NovemberUtmaning

En ny månad är här, för många är det den mest bara grå och trist. Låt oss göra något tillsammans och ge dig själv en knuff i ryggen för att ta dej framåt och utvecklas. En liten förändring kan göra stor skillnad.

Som ni kanske vet gillar jag utmaningar och jag har funderat ett tag på vad nästa grej ska bli. Jag har blivit ett litet fan av YogaGirl och hennes podcast och i ett avsnitt för någon vecka sedan pratade hon med James Aspey. Han är en mycket intressant och inspirerande människa som pratade mycket om hur han från att älska kött och såg det som enda proteinkällan till att idag vara vegan, både för sin egen hälsas skull men även för miljö och djuren. Hur som, min kommande utmaning har inget med honom att göra men något han jobbar mycket för och det är att informera, dela med sig till människor om djurhållning och främst hur enkelt det är att inte äta kött. Det var en intressant berättelse han hade och hans ord inspirerade mig, spana in honom du också om du blir nyfiken!

6900220291e55f06a96dcc7391b55fda--healthy-eats-healthy-foods

Jag har sedan några år uteslutit kött och mejeriprodukter förutom smör och ost. Ägg är något jag fortfarande köper och äter. Jag kan alltså kalla mej vegetarian. En vegan äter inga animalier över huvud taget. Det finns såklart olika ”grader” av vegan, allt från att man utesluter djur i mat till hudvård, kosmetiska, kläder och prylar. Jag är lite här och där när det kommer till allt detta, jag har exempelvis uteslutet animalier i kosmetiska och hud- och hårvård sedan en tid tillbaka men det mest för att jag söker efter så rena produkter som möjligt.

challenge22-logo

Det finns en utmaning som kallas ”Challenge 22” och den är världstäckande. Den innebär att man lever vegan i 22 dagar. Signar du upp dig kommer du få råd och coachning längs vägen. Du blir inbjuden i en Facebookgrupp där det kommer läggas upp recept, råd, tips och pepp. Jag tycker att det lät som en rolig grej och anmälde mig idag. Starten är 10 november så jag har några dagar att förbereda mig på, typ. Nu känner jag mig visserligen ganska förberedd med tanke på mycket av min kost redan är vegansk. Jag kommer till att börja med, under denna utmaning, att koncentrera mig på maten. Hardcore vegan kanske jag blir med tiden, vem vet. Jag gillar ju babysteps. Ett steg i taget. För dig som äter både kött och mejeriprodukter, uteslut lite i taget. Vi alla fungerar såklart olika men att ändra kosten totalt kan ibland bli väldigt stort och resultera i att man släpper allt. Detta gäller de flesta och i det mesta, se bara på träning. Hur många är det inte som går in 110% i en, två kanske tre veckor för att sedan tröttna, bli sjuk eller något och sedan kommer de aldrig in i det nya igen. Därför rekommenderar jag ett steg i taget. Lägg upp en plan som passar dig och ditt liv.

När det kommer till maten är det ost och ägg som blir min största klurighet, vad kan jag komma att ersätta det med? Nu vet jag att det finns veganost, men den är super dyr och vet inte hur den smakar. Om jag anser att ost är något jag måste ha, får jag väl helt enkelt testa den men just nu tänker jag att jag klarar mej nog rätt bra utan osten. Däremot ägg, när jag bakar och pysslar i köket använder jag en hel del ägg, samt att det är en bra och enkel proteinkälla. Det vet jag inte vad jag ska byta ut, inte än iallafall. Internet är dock ett fantastiskt verktyg där man kan finna svar på det mesta och troligtvis kommer jag finnas veganska alternativ till ägg i mina kakor och bakverk.

Är du lite nyfiken på vad allt detta kan vara? Eller kanske du bara rynkar på ögonbrynet och tycket allt detta är trams, oavsett kicka in och lyssna på podavsnittet med YogaGirl. Titta på cowspiracy, earthlings eller någon annan dokumentär om djurskötsel, hur den industrin påverkar vår jord mm.

Har du redan lite fakta under fötterna eller kanske är lite modig och är sugen att testa denna utmaning, anmäl dig här och gå sedan med i gruppen på Facebook. 

Det skulle vara så roligt om vi är några från Sverige som delar i denna utmaning och kan hjälpa, tipsa och stötta varandra när, om vi blir lite vilsna.

Så, how is with me? 

Annonser

Jag uttrycker mina känslor öppet och lätt

Känslor. Så härliga att känna. Så läskiga att känna. Vi alla är olika. En del har lätt att uttrycka sig och gör det ofta och gärna, medan andra tycker att det är jobbigt och har svårt att sätta ord på en känsla och att förmedla det till andra. Behöver vi verkligen prata om vad vi känner? Kan man inte bara vara?

Det finns många orsaker till varför det är jobbigt att prata känslor. När vi är barn, från våra första levnadsår börjar vi öva på att uttrycka oss. Beroende på vad vi får för bemötande av andra, av våra föräldrar och andra vuxna, hur de vuxna runt omkring oss visar sina känslor, lär vi oss. Vi ser, tar in och anammar. Det är inte något vi gör medvetet, det bara sker. Det handlar om anknytningsteorin, som jag för övrigt tycker är otroligt intressant. Att vi präglas mer av vår barndom än vad vi tror. Allt vi ser och lär som barn följer med oss upp i vuxen ålder. Många är inte medvetna om varför man gör och agerar på ett visst sätt, det sker i det undermedvetna. Mycket av vårt agerande sker av känslor. Ibland handlar det inte alls om situationen man befinner sig i just nu, men den påminner om något man varit med om, lärt sig som barn och vi agerar med autopilot. Vissa fortsätter att göra detta genom hela livet. Andra funderar och söker efter ett svar på varför och vill försöka ändra på ett beteende. Det finns inget rätt eller fel. Vi är bara olika. Och det är ok, så länge man mår bra av det.

Jag är den ständiga sökaren. Jag har så länge jag kan minnas varit nyfiken och velat veta varför saker och ting är som de är, varför jag ska lära mig just det läraren säger att jag ska göra, varför, varför, varför. Dels handlar det om min nyfikenhet att vilja förstå sammanhang men även ta reda på hur jag kan förändra till det bättre. Genom åren har det stundtals varit jobbigt att söka svar på varför saker är just som de är, varför jag är som jag är. För några år sedan läste jag en bok, Hemligheten, heter den. Den är skriven av psykologen Egil Linge och journalisten Dan Josefsson. Jag vet inte hur många gånger jag läst den sedan dess, från pärm till pärm, numera har jag den som ett slags uppslagsverk. Jag bara älskar den. Där fann jag svar på många av mina varför, varför jag agerar som jag gör o.s.v. De skriver dels om anknytningsteorin och hur den formar oss. De beskriver även tre olika relationsmodeller av oss människor. Hur vi är, handlar, agerar och varför vi gör just som vi gör.

När jag började snöa in mig på detta var jag till en början arg på mina föräldrar och ansåg att de gjort ett mindre bra jobb när de uppfostrade mig. Det kändes dock inte rätt. Mina föräldrar är ju bara människor och är som de är på grund av deras uppväxt och mina mor- och farföräldrar i sin tur på hur deras föräldrar hade det när de växte upp osv. Jag är inte längre arg. Idag förstår jag att mina föräldrar gjorde deras bästa utifrån deras förutsättningar för mig och mina syskon. Jag har kommit till insikt med mycket genom att jag funderar och söker efter svar på varför jag är som jag är.

Jag har alltid haft svårt för att uttrycka mina känslor, vare sig jag varit arg, ledsen eller kär. När jag växte upp så pratade vi sällan känslor, det vardagliga livet rullade på bra men jag kan inte minnas att jag någonsin berättar för mina föräldrar att jag älskar dem. Jag vet att jag inte är ensam om detta, det är många som inte pratar känslor inom familjen. Jag har dock alltid känt mig älskad och mina föräldrar har alltid gjort sitt yttersta för oss barn. Det handlar inte om det. Jag hade en fin uppväxt med det mesta ett barn behöver. Men detta med att inte prata känslor har format mig och gjort det svårt att uttrycka mig i vuxen ålder. Men. Inget beteende är bestående, alla beteenden går att förändra om man är villig att göra en förändring. Det krävs både vilja och mod. För det är ju otroligt läskigt att bryta mönster.

Jag är en känslomänniska och jag känner alltid mycket, än vad det är. Min svårighet har varit att jag sällan kunnat, vågat uttrycka det jag känner. Vilket ofta skapat svårigheter när jag varit i en relation, främst kärleksrelationer. Jag har haft turen att finna underbara människor, oavsett vilken typ av relation, som ständigt utmanat och utmanar mig. Som inte nöjer sig med att jag ”passar upp” dem och visar min kärlek genom handlingar. De har krävt mer men uttryckt det på ett väldigt ödmjukt sätt. De har fått mig att våga utmana mig själv, att prata och berätta hur jag tänker och känner. Jag är så tacksam för alla dessa fantastiska personer, som inte gett upp trots att jag ibland varit kall och hård, gått in i min ”bubbla”, stängt in alla känslor. Jag har övat och övat och jag övar fortfarande. Jag blir bättre och bättre på att uttrycka mina känslor. Det är ju så otroligt läskigt att prata vad man känner, man blir så naken, att blotta sig själv. Det kan ju göra ont. Men det kan även bli något alldeles fantastiskt av det. Jag har lärt mig att våga vara här och nu, att inte vänta till sen. För när är sen? Sen, ja då kanske det är för sent. Idag vågar jag prata mer öppet om mina känslor med de människor jag har en trygg och stark relation till, min familj och mina vänner. När det kommer till kärleksrelationer sätts jag ständigt på ”prov”. Jag är, som så många andra, livrädd att bli sårad, avvisad. Och öppnar jag mig, blottar mina känslor kan det göra ont. Men. Jag är fullt medveten om att det inte går att bygga något om man inte visar och pratar om sina känslor. Jag hoppar, jag faller. Ibland landar jag tokigt och det gör ont, då har jag ett val. Ligga kvar och tycka synd om mig själv eller resa mig och ta lärdom av fallet och traska vidare på livets krokiga väg. För var gång jag utmanar mig, vågar testa går det lättare och lättare. Det sägs att man måste våga för att vinna.

Genom att våga utmana dina rädslor, att ta dig igenom svåra och jobbiga stunder gör att du kommer ut starkare och du blir tryggare i dig själv. Så kör på. Nästa gång du tvekar att berätta något som du känner, fråga dig själv, vad är det värsta som kan hända?

Mina positiva tankar påverkar min kropp positivt

Du blir vad du äter, sägs det. Det blir som du tänker. Om du väljer negativa tankar kommer därför din kropp påverkas negativt av dem, vilket i sin tur leder till ohälsa och ”du blir vad du äter” blir ett faktum.

Dagens inlägg kommer handla om ideal och kroppsfixering. Ja, jag är otroligt kroppsfixerad. Det är inget jag kan förneka eller ljuger om. Ibland kan jag önska att jag inte brydde mig så mycket om ytan, både hos mig själv men även hos andra. Jag älskar kroppar! Människokroppen är underbar, vacker, oavsett hur den ser ut. Kort, lång, smal, tjock, kurvig, rak, platt, gropig, alla är vi unika.

Jag gillar min kropp, för att den är min. Ibland tycker jag att den är otroligt vacker och jag kan känna mig stolt i den, medan andra dagar vill jag bara gömma den i stora kläder. Det är egentligen inget konstigt med det. Det går upp och ner, precis som allt annat här i livet.

Jag kan dock störa mig på hur lättpåverkad jag är. Jag jämför mig ibland med andra, kan tänka att jag också vill ha en välsvarvad kropp med lite fett och tydliga muskler. Jag kan avundas och bli irriterad på samma gång. Jag vill ju också! Eller vill jag verkligen det? För om jag verkligen vill, är det väl bara att lägga i en högre växel, lägga än mer fokus på kosten, träna mer och vips så borde jag vara en av de där vältränade, tighta tjejerna som syns överallt i sociala medier. Jo, jag skulle vilja testa att vara extrem. Fast är jag redo att satsa det som krävs? Svaret blir då nej. Jag fastnar lätt i mönster och blir snabbt självblind, jag förvränger min spegelbild.

Jag vill vara och se sund ut, det tycker jag egentligen är viktigare än att ha ett sexpack på magen. Jag kommer nog aldrig vara helt nöjd med min kropp. Jag älskar den. Jag är stolt över den. Den är ju min. Men jag har svårt att tro att jag kommer låta den vara som den är. Jag gillar att sätta upp mål, skapa utmaningar för att på så vis hålla i gång kroppen. Jag vill vara frisk och stark, för det krävs det att jag underhåller kroppen. Gör jag samma sak dag efter dag, vecka efter vecka tröttnar jag snabbt och inte utvecklas jag heller. Att sätta upp mål är bra för att inte stanna upp eller tappa motivationen.

Genom att tänka positiva tankar oavsett vad det gäller, kan du även påverka hur du mår. Positiva ord och tankar gör nästan per automatik att även kroppen mår bra. Du blir vad du tänker, helt enkelt. Om du väljer att tänka och säga positiva saker om din kropp, lovar jag dig att du kommer att älska din kropp mer.

 

Förändringar i vardagen kostar

Så är jag åter på resa, denna gång bär det av till Doha och i enbart en vecka. Detta år har varit väldigt intensivt och påverkat mig mer än jag trott. Tiden har inte räckt till om dagarna, jag har inte hittat tid så ofta som jag skulle vela för reflektion och att bara vara. Jag har sprungit på, utmaning efter utmaning har kommit och jag har tagit mig igenom dem med nöd och näppe. Jag behöver trycka på pausknappen några dagar för att återhämta mig och för att reflektera över månaderna sedan jag kom hem från förra resan.


Jag kom ju hem i mitten av januari, sedan dess har jag både börjat nytt jobb och i stort sett blivit sambo. Allt har gått så fort att jag inte riktigt hängt med. Jag har en fantastisk chef som är lyhört och förstående. Innan jag tackade ja till detta jobb berättade jag för henne att jag varit sjukskriven för utmattning. Hennes förslag var då att jag skulle börja litet, att jobba ca 50% till att börja med men jag ville testa att jobba heltid. Vi startade upp en ny förskola och jag ville verkligen vara med på den resan. Nu är inskolningarna i stort sett klara och oj så intensivt det varit. Inte nog med att det var några år sedan jag jobbade med barn, så skulle vi skapa, lära känna de nya kollegorna, finna varandra i en grupp, vad allt det innebär. Vi skulle alltså bli trygga med varandra, lära känna varandra samtidigt som vi bygger upp en pedagogisk miljö och lär känna alla barn samt få de trygga i den miljön. Det har tagit på oss alla och jag tror att vi alla är tacksamma att det närmar sig påsk och några dagars ledighet. 

Under resan till Indien och Sri Lanka blommade min kärlek för mannen upp riktigt rejält, det var härligt att komma hem och träffa honom och känna att det inte bara var i mina tankar jag kände så. Jag har funnit min riddare på den där vita hästen, han har klättrat uppför det höga tornet och räddat mig. Visst låter det fantastiskt? Men oj vilken utmaning det är att bjuda in någon i ens vardag efter att levt själv i många år. Tidigare har jag varit rädd att öppna upp mig just för att jag varit rädd att bli lämnad, så är det inte denna gång. Han har fått mig att förstå hur mycket jag betyder för honom och att han inte kommer lämna mig så länge jag inte ber honom. Förut har jag ju blivit lämnad när jag börjar öppna upp mig, när alla mina sidor blir synliga. Denna man stannar kvar, håller om mig och säger bara att en dag kommer allt bli jätte bra, vi behöver bara ha tålamod. Med honom har jag fått uppleva trygghet på en helt ny nivå. Jag vet att jag klarar mig bra själv och att jag stundtals tycker att det är skönt att vara själv men över det stora hela, jag vill inte leva själv. Att få vakna upp och somna med någon som får ens hjärta att slå dubbelslag gör livet än vackrare. Jag ska vara ärlig, det är inte lätt än hur mycket vi känner för varandra. Jag tror att detta gäller alla, de allra flesta iallafall, när man träffar någon som man kan se en framtid med. Än om känslorna finns där och vi är säkra på kärleken så är det allt annat som ska ”fixas”, det blir sådana krockar ibland. 

Jag och mannen kommer från olika kulturer men jag tror inte att det spelar någon större roll vart man är född och uppvuxen. Vi alla har olika grundvärdering och kommer från olika uppfostran, med olika bagage och vi alla är rädda för något. På något sätt vill vi ändå försöka få ihop det, att bo tillsammans under samma tak. Det innebär att man måste riva upp sin vardag med rutiner och strukturer för att få plats för någon annan. Jag tror ingen blir lycklig om någon dansar efter ens pipa och anpassar sig efter hur den andra vill ha det. Jag tror att det är viktigt att vi vet vad vi vill och vad vi behöver för att må bra, att hålla kvar i saker som vänner, hobbys mm även om man lever med en partner. Det kanske går bra till en början men efter ett tag kommer det börja knaka i fogarna och troligtvis kommer den som ”gett upp” sitt liv börja känna sig halv, att den saknar något. För mig är detta super viktigt, att jag får vara den jag är och göra det jag gillar, på samma sätt som att han gör och är så som han är. Självklart kommer man prioriterar lite annorlunda eftersom man vill umgås men det är viktigt att ge varandra tid ifrån varandra. För mig är detta egentligen inga större problem men det svåra är att öppna upp dörren till mitt hem och vara avslappnad i det. Jag är onödigt pedantisk, näst intill perfektionist när det gäller mitt hem. Jag gillar inte diskberg, kläder överallt, damm och annan oreda. Var sak har sin plats, det ska diskas undan innan man går och lägger sig osv. Med ordning och reda blir livet lite lättare tänker jag men förutsättningen är ju att det är på mitt sätt. Detta är såklart inte hållbart när man är två i ett hem. Mannen har som sagt, i stort sett flyttat in hos mig, jag älskar att få somna och vakna med honom. Jag vill ju låta honom känna sig som hemma men hur ska han kunna det när jag ständigt är på honom om än det ena än det andra. Ibland blir han irriterad och det blir en diskussion. Andra gånger, oftast, tittar han på mig och undrar om jag är hungrig eller trött. Just i stunden kan det reta mig än mer, samtidigt som han får mig att stanna upp och känna efter. Många gånger har han rätt, att jag är trött och då stör jag mig på saker som inte är relevanta. Dessa gånger låter han det passera, ber mig att gå och lägga mig just för att han ser att jag är trött. Det är intressant att se hur mycket jag gör av bara farten, alla rutiner och fixidéer jag har utan att jag tänker eller reagerar över det.


Han får mig att öppna ögonen, att uppmärksamma mina beteenden och på så vis blir jag medveten om dem och kan fråga mig själv varför jag gör dem på just det sätter och om det är viktigt att jag kvarhåller dem eller om jag kan släppa på dem, förändra dem så de passar oss båda. Detta är en inre strid men genom att jobba medvetet med dem, gör jag ständigt små små förändringar. Det kanske inte syns, han kanske inte alltid märker dem men jag känner skillnad. Den inre stressen minskar, vilket är viktigt om jag vill att denna relation ska hålla men framför allt om jag som person ska hålla. 

Vissa stunder frågar jag mig om det är värt alla diskussioner och att vara osams. I stridens hetta kommer en stark känsla av att vilja fly över mig, så som jag gjort i hela mitt liv när jag mött på stora motstånd men så har jag även lärt mig att det är svårt att komma vidare genom att fly. Verkligheten kommer oftast i kapp en. När flyktbeteendet kommer över mig, tillåter jag mig att vara där men jag agerar inte. Än om jag vill springa iväg, göra slut, flytta utomlands eller vad det än kan vara, så gör jag inget. Jag bara är i det som är. Det bästa i dessa situationer är att mannen låter mig vara i det, än om han inte riktigt vet vad som händer inom mig. Ibland går han ut, för att ge mig lite tid att tänka och reflektera, andra gånger kan vi prata oss igenom det som är på direkten. Han har en fingertoppskänsla som jag beundrar, han är grym på att läsa av mig och lösa konflikter genom kommunikation. Jag har lärt och lär mig mycket av honom. Att kommunicera mina känslor och tankar har inte varit min starkaste sida. Hur som. Allt detta tar otroligt mycket energi av mig, det gör mig väldigt trött och i kombination med nya jobbet är jag påväg nedför. Jag är ständigt trött, har inte ork och energi att träna än fast jag vet att det skulle göra mig gott. Genom att jag inte tränar, äter jag sämre vilken inte direkt bidrar till mer energi. Jag vet inte vart skon klämmer, är det jobbet eller den nya vardagen som tar mest energi. Vad kan jag göra åt mitt mående har jag frågat mig själv. Vardagssituationen kan eller vill jag inte göra så mycket åt, detta är bara något jag, vi måste ta oss igenom och det kommer kosta mycket energi. Däremot jobbet, det är bara ett jobb, än om viktigt för inkomst osv, men jag behöver inte jobba 40h per vecka. Jag pratade med min chef förra veckan, berättade om mitt mående och att jag behöver göra något. Jag kommer gå ner i tid på jobbet, ge mig själv en extra dag att vila upp mig, återhämta energi. Jag tror att det blir bra, mest stolt är jag att jag vågar erkänna detta. Att jag lyssnar på kroppens signaler nu och inte när det gått så långt att jag knappt orkar stiga upp ur sängen. 


Just nu är jag som sagt i Doha, här är det varmt och soligt. Jag njuter maximalt av denna stad och energidepåerna är under påfyllnad. Till er där hemma önskar jag er en fin påsk och mys i vårvädret tillsammans med nära och kära. Ät god mat och tillåt dig att äta godis utan att slå på dig själv för hårt. Det är ok att äta godis men ät med måtta. Här i bloggen finns det massor av recept på lite nyttigare godis, kika gärna på dem och låt dig inspireras. 

GLAD PÅSK!

När blir det bra?

Detta inlägg kommer att handla om mig, jag kan inte låtsas eller ljuga. Vad är det som händer med mig? Jag förstår inte på mig själv och min kropp. Jag vill och behöver skriva av mig. Det var ju anledningen till att jag en gång för snart fyra år sedan startade denna blogg. Jag ville skapa ett forum för mig själv, där jag kunde samla mina tankar.

dagbog-med-la%cc%8as-108417-1314610

Varför inte skriva dagbok, kanske du tänker? Det har jag gjort i hela mitt liv och jag kom ingenstans med det, det blev mer som bara ett ältande. Jag tänkte om och ville testa något nytt. Min tanke var att om jag skriver så att andra kan läsa det, kommer jag inte älta på samma sätt samt att kanske det kan finnas någon som läser mina ord, känner igen sig. Kanske mina ord kan hjälpa någon eller att någon hör av sig, lämnar en kommentar som ger mig lite kraft och energi samt att får mig att förstå att jag inte är ensam. Sagt och gjort, jag ångrar inte en sekund mitt val. Att få skriva av mig på olika sätt ger mig energi, ibland kan det ta otroligt mycket energi att skriva men när jag väl gjord det, läser igenom mina ord får det mig att se på situationen som är med andra ögon. Det ger mig ibland lite perspektiv på livet.

Som du kanske vet så sa jag upp mig när jag var på min resa. Riktigt så enkelt var det kanske inte, det blev en liten längre process. Men nu är det klart, jag ska byta arbetsplats. Jag ska tillbaka till förskolan. Jag ska börja jobba med barn igen, något som jag för två år sedan sa ”aldrig mer”. Jag börjar om 1,5 vecka. Det känns spännande samtidigt som jag är livrädd. Tänk om jag inte pallar trycket, tänk om det smäller rejält igen, tänk om jag inte kan läsa kroppens signaler. Tänk om chefen tycker att jag jobbar för långsamt eller inte gör ett bra jobb. Tänk om jag måste be om att få gå ner i tid, för att kroppen inte orkar. Vad händer då? Jag är så trött på att känna mig misslyckad, på att göra mig själv och andra besvikna. För det är något jag ofta upplever. Jag lovar och planerar men när det väl kommer till kritan blir jag liggandes i soffan, benen bär mig inte. Jag orkar ibland inte ens svara i telefonen eller på ett sms, orkar inte hitta på någon bortförklaring, ljuga om varför jag måste ställa in planerna.

Jag trodde att jag var bra, tillbaka på banan efter resan men nu inser jag att det inte alls är så. Jag hade hunnit falla längre ner i utmattningen än jag trott eller velat inse. Jag förstår det nu. Jag förstår att jag inte alls är ”frisk” samtidigt som jag inte kan förstå varför jag inte är det. Jag tycker ju att jag ständigt jobbar med mig själv och min väg till bättre mående. Men vips, pang så faller jag pladask. Jag hinner inte med i svängarna.

Något som fått mig att inse allt detta är mannen min. Det är inte så att han säger saker till mig, att han är elak, snarare tvärtom, han tar hand om mig. Jag älskar honom och är så tacksam att han kommit in i mitt liv. Samtidigt så skrämmer det, rent ut sagt, skiten ur mig. Att känna och se att jag gör honom besviken när jag plötsligt tvärvänder i humöret. Från att vara glad, skratta, ha energi och prata framtid till att helt plötsligt börja gråta eller bli arg och det utan egentlig anledning. Mitt beteende gör mig besviken, det gör ont i hjärtat av att se hur jag sårar honom, gör honom besviken. Jag kan be honom att gå, att han ska göra slut med mig. Jag kan säga att han kan leva ett mycket bättre liv utan mig, vilket jag många gånger tänker. Jag äter ju upp hans energi och glädje. Ibland går han, han säger ”vi ses en annan dag”. Det gör ont i mig, det känns som att hela jag ska explodera. Så många gånger jag hört de orden, från andra människor, jag vet ju vad det innebär. De kommer inte tillbaka. De klarade inte av att vara, leva, umgås med mig. Jag kan förstå dem, jag står ju knappt ut med mig själv ibland. Denna man är dock inte som andra jag träffat, han står fast vid sitt ord. Säger han att vi ska ses en annan dag, då gör vi det. Innerst inne vet jag att han inte kommer lämna mig bara så där, utan förklaring men det finns en stor rädsla. Varje gång han går, är jag rädd att aldrig mer få se honom.

Tidigare har jag inte förstått hur befriande det är att ha någon nära, jag har ju aldrig tillåtit någon att komma mig så nära. Jag kan vara elak och dum, såra honom och göra honom besviken men han stannar trots allt vid min sida. Han säger ofta ”Susanne, det är ok. En dag kommer du bli bra, må bra och vara glad. Jag vet det. Det tar bara lite tid. Tålamod. Jag finns här varje dag, jag väntar och tänker alltid på dig. Universum har lett mig till dig. Det fanns en mening att jag kom till Sverige. Jag fann dig.” Jag blir tårögd av bara tanken på hur han ser på mig och livet. Han har ett stort hjärta, han är lite för bra för att vara sann.

Jag vet inte hur mycket han vet om utmattning och depression. Jag vet inte om han fattar vad han gett sig in på. Jag kan vara glad och har energi några dagar, därefter kommer det dagar och stunder när allt bara är grått. Jag har inte lust till något varken att kliva upp, äta, göra saker eller prata. För att någon stund senare var uppåt och glad igen. Det är påfrestande för honom, jag fattar det och jag ser det på honom. Jag vet inte hur jag ska få honom att förstå att mitt tillstånd, mitt mående som går upp och ner och att det kommer ta tid att läka. Kanske han förstår, kanske det bara är jag som tänker att han inte fattar. Att leva med mig eller med någon som är utmattad är som en dans på rosor, precis som livet i det stora hela, skillnaden är bara att dansen på mina rosor har fler taggar.

Det kommer dagar när jag tänker att det bästa är nog att göra slut, så han kan få ett bra, stabilt och hållbart liv. Den tanken gör ont, jag vill inte vara utan honom, därför säger jag inte de orden längre. Han har fått mig att förstå att han inte ser det som en lösning. Det är jag tacksam för än om det kommer ta tid att våga acceptera det. På samma sätt som att det tar tid att acceptera att kroppen inte orkar och kan vara som förut. Det handlar om acceptans och att våga vara i det som är.

14315252-bee-searching-with-magnifying-glass-stock-vector-bee-cartoon-detective

Jag googlar och läser mycket om utmattning och depression, allt från faktatexter till bloggar. Det som får mig att grubbla lite, något jag söker efter är att ingen skriver om lusten. Vart tar lusten vägen? Lusten till att vilja hitta på saker, busa, umgås med människor finns att läsa men lusten till sex. Jag hittar inget om det. Jag har funderat en stund om jag ska skriva om detta och ja, jag tycker att det är viktigt, utan att för den delen bli allt för privat. Jag hoppas det kan hjälpa någon, att någon känner igen sig eller kan förklara på varför det blir så. Det är inte jätte länge sedan jag träffade mannen, det handlar om några månader, borde jag inte då vilja ha sex typ hela tiden? Jag älskar ju sex och att vara intim med någon man älskar är alldeles fantastiskt. Men lusten är borta, det är som att min hud, min kropp är avdomnad. Jag önskar och vill men den är inte där, jag känner inget. Jag förstår inte. Jag är ju attraherad av honom men det är som att energin inte räcker till, att lust kräver mycket energi. Är det så? Eller är det något fel på mig? När man är nykär borde man väl vilja ha sex mest hela tiden eller är det bara något jag fått för mig? Jag vet ju inte, senast jag var nykär i ett förhållande var för 13 år sedan. Kanske jag har för höga förväntningar på hur livet ska vara när man är tillsammans med någon? Kan det ha något att göra med min utmattning, depression? Jag vet verkligen inte och jag blir galen att jag inte hittar någon förklaring till detta. Jag undrar när blir det bra?

Det är lite läskigt att skriva om sådana här saker, om det mest privata i ens liv. Det är så utlämnade på något vis samtidigt som jag tänker att jag inte borde vara ensam om att känna så här, varav det blir än viktigare att skriva om det.

Detta kanske är ett rop på hjälp. Du som läser, känner igen dig eller vad som, lämna gärna en kommentar eller skicka ett mail till mig med dina tankar om detta. Kanske du har varit där jag befinner mig just nu och hittat en väg tillbaka till lusten, jag tar tacksamt emot tips och berättelser kring detta, som för mig är ett litet problem.

hämta (9)

Detta blev ett långt inlägg och inte så som jag brukar skriva. Idag kommer det inga kloka ord,”positivt tänk” eller utmaningar. Idag blev det bara ord inifrån mig, mina tankar och mina känslor. Så blir det ibland och det tycker jag är helt ok.

Än hur det är har jag ju lärt mig att försöka vara i det som är, att det är ok att känna än vilken känsla som infinner sig. Idag har jag inte mycket energi. Idag hade jag tänkt att gå till gymmet, men kroppen orkade inte, jag stannade hemma och skrev istället ihop mina tankar. Det är ok det med.

Jag är omgiven av kärlek

Kärlek. Varför ska man slåss, prata bakom ryggen, smutskasta, onda, elaka blickar och slänga hatord på varandra? Varför har vi inte mer kärlek här på jorden? I min drömvärld är världen fylld av kärlek istället för avundsjuka och hat. I den världen är alla lika mycket värda och vi lever på denna planet på samma villkor. Vi tar hand om den och vårdar den för att vi är tacksamma över allt det vackra som finns runt omkring oss. Vi visar kärlek till vår natur och till de som bor där, till både människor och djur.

Jag har ett ord, ett mantra som jag kallar det. Inget krångligt eller svårt att komma ihåg. Ordet är kärlek. Jag är kärlek. Inom mig, i allt jag gör, i mitt liv finns det så mycket kärlek. Det blir ibland så överväldigande att det gör ont, tårarna kommer men jag gråter inte för att jag är ledsen. Tårar när lugnet sköljs över mig, när jag blir varm i hela kroppen för jag inser hur fint jag har det. Alla fantastiska människor. Det är svårt att inte omges av kärlek, om du väljer kärlek. Det finns kärlek i allt och alla, ibland är det bara svårare att se och känna det.

IMG_0490.JPG
Jag har så länge jag vill minnas haft någon slags inre stress, en oro av att bli ensam, att bli lämnad. Det har hänt så otroligt mycket inom mig de senaste åren, speciellt under detta år. Vissa stunder har jag trott att jag skulle gå sönder, att tampas med skelett i garderoben kan gör otroligt ont. Men. Inget ont som inte har något gott med sig. Det stämmer om du väljer att se det så. Jag tror dock att vi alla behöver jobba med oss själva, att bli vän med oss själva och vårt förflutna. Att förlåta och gå vidare, oavsett vad man varit med om. Den resan ser troligtvis olika ut för oss alla och är mer eller mindre jobbig. Ibland klarar man det på egen hand, ibland kan det vara skönt att för hjälp och vägledning av någon professionell.

Jag tror att medicinen till harmoni i livet är att bli vän med det förflutna, åtminstone inte ovän med det. Genom att acceptera det som varit, kan du lättare leva här och nu och njuta av det som finns hos dig just nu. Jag har äntligen blivit vän med mitt förflutna, det har som sagt tagit flera år men nu står jag upp, ler och njuter av varje minut, av varje andetag.

Ja, jag är omgiven av kärlek. Det är vackert och jag är tacksam.

Jag är omgiven av omtänksamma människor i mitt liv

Det kan låta tjatigt men återigen vill jag lyfta alla de fina människor jag har runt omkring mig. Jag kommer nog aldrig sluta förundras. Aldrig sluta att vara tacksam för dessa omtänksamma människorna. Jag blir varm i hela kroppen när jag tänker på dem. Tänk vilken tur att jag mötte just dessa människor en gång att vi fortsatt att hålla kontakten, lärde känna varandra och fastnade för varandra. Oavsett hur, när eller var jag träffat mina vänner så är alla otroligt omtänksamma och måna om mig. Det är något som rör mig till tårar om och om igen.

Hur har jag då gjort för att lyckats finna dessa härliga människor? Jag tror att vi stöter på vissa människor vid ett visst tillfälle, vid en viss tidpunkt i livet. Just där och just då behövde ni varandra, ni fick ett utbyte av varandra. Det var på så vis ni började prata med varandra. När det behovet var uppfylld, hade ni lärt känna varandra. Antingen har det där som ni drogs till varandra för byggt starka band mellan er eller så upptäcker ni att ni inte har så mycket gemensamt och går därför efter en stund åt olika håll. Ja, det är väl så vi människor fungerar. Det är väl därför ordspråket ”mister du en står dig tusen åter”, finns. Det tror jag iallafall, oavsett om det handlar om en parrelation eller en vänskap. Det är ju även så att vissa människor följer en genom hela livet, andra bara en period medan några kommer in och passerar ganska snart förbi. Oavsett så tycker jag att det är viktigt att visa sin uppskattning till den personen när den är i ens liv. För vem vet hur det ser ut imorgon. Därför vill jag uppmana dig till att se över vilka du har runt omkring dig. Se till att du omger dig med omtänksamma människor i ditt liv, som bryr sig och värnar om dig. Du kämpar ju så hårt med allt, låt det finnas människor som du ibland kan luta dig emot. Det är trygghet, det är kärlek för mig.

IMG_0496.PNG

En annan sak som är viktigt att ta upp är den älskade gyllene regeln. Alltså, visar du omtanke till de människor som finns i ditt liv, kommer de visa omtanke till dig. Svårare än så är det inte. En liten varning, en påminnelse, de där energitjuvarna. Gör dig av med de människor i ditt liv om du märker att de bara tar och du bara ger. Då följer de inte den gyllene regler och därför blir det inte någon bra, hälsosam vänskap. Vi ger och vi får, då fungerar relationer bäst.