Årskrönika 2017

Årets sista dag innebär reflektion för min del. Denna punkt är lite av en favorit hos mig, att blicka tillbaka, reflektera och sätta upp nya mål inför ett nytt spännande år. Det är alltså dags för Årskrönika 2017.

År 2017 var mitt mål att utmana mig själv, att våga kliva ur min trygghetszon, att våga lita på livet och varje gång jag tvekade rabbla mantrat ”jag är modig”. Jag satte upp några mål och tankar om året. När jag nu tittar på dom ser jag att jag levt efter dom rätt bra. Jag hade ingen tydlig plan för hur jag skulle uppnå vissa saker, drömmar men genom att skriva ner dom blir det lättare att förverkliga dom. Det kan bero på att genom att bara fatta penna och skriva, har man startat processen.

Året inleddes på vackra Sri Lanka. Det var min första långresa på egen hand och bland det bästa jag gjort. Det är både spännande och utmanade att resa själv, vill man vara social ligger det i ens egna händer att ta kontakt med vilt främmande människor. Jag hade knappt hunnit komma hem så var jag i full gång med att planera nästa långresa. Tanken var att åka iväg i höstas men planerna ändrandes i somras. Mer om det om en stund.

I början av året bytte jag jobb då längtan efter att få jobba med de yngsta barnen vuxit. Det var en tuff start på grund av 2016 sjukskrivning, läkaren rekommenderade mig att börja jobba på 50% men envis som jag är körde jag på helfart från start. Det blev en stor utmaning och efter någon månad började kroppen ropa att sänka tempot och jag gick ner på 75%. Jag vågade stanna upp och lyssna på min kropp och ge den vad den behöver. Så glad och tacksam för den inre resa jag gjort och gör. Att idag relativt snabbt kunna läsa av kroppen och ge vad den behöver, det har krävts en hel del krascher och tyvärr även sjukskrivningar. Inget ont som inte har något gott med sig, sägs det och jag kan inte annat än hålla med.

I april var det dags för nästa resa, denna gång blev det en vecka i Doha. Jag hälsade på en kompis där som visade mig staden. Det spelar mindre roll vart jag åker men varje gång jag får packa min väska och sätter mig på ett plan händer det något inom mig. Det är när jag kommer iväg, får distans på vardagen jag ser klarhet. På denna resa fattades beslutet att bli sambo med mannen, trots att vi inte varit tillsammans så länge. Det beslutet gick egentligen emot mina principer men vi träffades redan i stort sett varje dag, så varför inte bo tillsammans. Vad är det värsta som kan hända? I juni flyttade vi till en gemensam lägenhet. Det har verkligen inte varit en lätt resa, oj så många diskussioner och gräl vi haft. Jag tror dock att vår styrka är att vi lyssnar och känner in, vill förstå varandra och vi har skapat en ”plan” att agera efter när stridsyxan är uppe. Vi båda är nämligen relativt impulsiva och handlingskraftiga och i dessa stunder är det lätt att fatta felaktiga beslut. Att leva med en annan människa är i sig en utmaning. När två människor kommer från olika länder med olika kulturer och traditioner upplever jag som än mer utmanande, det är lätt att det krockar om man inte pratar med varandra. Det som är en självklarhet för mig behöver inte vara det för honom och tvärtom. Jag är så tacksam för att han fann mig och att jag vågade släppa in honom. Han utmanar mig till att vilja vara en bättre medmänniska. Han bringar både skratt och tårar men skratt och glädjen väger så mycket mer jämfört med tårarna.

2017 kom till stor del att handla om kärleken och att bygga vår relation starkare med allt vad det innebär samtidigt som jag funderat mycket på vad jag egentligen vill jobba med. Jag upplever att jag inte riktigt hittat rätt i ”karriären” än eller att jag är påväg in i ett nytt kapitel eller något liknande. Jag tycker att det är fantastiskt att jobba med barn men det är något annat jag brinner för. Jag har en del utbildningar i väskan sedan tidigare inom hälsa och jag tror att det är i den kategorin jag hör hemma. Hur det kommer se ut i framtiden är ännu oklart. Ett mål jag satte upp i början av året var att utbilda mig till yogalärare under 2017. Sagt och gjort. I augusti åkte jag till Portugal och utbildade mig till yogalärare och oj vilken utmaning.

Innan jag anlände till Portugal stannade jag och mannen i Paris några dagar, vår första resa. Det var en intressant tripp, jag ser dock inte Paris som någon kärleksstad. Tycker mest att det var galet mycket folk, trafik och buller där. Jag mådde inte helt bra dessa dagar, någon slags förkylning drog över mig och jag ville mesta vara på hotellrummet och sova.

Väl i Portugal utmanades jag dagligen. Varje dag tvingade jag mig att hoppa, utmana mig själv och mina rädslor. Det häftigaste med detta är att jag överlevde och överlever varje utmaning jag tar mig an. Jag behöver bara hoppa och njuta av färden. Veckorna i Portugal blev dock inte riktigt som planerat. På denna resa kom hela mitt liv att förändras, eller ett nytt kapitel skrevs. Efter några dagar, en vecka in på utbildningen kom en enorm trötthet över mig, det spelade ingen roll hur mycket jag sov, jag var ständigt trött. Jag tänkte att jag inte klarade tempot på utbildningen på grund av tidigare utmattning men när brösten började ömma och hade mensvärk i dagar utan att mensen kom, började jag ana ugglor i mossen. Jag köpte ett test och det visade sig att jag var gravid.

Det var ungefär då mitt liv vändes upp och ner, så många tankar och känslor som sveper över en. Vi hade planerat att skaffa familj men ingen av oss trodde att vi skulle lyckas vid första försöket. Vips så fick mitt liv en helt annan mening och fokus. 

Hösten har varit mer än utmanande, hormoner som springer huller om buller i kroppen, alla tankar och det undermedvetna som rör om. Det hela gjorde att jag inte klarade att hantera livet. En dag på jobbet la magen av, den välkända smärtan som jag så väl känner till. Jag gick hem från jobbet den dagen och kom inte tillbaka förrän efter två månader. Under dessa två månader brottades jag med många monster och demoner. Mannen var bortrest större delen av denna tid, vilket jag idag ser som nyttig och på något vis är tacksam över att det blev som det blev. Det satte verkligen vår relation på prov och vi var nog väldigt nära att välja den enkla vägen, att gå skilda vägar. Jag är tacksam att vi båda är relativt bra att lyssna inåt, ibland och vi båda är personer som följer hjärtat och inte hjärnan eller lyssnar på andas åsikter. November var en tuff månad, vi bråkade, tjafsade och diskuterade näst intill dagligen men vi båda var fast beslutna på att vi ska få denna relation att fungera och bli bra. Livet med mannen går så snabbt och svänger otroligt ibland. Det känns som en evighet sedan höstens oroligheter, kanske är det för att vi väljer kommunikation före något annat. Genom att prata med varandra lär man sig förstå varandra och bli mer lyhörd och uppmärksam på den andres mående. 

Mitt i ”krisen” valde jag att ta min yogautbildning till en ny nivå, jag vidareutbildade mig till gravidyogalärare. Det kändes rätt i tiden av många anledningar. Jag har haft en minikurs med några deltagare och jag bara älskar det. Att få guida gravida kvinnor i deras egna kroppar, att få komma med tips och små kloka ord, det är där jag hör hemma just nu iallafall. Jag får så mycket energi av att få dela med mig av min kunskap och till några som verkligen är mottagliga för den. Om någon vecka startar jag upp min andra kurs. Jag håller på att skapa en plan för 2018 och min nya titel som yogalärare. Hur den kommer att se ut och när saker och ting kommer att ske, står än i stjärnorna men jag är helt säker på att det kommer bli bra och att jag är påväg att ”hitta hem”.

De senaste tio åren har träning tagit mycket fokus i mitt liv men detta år har det blivit, har jag valt ett annat upplägg, än om lite omedvetet. Jag kom aldrig igång med gym och löpning efter min Asienresa. Jag var på gymmet några gånger men kände inte glädjen i det hela. Träning och motion behöver allas kroppar och jag vet att jag mår som bäst när jag rör på mig regelbundet. Jag anser mig rört på mig i stort sett dagligen, jag har min morgonyoga jag inte kan eller vill vara utan. Den får mig att känna in dagsformen och hitta lugnet och styrkan inom mig.

Jag har även funnit en ny kärlek, SUP. Vilken frihet att ge sig ut en tidig morgon, när vattnet är stilla, solen har just gått upp över horisonten och att ställa sig på brädan och paddla utan egentligen större mål. Den bästa träning är såklart den som blir av men om du njuter av resan får du ut än mer av stunden. I och med bäbis i magen och en kropp som är under stora förändringar har jag valt att fokusera på lugn och mjuk träning i höst, vinter. Den dagliga yoga har kombinerats med promenader. Jag har inte gillat att gå ut och gå men nu när jag kommit in i det, saknar jag det de dagar jag inte tar mig ut. Rörelse och frisk luft, gärna i skogen kan nog inte bli en bättre kombo. Det fantastiska med detta ”träningsår” är att trots att jag inte slaviskt följt en plan eller varit regelbundet på gymmet är att jag är nöjd med min kropp och att jag ändå känner mig stark. Jag har lärt mig att vara tacksam och uppskatta min kropp, både hur den ser ut och hur den känns. Jag behöver inte jämföra mig med någon annan. Min kropp är vacker och unik och jag älskar den, precis som den är.

Det har fallit många tårar genom året men livet har inte känts hopplöst. Jag har sett och ser att varje tår är ett steg till att hela mig själv, att bli sann mot mig själv och gå min väg. Imorgon går jag in i vecka 27. Bäbis växer så det knakar. Det är helt galet att om några månader har jag en liten krabat som redan nu håller mig vaken om nätterna i min famn och att jag snart får en ny titel – mamma.

Året var 2017, detta har hänt men ständigt pågår en process inom mig, en process som inte går att beskriva med ord. Jag känner massor, hela tiden, det är härligt och ibland läskigt men jag låter känslan få vara som den är.

Jag är tacksam för allt som händer och sker i mitt liv, inom mig och runt omkring mig. Jag ser med spänning fram emot ett nytt år med nya utmaningar. Än vet jag inte vad mitt ledord ska vara. Jag föredrar nämligen att sätta ett ledord istället för nyårslöften, löften skapas så lätt till måste och när man måste något blir det tråkigt och svårt att upprätthålla det. Under januarimånad ska jag klura på vad ledordet för 2018 ska vara.

Mot 2018, nya utmaningar och spännande möten.

Ett stort tack till dig som följer, kommenterar och läser min blogg.

Gott Nytt År önskar jag dig. Ta väl hand om dig, du vet att du är bäst på att vara du och låt aldrig, aldrig någon säga något annat.

Annonser

Årskrönika 2016

Så är det dags för min favoritpunkt så här års, att blicka tillbaka, reflektera och sätta upp ny mål inför ett nytt spännande år. 2016 skulle gå i hälsans tecken. Jag satte upp några mål och tankar om året. När jag nu tittar på dom ser jag att jag levt efter dom rätt bra. 2016 kom att handla om att VÅGA, det var mitt ledord. Hur har det då gått? Oj, så mycket jag utmanat och vågat, ständigt och hela tiden. Jag har hoppat, kraschat, hoppat, kraschat, hoppat igen, kraschat, hoppat och håller nu kanske på att landa. 


Jag inledde året med ett yoga- och surfretreat till Costa Rica, det blev min livs resa hittills. Jag kan fortfarande höra ljudet av vågorna, jag får fortfarande energi när jag tänker det tiden i Santa Terese, Costa Rica. Det var där och då jag bestämde mig för att ledordet 2016 skulle vara våga. Jag utmanades på direkten, bland annat vågorna som jag var ofantligt rädd för. Något startade inom mig under den resan. Jag kan inte sätta ord på vad det var men det är en process som pågått inom mig hela året. Många pratar om att vara i sin sanning, att vara sann mot sig själv, kanske det är så att jag så smått börjar bli sann mot mig själv. Det har varit många jobbiga saker som kommit upp, många, många tårar som fallit ner för mina kinder. Men jag har välkomnat varenda liten tår, istället för att gömma och dölja de har jag låtit de komma och vara precis som de är. Det sägs ju att tårar renar. Den där känslan efter tårar fallit, lugnet efter, jag älskar det. Den känslan är som den jag hade under tiden i Costa Rica. Utan att veta hur, vill jag komma till det inre lugnet, stalltips, oftast ha det inom mig. Det är mitt mål, min längtan och min strävan.

Nästa utmaning kom som brev på posten, två frakturer i ena handleden. Största utmaningen var inte sjukskrivningen utan det var att klara vardagslivet med i stort sett bara en hand. Jag avskyr att be om hjälp, jag klarar mig själv men universum ville visa mig, lära mig att våga be om hjälp. Wow säger jag bara, att jag inte testat detta tidigare. Att våga be om hjälp stärker banden mellan dig och den vän som hjälper dig. En annan utmaning med olyckan var och fortfarande är att lyssna till kroppen, att i stort sett fråga handleden om det jag gör just nu är ok för att sedan lyssna vad den svarar. De gånger jag inte gör det, svarar den i smärta. Jag är alltså fortfarande inte helt bra i handleden, gissar att jag kommer få leva med stelhet och smärta i den. Det är inget allvarligt och jag har lärt mig att anpassa aktiviteter och vardagslivet. 


Under sjukskrivning hoppade jag på en meditationskurs med underbara Ulrica Norberg och Yogobe. Detta mest för att det var svårt att yoga med en gipsad arm samt att en klok och kär vän sa att jag borde ta in meditation i mitt liv. Jag har alltid tyckt att det där med meditation är för flummigt för mig men när denna vän säger något lyssna jag och följer oftast hans råd. Sagt och gjort, efter 12 veckors daglig träning, online med Ulrica, frågar jag mig själv varför jag varit så envis och inte testat det tidigare. Sedan dess mediterar jag dagligen, ibland bara några minuter, ibland längre stunder. Jag älskar känslan efteråt, lugnet som infinner och hur närvarande i stunden jag känner mig. Ulrica är verkligen super bra, hon ger en verktyg som man lätt tar med sig, andningsövningar, hon förklarar på ett lätt och pedagogiskt sätt samt utifrån vetenskap hur hjärnan fungerar och vad som händer i det vid meditation. Jag rekommenderar verkligen alla att testa, vad är det värsta som kan hända?


Lagom till sommaren blev jag utbildad kost- och hälsocoach, i början av året startade jag även mitt första egna företag, StarHealth. Än ligger jag rätt lågt med det, jag jobbar med några klienter i taget men företagandet är fortfarande en ”sidosyssla” eftersom jag jobbar heltid på HVB-hemmet. Jag älskade verkligen att få jobba med ensamkommande ungdomar men senaste tiden har lusten, gnistan försvunnit. Jag började få sömnproblem i höstas, när jag jobbade natt (vi har sovande jour) kunde jag inte somna och dessvärre inte när jag kom hem efter jobbbet. Detta ledde till att jag kunde vara vaken i nästan två dygn i sträck. Det mår kroppen inte bra av. Jag gissar att den reagerar så på grund av de oregelbundna tiderna. Nu är jag på resan och än har jag några veckor kvar att fundera på hur jag vill göra. Måendet, min egen hälsa är något jag alltid prioriterar. Mår inte jag bra, kan jag inte hjälpa någon annan att må bra. 

Under sommaren flyttade jag till min alldeles egna lägenhet. Jag älskar den! Det är över sex år sedan jag bodde i något som jag kan kalla min lägenhet. Efter att varit inneboende i över ett år blev utmaningen där att våga vara själv, vilket jag tidigare älskade men i somras kände jag mig ensam till en början. Idag har jag anpassat mig, ser till att socialisera mig nu och då men även ge mig tid för mig själv, att bara vara själv. Nu uppskattar jag båda delarna. 


Så kommer vi till rubriken Kärlek. Jag har, som du säkert vet, varit singel i många år och trivts med det i det stora hela. Det gör jag fortfarande men det har kommit in människor, speciellt en vacker själ, i mitt liv som gjort att jag vågar visa mig, sänka garden och låta honom sakta och säkert klättra upp för min mur. Eller kanske man säger att jag sakta och säkert börjar sänka min mur? För några månader sedan ställdes jag inför utmaningen att än en gång våga släppa in någon. Det är lika läskigt varje gång, det gör ju så ont att bli sviken och lämnad. Jag har ingen aning om vart detta kommer att ta mig men denna man bemöter mig på ett sätt som troligtvis ingen annan gjort tidigare. Han accepterar mina brister, han har tålamod när jag velar, han står stadigt när jag svajar, han är stolt över mig, han är säker på sig själv, vad han vill i livet och hur han ska göra för att nå dit men han vill inte göra det utan mig. För honom är jag prio ett, vilket är något helt nytt för mig men jag tror att jag behöver det. Det skapar en slags trygghet för mig. Vi skrattar ofta tillsammans, han har en fingertoppskänslan som förundrar mig. Han är smart och intelligent. Han är envis och målmedveten fast på ett kärleksfullt sätt. Att vara honom nära, att höra hans röst, att se djupt i hans ögon gör mig alldeles varm inombords. Att känslan dessutom är ömsesidig gör det hela till en dröm. Vi har många, många hinder framför oss men jag är inte orolig. För första gången i hela mitt liv är jag inte rädd, jag är inte rädd att han plötsligt ska försvinna. Ibland kommer såklart den känslan över mig, när något händer som påminner om det förflutna, då berättar, ropar, skriker, varnar gubben i mitt huvud att jag bör vara försiktigt, kanske till och med dra mig ur detta. Gubben i huvudet säger ”du vet hur det har gått alla andra gånger, gör dig av med alla inkräktare”. När det blir så pratar jag och mannen med varandra. Oftast ser han direkt att det händer något inom mig, då säger han ”berätta, vad händer”. När jag berättar lyssnar han och får mig att känna mig trygg och lita på känslan igen. Han har ett hjärta av guld. Allt är så konstigt, jag förstår inte. Denna gång känns det annorlunda, jag vet inte varför men av någon anledning vågar jag tro på hans ord, på hans kärlek till mig. Han är något nytt, något underbart och han är ofta i mina tankar. För att sammanfatta denna rubrik, än en gång har jag utmanat mig själv, jag har vågat ta in kärlek i mitt liv. 

 

För tre år sedan slutade jag snusa, dessvärre började jag igen för cirka 1,5 år sedan. Men det har inte känts bra, ibland har det stundtals känts jobbigt att ”behöva” ta en snus. Sedan jag flyttade in till stan, vilket innebär mindre bilkörning, har även ”jakten” på snus blivit ett jobbigt moment. Alltså att införskaffa snus. Tidigare stannade jag till på macken eller affären på väg hem men i stan går jag för det mesta till det mesta. Hur som. En måndagkväll för två månader sedan tog jag sista snusen ur en dosa. Nästa morgon var jag väldigt irriterad på att snuset tog slut så fort, att jag inte fick göra annat än att köpa, köpa och köpa. Det hela resulterade i att det inte blev mer snus. Det konstiga är att jag inte haft större abstinens eller något sug efter snus. Det kanske inte är hela sanningen, när jag blir stressad, arg eller upprörd kommer suget men det går över lika fort. Jag tycker inte att jag passar att snusa, kanske det denna gång gick så smärtfritt. Kanske det berodde på att jag inte satt upp någon plan och därmed blev det kravlöst. 


En annan stor del av mitt liv är träning, än om jag inte ”toktränar” eller haft specifika mål med träningen. Precis som förra året har jag lyssnat på kroppen och tränat när den behövt det och vilat när den ropar efter det. Yoga är något jag gör dagligen och älskar samla ihop mig med hjälap av yogaövningar efter ett svettigt löppass i skogen. I somras blev det mindre gym och mer tid för löpning i skogen. Jag har nu förstått tjusningen att springa i skogen utan pumpande musik i öronen, älskar att höra mitt andetag, mina fotsteg och fåglarna som kvittrar. Det i sig är en slags meditation tycker jag. Jag längtar till våren och sommaren och att få springa och leka på smala stigar i skogen. 


Årets sista utmaning blev denna resa jag nu är på. Att resa till andra länder för en längre period och på egen hand. Innan jag åkte var jag både orolig och rädd men väl på Arlanda släppte allt och nu rent ut sagt älskar jag att resa själv. Jag såg filmen ”eat, pray, love” med Julia Roberts i höstas, det var då jag bestämde mig. Jag ska också ut i världen på egen hand. Jag vågade och nu jag tackar mig varje dag för det. 

Året var 2016, detta har hänt men ständigt pågår en process inom mig, en process som inte går att beskriva med ord. Jag känner massor, hela tiden, det är härligt och ibland läskigt men jag låter känslan få vara som den är. 


Jag är tacksam för allt som händer och sker i mitt liv, inom mig och runt omkring mig. Jag ser med spänning fram emot ett nytt år med nya utmaningar. Än vet jag inte vad mitt ledord ska vara. Jag föredrar nämligen att sätta ett ledord istället för nyårslöften, löften skapas så lätt till måste och när man måste något blir det tråkigt och svårt att upprätthålla det. Under januarimånad ska jag klura på vad ledordet för 2017 ska vara. 

Mot 2017, nya utmaningar och spännande möten.

Ett stort tack till alla som följer, kommenterar och läser min blogg. 

Gott Nytt År önskar jag dig. Ta väl hand om dig, du vet att du är bäst på att vara du och låt aldrig, aldrig någon säga något annat.