den energin hos någon av oss, men vi älskar varandra och ses ibland. Åter igen ”I trust that life always, always will take me where I suppost to be”.

Att vara ensamstående förälder är inget problem och många gånger ser jag det som en fördel. Jag kan lägga all min energi och fokus på minimänniskan istället för att ”slösa” den på diskussioner och irritationer på ens sambo. Jag väljer att se det så, självklart längtar jag emellanåt att ha någon att dela alla Benjamins upptäcker med, att ibland ha en famn att krypa intill, att inte behöva planera minsta lilla grej efter mini, att dela på utgifterna och att kunna ägna stunder att bara vara, i andetaget.  Men det är ok och numera är det mesta vardag för mig. Jag har funnit sätt och tillfällen för hushållssysslor, mathandling och ”egentid”. Jag har det bra. Det är bara annorlunda.

Det gångna året har fått mig att inse många saker och numera uppskattar och värderar jag livet annorlunda. Jag har under många år haft psykisk ohälsa men har varit ganska tyst om det. Sedan Benjamin kom in i mitt liv känner jag mig inte djupt deprimerad längre, panikångestattackerna kommer sällan. Genom honom har jag förstått innebörden med att vara i nuet. Så snart jag svävar iväg i tankarna och gräver ner mig i något, rycks jag tillbaka till här och nu. Ständigt kallar Benjamin på min uppmärksamhet. Det är det mest fantastiska med små barn, de struntar fullständigt i det som varit och vad som komma skall. För dom händer livet här och nu. Jag älskar det! Det gör att jag uppskattar små saker, sådant som jag tidigare tog för givet.

Energi är även något jag blivit väldigt uppmärksam på. Att ta hand om ett barn tar mycket energi men oj så mycket energi dom kan ge. Jag har insett att jag inte har råd att lägga energi på att grubbla och analysera, vilket är fantastiskt skönt. Att reflektera är en annan sak, vilket jag ger mig tid till varje kväll. Vikten av att fundera en stund över dagen som varit, att rikta tacksamhet till mig själv får mej att inse att jag är värdefull, kärleken till Benjamin växer när jag reflekterar vad vi gjort under dagen och vad han  upptäckt just den dagen. Som sagt, mitt liv kretsar runt det lilla gossebarnet.

Jag har aldrig tränat så lite som detta år, inte svettats så lite. Jobbigaste ”träningspasset” var förlossningen, hade galet mycket träningsvärk dagarna efter i hela kroppen. Egentligen är det inte sant när jag tänker efter, att jag inte tränat så mycket när jag. Jag tränar varje dag och ständigt ökar min vikt jag tränar med, Benjamin. Att bära omkring på en 8,5 kilos klump dagarna långa är inget för nybörjare, kan jag lova.

Alla promenader med barnvagnen, alla stunder jag guppat runt med honom i famnen för att han ska sova, det har nog gett mig både ben- och rumpmuskler. När jag tittar mig själv i spegeln blir jag blir lite paff. Jag ser ”vardagstränad” ut, alltså inte rippad men ändå tränad. Jag har alltid strävat efter något mer än hur jag sett ut, aldrig varit nöjd med min kropp, att den alltid kan bli starkare, fastare och så vidare. Det är hjärnspöken jag troligtvis alltid kommer få kämpa mot. Men med tanke på att jag för knappt nio månader hade en stor mage är jag mer än förundrad av kroppen.

Än om jag inte tränat mig svettig, yogar jag dagligen. Detta år har det enbart varit en enda dag jag inte tagit mig till mattan, dagen när Benjamin föddes. Jag mår bra av att koncentrera mig på andning och rörelse en stund om dagen.

2018 blev ett år där karriär och ”yrkesdrömmar” fick ta paus. I början av året höll jag en kurs i gravidyoga, underbart och galet roligt var det. Jag längtar tills jag kan hålla kurser igen. Planen var att göra det i höstas men logistiken med barnvakt blev inte hållbar. Under året har jag insett mer och mer att jag inte vill arbeta som förskollärare, vilket i sig är ett steg. Jag vill jobba med människor och hälsa på något vis. Kanske det kommer visa sig hur under kommande år.

Detta år har jag inte rest någonstans, förutom till Trollhättan en gång. Jag längtar efter flygplatser, spänningen och förväntan, att upptäcka och se världen. Det mesta som jag gjorde innan Benjamin kom har tagit paus, då jag valt att lägga all min tid, energi och pengar på mitt underbara gossebarn.

När jag började fundera inför krönikan kändes 2018 som ett rätt mörkt och tungt år. Nu när jag ”tagit mig igenom” det i tankarna inser jag att det inte var så, kanske för stunden, när jag var mitt i ”situationen”. När jag blickar tillbaka till 2018 framöver kommer det kunna sammanfattas som ett år med många utmaningar, men även många insikter och framför allt starten på äventyret med ett litet barn. Att få uppleva villkorslös kärlek och att allt annat utom sitt barn spelar mindre roll, det blir mindre viktigt. 2018 var året jag på riktigt insåg hur stark och modig jag är. För första gången, med handen på hjärtat, känner jag mig riktigt stolt över mig själv. Jag klarar allt som kommer till mig.

Jag är tacksam för allt som händer i mitt liv, inom mig och runt omkring mig. Jag är otroligt förväntansfull på 2019. Livet med Benjamin fortsätter, att få följa honom i hans upptäckter och utveckling. Än vet jag inte vad mitt ledord för året ska vara. Jag föredrar nämligen att sätta ett ledord istället för nyårslöften, löften blir så lätt till måste och då blir det tråkigt och svårt att upprätthålla. Under januarimånad ska jag klura vad ledordet för 2019 ska vara.

Mot 2019, nya utmaningar och spännande möten.

Ett stort tack till dig som följer, kommenterar och läser min blogg.

Gott Nytt År önskar jag dig. Ta väl hand om dig, du vet att du är bäst på att vara du och låt aldrig, aldrig någon säga något annat.

Annonser

Jag älskar mitt liv

Jag älskar mitt liv – dagens affirmation

Vad gör du för att känna dig med ditt liv? Vilka faktorer spelar in för att du ska känna att du älskar ditt liv?

BildLivet går upp och ner, life is like a roller coaster. Vid en dal kan livet se rätt trist ut och inget känns särskilt roligt. Det blir som en transportsträcka. Men efter regn kommer solsken. Jag tror att det är viktigt att försöka se efter något som gör en glad, något som ger en energi. På så sätt kan svackan bli kortare, mindre.

Jag är nog redo att berätta nu. Det här är min berättelse som jag vill dela med mig. I början av året sa min kropp ifrån. Efter månader av oroligheter på jobbet, smällde det till. Kroppen gav mig ett varningstecken redan  vid jul men jag förstod inte signalerna. Under en semesterresa i januari uppstod samma sak. Magsmärtor utan dess like, jag har aldrig har så ont i magen. Jag förstod att något var galet, när jag väl gick till läkaren konstaterade han att det var stress och oro som skapat smärtan. Jag blev sjukskriven, först en vecka, sedan två veckor till. Under dessa veckor var jag till största delen hemma, magen skrek, strejkade så fort den fick mat, vid tidsbestämda möten o.s.v. Med tiden blev magen bättre men i mitt huvud snurrade tankarna. Jag började få en rätsida på hur det kom sig att jag befann mig där jag var. Det hela gjorde att jag föll längre och längre ner. Februari och delar av mars är som ett mörker fylld av ilska och tårar. Jag har nog aldrig varit så arg, inte heller gråtit så mycket som jag gjorde då. Hur min arbetsplats, chefen och företaget har skött det hela är under all kritik. Jag skulle verkligen vilja lägga ut företagets namn, men jag är en bättre människa än så. De uttalar sig för att vara ett företag som värnar om sin personal. Men. Jag har inte sett det någonstans än. Facket har varit, är såklart också inblandade dessvärre har jag inte fått något stöd av dem heller. Jag har känt mig otroligt ensam, vilket i sin tur gjorde att jag ifrågasatte om det var mig det var fel på. Kanske jag bara överdrev och att det inte alls var så allvarligt som jag tycktes få det att låta. Idag ser jag på det hela med andra ögon. Jag känner mig själv bäst, än om jag ibland tvekar. Jag började redan i höstas signalera till kollegorna och vännerna att jag inte tyckte att chefen betedde sig, agerade på ett schyst sätt.

Under dessa månader som sjukskriven har jag verkligen hunnit landa, reflekterat och kommit fram till att jag hela tiden följt min känsla och stått på mig. Självklart har jag vacklat, sagt att nu ger jag upp, nu går jag tillbaka och sopar allt under mattan. Jag älskar ju mitt jobb och saknar barnen otroligt mycket! Men. Jag har inte gjort det, jag har kämpat för min rätt. Nu har jag varit hemma i tre månader, ofantlig lång tid att bara vara hemma. Jag längtar efter att kliva upp på morgonen och åka till jobbet, känna att jag gör någon ”nytta”. Än är inte konflikten löst och jag anser att företaget fortsätter att ”göra bort sig”. Jag är arg, jag är otroligt förbannad på att en människa som fått i uppdrag att leda en arbetsgrupp, kan missköta sin uppgift så katastrofalt. När väl denna resa är slut kommer jag kunna stoppa denna erfarenhet i ryggsäcken och nästan gång, för jag vet att jag kommer stöta på dåligt ledarskap igen, kommer jag se varningstecknen mycket tidigare och på så sätt kunna sätta stopp för dem innan det gått för långt.

Jag har som sagt under dessa månader hunnit reflekterat och känt på livets hårda stormar. Jag har lärt mig vilka som verkligen är mina vänner, vilka som bryr sig och vilka som bara har haft mig som någon utfyllnad i väntan på något bättre. Dessa människor finns inte längre i mitt liv. Det kan låta hårt men väl där nere på botten, ville jag bara upp till ytan. Jag hade inte mycket energi och de där energitjuvarna var jag tvungen att göra mig av med, än om jag ibland kan sakna dem. Jag står här nu, starkare än någonsin, trots att konflikten inte är löst än. Men. Jag har redan vunnit, om vi ska pratar vinst och förlust. Jag har vunnit så otroligt mycket i mig själv.

Läkaren erbjöd mig såklart en behandling med antidepressivt, vilket i sig inte är något konstigt eller fel. Men. Det är inte jag, jag äter ju inte ens alvedon. Jag gick med på behandling, hämtade ut tabletterna men kunde inte äta dem. Jag tänkte att det måste finnas någon annan lösning på situationen. Eftersom jag inte fick något stöd från varken facket eller företaget så bestämde jag mig för att jag ska fixa det på egen hand. Jag är stark och jag vet att jag klarar vad som helst, bara jag bestämmer mig för det. Jag började med hjälp av boken ”Leva livet”, som jag får alla affirmationer från, jobba med mig själv. Det är ju så att jag kan inte förändra någon förutom mig själv. Jag tycker inte om min chef, det står jag för och kanske jag bara borde ha sagt upp mig. Men. Jag vill ha ut min rätt. Jag är så pass stark att jag kommer klara av hela resan, den är på väg mot sitt slut. Det vet jag.

Jag har i snart tre månader, varje dag suttit och skrivit tankar, funderingar o.s.v utifrån affirmationerna. Det är bland det bästa beslutet jag någonsin fattat. Vissa dagar har varit otroligt jobbigt, det kan ha tagit timmar att skriva ett inlägg på bara några rader. Orden satt så långt inne, men jag gav mig inte. När jag dessutom började få positiv feedback från ni som läser min blogg, förstod jag att mina ord, än fast det bara är mina tankar, kan hjälpa någon annan. Det har sporrat mig till att fortsätta. Jag vill därför passa på att tacka er för ert stöd, för det är så jag ser det. Ni är en del av att jag står där jag står idag, starkare än någonsin.Bild

Resan är inte slut, den har bara börjat. Jag kan idag stå rak i ryggen och säga att jag älskar mitt liv. Det är mitt och ingen ska få komma och förstöra det! Jag har såklart ansvar över mitt liv. Det är upp till mig att se till att fylla det med människor och saker jag tycker om. Än om inte alla pusselbitarna är på plats, så älskar jag mitt liv. Jag fyller mitt liv med det jag älskar, mina vänner, familjen, dans, träning, kost, nyfikenhet, spänning och framför allt mig själv.

Jag har som sagt känt mig otroligt ensam stundtals. Mitt i Stockholm, långt från familjen, ”inlåst” i en liten lägenhet. Det har varit tufft. Jag har svårt att tro att jag skulle klarat det lika bra om det inte vore för mina underbara vänner, passionen jag känner för dansen och min familj, min mamma som ringt mig minst tre gånger varje dag i nu tre månaders tid. Det om något är kärlek. Jag känner mig så otroligt älskad att jag blir alldeles tårögd när jag tänker på det. Jag älskar mitt liv.Bild