Krig och hat

Jag vet inte vart jag ska börja, så mycket känslor. Mitt liv är bra, jag har och haft ett väldigt bra liv än om jag kan tycka att det varit jobbigt och tufft ibland. Men numera näst intill skäms jag att jag klagar över ”småsaker”. 

Har precis sett en dokumentär på SVTplay från kriget i Kurdistan, där man fick följa med en fotograf som åker runt bland alla flyktingläger och träffade människor som bor där. Dessa människor berättar kort om sina liv, flykten, familjeförhållanden, om hur de tappat kontakten med familjemedlemmar, sett människor de älskar föras bort av IS eller dödas. Det gör ont i mig. Jag blir arg, ledsen och frustrerad. Jag, vi i detta land har det otroligt bra, vi borde uppskatta varje dag och tacka för allt som finns i våra liv. Vi har allt vi behöver och mycket där till. Även det gör mig arg, varför kan inte alla få ha det som oss? Varför kan inte barn få vara barn, oavsett vart i världen man är född och bor? 

Skärmavbild 2016-08-21 kl. 23.25.59

Min frustration leder direkt till att jag inte kan eller vill bara sitta här och ha det bra, jag vill hjälpa, göra något för att bidra till en bättre värld. Jag vill åka och hjälpa de som har det svårt. Jag vet inte hur, vart eller när.

Jag har ”förmånen” att jobba med ungdomar som bär en stor, tung ryggsäck och det är inte roliga saker de där på. Än har jag inte förstått vad de bär på, troligtvis kommer jag aldrig kunna förstå, men jag är nyfiken, vill förstå. Dessa ungdomar hjälper mig att öppna mina ögon, varje dag lär jag mig något nytt. Många gånger måste jag ta en paus från våra samtal, för att samla mig. Det är overkligt men jag är tacksam att jag får möta dessa människor, att de känner ett förtroende för mig och öppnar upp sig, delar med sig av sina berättelser. Det de varit med om är fruktansvärt och jag önskar inte den värsta fiende ska behöva uppleva vad så många miljoner människor är med om, varje dag. Det är inte mänskligt. Varför kan vi inte bara få vara människor, leva våra liv så som vi vill? Fredligt och ett liv fyllt av kärlek, inte av skräck, rädsla och sorg.

Jag behöver höra deras berättelser och jag är säker på att fler i detta land, i denna värld behöver höra, för att på något litet vis förstå, inse att livet är kort och att man ska vara tacksam för det man har. Det får mig att än mer uppskatta dagen, ta tillvara på den och visa kärlek till dom jag håller av.

Jag kommer säkerligen ta upp detta ämne igen. Hjärnan är igång, vad som händer återstår att se men känslan är att jag måste göra något. Jag varken vill eller kan sitta här och låta mitt liv flyta på som att inget pågår där ute i världen. Visst förstår jag att jag inte kan rädda världen men jag kan gör något. Just nu klurar jag på vad och hur. To be continued. 

Som jag så ofta skriver, njut dagen, visa kärlek och tacksamhet till allt som finns i ditt liv. Vad vet vi om framtiden, om livet, hur det blir. Därför, lev idag! Kärlek.

Annonser

In my head

Denna månad är det tema hälsa här på bloggen. Jag skriver en hel del om vikten av att lyssna på sin kropp och ta hand om den. Det är min strävan men ibland blir det för mycket, ibland är det svårare att leva som man lär. 

Idag blir det ett något mer personligt inlägg. Jag har så mycket i mitt huvud, har försökt med papper och penna men inga ord kommer på pappret. Jag älskar ju att skriva, oavsett hur men av någon anledning så känns det mindre ansträngde att skriva på datorn just nu. Så nu låter jag bara fingrarna sväva över tangentbordet och det får bli som det blir.

När tankarna snurrar, de snurrar så snabbt att det är svårt att fånga någon. Allt blir ett virrvarr som skapar förvirring. Det skapar obalans inom mig. Varför? Som jag tidigare skrev, jag lever nog inte riktigt som jag lär just nu. Största anledningen är mitt jobb, jag tar med mig det hem. Jag kan inte stänga av, har glömt bort vart knappen sitter. Det har varit ganska intensivt på jobbet eller rättare sagt, jag lägger ner för mycket hjärta i arbetet. Det är det som är det svåra att jobba med människor, att inte bli för personligt involverad. Jag har visserligen två jobb, dels som kost- och hälsorådgivare men därifrån har jag lite semester eller rättare sagt, klienterna har tagit semester från mig. Mitt andra jobb, det jag gör på heltid, där jag har anställning är inom offentliga sektorn. Jag har förmånen att jobba med ungdomar som kommer hit ensamma från andra länder. Jag jobbar där de bor, alltså ett boende för ensamkommande flyktingungdomar. Och jag bara älskar det! Varje dag lär jag mig något nytt, smått som stort. Det hela går ut på att hjälpa dem in i det svenska samhället, jobba med språket och allt annat som ingår i en ungdoms vardag. Det som ger mig mest är när man knutit band och ungdomen känner att den kan lita på mig. När någon slags vänskap börjar skapas och ungdomen börjar öppna upp sig för mig. Samtidigt är det det som är det svåra, att då inte bli för involverad. Jag är en människa med ett stort hjärta och har otroligt svårt att inte ta med mitt hjärta i det jag gör. Det är rent ut sagt en omöjlighet. Faran med det är som sagt att det är svårt att stänga av när arbetsdagen är slut.

Jag känner mig frustrerad, emellan åt riktigt förbannad och stundtals skäms jag. Jag skäms för hur vi människor i detta land är och över vårt beteende. Vi är så många som tar saker för givna. Att få jobba med dessa ungdomar får mig att förstå att vi är äckligt bortskämda och otacksamma. Alla miljontals människor som är tvungna att fly sina hem, från sitt hemland, säga hejdå till sin familj för att försöka rädda sitt eget liv. Det är ingen dans på rosor, långt ifrån. En del kan ha förlorat hela sin familj, några har sett någon de älskar bli dödad, mitt framför dem. Jag kommer aldrig kunna förstå dels det hat som finns här i världen men inte heller känslan av att behöva fly för sitt liv.

hand in hand

Det är inte så konstigt att jag blir personligt engagerad, berörd av mitt jobb. Jag fattar det. Jag vet dock att det är än viktigare att jag tar hand om mig själv. Att jag använder de verktyg jag har för att ibland stänga av, stilla alla tankar och känslor inom mig. Jag vet att yoga och meditation kan hjälpa mig mycket med detta. Jag ställer mig på mattan varje morgon, det är något som jag har svårt att se att jag kommer sluta med. Men sedan, under dagen när världen kommer inpå mig, jag klarar inte att balansera alla inputs, inte en hel dag. Jag vet att jag borde ta pauser under dagen, att sätta mig ner en stund och bara vara i andetaget. Jag vet att jag skulle må bra av det. Det svåra är att åter få in det som en rutin i vardagen. Jag har lyckats få till det förut så jag vet att det går. Jag behöver det för harmoni i både kropp och sinne.

Hur gör du för att vara i balans? Har du verktyg för att inte ta med dig jobbet hem? Kan du skilja på jobb och fritid? Ger du dig själv tid för reflektion och mental återhämtning?

Jag frigör och tar farväl av all frustration och ilska

Att känna. Vi känner saker hela tiden. Glädje, lycka, sorg, ilska, frustration, nervositet är bara några ord som beskriver en känsla. Att känna glada, positiva känslor är så mycket lättare än tunga, negativa känslor. Det är av någon anledning svårare att göra sig av med de negativa känslorna. Hur gör du när du känner frustation och ilska? Väntar du på att det ska gå över eller har du någon metod för att låta dessa känslor skölja över dig så du kan känna glädje och harmoni?
 
Vi alla är olika, det vet vi ju redan. Det innebär bland annat att vi upplever och hanterar känslor på olika sätt. När jag hamnar i en negativ spiral, när det bubblar inom mig av frustration och som i sin tur kan övergå till ilska, behöver jag lägga fokus på något helt annat. Oftast väljer jag att träna, går till gymmet, tar en promenad eller en löptur. Efter ett träningspass känns kroppen lugnare, tankarna klarare och oftast har spänningarna släppt. På senaste tid rullar jag ofta ut mattan och gör yoga, det funkar inte alltid men oftast. Jag tror i vilket fall på att vi mår bra av att röra på oss på något sätt, kroppen frigör då en massa endorfiner och pumpar ut lyckohormoner. Har du inte testat detta så rekommenderar jag dig att röra på dig, att lägga fokus på något annat en stund. Den stunden kan vara väldigt individuell och behöver absolut inte vara likadan eller lika lång varje gång. Ta det som det kommer. Ta farväl av all frustration och ilska. Många gånger gör vi höna av en fjäder och många gånger så handlar det om missförstånd på ett eller annat sätt. Ta det lugnt, andas och agera inte förrän du har lugnat ned dig. Att handla i frustration brukar ofta leda till mindre kloka beslut.

Jag har tidigare skrivit om hissen. Känn efter vilken våning du befinner dig på. Är du påväg nedåt – fatta inga beslut. När du känner mycket, agera inte, ta inga diskussioner just då, du tänker inte realistiskt och då blir det lätt tokigt och kan skada helt i onödan. Detta är något jag ständigt jobbar med och det blir skillnad. Livet blir lättare att leva när man inte handlar på impuls. Allt är ok, oavsett känsla. Det är ok att känna. Känn vad du vill och när du vill. Men. Agera inte när du känner som mest och absolut inte när du är i källaren.

Genom att vara här och nu, inte i det som varit och inte i det som kommer ske imorgon blir lättare att frigöra och ta farväl till frustration och ilska. Jag säger inte att det är lätt men det går. Hemligheten kallas träning, att träna på att vara i nuet. Och du. Glöm för allt inte att andas! Ta några djupa andetag när du känner dig frustrerad eller arg, ofta glömmer vi nästan bort att andas när vi känner mycket. Testa vet jag! Det kan ju faktiskt göra skillnad.

En klippa att luta sig emot

En naken sanning. Idag är en sådan dag när jag har svårt att bara släppa taget. Kanske jag inte behöver släppa taget just nu. Kanske det är ok att bara vara i känslan som infinner sig. Jag var på ett möte som rörde till det lite i grytan, mer än så vill jag inte säga just nu. Mötet satte igång min hjärna rejält och därmed en massa känslor.

Det är i dessa stunder jag verkligen saknar den där stöttepelaren, den där klippan att luta sig mot när det stormar, den där öppna, starka famnen som håller om mig, pussar mig på pannan och berättar att allt kommer att bli bra, att jag inte är ensam. 

Jag är trött på att vara stark, trött på att klara mig själv och att försöka intala mig att jag har det rätt bra utan någon partner. För det är inte sant. Det går upp och ner de där tankarna. Jag försöker se fördelarna med att vara singel. Visst är det härligt ibland, på något vis problemfritt. Inte ha någon som gnäller över småsaker, att kunna ligga hur som i sängen, ingen som ställer krav, ingen som gör en besviken eller sårar. Ja, visst låter det fantastiskt? Fast jag tycker inte det, inte idag. Det är stundtals galet hur mycket jag längtar efter att få diskutera och gräla för att sedan prata, bli sams och stärka banden än mer. Tänk att få vakna upp av att det är någon som puttar på en lite, att då le för att jag får dela sängen med någon istället för att bli irriterad över att han väckte mig. Att få ha någon som bryr sig om en och är mån att jag ska må bra och som ibland ifrågasätter varför jag gör just som jag gör. Sårad och besviken blir vi när vi ställer för höga krav på andra men främst på oss själva.

Idag önskar jag att jag kunde göra det där samtalet ”Hej älskling, jag saknar dig. Jag behöver dig. Jag är ledsen, krama mig. Jag längtar till du kommer hem”. Men. Sanningen är att jag inte kan det, jag har ingen sådan älskling. Och idag gör det ont. Idag är det en jobbig sanning.

Jag vet att jag inte är ensam om att känna så här. Dock är det sällan jag hör eller läser om det. Det är lite därför jag delar med mig av dessa tankar, denna längtan.

Lösningsorienterad som jag är försöker jag såklart finna en lösning på detta. Men. Just när det kommer till kärlek är det svårt, mycket svårare. Visst skulle jag kunna vara ute och nätdejta men sådan faller mig inte i smak. Jag vill att kärleken ska komma naturligt, inte via ord och bilder. Jag gillar ju personliga möten. Jag borde kanske vara ute på krogen för att söka mig efter mannen. Men jag gillar inte riktigt den miljön, tror inte att han finns där heller. Har mina fördomar gällande kroglivet, men det lämnar jag till en annan gång. Ja, sanningen är att jag inte har någon lösning på detta. Jag inser att jag helt enkelt får lita på livet och att det kommer visa mig vägen till min livs kärlek. Var sak har sin tid.  

Jag gillar ju att vara tacksam. Jag är tacksam över mycket. Jag är tacksam för att jag har så otroligt fina människor i mitt liv, både familjen och vännerna. Jag vet att jag inte är ensam, än om det ibland känns väldigt ensamt. Men det är två olika ensamheter. Vilket fall. Mina vänner, finns inte ord som förklarar hur mycket de betyder och hur mycket jag älskar dem. Familjen kommer alltid finns där på ett eller annat sätt, än vart jag är eller gör. De bara är där. Det är jag tacksam för. Vetskapen att ha både vänner och familj som finns där, stöttar och supportar vad jag än tar mig än, det ger mig styrka. Jag är tacksam och jag har en längtan.

Än om du inte funnit alla pusselbitar i ditt livspussel, försök glädjas åt de bitar som du hittills har funnit. Var tålmodig, en dag hittar du biten, bitarna du sökt efter. Ge inte upp. Du är värdefull!