Sista äventyret i Nepal och ett varmt farväl

Vips så har 10 dagar gått, det känns som att jag nyss kom. Så mycket jag hunnit med, så mycket jag sett och så många härliga människor jag fått lära känna. Igår var jag ute på äventyr. Vi åkte till ett berg som är 2500 meter över havet. Där kan man med hjälp av cable car ta sig till ett tempel och utsikten är magnifik. Denna plats gjorde något med mig. Moder natur är bedårande vacker, så vacker att det gör ont. Bilderna gör inte verkligheten rättvis. 

Det var speciellt en top av Himalaya som fångade min uppmärksamhet, jag vet inte varför kanske för att den kändes så nära än fast den är långt bort. Den heter Ganesh Himal Range och är 7422 meter över havet. Vädret var bra enligt Dawa, så jag skymtade även Mount Evers. All dessa berg är galet höga, det är svårt att få perspektiv på det. Det var fantastiskt att vara där upp, har inte känt frisk, fräsch luft sedan jag kom hit. Även härligt med tystnaden som var där, inne i Katmandu är det aldrig tyst.

Jag är tacksam att jag vågade åka iväg på denna resa, att jag reser själv. Det ger mig tid att bara vara och reflektera. Idag fortsätter min resa, nästa stopp är Indien och Kerala. Det blir intressant och spännande att se och uppleva det landet. Imorse gjorde jag ett sista besök hos Chhahari för denna gång. Underbara ungar! Alltid när någon ska åka hem sätter de upp ett program men sång och dans samt att någon av barnen håller ett litet tal. Det var så fint. Det hela slutade med kramar, jag kommer sakna dessa härliga ungar. De har på något vis fått en plats i mitt hjärta, trots att det inte var länge sedan jag träffade dom. Kom på att jag glömt bort att fota när jag varit där, men det är nog mer ett tecken att jag varit i närvarande i stunden. Detta foto lånade jag av Chhahari.eu.

Att säga tack och hej till Dawa med familj känns också, de ha varit alldeles fantastiska och de bryr sig verkligen om en. Inte många som har så stora hjärtan och står där med öppen famn när man kommer. Direkt blir man en del av familjen. Deras barn Dundup, Mary och Galmo är också alldeles underbara. Dundup är 19 år och går på collage, det var han som hämtade mig på flygplatsen och fick mig genast att känna mig välkommen. Mary är 9 år och Galmo är 4 år. Galmo hittade Dawa i en by för snart ett år sedan. Hon låg i en korg med tunga stenar på locket så hon inte skulle kunna komma ut. Inget barn ska behöva uppleva den grymheten. De tog med henne hem och idag är hon en glad och väldigt rolig unge. Hon kanske är lite sen i utvecklingen just på grund av starten hon fick i livet men så lär hon sig både nepalesiska och engelska. Underbar unge! 

Jag kan inte påstå att jag är redo att resa vidare, skulle vilja stanna här i någon vecka till samtidigt ska det bli härligt med värmen. Jag är rätt trött på att ständigt vara kall och frysa. Men kärleken som finns här gör att jag vill stanna längre. Jag kommer troligtvis komma tillbaka snart igen, så snart det passar i livet.

Bye Nepal, see you again.

Annonser

Livet i Nepal

Det är svårt att beskriva hur detta land är, hur de lever i Katmandu för det är stor skillnad hur det är i en stad jämfört med på landsbygden, sägs det. Jag har tyvärr inte hunnit med att åka till landsbygden, det får helt enkelt bli nästa gång. 

HTill ytan är inte Katmandu så stort men det bor ca tre miljoner människor. Inne i staden finns inga träd, gräs eller parker, enbart hus och mängder av småvägar. Det innebär att det dammar mycket och är mycket trafik. Den är för övrigt helt galen, det är som att det inte finns några trafikregler. Alla kör lite som de vill, de bara tutar och använder ibland blinkers. Jag är tacksam för vår chaufför som kör oss än vart vi ska.
Härom dagen åkte jag och en till från vår grupp till ett aptempel. Det var med lite blandade känslor jag åkte dit. Gillar egentligen inte ställen när människor utnyttjar djur för att tjäna pengar. Jag vet inte riktigt hur det är på detta tempel men aporna sprang omkring hur de ville, de såg glada ut. De hade skog att vara i, om de ville. Jag hoppas att de har det bra, än om det inte riktigt är deras hemmiljö. Det hela var intressant att se men även mer intressant att få ha Dawa som vår guide. Han berättade massor om buddhism, templet och om landet. Jag älskar verkligen att höra hans berättelser och om han liv.

Varje dag går jag och hälsar på barnen på barnhemmet. Det är tacksamt att få komma dit, det spelar ingen roll hur trött jag varit på vägen dit, när jag träffar dom är tröttheten som bortblåst. Det blir mycket sång, dans, bus och skratt. De senaste två dagarna när jag varit där har jag tillsammans med några av barnen tränat på svenska. Jag är otroligt imponerad över hur lätt och snabbt de lär sig. Idag blir det förhör för att se hur mycket de kommer ihåg, det hela är såklart enbart på skoj. Jag kan inte förstå att det snart är dags att åka vidare, jag kom ju nyss. Så många intryck som behöver smälta och reflekteras över. Om kvällarna, nätterna och mornarna är det kallt här, i huset är det 10-15 grader vilket gör att det enda som värmer är när solen är uppe under dagen. Om dagarna känns det som en svensk sommardag i väntan på den där högsommarvärmen. Det är långbyxor på, även jacka som gäller. Om nätterna sover jag med tjocksockar på, vilket jag hade trott skulle vara omöjligt men det funkar utmärkt. 

Idag har jag besökt Chhaharis skola. På skolan går ca 500 barn. Skolan i sig är inte så stor, det går ca 40 barn i varje klass och klassrummen har en storlek som skulle rymma ca 20 barn hemma i Sverige. Allt är annorlunda här. När skoldagen börjar ringer en klocka, då ställer alla barnen upp sig i raka, perfekta led. Sedan gör de rörelser, säger någon slags ramsa, de sjunger en sång och sedan ber de en kort stund, för att därefter tåga till sina klassrum. Under lektionerna är det läraren som pratar, eleverna lyssnar och skriver av det läraren skriver på talvan. När läraren ger ett barn ordet, när han/hon vill att eleven ska svara på en uppgift, ställer sig barnet upp vid sin plats. Det hela känns lite gammalmodigt. Jag är dock tacksam att inte läraren var sträng, barnen hjälper varandra ibland utan att läraren blir arg. Jag passade även på att hälsa på i förskolan, hos treåringarna. Det om något var intressant. Ca 40 barn i ett rum med två pedagoger. Barnen satt vid ett stort bord i ca 1,5 timme. Pedagogerna försökte jobba igenom alfabetet med dom. Det gick så där om ni frågar mig. Barn i den åldern klarar att vara fokuserade i max 20 minuter. De kröp omkring, smet från sin plats, småbråkade med den som satt bredvid och så vidare. Efter min observation ser jag det som att det enda pedagogerna gjorde var att stå och skrika på barnen och pedagogiken inte var den mest pedagogiska. Jag älskar verkligen att se hur skolan funkar i andra länder, ofta är det stora skillnader och det får mig verkligen att inse hur långt fram i utvecklingen vi i Sverige är. Jag ska erkänna att suget att få jobba med barn kommer smygande igen. Det är en härlig känsla, det jag nu ska fortsätta att klura på är hur jag vill jobba med barn. 

To be continued.

Filminspelning och sång- & dansuppvisning

Ingen dag är den andra lik här, i förrgår startade jag morgonen med yoga tillsammans med barnen på barnhemmet. Därefter traska hem, det tar ca 20 min att gå, äta frukost för att sedan bege oss tillbaka till Chhahari, som barnhemmet heter. Vi spenderade dagen där, vi lekte, spelade spel, två av barnen fyllde år så kalas med tårta, dans och ett luciatåg. Därefter var vi bjuden på middag hos en familj vars pappan har hand om den administrativa biten på Chhahari. Riktig nepalesisk mat och alls veganskt.  

Igår startade jag dagen på taken av huset jag bor i, på mattan i soluppgången. Det kan knappast finnas bättre sätt? Därefter frukost i sedvanlig ordning. Vid 10-tiden kom ett filmteam tillsammans med en känd skådespelare här i Asien, Resh Marhatta, hit för att göra några scener tillsammans med oss. Jag vet inte så mycket om filmen, men ni har säkert koll på National treasure? Detta är en uppföljning på den eller något sådant. Min roll var att stå på en plats, vrida lite på huvudet och ta ett steg bakåt. Jag har ingen aning vem skådisen var men som sagt, tydligen känd då det kom ett antal fans utanför huset. En intressant upplevelse. Om de använder materialet, kan ni se mig på en bioduk någonstans i Asien. Enligt teamet ska filmen lanserar över hela världen och ha premiär i Sverige till sommaren. Det återstår att se helt enkelt. Tyvärr får jag inte visa bilder från inspelningen än.

På eftermiddag åkte vi till Russia Science and Culture Center där barnen på Chhahari hade ett uppträdande. Jag är otroligt imponerad av deras taktkänsla och hur bra de hanterar instrumenten. 
Det är svårt att beskriva hur det är här. Alla är så glada trots att de inte har mycket pengar, saker eller varma hus, det är skräp överallt, de bor trångt och luften är dålig. Vare sig man åker bil eller promenerar är det mask på som gäller. Utan masken hostar man som en tokig och det gör stundtals ont i lungorna. 

Imorgon åker de flesta av de jag bor med hem, på lördag åker de sista. Då är det bara jag kvar i två dagar, vilket ska bli spännande. Barnen går i skola om dagarna så jag funderar på att åka utanför Katmandu, kanske upp till bergen. Dawa, som äger huset vi bor i är även guide och självklart vill jag se mer av Nepal än bara huvudstaden. 

To be continued.

Lighthouse fundation

Vilket land detta är! Vyerna, alla berg som är runt om oss. Från hustaket ser man en liten liten del av Himalaya. Nepal är ett av världens fattigaste länder, kanske om man tänker pengar men oj vilken kärlek och glädje de har. Tänk om Sverige, som är ett väldigt välställt land, kunde visa varandra mer kärlek men framför allt till de vi inte känner men som behöver det. Lite mer medmänsklighet helt enkelt önskar jag mig. 

För att ta sig hit från flygplatsen till huset jag bor i, åkte vi igenom stora delar av Katmandu. Det var intressant, så många människor, mycket och galen trafik. De tutar som galningar hela tiden. Tydligen funkar det så att om man inte tutar och man krockar är det den som inte tutat som fr skulden. Husen är av tegel, de flesta har platta tak där de har vattentankar men man kan även njuta av utsikt och solen därifrån. Överallt ser man dock skadorna av jordbävningarna från förra året, ungefär var tionde hus är i ruiner och kommer troligtvis förbi så. Det finns fortfarande läger där många av de som miste sina hem bor. Det ser ut som en flyktingförläggning. 

Lite kort fakta om jordbävningarna här i Nepal. Det skedde två stora jordbävningar 2015, ett i slutet av april som mättes över 7,8 på richterskalan och det andra var i slutet av maj och uppmätte 7,2. Därefter skedde ca 300 efterskalv som uppmätte över 5 på richterskalan. Det hela resulterade i att huvudstaden Katmandu flyttade sig ca 3 meter, många många hus rasade samman. Nepaleserna vågade inte sova i sina hus, det var säkrare utomhus. Ca 9000 människor dog. Vi bor på ett ställe som heter Family Homestay Kapan Faiha. Dawa som äger och även bor på stället är en alldeles fantastik man. Rolig, snäll, väldigt hjälpsam och har levt ett liv som väldigt få skulle klarat av. Han är full av historier, både roliga men även fruktansvärda som han har upplevt. Kanske jag berättar någon vid ett annat tillfälle. Hans fru, Hiumaya, är en mästare i köket och de båda gör allt för att man ska trivas. Här serveras enbart vegetarisk mat vilket är tacksamt, att för en gång skull slippa behöva känna sig ”krånglig”. Visserligen blir det ofta pannkaka till frukost och bröd till maten men underbara Hiumaya lagar något som även passar min mage. 

I lördags besökte vi barnhemmet och träffade alla barnen för första gången. De hade en liten välkomstkonsert för oss, sedan dansade vi tillsammans, lekte och spelade spel. Igårmorse hade jag och en kille som också är med i vårt ”team” yoga tillsammans med barnen innan de går till skolan. Tydligen så älskar de yoga, det ska bli intressant. Jag har ju börjat komma i tanken på att jag kanske ska bli yogalärare, så varför inte smygträna lite.

Vi åkte även till ett ställe som heter Light House Fundation och är ett hem för flickor som utsatts för sexslaveri. Organisationen startade för ca 7 år sedan och har idag ett tjogotal hem runtom i Nepal med sammanlagt ca 700 flickor. Det var fantastiskt men även hjärtskärande att höra deras berättelser. Det är svårt att ta in och förstå deras liv innan Light House fann dom. Jag kan inte förstå hur föräldrar säljer sina flickor till sexslaveri för att familjen ska ha råd och köpa mat. En del flickor blir slavar i mycket tidig ålder, redan i 10-11 års ålder. Med otur lyckas de inte ta sig ur det utan dör i tidig ålder. Blir de gravida måste de genomgå graviditeten, när barnet är fött tas det ifrån dom. En del flickor lämnar sitt barn i skogen.

En av flickorna på Lighthouse Foundation


När vi kom till The Light House blev vi väl mottagna och även där hade de arrangerat ett uppträdande. Grundaren berättade om organisationen och sedan fick vi en rundvandring. Min guide (som jag tyvärr inte kommer ihåg namnet på) går i skolan, om två månader börjar hon collage. Alla flickorna går i skolan, har drömmar och mål och de äldsta flickorna har redan börjat collage. De drömmer om att bli läkare, advokater, journalister mm. Det som var fantastiskt med dessa flickor var att de visade sådan glädje och vänlighet. Vi dansade alla tillsammans, tydligen så dansar man mycket i detta land, vilket är underbart. Dans gör människor glada och glädjen som lös i flickornas ögon gick inte att missta. 

Det är många intryck att ta in och smälta. Jag är helt slut redan vid kl 20 men så kliver jag upp i gryningen för att ta del av soluppgången. För någon morgon sedan gick vi till ett tempel dit människor vallfärdar för att sedan gå 108 varv runt. Det var väldigt mycket folk, en del lunkade på i lugn takt medan andra gick snabbt. Vi kikade även in i ett bönetempel, så vackert! Unga som gamla satt där inne i sina röda munk- och nunnedräkter och bad. Än om jag inte förstod så är det något fin över det hela och jag respekterar verkligen deras tro 

To be continued.

En resa på egna hand

Om 16 dagar kliver jag på planet med destinationen Nepal. Det ser jag framemot, än om resfebern börjar komma över mig. Jag kommer vara där i 10 dagar, jag ska bo hos en familj som äger barnhemmet. Tillsammans med dom och organisationen Chhahari ska jag vara och umgås med barnen på barnhemmet och på skolan. Jag är otroligt nyfiken på vad dessa veckor kommer ge mig. Det känns lite läskigt men mest spännande.photo-nepal-1

Därefter åker jag till Indien, Kerala. I Nepal kommer det vara många svenskar runt omkring mig men när jag kliver på planet som ska ta mig till Indien blir jag helt själv. Jag har aldrig rest utan sällskap, varav jag bestämde mig för några månader sedan att det är dags att bredda vingarna. Vill visa mig själv att jag är modigare än jag tror och att det inte är farligt att upptäcka världen på egen hand.

I Kerala är tanken att jag ska utöva yoga och hänga på ayurvediska center. Det är där jag kommer fira min jul. Även det är med blandade känslor. Jag älskar ju julen samtidigt som jag avskyr den. Jag känner mig som femte hjulet i min familj på grund av att jag varken har man eller barn, vilket mina syskon har. Tänker även att om det är någon gång jag ska åka iväg över julen är det nu när jag bara har mig själv att ta ansvar för.hikkaduwa-original-10321

Dagen innan nyårsafton är det åter dags att byta land, nästa anhalt blir Sri Lanka. Jag kommer åka runt lite på den ön men huvudsyftet är surfing. Dock återstår det att se om jag ens kan komma att surfa på grund av handleden som fortfarande inte är smärtfri. Jag hoppas, om inte får jag än fler timmar att undersöka ön, som jag tror kommer vara alldeles magisk.

Det är mycket som ska ordnas, flygen bokas, boenden ska kollas upp, vaccinationer, visum, försäkringar och allt annat man bör ha koll på. Visst har jag gjort sådant förut men då har jag ändå haft resesällskap vilket innebär att man har någon som ”kollar upp” en. Nu ligger verkligen allting på mig, men jag är säker på att jag har koll, hoppas att inget blir allt för tokigt under resans gång.

Precis som förra året när jag åkte till Costa Rica, kommer jag använda bloggen som en form av resedagbok. Som alltid när jag skriver, så gör jag det i första hand för min egen skull men självklart hoppas jag att det finns dom som vill följa med på min resa. Kanske jag kan motivera någon att göra något som den länge velat göra men inte tagit steget, kanske någon blir sugen att besöka någon av de platser jag ska till. Ja, vad vet jag. Hur som, hoppas jag att ni som följer mig eller som hittar till min sida uppskattar att jag delar med mig av mitt liv.

orphange1PS. Vill du skänka ett bidrag till barnen på barnhemmet i Nepal, swisha till nummer 123 676 98 55 och skriv i meddelandet: Kids of Nepal. Går även att använda bankgiro:250-4751 och som mottagare skriv: Kids of Nepal. Tack på förhand! Varje krona är viktig. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Blir du nyfiken och vill veta mer om organisationen Chhahari, klicka här.

Kids of Nepal

Om drygt en månad åker jag tillsammans med organisationen Chhahari åker till Katmandu i Nepal. Där driver de ett barnhem och samarbetar med en skola. 

orphange1Jag vill hjälpa till, bidra med det jag kan. Därför har jag startat en insamling i hopp om att få ihop en slant för att kunna köpa saker, filtar, kläder, mat, skolkostnader mm i Nepal.

Vill du lämna ett bidrag, swisha till 123 676 98 55 och skriv i meddelanderaden: Kids of Nepal.
Har du inte swish men vill bidrag ändå, gör en insättning via bankgiro: 250-4751 och i mottagar-rutan skriv: Kids of Nepal

Pengarna går oavkortat till barnen på barnhemmet.

Det finns en facebook-sida ”Kids of Nepal” där jag kommer lägga ut bilder på vad vi införskaffar till barnen, så även ni kan se vad vi gör med pengarna.

Alla bidrag tas tacksamt emot, varje krona är viktig.
Kostnadsexempel: 10 kr – Ger ett barn mat för två dagar.
50kr – Bekostar en månads skola för ett av barnen på Chhahari.

nepalÄr du intresserad av att läsa mer om organisationen och vad vi gör i Nepal, kika in på hemsidan.