Jag uttrycker mina känslor öppet och lätt

Känslor. Så härliga att känna. Så läskiga att känna. Vi alla är olika. En del har lätt att uttrycka sig och gör det ofta och gärna, medan andra tycker att det är jobbigt och har svårt att sätta ord på en känsla och att förmedla det till andra. Behöver vi verkligen prata om vad vi känner? Kan man inte bara vara?

Det finns många orsaker till varför det är jobbigt att prata känslor. När vi är barn, från våra första levnadsår börjar vi öva på att uttrycka oss. Beroende på vad vi får för bemötande av andra, av våra föräldrar och andra vuxna, hur de vuxna runt omkring oss visar sina känslor, lär vi oss. Vi ser, tar in och anammar. Det är inte något vi gör medvetet, det bara sker. Det handlar om anknytningsteorin, som jag för övrigt tycker är otroligt intressant. Att vi präglas mer av vår barndom än vad vi tror. Allt vi ser och lär som barn följer med oss upp i vuxen ålder. Många är inte medvetna om varför man gör och agerar på ett visst sätt, det sker i det undermedvetna. Mycket av vårt agerande sker av känslor. Ibland handlar det inte alls om situationen man befinner sig i just nu, men den påminner om något man varit med om, lärt sig som barn och vi agerar med autopilot. Vissa fortsätter att göra detta genom hela livet. Andra funderar och söker efter ett svar på varför och vill försöka ändra på ett beteende. Det finns inget rätt eller fel. Vi är bara olika. Och det är ok, så länge man mår bra av det.

Jag är den ständiga sökaren. Jag har så länge jag kan minnas varit nyfiken och velat veta varför saker och ting är som de är, varför jag ska lära mig just det läraren säger att jag ska göra, varför, varför, varför. Dels handlar det om min nyfikenhet att vilja förstå sammanhang men även ta reda på hur jag kan förändra till det bättre. Genom åren har det stundtals varit jobbigt att söka svar på varför saker är just som de är, varför jag är som jag är. För några år sedan läste jag en bok, Hemligheten, heter den. Den är skriven av psykologen Egil Linge och journalisten Dan Josefsson. Jag vet inte hur många gånger jag läst den sedan dess, från pärm till pärm, numera har jag den som ett slags uppslagsverk. Jag bara älskar den. Där fann jag svar på många av mina varför, varför jag agerar som jag gör o.s.v. De skriver dels om anknytningsteorin och hur den formar oss. De beskriver även tre olika relationsmodeller av oss människor. Hur vi är, handlar, agerar och varför vi gör just som vi gör.

När jag började snöa in mig på detta var jag till en början arg på mina föräldrar och ansåg att de gjort ett mindre bra jobb när de uppfostrade mig. Det kändes dock inte rätt. Mina föräldrar är ju bara människor och är som de är på grund av deras uppväxt och mina mor- och farföräldrar i sin tur på hur deras föräldrar hade det när de växte upp osv. Jag är inte längre arg. Idag förstår jag att mina föräldrar gjorde deras bästa utifrån deras förutsättningar för mig och mina syskon. Jag har kommit till insikt med mycket genom att jag funderar och söker efter svar på varför jag är som jag är.

Jag har alltid haft svårt för att uttrycka mina känslor, vare sig jag varit arg, ledsen eller kär. När jag växte upp så pratade vi sällan känslor, det vardagliga livet rullade på bra men jag kan inte minnas att jag någonsin berättar för mina föräldrar att jag älskar dem. Jag vet att jag inte är ensam om detta, det är många som inte pratar känslor inom familjen. Jag har dock alltid känt mig älskad och mina föräldrar har alltid gjort sitt yttersta för oss barn. Det handlar inte om det. Jag hade en fin uppväxt med det mesta ett barn behöver. Men detta med att inte prata känslor har format mig och gjort det svårt att uttrycka mig i vuxen ålder. Men. Inget beteende är bestående, alla beteenden går att förändra om man är villig att göra en förändring. Det krävs både vilja och mod. För det är ju otroligt läskigt att bryta mönster.

Jag är en känslomänniska och jag känner alltid mycket, än vad det är. Min svårighet har varit att jag sällan kunnat, vågat uttrycka det jag känner. Vilket ofta skapat svårigheter när jag varit i en relation, främst kärleksrelationer. Jag har haft turen att finna underbara människor, oavsett vilken typ av relation, som ständigt utmanat och utmanar mig. Som inte nöjer sig med att jag ”passar upp” dem och visar min kärlek genom handlingar. De har krävt mer men uttryckt det på ett väldigt ödmjukt sätt. De har fått mig att våga utmana mig själv, att prata och berätta hur jag tänker och känner. Jag är så tacksam för alla dessa fantastiska personer, som inte gett upp trots att jag ibland varit kall och hård, gått in i min ”bubbla”, stängt in alla känslor. Jag har övat och övat och jag övar fortfarande. Jag blir bättre och bättre på att uttrycka mina känslor. Det är ju så otroligt läskigt att prata vad man känner, man blir så naken, att blotta sig själv. Det kan ju göra ont. Men det kan även bli något alldeles fantastiskt av det. Jag har lärt mig att våga vara här och nu, att inte vänta till sen. För när är sen? Sen, ja då kanske det är för sent. Idag vågar jag prata mer öppet om mina känslor med de människor jag har en trygg och stark relation till, min familj och mina vänner. När det kommer till kärleksrelationer sätts jag ständigt på ”prov”. Jag är, som så många andra, livrädd att bli sårad, avvisad. Och öppnar jag mig, blottar mina känslor kan det göra ont. Men. Jag är fullt medveten om att det inte går att bygga något om man inte visar och pratar om sina känslor. Jag hoppar, jag faller. Ibland landar jag tokigt och det gör ont, då har jag ett val. Ligga kvar och tycka synd om mig själv eller resa mig och ta lärdom av fallet och traska vidare på livets krokiga väg. För var gång jag utmanar mig, vågar testa går det lättare och lättare. Det sägs att man måste våga för att vinna.

Genom att våga utmana dina rädslor, att ta dig igenom svåra och jobbiga stunder gör att du kommer ut starkare och du blir tryggare i dig själv. Så kör på. Nästa gång du tvekar att berätta något som du känner, fråga dig själv, vad är det värsta som kan hända?

Annonser

Jag är tacksam för alla som stöttar mig

Människor, bekanta, vänner. Vi lever alla, oavsett om vi känner varandra eller ej, på samma planet. Det går inte att vara vän med alla. Men. Du väljer vilka du vill ha i ditt liv. Känner du dig tacksam för att du har de människor du har i ditt liv? Hur gör du för att visa dem tacksamhet? Tar du dem för givet eller är du och visar du att du uppriktigt att tacksam för att du har dem?

IMG_1477.JPG

Det är de små saker som uppskattas mest. Ett hej, en blick, ett leende, en kram, en klapp på ryggen, ett ord, en gest. Jag är galet tacksam, överväldigad över alla fina människor som finns i mitt liv, som pushar och stöttar mig i vad jag än tar mig an här i livet. Tacksam, jag älskar det ordet. Jag är otroligt tacksam över så mycket. Över livet. Att jag har det så bra som jag har det. För alla fina människor som omfamnar mig med kärlek. Livet. Kärlek. Det är något vackert. Det är något som inte får tas för givet. Glöm därför inte bort att visa din kärlek, din uppskattning till alla du har runt omkring dig och gör det ofta.

 

Jag är mitt sanna jag med mina vänner

Sanning. Att vara sann mot andra. Att vara sann mot sig själv. Hur är man när man är sann mot sig själv och mot andra? Vad är ditt sanna jag? Stora och svåra frågor. Men ack så viktiga att fundera på om du inte har det klart för dig. Jag tror nämligen att det är ett av det viktigaste ”ställningstagande” man gör. Att ta reda på vem man är, vad man står för och hur jag gör, är när jag förmedlar det.

Som tonåringar söker vi väger för att ta reda på, undersöka vem man är – identitetssökandet. Vänta, där vill jag rätta mig själv, jag tror nämligen att vi alla går igenom sådana perioder flera gånger i livet. Men att finna sitt sanna jag, för en del kan det gå snabbt och redan i tidig ålder veta vem de är och vågar stå upp för sig själv. Medan för andra tar det längre tid. Det finns inget rätt eller fel, bra eller dåligt. Det tar bara olika lång tid. Vi är olika, det är alltså väldigt individuellt.

För mig har det tagit lång tid, om jag ens funnit hela mig själv än. Men jag är mer säker och vågar stå upp för mig själv mer idag än någonsin. Livets väg är krokig och många gångar måste jag stanna upp och vänta för att se hur vägen ser ut. Så hur gör man för att finna sitt sanna jag? Jag tror tyvärr inte att det finns ett svar på den frågan. Jag skulle vilja säga att jag använder mig av magkänslan och min träning ligger i att lyssna till den och våga följa den, än om det ibland är både läskigt och skrämmande. Jag har skrivit om just magkänslan många gånger förr, men skadar inte att påminna om den igen. Även där uppfattar vi den på olika sätt.

Magkänslan styrs inte av hjärnan utan det är kroppen, själen, det undermedvetna. När du kommer till ett val, första känslan som dyker upp, det är magkänslan. Allt det där efter har hjärnan varit med och styrt. Magkänslan, som det hörs på namnet, sitter i magen. När jag väljer att inte följa magkänsla, ja det händer lite nu och då, är det som att magen vrider sig. Som att att jag får lätt kramp i magen, en känsla av stress kan komma över mig. Väljer jag då att försöka ignorera den, övergår det till att enbart tar små andetag, tankarna rusar likt en bil på Autobahn. Då måste jag stanna upp och tänka till, varför reagerar jag, kroppen så här. Ganska snart förstår jag att jag inte följt magkänslan. Gör om, gör rätt. För mig har det tagit många år att komma dit jag är idag och trots det glömmer jag bort att lyssna ibland.

Att vara sann. Det känns tryggt att både veta, säga och stå för att jag är mitt sanna jag. Genom att jag är mitt sanna jag mot mig själv, kan jag mycket lättare vara mitt sanna jag mot mina vänner. Det går som hand i hand. Du vet väl, allt börjar hos dig. Du måste vara trygg i dig själv innan du kan få andra att känna sig trygga med dig. Mår inte du bra, kan du inte få andra att må bra. Det handlar om dig, det är ditt liv och det är du som är kapten i din båt. Så. Öva dig på att våga stå för din sanning, så kommer andra också att tro på dig, se dig för den underbara, fantastiska människa du är.

Jag är en omtänksam och god vän

Hur vill du att andra ska vara mot dig? Jag älskar verkligen att använda mig av ”Behandla andra så som du vill bli behandlad”. Jag vill att mina vänner ska bry sig om mig och visa mig uppskattning och ömhet. För att det ska kunna bli så, krävs det att jag ger detta till dem. Give and take. Matematiken är väldigt enkel, det jag ger, det får jag tillbaka.

IMG_7139.JPG

Att vara en omtänksam och god vän, vad innebär det för dig? Handlar det om att alltid finns till, stötta och hjälpa vänner när de behöver dig, oavsett hur du själv mår? Jag tror att det är viktigt att berätta för ens vänner, om man inte mår så bra, om du inte är mottaglig, inte kan pusha och stötta vännen just nu på grund av att du själv har mycket runt omkring dig. Jag tror det är viktigt att våga säga ifrån till sina vänner, just när det gäller detta. Du kan inte lasta på någon annans problem om du redan har flaket fullt med dina egna, kontentan kan bli att du sjunker med er bådas bekymmer. Jag anser att en omtänksam och god vän berättar för mig om de inte är mottagliga att avlasta mig. Det ligger en hel del i ”Du kan inte hjälpa någon annan, om du inte hjälper dig själv först”. Livet handlar om att ge och få. Jag är en omtänksam och god vän, jag visar det ofta till mina vänner med olika gester, ord och handlingar. Det är en ömsesidig respekt och omtanke vi har. Det tror jag är viktigt.

För att inte glömma. Snälla, va dina egen bästa vän. Behandla dig själv så som du behandlar dina vänner. Ordet är kärlek.

Äppelmos – utan socker – inga tillsatser

Min stora favorit att ha på gröten är äppelmos. Men så är jag en kräsen rackare. Den ska såklart vara hemmagjord annars får det vara. Det är ju äppeltider och äppelträden är fulla av röda och gröna juveler. Jag plockade in en kasse med äpplen här om dagen. Det är super lätt att göra egen äppelmos, fort går det också. Jag skippade sockret just för att äpplen i sig är söta. Galet att den man kan köpa i matbutiken innehåller så mycket socker, när det egentligen inte behövs. Det beror såklart vad du har för äpplen och på dina smaklökar. Om sötning i moset önskas, rekommenderar jag agavesirap istället för socker.

IMG_4901.JPG

10 medelstora äpplen
2 dl vatten
1 tsk vaniljpulver

Alternativ 1. Antingen skalar och kärnar du ur äpplena, tärnar dem i mindre bitar. Lägg dem i vattnet och koka under lock tills äpplena blir till ett mos. Väljer du detta sätt, tillsätt lite mindre vatten.

Alternativ 2. Detta föredrar jag. Dela äpplena i fyra delar, tillsätt vattnet. Koka under lock tills äpplena är mjuka och blir lite mosiga. Häll över dem i en sil/ett durkslag med en bunke under. ”Vispa” runt med en ballongvisp så att moset rinner ner i bunken. Skalet och kärnhuset stannar kvar i durkslaget.

 IMG_4900.JPG

 I många recept ska man tillsätta askorbinsyra för att den inte ska bli brun och för att den ska hålla lite längre i kylen. Askorbinsyra är en kemisk tillsats, vilket jag inte gillar. Det går hur bra som helst att skippa den. Paketera bara moset i påsar när den svalnat och frys in. Jag har haft min i kylen i fem dagar utan att den blivit brun eller dålig.

Vill du krydda moset så släng i en eller två kanelstänger och lite ingefära så får den en fantastisk smak och blir än nyttigare!

Lycka till!

 

 

Varje dag tar jag några extra djupa andetag och syresätter min kropp

Än en gång vill jag hylla yogan. Det är verkligen häftigt vad den gör med en. Det är som en drog, fast en hälsosam och nyttig drog. Jag är beroende och vill bara ha mer och mer.

Jag tänker dock inte skriva så mycket om yoga idag. De allra flesta människor har en åsikt om yoga, det är ok. Vissa älskar den medan andra säger att det inte är något för dom. Så kanske det är, vad vet jag. Jag tyckte att yoga lät flummigt och kan erkänna att jag fortfarande kan tycka att det är lite flummigt. Det var inte så att jag blev förälskad i yoga på direkten men effekten av rörelserna inom yogan gjorde att nyfikenheten bara växte och det är jag otroligt tacksam för idag. Tack underbara Ingela som lurade på mig de där solhälsningarna för många år sedan.

Andas in. Andas ut. Låt oss nu prata om återhämtning, det är bland det bästa vi kan ge vår kropp. Den kraschar ganska snabbt om vi inte tillåter oss att vila mellan all påfrestning vi utsätter kroppen för varje dag. Jag anser mig ha koll på både kost och träning men återhämtning. Det är det jag tycker är svårast, att tillåta sig själv att stanna upp och antas lite extra. Jag har oftast svårt att bara släppa allt men med hjälp av andningsövningar, kommer jag relativt snabbt ner i varv. Jag delar idag med mig av två olika, testa och se vem som passar dig bäst.

hämta (21)

Övning 1 – Andas in och räkna till 4. Håll andan medan du räknar till 4. Andas ut och räkna till 8. Gör detta så länge du har tid och lust, 1 minut, 5 minuter, 60 eller 120 minuter. Det avgör du. Gör det som passar dig bäst ju där och då.

Övning 2 – Andas in och räkna till 4. Andas ut medan du räknar till 4. Gör detta så länge du har tid och lust, 1 minut, 5 minuter, 60 eller 120 minuter. Det avgör du. Gör det som passar dig bäst ju där och då.

Båda övningarna går att göra ståendes, sittandes eller liggandes. Välj det som passar dig bäst. Tänk på att inte korsa armarna (det blockerar hjärtat).

Har du inte gjort det förut, är det dags att ta några extra djupa andetag som syresätter din kropp.

Oktober och nytt tema

Så är det dags att på njuta av årets riktiga höstmånad, vi kickar även igång ett nytt tema. Förra månaden handlade det om relationer, dessa ska vi såklart fortsätta att vårda och uppskatta. Oktobers månad kommer att handla om Omtanke.

Att visa omtanke är att låta hjärtat tala rakt och utan omsvep till ett annat hjärta. Och till sitt eget. Omtanke förbinder människor på ett alldeles speciellt sätt och får både den som ger och den som tar emot att känna sig sedd för den man innerst inne är. Att visa omtänksamhet sprider en härlig känsla i kroppen på alla inblandande och förändrar världen lite grand för en kort stund. Världen behöver mer omtänksamhet utan en tanke på att få något tillbaka. En, till synes obetydlig, gest av omtänksamhet kan göra en annan människas dag. När ett hjärta blir berört av ett annat kan stora saker hända.

Låt oss i oktober hjälpas åt att sprida omtankar! 

  Veckans uppgift, uppdrag är att du vid ett par tillfällen gör en god gärning/hjälp/avlasta någon du känner utan att förvänta dig något tillbaka. Vad gjorde du och hur kändes det? Skriv gärna ner dina tankar.

Som vanligt kan du även fundera på att sätt upp en utmaning för denna vecka, att någon gång under veckan ska jag….och bestäm dig att det måste utföras innan veckans slut. Det kan vara en liten som stor utmaning, det är upp till dig. Har du något du ser fram emot, veckans goda stunder? Skriv ner dem också. Fundera även på något som du vill/ hoppas/ önskar ska hända i veckan. Det kan vara allt från väder, till händelser, möten eller mål som du hoppas nå. The sky is the limit! Dessa tre ”punkter” skriver jag ner inför varje ny vecka. Det är både intressant och roligt att kolla tillbaka och se hur det har blivit, vad som gjorde att det blev som det blev och så vidare.