3.3

Helt galet att det redan gått en vecka sedan jag lämnade Sri Lanka. Det kändes trist, var inte alls redo att åka hem. Om man nu kan vara redo. Det enda jag längtade hem till var mannen. Hur som. Resan gick långt över förväntan, de 32 timmarna på resande fot sa bara swish. Men oj vilken kontrast det var att kliva av flyget i Umeå. Piloten berättade att det var -15 i Umeå. En ganska stor skillnad jämfört med Sri Lankas +35 i skuggan. Att ta första norrländska andetagen på länge, blev en köldchock för lungorna. Friskt vi kallar det i Norrland. Solen sken och marken var vit. Helt ok trots allt.

Jag var helt säker på att jag skulle råka ut för något under resan, så som att bli rånad, skada mig, bagaget borttappad eller något. När jag väl öppnade dörren till mitt lilla hem, slog tanken mig, hur är det möjligt att ingenting har hänt? Hur kan allt bara ha flutit på så bra? Jag har inget svar på det, kanske för att jag var väl förberedd på en olycka av något slag. Var gång min väska inte dök upp på bagagebandet (det hände några gånger), började jag kika efter informationsdisken för att anmäla borttappad bagage men så snart jag tänkte tanken dök den upp. Trots att jag ibland bodde avsides och det skulle vara väldigt lätt att bryta sig in i mitt rum och jag struntade i att gömma eller låsa in mina värdesaker, så hände inget. Jag måste ha världens bästa skyddsänglar helt enkelt.

När jag just kommit hem och jag pratade med folk, fick jag ofta frågan ”hur känns det att komma tillbaka till den grå vardagen?”. Den frågan provocerar mig av någon anledning. Varför säger man grå vardagen? Det låter negativt. Jag har inte riktigt den synen på livet, på vardagen. När jag frågade vad de menade fick jag förklaringen, ”ja du vet, tillbaka till jobb, rutiner och måsten”. Fortfarande kan jag inte förstå varför det ska vara grått. Nu har jag visserligen inte gått tillbaka till jobbet, eftersom jag har sagt upp mig men för den delen ser jag inget grått. Visst kan jag känna mig lite rastlös och ibland tänka att jag slösar på min tid genom att vara här i Norrland när jag tänker att jag vill bo och leva i ett varmt och soligt land. Men. Var sak har sin tid och av någon anledning vill universum att jag ska vara här, just nu. Tillbaka till den grå vardagen. Om vi tänker att vardagen är grå, då blir den det. Om vi tänker att var dag är unik, är tacksamma för det som är och med en nyfikenhet på allt som finns runt omkring oss, blir vardagen allt annat än grå. Det blir vad du tänker, det vet du väl.

Nu har det som sagt gått en vecka, den solbrända huden börjar blekna, kroppen börjar anpassa sig till kylan. Sakta men säkert bearbetar hjärna med allt jag varit med om. Jag tar det lugnt, än känner jag mig harmonisk. I måndags var det dags för den årliga uppgraderingar, denna version kallas 3.3. Denna dag uppmärksammades inte särskilt mycket, jag var rätt trött efter resan, ville men hade inte energi till att bjuda in folk och göra en tårta. Dock har jag en idé på en tårta som jag tror kommer bli awesome. När jag väl gjort den, lovar jag bilder och recept på den. Någon åldersnoja har jag inte, jag har lärt mig att älska var stund och insett att ålder bara är en siffra och har ingen som helst betydelse. Vi blir så gammal vi gör oss till.

Idag, denna lördag, låt oss ägna en tanke till tacksamhet. Fundera på vad du är tacksam över i ditt liv och gärna visa tacksamhet till människor som har betydelse för dig. Skicka ett sms, ring eller träffa dem och berätta vad de betyder för dig. Gör det på ditt sätt, det blir alltid bäst när du gör något på ditt sätt, om du gör det med kärlek. Det är mitt recept, allt jag gör gör jag med kärlek. Om jag inte gör något från hjärtat, blir det inte på riktigt och vad är det för mening att göra något halvdant. Så ut och visa kärlek och tacksamhet. Men börjar med dig själv, idag, berätta för dig själv tre saker som du är tacksam för, i ditt liv.

 

Annonser

Mellanlandning i Dubai och känslorna inför vad som komma skall

Min resa har börjat på riktigt. Nu sitter jag på flygplatsen i Dubai i väntan på nästa flyg. Resan hit gick som en dans på rosor.


Timmarna flög fram då jag tillbringade största tiden att lyssna på en pod, just nu lyssnar jag på Framgångspoden, älskar den! Jag blir så inspirerad och peppad. Jag har även börjat fundera lite på vad jag vill göra med dessa fem veckor. Jag skulle visserligen bara kunna vara och ta dagen som den kommer men jag gillar ju att sätta upp mål. Det handlar inte om att jag ska se och göra saker utan mer på ett personligt plan. Jag vill verkligen ta vara på veckorna och få ut så mycket som möjligt, lära mig så mycket som möjligt dels om mig själv men även om andra kulturer och människor. 

Satt tyvärr på fel sida i planet, så fick inte se the skyline men rätt häftigt att veta att man är så nära den där ”låtsasstaden”.


Det är spännande att vara ute i världen på egen hand. Nu förstår jag dock inte vad jag varit så rädd för. Överallt finns det ju människor som man kan fråga om man behöver hjälp med något. Det som känts läskigt var att sova själv och det har jag visserligen inte gjort än men jag är säker på att det kommer gå bra det också. Som någon i ett av avsnitten i Framgångspoden sa, det vi intalar hjärnan kommer vi att känna. Alltså, om jag säger till mig själv att det kommer vara läskigt att sova själv, ja då kommer jag också känna rädsla. Därför har jag bestämt mig för att inte vara rädd mer, jag är modig och klarar allt jag förtar mig.

Här är klockan snart 03 och någon sömn kommer det inte bli inatt. Men vad gör det, om 10 timmar (om jag räknat rätt med tidsskillnaden) landar jag i Nepal. Jag har inga förväntningar, inte överhuvudtaget gällande denna resa, jag tycker bara att det ska bli spännande att få upptäcka ännu en del av världen och längtar att få träffa barnen och lära känna dem lite. 

Nu öppnar de incheckningen, så bäst att gå och checka in bagaget så jag inte strular till det. 

To be continued.