Lycka

Jag har troligtvis i hela mitt liv funderat och stävat mot att vara lycklig. Men vad är lycka? Hur känns det? Hur vet du att du är lycklig?

Lycklig har jag säkerligen känt mig emellanåt, men när jag blickar tillbaka på de senaste tio åren inser jag att jag jagat lycka. Det går inte att jaga den, den går inte att få tag i. Jag har insett det nu.

Jag vet inte varför jag inte tillåtit mig att känna lycka. Jag tror nämligen att lycka är ett tillstånd som går att välja. Det beror på vilket mindset du väljer. Vilka tankar du väljer att fokusera på. Vilka människor du väljer att lägga din energi på. Vilket jobb du väljer, om jobbet tar eller ger energi. Vad är det första du tänker på när du vaknar? Jag tror att vi kan påverka dagen genom att välja vad vi tänker på så snart vi slår upp ögonen på morgonen. Jag har varit fast i ett negativt hjul länge. Troligtvis därför jag inte känt sann lycka, jag har fokuserat på ”fel” saker.

Sedan mini kom och rent ut sagt vänt upp och ner på min värld, har något hänt i mig. Aldrig någonsin hade jag kunnat föreställa mej den känslovurpa, omställning i vardagen och vilka otroliga prövningar en ständigt ställs inför med ett litet barn. Jag har förändrats. Så många gånger jag sagt att jag lever mycket i nuet och att det är något jag ständigt strävar efter, att vara här och nu. En svårighet med detta är att jag tänker väldigt mycket, analyserar och reflekterar. Reflektera är något bra men att ständigt analysera allt och alla, det är inte särskilt hälsosamt. Sedan mini föddes har uttrycket ”att leva i nuet” fått en helt ny innebörd. Numera finns inte tid att tänka och skapa oro inför vad eventuellt ska kunna hända i framtiden. Jag har lärt mig det nu. Sedan dag ett har han så många gånger tagit mig tillbaka till verkligheten, till här och nu. Jag älskar det! Nu förstår jag vad som menas med det där uttrycket. Världen må vara stor men du behöver inte anamma dig hela på en gång, utforska ett land, en stad i taget och passa på att njuts under tiden. Det där kanske blev flummigt?

Det jag menar är, genom att se det som är framför dig just nu, njuta och uppskatta det, minskar stressen. Självklart behöver vi ibland planera och drömma är nödvändigt för att inte känna att du står och stampar på ett och samma ställe. Var tacksam för det du har idag, stort som smått. Jag tror även att om du känner och visar tacksamhet för det liv du har just idag, kommer du närmre den där känslan som kallas lycka.

Mitt liv är långt ifrån vad jag trott och föreställt mig. Min föreställning att skapa familj och leva i den är helt annorlunda mot för hur den ser ut idag. Jag trodde jag skulle ha det där ”Svenssonlivet” med villa och Volvo (hund har jag aldrig velat ha), en karl som kommer hem vid 17-18 om vardagarna och helgerna som man gör saker tillsammans. Mitt liv ser inte ut så, inte ens i närheten. I början, när mini var nyfödd, försökte jag nog skapa det där ”Svenssonlivet” men fick det aldrig att funka. Det enda som hände var att jag och mannen ständigt bråkade och var osams. Då anklagade jag honom för att inte vi inte var en riktig familj. Nu, snart fem månader senare inser jag att grälen ofta berodde på mig. För det första kan man inte förändra någon annan än sej själv och för det andra blir inget som en tänkt sej.

Att ha i stort sett alla odds emot sej kräver både tålamod och list. Ålder, kultur, språket, uppväxt med mera är några acceptera aspekterna vi behöver förstå. Än om det är stor åldersskillnad mellan oss har vi liknande grundvärderingar och det var nog delvis det jag föll för m och anledningen att jag valde att skapa familj med honom. Det är inte lätt, långt ifrån. Att inte ha samma modersmål kan missförstånd lätt uppstå. Vi har lärt oss att vara övertydliga och gärna fråga en gång extra är ett vinnande koncept. Han må vara från Mellanöstern men han tycker inte alls det är konstigt att vi bör hjälpa varandra både i hemmet och med barnet. Jag är otroligt stolt över oss, att vi kämpar på tillsammans och var för sig trots alla motgångar. En av våra gemensamma värderingar är att inte ge upp. Vi båda anser att när man väl valt en partner och skaffar barn med den, då kämpar man för att få det att funka. Det är en fin inställning tycker jag och framför allt gör det att vi har ett gemensamt mål att sträva mot.

Nej, mitt liv är inte ”Svenssons” men jag gråter inte över det. Det jag och mannen håller på att skapa är något unikt och vackert. Det sägs att barn löser inga problem, det tror inte jag heller. Däremot har vårt barn fått oss att vilja kämpa och göra vårt bästa för att skapa en fin relation.

När jag nu tänker på allt detta, på mannen, på vårt barn bubblar känslorna över. För första gången i hela mitt liv är jag ”stabilt” lycklig. Känslan liknar nykär. Tacksam att mini kom in i mitt liv och upplyste mig om vad som egentligen är viktigt här i livet.

Hur gör du för att känna lycka? Vad innebär lycka för dej?

Annonser