2 veckor i Portugal kom och gick, vad fick jag med mig?

Vips så är jag tillbaka i Sverige, dessa två veckor i Portugal gick väldigt fort samtidigt som det kändes som vi var där i flera veckor. Det var verkligen ingen semester, på 14 dagar har vi studerat, både teori och praktik i sammanlagt 100 timmar. Jag visste att det skulle vara intensivt och det har gått bra. Yoga handlar ju just om att lyssna inåt och jag kan stolt berätta att jag lyssnat inåt varje dag. Vi hade två fridagar, dessa tillbringades bland vågorna på surfbrädan.

Jag är nu certifierad yogalärare men än är jag bara i början av min resa. Har jag förändrats för att vi läst och diskuterat yogans filosofi? Det vill jag inte påstå, jag är bara mer upplyst. Global yoga, som jag utbildat mig inom är lagom mycket av allt. Det är viktigt att besitta kunskaper om yogans ursprung, kroppen och dess anatomi. Det är intressant och jag tycker vi dök lagom mycket in på alla olika ämnen.

 

Vi hade ett teoretiskt prov som jag var lite nervös inför men det visade sig att jag kunde mer än jag trodde. Som avslutning på utbildningen hade vi en examen, vi skulle sätta ihop en klass och guida de andra genom den. Även där var jag nervös innan men när jag väl startade försvann nervositeten. Jag har jobbat otroligt mycket med mina inre terrorister och dom bankade rätt hårt på mig under min klass men jag lät dem inte vinna över mig.

Efteråt fick jag feedback av deltagarna som gjorde mig tårögd men stolt. Mina terrorister försökte intala mig att jag inte alls var bra på det jag gjorde och att deltagarna inte gillade min klass överhuvudtaget. Det visade sig att det var helt fel, de gillade den och uppskattade min klass. Att den kom från hjärtat, mitt lugn och min energi samt min spellista som jag plockat ihop. Global yoga ligger mig varmt om hjärtat just för att den bygger på tema, intention och man har oftast passande musik genom hela klassen. I just love it! Det gör att det inte känns så allvarligt och om det blir jobbigt eller tufft under en klass, om tankarna håller på att ta över en kan man alltid lyssna till musiken och få energi, bli lugn eller vad man nu kan behöva.

 

Än om jag är samma person som innan jag åkte har mycket hänt inom mig. Jag har skrivit det förr men jag måste skriva det igen. Jag känner ett inre lugn som jag troligtvis aldrig känt förut. Detta kanske låter konstigt, hur kan man om och om säga att det kommer ett lugn som är helt nytt? Jag tror det är det som kallas livet. Genom att vi utmanar oss själv och vill utvecklas, testa nya saker, kliver utanför vår trygghetszon, det är då the magic happens. Genom att vara här och nu, inte lägga för mycket fokus på det som varit eller på framtiden infinner sig ett lugn. Som Eckhart Tolle säger; Livet är nu, det var inte igår och det är inte imorgon, livet pågår just här och nu”.     

Jag känner att jag försummat bloggen lite i sommar samtidigt som det varit ett medvetet val, jag valde att njuta av stunden, att umgås med nära och kära istället för att vara uppkopplad. Det har varit välbehövligt och väldigt skönt men nu kliar det i skrivfingrarna och jag har en tanke att komma igång med skrivandet lite mer regelbundet igen. Det är mycket på gång i höst eller snarare många tankar som behöver landa, fästas och finna sin plats nu i höst. Du kommer såklart få vara med på min resa, vad än som dyker upp.

Annonser

Livet i Portugal

Tiden går så fort. En vecka har sprungit fram samtidigt som dagarna varit fullspäckade. Detta är en utbildning, inte någon semester. Jag kliver upp vid 07, gör min egen träning som kallas Sarhasa och är viktig för sin egen utveckling. Detta är egentligen inte något nytt eller konstigt för mig, jag yogar ju varje morgon ändå än om här är kroppen mer sliten och öm efter alla pass under dagarna.

Vi bor i ett mysigt hus med utsikten över en dal, det tar ca 40 minuter att gå till havet. Det gör mig inget men hade jag vetat det innan jag kom hit hade jag nog funderat på om jag skulle valt denna utbildning. Jag älskar ju havet, att sista. I solnedgången och se dagen möta natten. Magiskt. Jag känner att jag är på helt rätt plats, just nu. Det finns ingen plats i världen jag skulle byta ut just nu.

Vi är nio tjejer i blandad ålder som går utbildningen, fyra från Sverige och fem från Norge. Det är jätte spännande med språken, än om det mesta går att förstå. Vår lärare, Eva är norsk å utbildningen hålls på norska. De första dagarna var väldigt utmanande, att försöka dels försöka förstå vad hon säger och samtidigt få förståelse för det jag ska lära mig. Nu har jag kommit in i språket så jag inte behöver lägga så mycket energi på det.

Dagarna är långa, eller ja äve här i Portugal har dygnet 24 timmar. Det jag menar är att det är intensiva dagar. Vi startar vid 9.30, oftast har vi en yogaklasser på 1-2 timmar. Därefter går vi igenom passet i detalj, alla ord på sanskrit, rörelserna och så vidare. Därefter lunch och paus fram till klockan 17. Den pausen innebär självstudier, så det vi gör är att läsa och fortsätta öva. Nästa pass går vi igenom ananas, positioner vilket också är fysisk träning. Klockan 21 är det middag och vid 22.30 kryper jag ner i sängen. Så ser i stort sett alla dagar ut. Idag har vi fredag, en hel dag utan lektioner. Välbehövligt. I eftermiddag ska vi åka och surfa. Nu är det ju några månader sedan jag stod på brädan så det ska bli intressant och se hur det går. Havet är kallt, 16-18 grader så man surfar med våtdräkt vilket blir en ny upplevelse. Oavsett hur det går är mitt mål att ha kul på brädan.

Det har som sagt varit utmanade dagar hittills. Redan första dagen började Egot bråka med mig. Min svaghet sitter i handleden, den som jag bröt för 1,5 år sedan. Den är svag och klarar inte lika mycket som jag vill och önskar. Att bara möta det är en stor utmaning. Jag bröt ihop, klarade intet att fortsätta klassen vi höll på med. Törnarna kom och hackkycklingen pickade på mig. "Du klarar inte det där", "vad tänkte du med, du kan ju inte bli yogalärare. Du klarar ju inte ens att göra en solhälsning ordentligt" och så vidare. Det är inte konstigt att jag blev ledsen av dessa tankar. Det fina att vara i en liten grupp är att man kan, vågar vara mer öppen. Jag satt vid matbordet tillsammans med alla de andra, bredvid mig satt Eva. Efter en stund la hon armen om mig och frågade om det var handleden. Där brast det och tårarna kom åter och dessutom inför alla. Det var jobbigt att behöva visa sig svag för en stund men samtidigt så befriande. det leder mig in på hur vi behandlar oss själva. Varför är vi så hårda och stränga med oss själva? Vi skulle garanterat inte behandla våra vänner som vi behandlar os själva. Varför? Är inte du och jag lika mycket värd som alla andra som vi bryr oss om? Vi ställer så höga krav på oss själva och tror att omgivningen förväntar sig saker av oss. Det tokiga är att vi tror att andra förväntar sig saker av oss men de är ju fullt upptagna med sig själva. Varför kan vi inte bara vara snälla och ge oss själva mängder med kärlek? Tänk så mycket bättre vi skulle må och så mycket vi skulle kunna göra med den tiden och den energi det tar att kritisera sig själv.

Dagen efter mitt "meltdown" mådde jag bra, energin var tillbaka och jag kände åter igen mig själv. Det är det som är så spännande att vara här, det egentligen inte händer så mycket, vi hänger här i huset. Tredje dagen var den "glada" Susanne som bortblåst igen. Tårarna kom, jag pressade mig för hårt och fick ont i handleden. Detta svängande upp och ner sätter igång något inom mig. Varför svänger jag så? Jag började fundera på orsaker och kom på några anledningar, när jag berättade dem för Eva sa hon till mig. "Susanne, se det som verktyg istället för ett nederlag". Det är så sant.

När livet är jobbigt, när vi stöter på motgångar, istället för att tycka synd om oss själva, komma med bortförklaringar och ursäkter om att livet inte är bättre än så här, vänd på det som se det som redskap och använd de för att ta dig vidare, lära känna dig själv mer. Framför allt, våga vara i det du känner, oavsett om det är smärta, sorg, ilska, frustration eller glädje. Var i det. That´s the power of now.

Låt äventyret börja

Så har jag anlänt till Portugal och till huset jag kommer spendera de två kommande veckor. Det är med skräckblandad förtjusning. Negativa tankar kommer över mig nu och då, tänk om jag inte klarar utbildningen, tänk om jag inte kan leda en grupp, tänk om jag upptäcker att jag inte alls vill bli yogalärare. När dessa kommer, stannar jag upp och frågar mig själv, vad är det värsta som kan hända? Jag älskar den frågan för svaret gör att mina "tänk om"- tankar försvinner. Vad som än kommer hända dessa veckor så kommer jag med säkerhet lära mig något, vad det än kan vara.

Det blir ju aldrig som man tänkt sig. I början av veckan åkte jag på en förkylning, genom mycket sömn, vila och vatten var den spårlöst försvunnen i onsdags. Dessvärre kom den tillbaka under fredagen. Låt mig berätta lite Parisresan. Redan på Arlanda satte universum oss på prov. Planet från Norrland blev försenat, visserligen bara 15 minuter men vi hade inte jätte mycket tid på Arlanda. När vi väl landat, tog det nästan 30 minuter innan vi fick väskorna. Det bidrog till att de hann stänga incheckningen och vi kom inte med planet. I en sådan situation kan man nog lätt bli osams men vi båda var lugna och lösningsorienterade. Vi hittade en ny avgång, gick och åt lunch i väntan på att checka in.

Väl i Paris flöt kvällen på bra, vi gick till en liten mysig restaurang, därefter gick vi till Eiffeltornet och spanade in den magnifika byggnad. När vi skulle gå hem gick vi vilse och än en gång sattes vårt samarbete och tålamod på prov. Även denna gång behöll vi lugnet och en timme senare var vi åter på hotellet. På fredagen hoppade vi på en båt som var en typ jump on – jump off, vi åkte/gick och tittade på fina byggnader och till lunch fick vi crepes som dessutom var glutenfria! Jag var i mathimlen. När vi väl kom tillbaka till hotellet var min energi slut och jag började känna mig sjuk igen. Igår, lördag, vaknade jag med ömma luftrör igen. Detta var inte vad jag hoppats på med tanke på kommande veckor i Portugal.

Nu är första kvällen, natten och morgonen gjord här i Portugal. Denna plats är fantastisk, vyerna, lugnet och tystnad långt bort från brus och buller. Vi är en grupp med nio deltagare, första intrycket av tjejerna är mycket bra. Jag ser fram emot att lära känna dem mer. Eva, vår yogalärare är norsk och många av deltagarna är norsk så hjärnan måste anstränga sig för att hänga med men med tiden lär det bli lättare.

Det känns fantastiskt att vara här, än om jag är lite nervös för vad som komma skall. Det känns som att jag har mycket inom mig som ligger där under ytan och bubblar och vill komma ut. Jag är på en bra plats och jag är redo att öppna upp mig.

To be continued

Vad är yoga?

Yoga, vad är det? Det är något jag länge frågat mig, än har jag inte riktigt förstått det. Men. Jag är tacksam att jag vågar testa och undersöka vad det är för något. Ett litet steg i taget. Än håller jag mig hemma på min matta och med hjälp av Yogobe. Kruxet att utföra yoga hemma, som nybörjare är att jag inte vet om jag gör rätt eller fel. Jag tänker att om jag går på pass med en instruktör (heter säkert något annat med ”yoga-ord”), kan jag få hjälp med att hitta positionerna och få små tips för att komma vidare i min yoga. Funderar i skrivandets stund att kolla upp vad det kan finnas för studios här i närheten. Är det någon som rekommenderar någon bra yogastudio på Södermalm, tar tacksamt emot tips.

Jag använder mig som sagt än så länge av Yogobe. Tycker det är ett fantastiskt bra och lättsamt sätt att testa och leka där på mattan. Jag har som fått en liten förkärlek för Johanna Andersson, hon utstrålar något som ger mig ett lugn och global yoga känns som ”min grej” just nu. Jag vill passa på att lyfta hennes sekvens, Global Yoga Chakra. Gjorde den för första gången i morse. Under passet hände det en massa saker i mig, häftigt. Med blandade känslor vill jag veta mer, ta reda på vad yogan kan göra för mig. För att jag tror att den kan vara verktyget jag saknat. Jag älskar att vara på mattan, hjärtat början slå i en mer harmonisk rytm så fort jag rullar ut den. Vill ha mer, mer och mer! 20140816-121938-44378810.jpg

Susanne + yoga = sant