Dåtid + nutid + framtid = livet

Det förflutna kommer alltid finnas med oss. Det är vad det är. Det handlar om acceptans, att acceptera det som varit, än hur det var. Det är inte lätt att släppa. Det är ju det som varit som vi vet något om och oavsett vad så var det ditt liv du levde. Besvikelser, sorg, smärta är inte lätt att ta sig igenom, men det går.

Jag brukar säga att jag åkt på en räkmacka genom livet. Aldrig har jag blivit bedragen, ingen nära har plötsligt försvunnit på tok för tidigt. Jag växte upp med en mamma, en pappa och syskon. Vi hade tak över huvudet och mat på bordet varje dag. Jag har alltid haft vänner. Jag har kunnat göra det jag velat, rest och studerat. Har några utbildningar i ryggsäcken. Kollar jag på detta anser jag mig haft en bra uppväxt, ett bra liv. Men. Det är något som jagar mig, som att det är något i det förflutna som ständigt gör mig påmind om något som jag inte kan sätta fingret på vad. Jag vill bli vän med mitt förflutna. Jag undrar om jag sätter krokben på mig själv, det känns som att jag fastnat. Jag vet inte hur jag ska kunna släppa den smärta jag bär på, för jag vet inte vart smärtan kommer ifrån.

Jag är glad och oerhört tacksam för all kärlek som funnits och finns i mitt liv men jag sörjer något. Ensamheten. Jag tror det är där skon klämmer. Jag har alltid klarat mig själv och använder mig ofta av uttrycket ”ensam är stark” och säger ofta att jag klarar mig, för det har jag alltid gjort. Jag har vandrat på livets väg själv, löst problem när de kommer till mig. Det gör ont och är fruktansvärt jobbigt ibland men jag klarar mig. Samtidigt förstår jag inte varför jag känner mig så ensam emellanåt. Jag är fina vänner och en familj. Det finns ju så mycket kärlek i mitt liv.

Jag har mött fantastiska människor som spelat stor roll i mitt liv, vissa har vandrat vidare på deras väg, några finns fortfarande kvar rent fysiskt. Oavsett känner jag kärlek till alla som jag någon gång lärt känna, samtidigt som det gör mig påmind om att jag kanske inte är så bra som jag ibland tror. Trots allt lever jag själv idag och jag förstår inte varför. Vill jag vara själv? Svaret är nej, jag längtar efter sann kärlek, mitt livs kärlek och att ha någon att luta mig mot när jag inte orkar vara stark.

Så. Hur löser jag detta? Det sägs att svaren vi söker finns inom oss, visst hade det varit enkelt om någon bara kunde berätta vart skon klämmer och fixa till det men så vet vi ju att livet inte funkar. Jag försöker lyssna på kroppen, ge den bra näring som ger mig energi, jag tränar regelbundet, prioriterar vila och återhämtning högt, tillbringar en stund på yogamattan varje dag. Jag tänker att det som jagar mig kommer visa sig och oavsett när det händer behöver jag inte vara rädd, det är inget farligt. Gällande mannen så kommer han visa sig när väl det är läge för det, då säger det bara klick. Min morfar har underbar humor, sa en gång till mig, ja du anar inte hur många grodor din mormor fick pussa innan hon fann mig. I år firar dom för övrigt 60 år som gifta. Morfar är en klok man, jag litar på honom och han har nog rätt. Var sak har sin tid helt enkelt.

När livet ger motstånd, välkomna motståndet, våga vara där, för du vet väl att vinden vänder så småningom. Du är en vinnare, våga tro på de orden. Du är bra precis som du är. Känner du ensamhet? Det är ok, det är inte farligt. Sök efter goda lösningar, sök efter möjligheter och var inte rädd för att säga hej eller sträcka fram en hjälpande hand. Möten med människor är spännande och utmanande, det är i utmaningar vi växer och blir starkare. Säg till dig själv, jag är bra. Tror du inte på de orden? Upprepa orden, gärna flera gånger om dagen. Dina tankar är din sanning.

Annonser

En klippa att luta sig emot

En naken sanning. Idag är en sådan dag när jag har svårt att bara släppa taget. Kanske jag inte behöver släppa taget just nu. Kanske det är ok att bara vara i känslan som infinner sig. Jag var på ett möte som rörde till det lite i grytan, mer än så vill jag inte säga just nu. Mötet satte igång min hjärna rejält och därmed en massa känslor.

Det är i dessa stunder jag verkligen saknar den där stöttepelaren, den där klippan att luta sig mot när det stormar, den där öppna, starka famnen som håller om mig, pussar mig på pannan och berättar att allt kommer att bli bra, att jag inte är ensam. 

Jag är trött på att vara stark, trött på att klara mig själv och att försöka intala mig att jag har det rätt bra utan någon partner. För det är inte sant. Det går upp och ner de där tankarna. Jag försöker se fördelarna med att vara singel. Visst är det härligt ibland, på något vis problemfritt. Inte ha någon som gnäller över småsaker, att kunna ligga hur som i sängen, ingen som ställer krav, ingen som gör en besviken eller sårar. Ja, visst låter det fantastiskt? Fast jag tycker inte det, inte idag. Det är stundtals galet hur mycket jag längtar efter att få diskutera och gräla för att sedan prata, bli sams och stärka banden än mer. Tänk att få vakna upp av att det är någon som puttar på en lite, att då le för att jag får dela sängen med någon istället för att bli irriterad över att han väckte mig. Att få ha någon som bryr sig om en och är mån att jag ska må bra och som ibland ifrågasätter varför jag gör just som jag gör. Sårad och besviken blir vi när vi ställer för höga krav på andra men främst på oss själva.

Idag önskar jag att jag kunde göra det där samtalet ”Hej älskling, jag saknar dig. Jag behöver dig. Jag är ledsen, krama mig. Jag längtar till du kommer hem”. Men. Sanningen är att jag inte kan det, jag har ingen sådan älskling. Och idag gör det ont. Idag är det en jobbig sanning.

Jag vet att jag inte är ensam om att känna så här. Dock är det sällan jag hör eller läser om det. Det är lite därför jag delar med mig av dessa tankar, denna längtan.

Lösningsorienterad som jag är försöker jag såklart finna en lösning på detta. Men. Just när det kommer till kärlek är det svårt, mycket svårare. Visst skulle jag kunna vara ute och nätdejta men sådan faller mig inte i smak. Jag vill att kärleken ska komma naturligt, inte via ord och bilder. Jag gillar ju personliga möten. Jag borde kanske vara ute på krogen för att söka mig efter mannen. Men jag gillar inte riktigt den miljön, tror inte att han finns där heller. Har mina fördomar gällande kroglivet, men det lämnar jag till en annan gång. Ja, sanningen är att jag inte har någon lösning på detta. Jag inser att jag helt enkelt får lita på livet och att det kommer visa mig vägen till min livs kärlek. Var sak har sin tid.  

Jag gillar ju att vara tacksam. Jag är tacksam över mycket. Jag är tacksam för att jag har så otroligt fina människor i mitt liv, både familjen och vännerna. Jag vet att jag inte är ensam, än om det ibland känns väldigt ensamt. Men det är två olika ensamheter. Vilket fall. Mina vänner, finns inte ord som förklarar hur mycket de betyder och hur mycket jag älskar dem. Familjen kommer alltid finns där på ett eller annat sätt, än vart jag är eller gör. De bara är där. Det är jag tacksam för. Vetskapen att ha både vänner och familj som finns där, stöttar och supportar vad jag än tar mig än, det ger mig styrka. Jag är tacksam och jag har en längtan.

Än om du inte funnit alla pusselbitar i ditt livspussel, försök glädjas åt de bitar som du hittills har funnit. Var tålmodig, en dag hittar du biten, bitarna du sökt efter. Ge inte upp. Du är värdefull!

Håll om mig

Alla har vi någon gång upplevt ensamhet. Jag känner mig ensam idag. Jag har fantastiska vänner runt omkring mig men just nu skulle jag göra vad som helst för att få ligga i en varm, trygg famn. Jag vill bli ompysslad, ha någon att småprata med efter jobbet. Jag vill laga mat tillsammans med någon, äta middag med någon. Jag vill släppa garden för en stund, låta hjärnan stanna upp, inte tänka utan bara vara. Vara nära någon. Jag har så mycket kärlek att ge. Jag är öppen för att ta emot kärlek. Jag önskar mig denne någon som håller om mig när det blåser hårt och kallt där ute.

images (69)