Ett år som mamma

Det är ofattbart att det redan gått ett år. Att det är ett år sedan jag fick mitt barn i min famn. Ett år som minst sagt varit en berg- och dalbana.

Senaste veckan har varit tuff känslomässigt. Det har varit som att sista delen på graviditeten, förlossningen och första tiden med mini spelats om och om igen i mitt huvud. Som jag kämpat, gråtit och längtat detta år.

Min förlossningsberättelse har jag redan delat med mig av. Tycker det är intressant att läsa den nu, ett år senare. Det är nämligen inte riktigt så jag kommer ihåg förlossning. Värkarna och jobbet att föda honom är detsamma men när han kom ut, när barnmorskan ber mig titta ner och jag ser en liten liten minimänniska, vart var den där oändliga kärleken alla pratade om? Jag fick honom till mitt bröst men jag var inte närvarande. Finns det någon som är det direkt efter en förlossning? Jag försöker känna den där glädjen men det finns inte. Det mesta handlar om ”överlevnad”, att ta mig till matsalen vid måltiderna, att masa mig till duschen och passa på att skölja av mig när lillen sover. Att försöka lära mig om hur amning fungerar. Att lära känna den där lilla varelsen. Jag kände inte bubblande lycka, jag ville helst bara gråta.

Väl hemma fortsatte jag leta efter lyckan, kärleken till mitt barn men hittade den inte. Jag tog hand om honom, gav han mat, kärlek och närhet. Det var ju min uppgift, jag kände mig som en maskin som bara gör. Det mesta kändes som en kamp. Jag tog en stund i taget men många gånger önskade jag att jag kunde lämna tillbaka honom till BB.

Jag var inte beredd på att det skulle bli så stor förändring, vara så omvälvande. Att från ena dagen till den andra skulle bli ”tvungen” att sätta mig själv och vad jag behöver för må bra på paus. Det fanns inte tid för stunder för mig själv, ständigt vara jag spänd och redo att finnas där för mitt lilla barn.

Jag har sedan Benjamin var en vecka gammal gått hos psykolog. Det är jag tacksam för, vem vet annars hur jag mått idag. Den psykologen ville jag skulle gå till läkare för sjukskrivning men jag gjorde det aldrig. Kanske jag skulle fått diagnosen förlossningsdepression, många symtom som stämde. För mig spelade det inget roll, inget blev bättre av diagnos och jag var ju i stort sett själv med mini så hade ingen betydelse om sjukskriven eller ej. Jag var ju ”tvungen” att klara av föräldrarollen oavsett.

Det blev några månader med många tårar, en känsla av att pausa livet. Jag anser mig aldrig varit en dålig mamma, jag valde att sätta honom före mig själv. Än idag, ett år senare går han före mig. Något jag aldrig trodde skulle ske. ”Jag behöver vårda mig själv, för kunna ta hand om andra”. Det är sant men vad göra när inte det är ett alternativ. Jag är tacksam att jag fick ett barn som snabbt hittade sin sovrutin och somnade tidigt om kvällarna. Det var och är tiden jag får för mig själv. Det är ok.

Tänk att det gått ett helt år! Idag står jag här som en stark och stolt mamma. Jag är galet stolt över mig själv. Jag känner mig starkare än någonsin. Insikten att inte behöva någon är befriande. Det innebär dock inte att jag vill vara själv och klara allt själv. Det är bara en trygghet att veta att jag kan och klarar det med bravur.

När jag idag tittar på mitt lilla barn blir jag alldeles varm i hela kroppen. Aldrig hade jag trott jag skulle känna så här för någon och att känslorna blir starkare och större för var dag. Att få spendera dagarna med Benjamin är underbart! Att få följa hans utveckling och hänga med på hans upptäcker är ren och skär magi för mig. Idag har jag svårt att förstå att jag inte kärlek till honom där för ett år sedan. Jag slår dock inte på mig själv för det, det är ok.

Däremot pratas det för lite om det. Det är dock påväg att förändras, att fler kvinnor lyfter det, pratar öppet om det. Det är viktig. Där och då, jag kände mig otroligt ensam. När jag väl började prata om det fick jag höra flera som upplevt samma sak. Det är på något vis en tröst. Det får en att känna hopp, att inse att det är tillfälligt, att det är viktigt att prata och att det blir bättre. Men viktigast, det är ok.

Jag är så tacksam att just Benjamin blev min bäbis, tycker vi passar så bra tillsammans. Vi hjälper och stöttar varandra, än hur konstigt det kan låta. Här om dagen kom tankarna och minnen över mig, tårarna kom och jag grät. Mini som var i en lek, stannade upp, kom till mig, klättrade upp i min famn. Kramade om mig, strök mig på håret och sa ”mmm, mmm, mmm”. Så brukar jag göra på honom när han är ledsen. Mitt hjärtat smälte och han fick mig att inse att trots en mental tuff start i min roll som mamma, har det varit värt resan hittills. Jag är helt säker att kommande år med honom kommer bli minst lika utmanade, härligt och kärleken kommer växa sig än starkare. 

Till dig som kämpar med vad än det må vara, barn eller inte barn, självständigt eller med en partner. Jag vill ge dig ett råd, våga rida på vågen, våga vara i stormen. Det är garanterat svårt och kanske du inte ser något ljus just nu, andas, ta en stund i taget. Vänta och se vad som kommer härnäst. En dag vänder det. Efter regn kommer solsken, som de brukar säga. Det är ett bra ordspråk tycker jag. Oavsett, det är ok och du är grym!

Annonser

När blir det bra?

Detta inlägg kommer att handla om mig, jag kan inte låtsas eller ljuga. Vad är det som händer med mig? Jag förstår inte på mig själv och min kropp. Jag vill och behöver skriva av mig. Det var ju anledningen till att jag en gång för snart fyra år sedan startade denna blogg. Jag ville skapa ett forum för mig själv, där jag kunde samla mina tankar.

dagbog-med-la%cc%8as-108417-1314610

Varför inte skriva dagbok, kanske du tänker? Det har jag gjort i hela mitt liv och jag kom ingenstans med det, det blev mer som bara ett ältande. Jag tänkte om och ville testa något nytt. Min tanke var att om jag skriver så att andra kan läsa det, kommer jag inte älta på samma sätt samt att kanske det kan finnas någon som läser mina ord, känner igen sig. Kanske mina ord kan hjälpa någon eller att någon hör av sig, lämnar en kommentar som ger mig lite kraft och energi samt att får mig att förstå att jag inte är ensam. Sagt och gjort, jag ångrar inte en sekund mitt val. Att få skriva av mig på olika sätt ger mig energi, ibland kan det ta otroligt mycket energi att skriva men när jag väl gjord det, läser igenom mina ord får det mig att se på situationen som är med andra ögon. Det ger mig ibland lite perspektiv på livet.

Som du kanske vet så sa jag upp mig när jag var på min resa. Riktigt så enkelt var det kanske inte, det blev en liten längre process. Men nu är det klart, jag ska byta arbetsplats. Jag ska tillbaka till förskolan. Jag ska börja jobba med barn igen, något som jag för två år sedan sa ”aldrig mer”. Jag börjar om 1,5 vecka. Det känns spännande samtidigt som jag är livrädd. Tänk om jag inte pallar trycket, tänk om det smäller rejält igen, tänk om jag inte kan läsa kroppens signaler. Tänk om chefen tycker att jag jobbar för långsamt eller inte gör ett bra jobb. Tänk om jag måste be om att få gå ner i tid, för att kroppen inte orkar. Vad händer då? Jag är så trött på att känna mig misslyckad, på att göra mig själv och andra besvikna. För det är något jag ofta upplever. Jag lovar och planerar men när det väl kommer till kritan blir jag liggandes i soffan, benen bär mig inte. Jag orkar ibland inte ens svara i telefonen eller på ett sms, orkar inte hitta på någon bortförklaring, ljuga om varför jag måste ställa in planerna.

Jag trodde att jag var bra, tillbaka på banan efter resan men nu inser jag att det inte alls är så. Jag hade hunnit falla längre ner i utmattningen än jag trott eller velat inse. Jag förstår det nu. Jag förstår att jag inte alls är ”frisk” samtidigt som jag inte kan förstå varför jag inte är det. Jag tycker ju att jag ständigt jobbar med mig själv och min väg till bättre mående. Men vips, pang så faller jag pladask. Jag hinner inte med i svängarna.

Något som fått mig att inse allt detta är mannen min. Det är inte så att han säger saker till mig, att han är elak, snarare tvärtom, han tar hand om mig. Jag älskar honom och är så tacksam att han kommit in i mitt liv. Samtidigt så skrämmer det, rent ut sagt, skiten ur mig. Att känna och se att jag gör honom besviken när jag plötsligt tvärvänder i humöret. Från att vara glad, skratta, ha energi och prata framtid till att helt plötsligt börja gråta eller bli arg och det utan egentlig anledning. Mitt beteende gör mig besviken, det gör ont i hjärtat av att se hur jag sårar honom, gör honom besviken. Jag kan be honom att gå, att han ska göra slut med mig. Jag kan säga att han kan leva ett mycket bättre liv utan mig, vilket jag många gånger tänker. Jag äter ju upp hans energi och glädje. Ibland går han, han säger ”vi ses en annan dag”. Det gör ont i mig, det känns som att hela jag ska explodera. Så många gånger jag hört de orden, från andra människor, jag vet ju vad det innebär. De kommer inte tillbaka. De klarade inte av att vara, leva, umgås med mig. Jag kan förstå dem, jag står ju knappt ut med mig själv ibland. Denna man är dock inte som andra jag träffat, han står fast vid sitt ord. Säger han att vi ska ses en annan dag, då gör vi det. Innerst inne vet jag att han inte kommer lämna mig bara så där, utan förklaring men det finns en stor rädsla. Varje gång han går, är jag rädd att aldrig mer få se honom.

Tidigare har jag inte förstått hur befriande det är att ha någon nära, jag har ju aldrig tillåtit någon att komma mig så nära. Jag kan vara elak och dum, såra honom och göra honom besviken men han stannar trots allt vid min sida. Han säger ofta ”Susanne, det är ok. En dag kommer du bli bra, må bra och vara glad. Jag vet det. Det tar bara lite tid. Tålamod. Jag finns här varje dag, jag väntar och tänker alltid på dig. Universum har lett mig till dig. Det fanns en mening att jag kom till Sverige. Jag fann dig.” Jag blir tårögd av bara tanken på hur han ser på mig och livet. Han har ett stort hjärta, han är lite för bra för att vara sann.

Jag vet inte hur mycket han vet om utmattning och depression. Jag vet inte om han fattar vad han gett sig in på. Jag kan vara glad och har energi några dagar, därefter kommer det dagar och stunder när allt bara är grått. Jag har inte lust till något varken att kliva upp, äta, göra saker eller prata. För att någon stund senare var uppåt och glad igen. Det är påfrestande för honom, jag fattar det och jag ser det på honom. Jag vet inte hur jag ska få honom att förstå att mitt tillstånd, mitt mående som går upp och ner och att det kommer ta tid att läka. Kanske han förstår, kanske det bara är jag som tänker att han inte fattar. Att leva med mig eller med någon som är utmattad är som en dans på rosor, precis som livet i det stora hela, skillnaden är bara att dansen på mina rosor har fler taggar.

Det kommer dagar när jag tänker att det bästa är nog att göra slut, så han kan få ett bra, stabilt och hållbart liv. Den tanken gör ont, jag vill inte vara utan honom, därför säger jag inte de orden längre. Han har fått mig att förstå att han inte ser det som en lösning. Det är jag tacksam för än om det kommer ta tid att våga acceptera det. På samma sätt som att det tar tid att acceptera att kroppen inte orkar och kan vara som förut. Det handlar om acceptans och att våga vara i det som är.

14315252-bee-searching-with-magnifying-glass-stock-vector-bee-cartoon-detective

Jag googlar och läser mycket om utmattning och depression, allt från faktatexter till bloggar. Det som får mig att grubbla lite, något jag söker efter är att ingen skriver om lusten. Vart tar lusten vägen? Lusten till att vilja hitta på saker, busa, umgås med människor finns att läsa men lusten till sex. Jag hittar inget om det. Jag har funderat en stund om jag ska skriva om detta och ja, jag tycker att det är viktigt, utan att för den delen bli allt för privat. Jag hoppas det kan hjälpa någon, att någon känner igen sig eller kan förklara på varför det blir så. Det är inte jätte länge sedan jag träffade mannen, det handlar om några månader, borde jag inte då vilja ha sex typ hela tiden? Jag älskar ju sex och att vara intim med någon man älskar är alldeles fantastiskt. Men lusten är borta, det är som att min hud, min kropp är avdomnad. Jag önskar och vill men den är inte där, jag känner inget. Jag förstår inte. Jag är ju attraherad av honom men det är som att energin inte räcker till, att lust kräver mycket energi. Är det så? Eller är det något fel på mig? När man är nykär borde man väl vilja ha sex mest hela tiden eller är det bara något jag fått för mig? Jag vet ju inte, senast jag var nykär i ett förhållande var för 13 år sedan. Kanske jag har för höga förväntningar på hur livet ska vara när man är tillsammans med någon? Kan det ha något att göra med min utmattning, depression? Jag vet verkligen inte och jag blir galen att jag inte hittar någon förklaring till detta. Jag undrar när blir det bra?

Det är lite läskigt att skriva om sådana här saker, om det mest privata i ens liv. Det är så utlämnade på något vis samtidigt som jag tänker att jag inte borde vara ensam om att känna så här, varav det blir än viktigare att skriva om det.

Detta kanske är ett rop på hjälp. Du som läser, känner igen dig eller vad som, lämna gärna en kommentar eller skicka ett mail till mig med dina tankar om detta. Kanske du har varit där jag befinner mig just nu och hittat en väg tillbaka till lusten, jag tar tacksamt emot tips och berättelser kring detta, som för mig är ett litet problem.

hämta (9)

Detta blev ett långt inlägg och inte så som jag brukar skriva. Idag kommer det inga kloka ord,”positivt tänk” eller utmaningar. Idag blev det bara ord inifrån mig, mina tankar och mina känslor. Så blir det ibland och det tycker jag är helt ok.

Än hur det är har jag ju lärt mig att försöka vara i det som är, att det är ok att känna än vilken känsla som infinner sig. Idag har jag inte mycket energi. Idag hade jag tänkt att gå till gymmet, men kroppen orkade inte, jag stannade hemma och skrev istället ihop mina tankar. Det är ok det med.

Att känna och jobba med det man känner

Vad gör du när du kraschar? Med krascha menar jag när du helst av allt bara vill dra täcket över huvudet och vänta på bättre tider. När det gör ont i kroppen, i själen, när tårarna rinner, när ett leende känns långt bort. Har du en strategi för att samla ihop dig, att landa i det som är, i det du känner just där och då?

Ibland kan jag känna att jag har kontroll men så har jag börjat fundera på just det ordet. Vad innebär kontroll? Behöver vi ha kontroll på våra känslor och vårt mående eller är det ok att känna vad vi än känner och vara i det som är? När jag kom hem från min resa var jag i en härlig harmoni, den är inte riktigt kvar. Jag trodde att jag var starkare än jag är. Jag slår inte på mig själv för det. När jag faller, när tårarna kommer okontrollerat låter jag det vara som det är. Jag vet ju vilken effekt yoga har i min kropp men när jag är så pass låg är min kropp svag. Mina ben bär mig knappt. Här om dagarna hamnade jag i en sådan svacka. Jag ville inte bara ligga i sängen, jag längtade till mattan. Jag tände ljus, rullande ut mattan. Klickade in mig på Yogobe, valde yinyoga och massor av klasser kom upp.

Skärmavbild 2017-01-30 kl. 18.39.17.png

Jag valde ett pass med Josefine Bengtsson som heter Body check Yin. Jag har yogat med henne förut och gillar hur hon guidar och förklarar vad som händer i kroppen. 60 minuter skön yinyoga. Många, många tårar föll, paniken var där i de intensiva positionerna men jag lät mig stanna i än vad som dök upp. Efter den timmen var lugnet tillbaka och tankarna hade stillat sig något. Jag känner att det är det jag behöver, en lugn träningsform och att det kan vara en del av min lösning på vad jag än må bära på. Sedan dess har jag kört passet varje dag. Vissa dagar går det lättare, andra dagar rullar tårarna näst intill genom hela passet. Lugnet efter får mig att vilja fortsätta, det är därför jag nu har i tanken att fortsätta med det passet regelbundet. Hittills har det blivit varje dag, jag vill inte bestämma att jag ska göra det varje dag men jag vill göra det ofta.

Mycket av stress, ilska, sorg och alla jobbiga känslor vi känner sätter sig i höfterna. I yinyoga stanna man 3-5 minuter i varje position, vilket  gör att musklerna hinner slappna av och stretchen kommer  in till bindväven, där allt vi känner fastnar.

Har du aldrig testat yinyoga rekommenderar jag dig verkligen att testa. Som med allt nytt, ge det några gånger. I yinyoga finns inget rätt eller fel, där utgår du utifrån dig och dina förutsättningar. Det ska vara en skön känsla än om intensiv ibland. Ett tips är att testa ett kortare pass, 15-30 minuter kan vara tillräckligt i början. Testa dig fram och lyssna på din kropp. När den gör lite motstånd, testa att koncentrera dig på dina andetag, på att andas. Ofta kan den ta dig igenom motståndet och därefter blir det lugnare i kroppen. Lugnet efter stormen helt enkelt. Vill du testa Yogobe gratis i 14 dagar, skapa ett konto hos Yogobe, kopierar denna kod:  https://yogobe.com/se/recommend/5cd7pura8

Vill även passa på att tipsa om att det Yogobe är gratis för alla studenter. Så himla bra! Så, vad väntar du på? Klicka in dig på Yogobe, kika runt och välj ett yogapass som passar dig just idag. Nu ska jag rulla ut min matta och ägna närmsta timmen med Josefine. Namaste.

Yoga i mitt liv

Försöker sammanfatta denna resa men jag vet inte vart jag ska börja. Så mycket som hänt än om vi inte gjort så mycket. Reflekterar över yogan och den delen. Yoga är fantastiskt, jag är glad att jag utmanade mina fördomar och testade. På något vis är jag tacksam för att jag gick in i väggen för två år sedan. Det är visserligen svårt att veta hur livet skulle varit utan den erfarenheten, men den medförde något jag idag inte vill vara utan, yogan. Läkaren ville att jag skulle äta antidepressivt och ångestdämpande men jag tackade nej och bestämde mig för att finna en annan väg att läka. Jag ville inte dämpa symtomen, jag ville ta reda på orsaken osv. Jag ville hitta ett hållbart sätt och jag bestämde att jag skulle klara det.image

Jag gick min egen väg, lyssnade på vad min kropp behövde och började hjälpa den istället för att bryta ner den. Jag googlade en hel del, läste och läste. Jag hittade olika bloggar och sidor om välmående, att resa sig efter en mental krasch osv. Jag hade hört en del om yoga men inget jag direkt tagit till mig tidigare. Yoga var flummigt, tyckte jag. Men jag valde ju bort mediciner och ville finna min väg. Jag har alltid älskat att slå hål på mina fördomar. Jag kikade runt på nätet och upptäckte Yogobe, blev medlem och började testa olika filmer. Jag kunde inte sätta fingret på vad men den där yogan gjorde något med mig. Efter några månader anmälde jag mig till en yogakurs och blev än mer hängiven. Sedan dess har det inte gått många dagar utan att vara på yogamattan. Yogan gör mig smidigare, rörligare och starkare rent fysiskt men den påverkar även mitt inre. Jag kan inte förklara hur men jag tror att yoga kan göra underverk hos de flesta, om man vågar testa och utmana sig själv.

Jag är nu åter i Sverige efter att ha varit på min första yogaretreat i ett magiskt paradis. Älskade Costa Rica, Santa Teresa. Dessa tre veckor har varit bland de bästa i mitt liv. Jag har skrattat, varit rädd, arg och gråtit. Oavsett känsla som dykt upp har jag vågat vara i den. Jag har blivit vän med havet, som jag tidigare varit rädd för. Det har dykt upp ilska som jag inte visste att jag hade inom mig, jag har släppt taget om det som varit. Jag har blivit vän med mig själv. Jag är sann mot mig själv. Jag hoppas och vill hålla kvar vid det väl tillbaka i vardagen, för att kunna upprätthålla det vill jag regelbundet ge mig tid för mig själv. Det spelar mindre roll om det är på yogamattan, i naturen, i bilen, på gymmet eller var som, så länge jag är sann mot mig själv och lyssnar på min kropp och själ.image

Jag tackar mig själv för att jag hoppade på denna resa. Tack Malin Berghagen för att du guidade oss varje dag på yogamattan. Tack Yogobe och Surfakademin för att ni arrangerade detta vinterretreat, fantastiskt bra uppstyrt. Underbara härliga människor som jag lärt känna, så mycket kärlek. Ja, jag är tacksam från djupet av mitt hjärta. Tack livet för allt du ger mig. Jag är kärlek.

Höstmörkret

Inte konstigt att vi känner oss trötta och låga. I södra Sverige är det som att solen har slocknat, i Stockholm har den har enbart visat sig i två(!!!) ynka timmar. Det är som en annan lunk i stan, pulsen finns men jag upplever att folk inte är lika glada. Våra kroppar behöver solljus om den inte får det blir vi trötta och slöa, en del kan även bli deprimerade.

IMG_5330.JPG

Min kropp är väldigt väderberoende, som de flestas gissar jag. Just nu är det tungt, som att jag trampar i lera, stegen är tunga. Jag hamnar i dippar, det gör jag lite nu och då och har haft det så länge jag kan minnas. För att jämföra nu och då, säg för ett år sedan, upplever jag att dipparna inte pågår lika länge nu än om de fortfarande slår till mig hårt. Jag gillar att ha svar, söka svar på saker och ting. Jag vill förstå mig på min kropp. Jag läser ständigt en massa, undersöker och experimenterar. En sak har oftast flera orsaker. Än fast jag inte sett solljus på väldigt länge så upplever jag inte att jag är jätte trött. Visst är jag helt tom i skallen efter jobbet, men det har ju sina förklaringar. Att vistas med tjugo ljudliga kids hela dagarna tar ut sin rätt. Utöver detta så känner jag mig ganska pigg i kroppen. Framför allt så är jag pigg om mornarna. November brukar vara en månad när inte ens tre väckarklockor lyckas väcka mig, så är det inte i år. Vad jag gör nu, jämfört med förra året är att jag ökat D-vitamin till mina tillskott samt att jag utöver yoga i stort sett varje dag.

Att fylla på med kosttillskott går nog att diskutera i evigheter. Jag anser att det är upp till var och en hur man vill göra. Jag brukar dock rekommendera att äta tillskott just för att vi numera sällan får i oss den näring kroppen behöver enbart via kosten. Är det så att du köper icke-ekologiska råvaror innebär det att du får i dig än mindre näring. Frukt och grönt är oftast odlade på ett konstgjort sätt samt att det innehåller mängder med gifter från besprutning. Jag äter till största del ekologiskt men upplever ändå att min kropp är piggare och klarar av livets olika påfrestningar bättre när jag ger den extra näring.

Jag vill passa på att lyfta Holistics D-vitamin, jag fick testa dessa och upplever att de hjälper mig att hålla mig ovanför ytan trots denna mörka, gråa tid. Kroppen har dock svårt att ta upp d-vitaminet bara så där, därför underlättare det att tillföra kroppen både kalcium och magnesium. Dessa två är dock lite krångliga, det är nämligen så att de slår ut varandra om det blir för mycket att av det ena eller andra. Jag har funnit ett tillskott som innehar den ”rätta” mängden av de båda ämnen. Dessutom innehåller den lite D-vitamin, vilket såklart inte är fel. Jag har skrivit om företaget förr, det är GNLD som tagit fram denna kombination, Kal-mag plus D heter den.

Kära vänner, håll ut. Snart är årets mörkaste månad förbi och vi har en månad med ljus, mys o julstök att se fram emot. Än är det någon vecka kvar tills vi får tända första ljuset i adventsstaken och hänga upp julstjärnor i fönstret. Ta hand om dig själv, ge dig extra mycket kärlek ikväll. Ge din kropp god mat, tänd ljus, kanske ta ett varm bad (om du har turen att ha badkar), läs en bok, lyssna på skön musik. Låt denna kväll bli en kväll i mysets tecken. Det är du värd.

 

 

Höst och mörker

Att känna en massa men inte kunna sätta ord på känslorna. När tårarna bara kommer, när kroppen inte vill bära en. När hopplöshet och glädjen försvinner utan att riktigt veta varför. Det kan nog kallas depression. Så här i slutet av oktober, hösten är här. Kylan smyger på och det blir mörkare för var dag som går.IMG_0504 Höstdepression kanske. Jag får så ibland. Jag jobbar ju hela tiden med mig själv, testar och kämpar med allt och lite till. Längtar och drömmer. Jag vill inte och jag kommer inte ge upp. Jag kommer fortsätta att kämpa igenom dessa tunga stunder. Kanske det är fräckt att ”klaga”, det finns ju så mycket hemskare, jobbigare saker vi människor utsätts för. Jag är fullt medveten om det. Men. Det här är min verklighet, mitt liv. Det händer ibland att jag faller, faller djupt, hårt. Det gör inte ont men det är tufft. Det är som att jag står och stampar, väntar på något fast jag vet inte vad. Bättre tider? För det vet jag att det kommer komma. Jag försöker vara i känslan, oavsett känsla. Gråta om jag är ledsen, skratta när jag är glad o.s.v.

I dessa stunder, där nere i svackan, i dimman, är det inte alltid lätt att se och ta saker för vad det är, att inte se klarsynt. Det blir lätt förvridet och det är ofta då jag fattar drastiska beslut. Beslut som får konsekvenser som jag inte alltid kan stå för, att säga eller göra saker som inte är genomtänkta. Det finns väl en mening med allt som händer och sker, men ibland önskar jag att jag kunde stanna upp. Stanna upp, känna efter, vara i känslan oavsett vad och vänta tills stormen inom mig mojnat. Jag övar och övar, mitt mål är att en dag kunna hantera dessa svackor, att kunna vara i dem utan att göra sådan stor sak av dem.

Jag vill skriva något bra, något utvecklande, ge tips och råd till er som också hamnar i dessa svackor. Det är svårt men det går, jag försöker tänka så här. Försök vara där du är, acceptera dina känslor oavsett vad. Va i det du känner, tillåt dig känna. Stäng inte det inne, dela med dig av dina tankar till någon. Försök rida ut stormen. Motionera, äta bra mat och sov mycket. Där kom det visst några tips mot nedstämdhet, jag försöker själv följa dem. Vissa dagar går bättre än andra. Oavsett har jag bestämt mig, det gjorde jag redan i våras när jag blev sjukskriven och läkarna ville ge mig tabletter som skulle hjälpa mig att må bättre, bli stabilare. Jag säger inget om sådana, inget ont om de som väljer den vägen och tycker att de hjälper. För mig är det inget alternativ just nu, jag har bestämt mig att jag ska klara dessa svackor på egen hand, utan mediciner. Det är och kommer nog fortsätta vara jobbigt ibland, men väl på andra sidan kommer jag stå där starkare än någonsin. Det är mitt största mål, att bli starkare i mig själv för var dag som går.

Jag älskar mitt liv

Jag älskar mitt liv – dagens affirmation

Vad gör du för att känna dig med ditt liv? Vilka faktorer spelar in för att du ska känna att du älskar ditt liv?

BildLivet går upp och ner, life is like a roller coaster. Vid en dal kan livet se rätt trist ut och inget känns särskilt roligt. Det blir som en transportsträcka. Men efter regn kommer solsken. Jag tror att det är viktigt att försöka se efter något som gör en glad, något som ger en energi. På så sätt kan svackan bli kortare, mindre.

Jag är nog redo att berätta nu. Det här är min berättelse som jag vill dela med mig. I början av året sa min kropp ifrån. Efter månader av oroligheter på jobbet, smällde det till. Kroppen gav mig ett varningstecken redan  vid jul men jag förstod inte signalerna. Under en semesterresa i januari uppstod samma sak. Magsmärtor utan dess like, jag har aldrig har så ont i magen. Jag förstod att något var galet, när jag väl gick till läkaren konstaterade han att det var stress och oro som skapat smärtan. Jag blev sjukskriven, först en vecka, sedan två veckor till. Under dessa veckor var jag till största delen hemma, magen skrek, strejkade så fort den fick mat, vid tidsbestämda möten o.s.v. Med tiden blev magen bättre men i mitt huvud snurrade tankarna. Jag började få en rätsida på hur det kom sig att jag befann mig där jag var. Det hela gjorde att jag föll längre och längre ner. Februari och delar av mars är som ett mörker fylld av ilska och tårar. Jag har nog aldrig varit så arg, inte heller gråtit så mycket som jag gjorde då. Hur min arbetsplats, chefen och företaget har skött det hela är under all kritik. Jag skulle verkligen vilja lägga ut företagets namn, men jag är en bättre människa än så. De uttalar sig för att vara ett företag som värnar om sin personal. Men. Jag har inte sett det någonstans än. Facket har varit, är såklart också inblandade dessvärre har jag inte fått något stöd av dem heller. Jag har känt mig otroligt ensam, vilket i sin tur gjorde att jag ifrågasatte om det var mig det var fel på. Kanske jag bara överdrev och att det inte alls var så allvarligt som jag tycktes få det att låta. Idag ser jag på det hela med andra ögon. Jag känner mig själv bäst, än om jag ibland tvekar. Jag började redan i höstas signalera till kollegorna och vännerna att jag inte tyckte att chefen betedde sig, agerade på ett schyst sätt.

Under dessa månader som sjukskriven har jag verkligen hunnit landa, reflekterat och kommit fram till att jag hela tiden följt min känsla och stått på mig. Självklart har jag vacklat, sagt att nu ger jag upp, nu går jag tillbaka och sopar allt under mattan. Jag älskar ju mitt jobb och saknar barnen otroligt mycket! Men. Jag har inte gjort det, jag har kämpat för min rätt. Nu har jag varit hemma i tre månader, ofantlig lång tid att bara vara hemma. Jag längtar efter att kliva upp på morgonen och åka till jobbet, känna att jag gör någon ”nytta”. Än är inte konflikten löst och jag anser att företaget fortsätter att ”göra bort sig”. Jag är arg, jag är otroligt förbannad på att en människa som fått i uppdrag att leda en arbetsgrupp, kan missköta sin uppgift så katastrofalt. När väl denna resa är slut kommer jag kunna stoppa denna erfarenhet i ryggsäcken och nästan gång, för jag vet att jag kommer stöta på dåligt ledarskap igen, kommer jag se varningstecknen mycket tidigare och på så sätt kunna sätta stopp för dem innan det gått för långt.

Jag har som sagt under dessa månader hunnit reflekterat och känt på livets hårda stormar. Jag har lärt mig vilka som verkligen är mina vänner, vilka som bryr sig och vilka som bara har haft mig som någon utfyllnad i väntan på något bättre. Dessa människor finns inte längre i mitt liv. Det kan låta hårt men väl där nere på botten, ville jag bara upp till ytan. Jag hade inte mycket energi och de där energitjuvarna var jag tvungen att göra mig av med, än om jag ibland kan sakna dem. Jag står här nu, starkare än någonsin, trots att konflikten inte är löst än. Men. Jag har redan vunnit, om vi ska pratar vinst och förlust. Jag har vunnit så otroligt mycket i mig själv.

Läkaren erbjöd mig såklart en behandling med antidepressivt, vilket i sig inte är något konstigt eller fel. Men. Det är inte jag, jag äter ju inte ens alvedon. Jag gick med på behandling, hämtade ut tabletterna men kunde inte äta dem. Jag tänkte att det måste finnas någon annan lösning på situationen. Eftersom jag inte fick något stöd från varken facket eller företaget så bestämde jag mig för att jag ska fixa det på egen hand. Jag är stark och jag vet att jag klarar vad som helst, bara jag bestämmer mig för det. Jag började med hjälp av boken ”Leva livet”, som jag får alla affirmationer från, jobba med mig själv. Det är ju så att jag kan inte förändra någon förutom mig själv. Jag tycker inte om min chef, det står jag för och kanske jag bara borde ha sagt upp mig. Men. Jag vill ha ut min rätt. Jag är så pass stark att jag kommer klara av hela resan, den är på väg mot sitt slut. Det vet jag.

Jag har i snart tre månader, varje dag suttit och skrivit tankar, funderingar o.s.v utifrån affirmationerna. Det är bland det bästa beslutet jag någonsin fattat. Vissa dagar har varit otroligt jobbigt, det kan ha tagit timmar att skriva ett inlägg på bara några rader. Orden satt så långt inne, men jag gav mig inte. När jag dessutom började få positiv feedback från ni som läser min blogg, förstod jag att mina ord, än fast det bara är mina tankar, kan hjälpa någon annan. Det har sporrat mig till att fortsätta. Jag vill därför passa på att tacka er för ert stöd, för det är så jag ser det. Ni är en del av att jag står där jag står idag, starkare än någonsin.Bild

Resan är inte slut, den har bara börjat. Jag kan idag stå rak i ryggen och säga att jag älskar mitt liv. Det är mitt och ingen ska få komma och förstöra det! Jag har såklart ansvar över mitt liv. Det är upp till mig att se till att fylla det med människor och saker jag tycker om. Än om inte alla pusselbitarna är på plats, så älskar jag mitt liv. Jag fyller mitt liv med det jag älskar, mina vänner, familjen, dans, träning, kost, nyfikenhet, spänning och framför allt mig själv.

Jag har som sagt känt mig otroligt ensam stundtals. Mitt i Stockholm, långt från familjen, ”inlåst” i en liten lägenhet. Det har varit tufft. Jag har svårt att tro att jag skulle klarat det lika bra om det inte vore för mina underbara vänner, passionen jag känner för dansen och min familj, min mamma som ringt mig minst tre gånger varje dag i nu tre månaders tid. Det om något är kärlek. Jag känner mig så otroligt älskad att jag blir alldeles tårögd när jag tänker på det. Jag älskar mitt liv.Bild