Krig och hat

Jag vet inte vart jag ska börja, så mycket känslor. Mitt liv är bra, jag har och haft ett väldigt bra liv än om jag kan tycka att det varit jobbigt och tufft ibland. Men numera näst intill skäms jag att jag klagar över ”småsaker”. 

Har precis sett en dokumentär på SVTplay från kriget i Kurdistan, där man fick följa med en fotograf som åker runt bland alla flyktingläger och träffade människor som bor där. Dessa människor berättar kort om sina liv, flykten, familjeförhållanden, om hur de tappat kontakten med familjemedlemmar, sett människor de älskar föras bort av IS eller dödas. Det gör ont i mig. Jag blir arg, ledsen och frustrerad. Jag, vi i detta land har det otroligt bra, vi borde uppskatta varje dag och tacka för allt som finns i våra liv. Vi har allt vi behöver och mycket där till. Även det gör mig arg, varför kan inte alla få ha det som oss? Varför kan inte barn få vara barn, oavsett vart i världen man är född och bor? 

Skärmavbild 2016-08-21 kl. 23.25.59

Min frustration leder direkt till att jag inte kan eller vill bara sitta här och ha det bra, jag vill hjälpa, göra något för att bidra till en bättre värld. Jag vill åka och hjälpa de som har det svårt. Jag vet inte hur, vart eller när.

Jag har ”förmånen” att jobba med ungdomar som bär en stor, tung ryggsäck och det är inte roliga saker de där på. Än har jag inte förstått vad de bär på, troligtvis kommer jag aldrig kunna förstå, men jag är nyfiken, vill förstå. Dessa ungdomar hjälper mig att öppna mina ögon, varje dag lär jag mig något nytt. Många gånger måste jag ta en paus från våra samtal, för att samla mig. Det är overkligt men jag är tacksam att jag får möta dessa människor, att de känner ett förtroende för mig och öppnar upp sig, delar med sig av sina berättelser. Det de varit med om är fruktansvärt och jag önskar inte den värsta fiende ska behöva uppleva vad så många miljoner människor är med om, varje dag. Det är inte mänskligt. Varför kan vi inte bara få vara människor, leva våra liv så som vi vill? Fredligt och ett liv fyllt av kärlek, inte av skräck, rädsla och sorg.

Jag behöver höra deras berättelser och jag är säker på att fler i detta land, i denna värld behöver höra, för att på något litet vis förstå, inse att livet är kort och att man ska vara tacksam för det man har. Det får mig att än mer uppskatta dagen, ta tillvara på den och visa kärlek till dom jag håller av.

Jag kommer säkerligen ta upp detta ämne igen. Hjärnan är igång, vad som händer återstår att se men känslan är att jag måste göra något. Jag varken vill eller kan sitta här och låta mitt liv flyta på som att inget pågår där ute i världen. Visst förstår jag att jag inte kan rädda världen men jag kan gör något. Just nu klurar jag på vad och hur. To be continued. 

Som jag så ofta skriver, njut dagen, visa kärlek och tacksamhet till allt som finns i ditt liv. Vad vet vi om framtiden, om livet, hur det blir. Därför, lev idag! Kärlek.

Annonser

Jag frigör och tar farväl av all frustration och ilska

Att känna. Vi känner saker hela tiden. Glädje, lycka, sorg, ilska, frustration, nervositet är bara några ord som beskriver en känsla. Att känna glada, positiva känslor är så mycket lättare än tunga, negativa känslor. Det är av någon anledning svårare att göra sig av med de negativa känslorna. Hur gör du när du känner frustation och ilska? Väntar du på att det ska gå över eller har du någon metod för att låta dessa känslor skölja över dig så du kan känna glädje och harmoni?
 
Vi alla är olika, det vet vi ju redan. Det innebär bland annat att vi upplever och hanterar känslor på olika sätt. När jag hamnar i en negativ spiral, när det bubblar inom mig av frustration och som i sin tur kan övergå till ilska, behöver jag lägga fokus på något helt annat. Oftast väljer jag att träna, går till gymmet, tar en promenad eller en löptur. Efter ett träningspass känns kroppen lugnare, tankarna klarare och oftast har spänningarna släppt. På senaste tid rullar jag ofta ut mattan och gör yoga, det funkar inte alltid men oftast. Jag tror i vilket fall på att vi mår bra av att röra på oss på något sätt, kroppen frigör då en massa endorfiner och pumpar ut lyckohormoner. Har du inte testat detta så rekommenderar jag dig att röra på dig, att lägga fokus på något annat en stund. Den stunden kan vara väldigt individuell och behöver absolut inte vara likadan eller lika lång varje gång. Ta det som det kommer. Ta farväl av all frustration och ilska. Många gånger gör vi höna av en fjäder och många gånger så handlar det om missförstånd på ett eller annat sätt. Ta det lugnt, andas och agera inte förrän du har lugnat ned dig. Att handla i frustration brukar ofta leda till mindre kloka beslut.

Jag har tidigare skrivit om hissen. Känn efter vilken våning du befinner dig på. Är du påväg nedåt – fatta inga beslut. När du känner mycket, agera inte, ta inga diskussioner just då, du tänker inte realistiskt och då blir det lätt tokigt och kan skada helt i onödan. Detta är något jag ständigt jobbar med och det blir skillnad. Livet blir lättare att leva när man inte handlar på impuls. Allt är ok, oavsett känsla. Det är ok att känna. Känn vad du vill och när du vill. Men. Agera inte när du känner som mest och absolut inte när du är i källaren.

Genom att vara här och nu, inte i det som varit och inte i det som kommer ske imorgon blir lättare att frigöra och ta farväl till frustration och ilska. Jag säger inte att det är lätt men det går. Hemligheten kallas träning, att träna på att vara i nuet. Och du. Glöm för allt inte att andas! Ta några djupa andetag när du känner dig frustrerad eller arg, ofta glömmer vi nästan bort att andas när vi känner mycket. Testa vet jag! Det kan ju faktiskt göra skillnad.

Jag älskar mitt liv

Jag älskar mitt liv – dagens affirmation

Vad gör du för att känna dig med ditt liv? Vilka faktorer spelar in för att du ska känna att du älskar ditt liv?

BildLivet går upp och ner, life is like a roller coaster. Vid en dal kan livet se rätt trist ut och inget känns särskilt roligt. Det blir som en transportsträcka. Men efter regn kommer solsken. Jag tror att det är viktigt att försöka se efter något som gör en glad, något som ger en energi. På så sätt kan svackan bli kortare, mindre.

Jag är nog redo att berätta nu. Det här är min berättelse som jag vill dela med mig. I början av året sa min kropp ifrån. Efter månader av oroligheter på jobbet, smällde det till. Kroppen gav mig ett varningstecken redan  vid jul men jag förstod inte signalerna. Under en semesterresa i januari uppstod samma sak. Magsmärtor utan dess like, jag har aldrig har så ont i magen. Jag förstod att något var galet, när jag väl gick till läkaren konstaterade han att det var stress och oro som skapat smärtan. Jag blev sjukskriven, först en vecka, sedan två veckor till. Under dessa veckor var jag till största delen hemma, magen skrek, strejkade så fort den fick mat, vid tidsbestämda möten o.s.v. Med tiden blev magen bättre men i mitt huvud snurrade tankarna. Jag började få en rätsida på hur det kom sig att jag befann mig där jag var. Det hela gjorde att jag föll längre och längre ner. Februari och delar av mars är som ett mörker fylld av ilska och tårar. Jag har nog aldrig varit så arg, inte heller gråtit så mycket som jag gjorde då. Hur min arbetsplats, chefen och företaget har skött det hela är under all kritik. Jag skulle verkligen vilja lägga ut företagets namn, men jag är en bättre människa än så. De uttalar sig för att vara ett företag som värnar om sin personal. Men. Jag har inte sett det någonstans än. Facket har varit, är såklart också inblandade dessvärre har jag inte fått något stöd av dem heller. Jag har känt mig otroligt ensam, vilket i sin tur gjorde att jag ifrågasatte om det var mig det var fel på. Kanske jag bara överdrev och att det inte alls var så allvarligt som jag tycktes få det att låta. Idag ser jag på det hela med andra ögon. Jag känner mig själv bäst, än om jag ibland tvekar. Jag började redan i höstas signalera till kollegorna och vännerna att jag inte tyckte att chefen betedde sig, agerade på ett schyst sätt.

Under dessa månader som sjukskriven har jag verkligen hunnit landa, reflekterat och kommit fram till att jag hela tiden följt min känsla och stått på mig. Självklart har jag vacklat, sagt att nu ger jag upp, nu går jag tillbaka och sopar allt under mattan. Jag älskar ju mitt jobb och saknar barnen otroligt mycket! Men. Jag har inte gjort det, jag har kämpat för min rätt. Nu har jag varit hemma i tre månader, ofantlig lång tid att bara vara hemma. Jag längtar efter att kliva upp på morgonen och åka till jobbet, känna att jag gör någon ”nytta”. Än är inte konflikten löst och jag anser att företaget fortsätter att ”göra bort sig”. Jag är arg, jag är otroligt förbannad på att en människa som fått i uppdrag att leda en arbetsgrupp, kan missköta sin uppgift så katastrofalt. När väl denna resa är slut kommer jag kunna stoppa denna erfarenhet i ryggsäcken och nästan gång, för jag vet att jag kommer stöta på dåligt ledarskap igen, kommer jag se varningstecknen mycket tidigare och på så sätt kunna sätta stopp för dem innan det gått för långt.

Jag har som sagt under dessa månader hunnit reflekterat och känt på livets hårda stormar. Jag har lärt mig vilka som verkligen är mina vänner, vilka som bryr sig och vilka som bara har haft mig som någon utfyllnad i väntan på något bättre. Dessa människor finns inte längre i mitt liv. Det kan låta hårt men väl där nere på botten, ville jag bara upp till ytan. Jag hade inte mycket energi och de där energitjuvarna var jag tvungen att göra mig av med, än om jag ibland kan sakna dem. Jag står här nu, starkare än någonsin, trots att konflikten inte är löst än. Men. Jag har redan vunnit, om vi ska pratar vinst och förlust. Jag har vunnit så otroligt mycket i mig själv.

Läkaren erbjöd mig såklart en behandling med antidepressivt, vilket i sig inte är något konstigt eller fel. Men. Det är inte jag, jag äter ju inte ens alvedon. Jag gick med på behandling, hämtade ut tabletterna men kunde inte äta dem. Jag tänkte att det måste finnas någon annan lösning på situationen. Eftersom jag inte fick något stöd från varken facket eller företaget så bestämde jag mig för att jag ska fixa det på egen hand. Jag är stark och jag vet att jag klarar vad som helst, bara jag bestämmer mig för det. Jag började med hjälp av boken ”Leva livet”, som jag får alla affirmationer från, jobba med mig själv. Det är ju så att jag kan inte förändra någon förutom mig själv. Jag tycker inte om min chef, det står jag för och kanske jag bara borde ha sagt upp mig. Men. Jag vill ha ut min rätt. Jag är så pass stark att jag kommer klara av hela resan, den är på väg mot sitt slut. Det vet jag.

Jag har i snart tre månader, varje dag suttit och skrivit tankar, funderingar o.s.v utifrån affirmationerna. Det är bland det bästa beslutet jag någonsin fattat. Vissa dagar har varit otroligt jobbigt, det kan ha tagit timmar att skriva ett inlägg på bara några rader. Orden satt så långt inne, men jag gav mig inte. När jag dessutom började få positiv feedback från ni som läser min blogg, förstod jag att mina ord, än fast det bara är mina tankar, kan hjälpa någon annan. Det har sporrat mig till att fortsätta. Jag vill därför passa på att tacka er för ert stöd, för det är så jag ser det. Ni är en del av att jag står där jag står idag, starkare än någonsin.Bild

Resan är inte slut, den har bara börjat. Jag kan idag stå rak i ryggen och säga att jag älskar mitt liv. Det är mitt och ingen ska få komma och förstöra det! Jag har såklart ansvar över mitt liv. Det är upp till mig att se till att fylla det med människor och saker jag tycker om. Än om inte alla pusselbitarna är på plats, så älskar jag mitt liv. Jag fyller mitt liv med det jag älskar, mina vänner, familjen, dans, träning, kost, nyfikenhet, spänning och framför allt mig själv.

Jag har som sagt känt mig otroligt ensam stundtals. Mitt i Stockholm, långt från familjen, ”inlåst” i en liten lägenhet. Det har varit tufft. Jag har svårt att tro att jag skulle klarat det lika bra om det inte vore för mina underbara vänner, passionen jag känner för dansen och min familj, min mamma som ringt mig minst tre gånger varje dag i nu tre månaders tid. Det om något är kärlek. Jag känner mig så otroligt älskad att jag blir alldeles tårögd när jag tänker på det. Jag älskar mitt liv.Bild