Good bye beautiful island 

Nu är det över på riktigt. Idag har jag packat ihop väskan för sista gången. Idag är dagen jag sätter mig på ett flygplan som kommer ta mig till Sverige. Det är med en tår i ögat jag nu sitter på min balkong, blickar ut över havet, jag känner sådan enorm tacksamhet. 


Detta är min resa, alla dessa veckor har varit på mina villkor och om jag velat något har jag gjort det, när jag mött på motstånd har jag varit tvungen att lösa det på egen hand. Denna resa har stärkt mig. Det återstår att se hur och vad som händer väl hemma. Just nu är jag livrädd för att falla tillbaka till gamla vanor och mönster. Jag vill behålla lugnet och balansen jag skapat, det är så här jag mår som bäst. När tankarna inte tar över ens förnuft, när de bara är där utan att störa.

Jag har börjat måla upp drömmar och sätta upp mål. Det ska bli intressant att se vilka som förblir drömmar och vilka som jag kommer förverkliga. I Nepal köpte jag en fin skrivbok, det är numera min drömmar-bok. I den skriver jag upp idéer, bucketlist, drömmar och mål. Allt blir lättare att ta på, blir mer tydligt om man skriver ner det istället för att enbart ha allt i huvudet. Det är enklare att jobba med en nedskriven tanke, mål, dröm. Genom att se orden är det som att hjärnan kan spinna vidare på idén, tanken. Testa vet jag!


I onsdags lämnade jag underbara Weligama, hoppade på lokalbussen och åkte till Unawatuna. Det som är så fantastiskt med Sri Lanka är att inget ställe eller strand är den andra lik. Varje plats har på något vis sin egen charm, vilket är toppen för det innebär att det finns något till alla på denna ö. 

Unawatuna har såklart en strand, längs med stranden ligger det hotell och restauranger. Bakom detta ringlar sig små, smala gågator där man kan hitta allt från mysiga caféer och restauranger till souvenirbutiker, fruktstånd och klädbutiker. Det är som sagt charmigt här men två nätter räcker gott för mig. Det händer inte mycket på stranden, det är sälarna i solstolarna så långt ögat kan skåda. 


Igår testade även jag sälvarianten men det är inget för mig. Det är jätte varmt, jämfört med att ligga i sanden men framför allt blir jag galet rastlös. Jag vet inte hur många badsvängar och promenader längs stranden det blev. 
Igår eftermiddag åkte vi till Galle Fort som är på Unisecos lista av världsarv. Vackert ställe och supermysiga små gator och absolut inte mycket turister. Vi kunde gå in i butikerna utan att säljarna var på en, det var snarare tvärtom, att vi fick söka upp dem om vi ville ha hjälp. Vi avslutade trippen med god mat på en mysig restaurang.


Nu är det dags att stänga väskan, packa ihop det sista för att sedan hoppa in i taxin som ska ta mig till flygplatsen. 

Tack för denna tid Asien men framför allt Sri Lanka och fina alla människor jag träffat. Jag är evigt tacksam.

Annonser

Ett nytt paradis

Jag trodde jag funnit paradiset när jag var i Costa Rica och att det bara fanns ett men ack så fel jag hade. Det har visat sig att det finns flera paradis på Moder jord. 


Jag är i mitt paradis, här i Weligama. Jag är förälskad. Jag vill inte lämna detta himmelrike. Dessvärre har allt ett slut och min tid här är på väg mot sitt slut. Imorgon reser jag till nästa ställe, Unawatuna, som kommer få sätta punkt för detta äventyr.


För några dagar sedan lämnade jag Weligama i två dygn för att känna på en annan strand, Mirissa. Det stället var helt ok men inget för mig. Många turister, alla ligger som döda sälar på rad i sina solsängar på stranden och täcker brända delar av kroppen med tygstycken. Har svårt att se charmen med det, dock hittade jag en liten och obefolkad strand en liten bit bort. I sanden på min sarong, det är så jag njuter som bäst. 

Jag föredrar ändå Weligama, det är mitt ställe. Här hänger man i skuggan bland träd och buskar, spanar in vågorna och tittar när folk surfar eller så är man ute själv i vattnet och väntar på den perfekta vågen. Här är det enkelt att börja prata med i stort sett vem som helst. Folk känner igen en och the locals har lärt sig mina morgonrutiner. De vet när jag kommer till stranden, vart jag gör min morgonyoga, vart jag köper morgonkokosnöten, vart jag hyr brädan och under vilket träd jag kommer spendera dagen. Samma sak varje dag, det är då jag mår som bäst. Det kanske låter tråkigt men jag gillar rutiner, särskilt morgonrutiner.


Här har jag dessutom en vän som väntar på mig på stranden varje morgon, jag kallar henne Bella. Hon hänger med på promenad och älskar att yoga med mig. 

Boendet jag funnit är fantastiskt. Igår när jag kom tillbaka och frågade om rum fanns, hade han ett kvar. Det var på bottenplan, helt ok men det luktade mindre bra. När det sticker i näsan vet man att det inte så är hälsosamt. Han berättade att jag kunde byta rum imorngon (läs idag). Sagt och gjort, nu har jag bytt rum och jag bara älskar det. Ljust och fräscht. 


Suranga, som äger stället är toppen, glad, positiv och väldigt hjälpsam. Ska du någon gång åka till Weligama (vilket jag varmt rekommenderar), bo på Surasa Beach Restort. Det är nära till allt samtidigt som man kan vara lite för sig själv. Jag föredrar fläkt framför ac, mest för att jag inte vill att det ska vara svalt när jag är i ett varmt land dock är fläkten ett måste på grund av luftfuktigheten. Jag hittade Surasa via Tripadvisor. Jag gillar den sidan, de ställen jag bokade via dom har varit toppen. 


Jag kan inte förstå, vill inte förstå att det redan gått fem veckor. Jag åkte ju nyss. Jag vill inte åka hem, det enda som lockar mig är mannen. Honom längtar jag galet mycket efter. Det är så häftigt. Man brukar ju säga att kärlek växer på avstånd. Har aldrig trott på det men ack så fel jag haft. Under denna resa har det hänt massor med saker inom mig, bland annat känner jag mig kär. Det är fjärilar och ibland även elefanter i magen och det är en känsla som jag trodde var omöjlig att få känna igen. 

Sakta men säkert är det som att något håller på att öppna upp sig, klarna. Jag ser inte vägen men jag vet målet. Bland annat så har jag sagt upp mig, här om dagen skickade jag ett mail till min chef. Jag har jobbat på HVB-hemmet i drygt ett år nu men nu längtar jag inte tillbaka. Tanken att behöva sätta min fot där igen ger mig mindre bra känsla. Det är egentligen inget fel på stället, jobbet, chefen, kollegorna. Allt är jätte bra förutom att det finns en rädsla inom mig på grund av en incident i somras med en ungdom. När det hände blev jag kanske lite rädd men det har tyvärr bara blivit värre. Det skapar en oro i kroppen, jag gillar inte det. Den andra anledningen till mitt beslut är att jag vill jobba dagtid igen, inga kvällar, helger eller nätter. Allt har såklart sina för- och nackdelar men jag i detta fall så går min hälsa före många lediga dagar. Vad jag ska göra istället återstår att se, jag har en plan men den låter jag vila till dess att jag åter är i Sverige. 


Nu ska jag njuta sista dagen i mitt paradis. Dessvärre blir det nog ingen surf idag. Igår sa nämligen handleden ifrån eller antagligen gjorde jag ett mindre bra upphopp, tryckte ifrån mig tokigt. Just då kände jag inget, smärtan kom på kvällen och jag fick svårt att rotera den. Jag åkte till en ayurvedaläkare som pysslade om den. Är en gång i bandage alltså. Idag känns det bättre men som sagt, återstår att se hur det blir med surfandet. 

To be continued. 

Ute på äventyr

Lite glansig i pannan men lycklig i själen. Att resa själv är både spännande och utmanande men mest alldeles underbart. Kliva upp i gryningen, yoga i soluppgången, surfa på morgonvågorna, frukost med härlig utsikt, lata dagar på stranden, njuta av vacker solnedgång. Ja, det är mitt liv just nu.


Jag var lätt panikslagen när jag kom hit till Weligama men jag borde lärt mig att jag bör ge den nys platsen någon dag. Så har det varit ända sen jag kom till Sri lanka. Imorgon är det än en gång dax att packa väskan för att resa till nästa ställe. Det ligger bara 10 min bort med tuktuk. Där kan man inte surfa, blir där bara två nätter. Stället heter Mirissa och där kan man se blåvalar, det är anledningen varför jag åker dit. Därefter vet jag inte vart jag ska. 


Jag har som blivit lite förälskad i detta ställe, vet inte varför men det känns för första gången på denna resa lite sorgligt att behöva åka vidare. Det är som att jag inte är klar här. Kanske jag åker tillbaka hit efter Mirissa, jag vill ju surfa mer. Återstår att se om jag kommer tillbaka hit efter Mirissa eller om jag åker vidare till någon ny plats helt enkelt. 

Jag har hittat ett schysst frukostställe intill stranden. Det heter Hangtime och har en liten känsla av Sydamerika. Här hänger surfare och yogis. Till frukost idag fick jag havregrynsgröt med kanel och massor av frukost samt en mumsig papayajouice. Bättre start på dagen finns inte och ingen är lyckligare än jag just nu.


Igår var jag ute på äventyr. Träffade en local som tog mig till en strand där det inte är några turister. Ett paradis intill ett korallrev. Jag önskar jag kunde ta med mig lite koraller, de är så vackra. Det gör ont i hjärtat att veta och se att de håller på att dö ut, och så är det över hela världen. Det på grund av att vi människor förstör naturen på det sätt vi gör. Inte ok. 

Därefter åkte vi till en liten ö, en privat ö men han kände de som ägde ön. Jag hade läst om ön tidigare och att få möjligheten att besöka den kunde jag såklart inte tacka nej till. En liten men alldeles magisk plats, den ön skulle jag inte tack nej till. Tyvärr har jag inga bilder därifrån. Det är så jag gillar att resa, att möta locals som kan visa landet, stället ur ett icke-turistiskt perspektiv. 


Idag blev det nya äventyr till ett vattenfall. Jag målade upp ett sådant man ser på bilder, turkost vatten, högt vattenfall mitt i djungeln. Det var inte riktigt så än om väldigt väldigt vackert. På motorcykel satt jag i cirka två timmar, mer spänd och rädd än avslappnad. Att sitta på ett fordon i relativt hög hastighet med enbart hjälm längs väldigt kurviga vägar är för mig en nära-döden-upplevelse. Nu kan jag dock konstatera att jag överlevde, inga skadade samt att jag skapat uppfattningen av att Sri Lanka är ett enormt vackert land. Ingen bild gör verkligheten rättvis.   


Under timmarna på motorcykeln kom jag underfund med att livet är vad man gör det till. Om du inte chansar, testar så kommer du inte heller att vinna något. Jag har sagt det förr, våga utmana dina rädslor. Det är det enda sättet som kan få dig att växa och utvecklas som person. Jag är glad och tacksam att jag vågade ta mig iväg på denna resa. Jag växer och blir starkare och tryggare i mig själv för var dag som går. Den känslan är fantastisk och jag önskar att alla människor följer sitt hjärta, sin väg och utmanar sig själv ibland, stort som smått. 

Njut dagen du vackra människa! Lev idag för vem vet vad som händer imorgon och ångra bara det du inte gjort.

Livet på Sri Lanka

Livet och lunket här på Sri Lanka är helt annat jämfört med Verkala. Det är mer av allt förutom lugn och härliga sandstränder. Jag har näst intill inte sett solen detta år, det har mestadels regnat eller varit mulet. Det har varit alldeles perfekt för då har jag tagit mig tid att planera och researcha lite om vad jag vill göra här på ön. 


2016 avslutades på ett minnesvärt och känslosamt sätt. Dagen började med att jag och en tjej åkte till ett turtle resque center.


Sköldpaddor är fridlysta, många skadas på grund av all plats som vi människor slänger i havet. 

Därefter besökte vi ett tsunami museum. Det är nu 12 år sedan de 10 meter höga vågorna svepte in över södra Asien och lamslog bland annat hela Sri lanka. Än om jag sett bilder förut så blev det väldigt starkt att vara här där det hände. Något jag reagerade på var att media i Sverige lyfte Thailand mycket, iallafall vad jag vill minnas. Men till saken hör att det ”bara” var cirka 5000 som dog i Thailand medan 2,2 miljoner dog i Indonesien och runt 50 000 i Sri lanka. 

Det gör mig lite ledsen att media i Sverige, kanske hela västvärlden uppmärksammade Thailand och hur katastrofen lamslog bland annat Kao Lak och Phuket men alla människor i Indonesien och på Sri Lanka som kom till så mycket större skada i stort sett bara nämndes. Jag kan ha fel men det är så jag kommer ihåg det. Det är som sagt 12 år sedan katastrofen och idag har de byggt upp det mesta igen, åtminstone längs med sydvästkusten. 


Nyårsmiddag med såklart ris och curry (det är typ det enda jag äter här på grund av att det mesta är gluten i), har hunnit med några olika varianter av vegetarisk ris och curry. Nyårsmiddagen blev det bästa hittills, så många smaker och vällagad var den. 


Det nya året firandes in med bubbel, som för övrigt är väldigt dyrt här. Alkohol kostar mer än i Sverige, anledningen till detta är att de importerar allt samt att de bara har ett ställe, typ systembolag, per stad. En flaska Brut kostar 200-250 kronor, i Sverige går den inte på mer än 70-80 kronor. Men det gör mig inget, alkohol kan gärna få vara dyrt, så kanske folk dricker mer med måtta. Tolvslaget firades på stranden tillsammans med alla tusentals som var i Hikkaduwa.


Igår åkte jag och en tjej till sydöstkusten, vi färdades med lokalbuss vilket var intressant, varmt men framför allt billigt. Med taxi skulle resan gått på ca 600 kr, nu betalade jag 25 kr. 


Vi tog in på ett jätte mysigt hostel med vyerna över risfälten. Imorse klev vi upp kl 04 för att sätta oss i en jeep som tog oss till Jala nationalpark. 


Vi såg alla möjliga djur, allt från krokodiler och bufflar till elefanter och vackra fåglar. 






Det var cirka 300 jeepar ute i parken och alla spanade efter elefanter men framför allt leoparderna. De hade telefonkontakt med varandra och när någon tyckte sig se djuren gick det som en djungeltrummor och alla bilarna tokkörde till platsen i hopp om att se skymten av det ståtliga djuren. Därför blev det ibland kaos och det var jeepar både till höger och vänster. 


Vi har verkligen tur för precis framför vår bil gick en leopard över vägen. Wow så vackert djur! 


Efter detta hoppade jag än en gång på en lokalbuss, denna var i något sämre skick samt att chauffören var gastokig. Tacksam att jag kom fram helskinnad efter fyra timmars resa till hostel jag bokat, som inte riktigt uppfyllde mina önskningar. Förhoppningar på rummen har jag inte längre, men detta rum var mindre trevligt. Det ligger avsides från hela hostlet, saknar takfläkt, så de har ställt in en golvfläkt vilket både låter och fläktar mindre bra. Det är ju trots solens frånvaro runt 30 grader ute. Det är en bagatell men kanske det tillhör dagens samhälle, wifi på rummet. Här är det i allmänna utrymmen som gäller, gäller dock enbart mitt rum. Det kan nog vara bra att inte alltid kunna vara uppkopplad och online, än om jag bara är det när jag är på rummet. Hur som. Planen var att vara här i sju nätter men det blir fyra istället samt att jag ska få byta rum i övermorgon. Det blir bra, jag är tacksam att de försöka lösa det hela på bästa sätt för båda parter. 

Imorgon är planen att söka upp något ställe och ta en surflektion, det ska bli spännande. Jg gick till stranden för att spanade in vågorna i solnedgången och här är de mer i min smak, jämfört med Hikkaduwa och Verkala. Här är de mindre, mjuka och fina. Jag känner mig trots den långa dagen och besvikelsen över rummet lugn inombords. Jag intalar mig ständigt att allt som händer, alla människor jag träffar finns det en mening med. Nu skäms jag nästan lite över min reaktion när jag fick rummet, jag har ju tak över huvudet, en dörr som går att stänga och lås samt en toalett och dusch. Rummet har inget fönster men vad gör det, inte heller finns varmvatten men det gör mindre med tanke på värmen. Ser fram emot morgondagens äventyr, det är ju ett år sedan jag stod på brädan senast. Då jag var jag rädd för vågorna, mitt mål, min utmaning är att bli vän med vågorna och lära känna dem. 

To be continued.    

Årskrönika 2016

Så är det dags för min favoritpunkt så här års, att blicka tillbaka, reflektera och sätta upp ny mål inför ett nytt spännande år. 2016 skulle gå i hälsans tecken. Jag satte upp några mål och tankar om året. När jag nu tittar på dom ser jag att jag levt efter dom rätt bra. 2016 kom att handla om att VÅGA, det var mitt ledord. Hur har det då gått? Oj, så mycket jag utmanat och vågat, ständigt och hela tiden. Jag har hoppat, kraschat, hoppat, kraschat, hoppat igen, kraschat, hoppat och håller nu kanske på att landa. 


Jag inledde året med ett yoga- och surfretreat till Costa Rica, det blev min livs resa hittills. Jag kan fortfarande höra ljudet av vågorna, jag får fortfarande energi när jag tänker det tiden i Santa Terese, Costa Rica. Det var där och då jag bestämde mig för att ledordet 2016 skulle vara våga. Jag utmanades på direkten, bland annat vågorna som jag var ofantligt rädd för. Något startade inom mig under den resan. Jag kan inte sätta ord på vad det var men det är en process som pågått inom mig hela året. Många pratar om att vara i sin sanning, att vara sann mot sig själv, kanske det är så att jag så smått börjar bli sann mot mig själv. Det har varit många jobbiga saker som kommit upp, många, många tårar som fallit ner för mina kinder. Men jag har välkomnat varenda liten tår, istället för att gömma och dölja de har jag låtit de komma och vara precis som de är. Det sägs ju att tårar renar. Den där känslan efter tårar fallit, lugnet efter, jag älskar det. Den känslan är som den jag hade under tiden i Costa Rica. Utan att veta hur, vill jag komma till det inre lugnet, stalltips, oftast ha det inom mig. Det är mitt mål, min längtan och min strävan.

Nästa utmaning kom som brev på posten, två frakturer i ena handleden. Största utmaningen var inte sjukskrivningen utan det var att klara vardagslivet med i stort sett bara en hand. Jag avskyr att be om hjälp, jag klarar mig själv men universum ville visa mig, lära mig att våga be om hjälp. Wow säger jag bara, att jag inte testat detta tidigare. Att våga be om hjälp stärker banden mellan dig och den vän som hjälper dig. En annan utmaning med olyckan var och fortfarande är att lyssna till kroppen, att i stort sett fråga handleden om det jag gör just nu är ok för att sedan lyssna vad den svarar. De gånger jag inte gör det, svarar den i smärta. Jag är alltså fortfarande inte helt bra i handleden, gissar att jag kommer få leva med stelhet och smärta i den. Det är inget allvarligt och jag har lärt mig att anpassa aktiviteter och vardagslivet. 


Under sjukskrivning hoppade jag på en meditationskurs med underbara Ulrica Norberg och Yogobe. Detta mest för att det var svårt att yoga med en gipsad arm samt att en klok och kär vän sa att jag borde ta in meditation i mitt liv. Jag har alltid tyckt att det där med meditation är för flummigt för mig men när denna vän säger något lyssna jag och följer oftast hans råd. Sagt och gjort, efter 12 veckors daglig träning, online med Ulrica, frågar jag mig själv varför jag varit så envis och inte testat det tidigare. Sedan dess mediterar jag dagligen, ibland bara några minuter, ibland längre stunder. Jag älskar känslan efteråt, lugnet som infinner och hur närvarande i stunden jag känner mig. Ulrica är verkligen super bra, hon ger en verktyg som man lätt tar med sig, andningsövningar, hon förklarar på ett lätt och pedagogiskt sätt samt utifrån vetenskap hur hjärnan fungerar och vad som händer i det vid meditation. Jag rekommenderar verkligen alla att testa, vad är det värsta som kan hända?


Lagom till sommaren blev jag utbildad kost- och hälsocoach, i början av året startade jag även mitt första egna företag, StarHealth. Än ligger jag rätt lågt med det, jag jobbar med några klienter i taget men företagandet är fortfarande en ”sidosyssla” eftersom jag jobbar heltid på HVB-hemmet. Jag älskade verkligen att få jobba med ensamkommande ungdomar men senaste tiden har lusten, gnistan försvunnit. Jag började få sömnproblem i höstas, när jag jobbade natt (vi har sovande jour) kunde jag inte somna och dessvärre inte när jag kom hem efter jobbbet. Detta ledde till att jag kunde vara vaken i nästan två dygn i sträck. Det mår kroppen inte bra av. Jag gissar att den reagerar så på grund av de oregelbundna tiderna. Nu är jag på resan och än har jag några veckor kvar att fundera på hur jag vill göra. Måendet, min egen hälsa är något jag alltid prioriterar. Mår inte jag bra, kan jag inte hjälpa någon annan att må bra. 

Under sommaren flyttade jag till min alldeles egna lägenhet. Jag älskar den! Det är över sex år sedan jag bodde i något som jag kan kalla min lägenhet. Efter att varit inneboende i över ett år blev utmaningen där att våga vara själv, vilket jag tidigare älskade men i somras kände jag mig ensam till en början. Idag har jag anpassat mig, ser till att socialisera mig nu och då men även ge mig tid för mig själv, att bara vara själv. Nu uppskattar jag båda delarna. 


Så kommer vi till rubriken Kärlek. Jag har, som du säkert vet, varit singel i många år och trivts med det i det stora hela. Det gör jag fortfarande men det har kommit in människor, speciellt en vacker själ, i mitt liv som gjort att jag vågar visa mig, sänka garden och låta honom sakta och säkert klättra upp för min mur. Eller kanske man säger att jag sakta och säkert börjar sänka min mur? För några månader sedan ställdes jag inför utmaningen att än en gång våga släppa in någon. Det är lika läskigt varje gång, det gör ju så ont att bli sviken och lämnad. Jag har ingen aning om vart detta kommer att ta mig men denna man bemöter mig på ett sätt som troligtvis ingen annan gjort tidigare. Han accepterar mina brister, han har tålamod när jag velar, han står stadigt när jag svajar, han är stolt över mig, han är säker på sig själv, vad han vill i livet och hur han ska göra för att nå dit men han vill inte göra det utan mig. För honom är jag prio ett, vilket är något helt nytt för mig men jag tror att jag behöver det. Det skapar en slags trygghet för mig. Vi skrattar ofta tillsammans, han har en fingertoppskänslan som förundrar mig. Han är smart och intelligent. Han är envis och målmedveten fast på ett kärleksfullt sätt. Att vara honom nära, att höra hans röst, att se djupt i hans ögon gör mig alldeles varm inombords. Att känslan dessutom är ömsesidig gör det hela till en dröm. Vi har många, många hinder framför oss men jag är inte orolig. För första gången i hela mitt liv är jag inte rädd, jag är inte rädd att han plötsligt ska försvinna. Ibland kommer såklart den känslan över mig, när något händer som påminner om det förflutna, då berättar, ropar, skriker, varnar gubben i mitt huvud att jag bör vara försiktigt, kanske till och med dra mig ur detta. Gubben i huvudet säger ”du vet hur det har gått alla andra gånger, gör dig av med alla inkräktare”. När det blir så pratar jag och mannen med varandra. Oftast ser han direkt att det händer något inom mig, då säger han ”berätta, vad händer”. När jag berättar lyssnar han och får mig att känna mig trygg och lita på känslan igen. Han har ett hjärta av guld. Allt är så konstigt, jag förstår inte. Denna gång känns det annorlunda, jag vet inte varför men av någon anledning vågar jag tro på hans ord, på hans kärlek till mig. Han är något nytt, något underbart och han är ofta i mina tankar. För att sammanfatta denna rubrik, än en gång har jag utmanat mig själv, jag har vågat ta in kärlek i mitt liv. 

 

För tre år sedan slutade jag snusa, dessvärre började jag igen för cirka 1,5 år sedan. Men det har inte känts bra, ibland har det stundtals känts jobbigt att ”behöva” ta en snus. Sedan jag flyttade in till stan, vilket innebär mindre bilkörning, har även ”jakten” på snus blivit ett jobbigt moment. Alltså att införskaffa snus. Tidigare stannade jag till på macken eller affären på väg hem men i stan går jag för det mesta till det mesta. Hur som. En måndagkväll för två månader sedan tog jag sista snusen ur en dosa. Nästa morgon var jag väldigt irriterad på att snuset tog slut så fort, att jag inte fick göra annat än att köpa, köpa och köpa. Det hela resulterade i att det inte blev mer snus. Det konstiga är att jag inte haft större abstinens eller något sug efter snus. Det kanske inte är hela sanningen, när jag blir stressad, arg eller upprörd kommer suget men det går över lika fort. Jag tycker inte att jag passar att snusa, kanske det denna gång gick så smärtfritt. Kanske det berodde på att jag inte satt upp någon plan och därmed blev det kravlöst. 


En annan stor del av mitt liv är träning, än om jag inte ”toktränar” eller haft specifika mål med träningen. Precis som förra året har jag lyssnat på kroppen och tränat när den behövt det och vilat när den ropar efter det. Yoga är något jag gör dagligen och älskar samla ihop mig med hjälap av yogaövningar efter ett svettigt löppass i skogen. I somras blev det mindre gym och mer tid för löpning i skogen. Jag har nu förstått tjusningen att springa i skogen utan pumpande musik i öronen, älskar att höra mitt andetag, mina fotsteg och fåglarna som kvittrar. Det i sig är en slags meditation tycker jag. Jag längtar till våren och sommaren och att få springa och leka på smala stigar i skogen. 


Årets sista utmaning blev denna resa jag nu är på. Att resa till andra länder för en längre period och på egen hand. Innan jag åkte var jag både orolig och rädd men väl på Arlanda släppte allt och nu rent ut sagt älskar jag att resa själv. Jag såg filmen ”eat, pray, love” med Julia Roberts i höstas, det var då jag bestämde mig. Jag ska också ut i världen på egen hand. Jag vågade och nu jag tackar mig varje dag för det. 

Året var 2016, detta har hänt men ständigt pågår en process inom mig, en process som inte går att beskriva med ord. Jag känner massor, hela tiden, det är härligt och ibland läskigt men jag låter känslan få vara som den är. 


Jag är tacksam för allt som händer och sker i mitt liv, inom mig och runt omkring mig. Jag ser med spänning fram emot ett nytt år med nya utmaningar. Än vet jag inte vad mitt ledord ska vara. Jag föredrar nämligen att sätta ett ledord istället för nyårslöften, löften skapas så lätt till måste och när man måste något blir det tråkigt och svårt att upprätthålla det. Under januarimånad ska jag klura på vad ledordet för 2017 ska vara. 

Mot 2017, nya utmaningar och spännande möten.

Ett stort tack till alla som följer, kommenterar och läser min blogg. 

Gott Nytt År önskar jag dig. Ta väl hand om dig, du vet att du är bäst på att vara du och låt aldrig, aldrig någon säga något annat.

Sista äventyret i Nepal och ett varmt farväl

Vips så har 10 dagar gått, det känns som att jag nyss kom. Så mycket jag hunnit med, så mycket jag sett och så många härliga människor jag fått lära känna. Igår var jag ute på äventyr. Vi åkte till ett berg som är 2500 meter över havet. Där kan man med hjälp av cable car ta sig till ett tempel och utsikten är magnifik. Denna plats gjorde något med mig. Moder natur är bedårande vacker, så vacker att det gör ont. Bilderna gör inte verkligheten rättvis. 

Det var speciellt en top av Himalaya som fångade min uppmärksamhet, jag vet inte varför kanske för att den kändes så nära än fast den är långt bort. Den heter Ganesh Himal Range och är 7422 meter över havet. Vädret var bra enligt Dawa, så jag skymtade även Mount Evers. All dessa berg är galet höga, det är svårt att få perspektiv på det. Det var fantastiskt att vara där upp, har inte känt frisk, fräsch luft sedan jag kom hit. Även härligt med tystnaden som var där, inne i Katmandu är det aldrig tyst.

Jag är tacksam att jag vågade åka iväg på denna resa, att jag reser själv. Det ger mig tid att bara vara och reflektera. Idag fortsätter min resa, nästa stopp är Indien och Kerala. Det blir intressant och spännande att se och uppleva det landet. Imorse gjorde jag ett sista besök hos Chhahari för denna gång. Underbara ungar! Alltid när någon ska åka hem sätter de upp ett program men sång och dans samt att någon av barnen håller ett litet tal. Det var så fint. Det hela slutade med kramar, jag kommer sakna dessa härliga ungar. De har på något vis fått en plats i mitt hjärta, trots att det inte var länge sedan jag träffade dom. Kom på att jag glömt bort att fota när jag varit där, men det är nog mer ett tecken att jag varit i närvarande i stunden. Detta foto lånade jag av Chhahari.eu.

Att säga tack och hej till Dawa med familj känns också, de ha varit alldeles fantastiska och de bryr sig verkligen om en. Inte många som har så stora hjärtan och står där med öppen famn när man kommer. Direkt blir man en del av familjen. Deras barn Dundup, Mary och Galmo är också alldeles underbara. Dundup är 19 år och går på collage, det var han som hämtade mig på flygplatsen och fick mig genast att känna mig välkommen. Mary är 9 år och Galmo är 4 år. Galmo hittade Dawa i en by för snart ett år sedan. Hon låg i en korg med tunga stenar på locket så hon inte skulle kunna komma ut. Inget barn ska behöva uppleva den grymheten. De tog med henne hem och idag är hon en glad och väldigt rolig unge. Hon kanske är lite sen i utvecklingen just på grund av starten hon fick i livet men så lär hon sig både nepalesiska och engelska. Underbar unge! 

Jag kan inte påstå att jag är redo att resa vidare, skulle vilja stanna här i någon vecka till samtidigt ska det bli härligt med värmen. Jag är rätt trött på att ständigt vara kall och frysa. Men kärleken som finns här gör att jag vill stanna längre. Jag kommer troligtvis komma tillbaka snart igen, så snart det passar i livet.

Bye Nepal, see you again.

Livet i Nepal

Det är svårt att beskriva hur detta land är, hur de lever i Katmandu för det är stor skillnad hur det är i en stad jämfört med på landsbygden, sägs det. Jag har tyvärr inte hunnit med att åka till landsbygden, det får helt enkelt bli nästa gång. 

HTill ytan är inte Katmandu så stort men det bor ca tre miljoner människor. Inne i staden finns inga träd, gräs eller parker, enbart hus och mängder av småvägar. Det innebär att det dammar mycket och är mycket trafik. Den är för övrigt helt galen, det är som att det inte finns några trafikregler. Alla kör lite som de vill, de bara tutar och använder ibland blinkers. Jag är tacksam för vår chaufför som kör oss än vart vi ska.
Härom dagen åkte jag och en till från vår grupp till ett aptempel. Det var med lite blandade känslor jag åkte dit. Gillar egentligen inte ställen när människor utnyttjar djur för att tjäna pengar. Jag vet inte riktigt hur det är på detta tempel men aporna sprang omkring hur de ville, de såg glada ut. De hade skog att vara i, om de ville. Jag hoppas att de har det bra, än om det inte riktigt är deras hemmiljö. Det hela var intressant att se men även mer intressant att få ha Dawa som vår guide. Han berättade massor om buddhism, templet och om landet. Jag älskar verkligen att höra hans berättelser och om han liv.

Varje dag går jag och hälsar på barnen på barnhemmet. Det är tacksamt att få komma dit, det spelar ingen roll hur trött jag varit på vägen dit, när jag träffar dom är tröttheten som bortblåst. Det blir mycket sång, dans, bus och skratt. De senaste två dagarna när jag varit där har jag tillsammans med några av barnen tränat på svenska. Jag är otroligt imponerad över hur lätt och snabbt de lär sig. Idag blir det förhör för att se hur mycket de kommer ihåg, det hela är såklart enbart på skoj. Jag kan inte förstå att det snart är dags att åka vidare, jag kom ju nyss. Så många intryck som behöver smälta och reflekteras över. Om kvällarna, nätterna och mornarna är det kallt här, i huset är det 10-15 grader vilket gör att det enda som värmer är när solen är uppe under dagen. Om dagarna känns det som en svensk sommardag i väntan på den där högsommarvärmen. Det är långbyxor på, även jacka som gäller. Om nätterna sover jag med tjocksockar på, vilket jag hade trott skulle vara omöjligt men det funkar utmärkt. 

Idag har jag besökt Chhaharis skola. På skolan går ca 500 barn. Skolan i sig är inte så stor, det går ca 40 barn i varje klass och klassrummen har en storlek som skulle rymma ca 20 barn hemma i Sverige. Allt är annorlunda här. När skoldagen börjar ringer en klocka, då ställer alla barnen upp sig i raka, perfekta led. Sedan gör de rörelser, säger någon slags ramsa, de sjunger en sång och sedan ber de en kort stund, för att därefter tåga till sina klassrum. Under lektionerna är det läraren som pratar, eleverna lyssnar och skriver av det läraren skriver på talvan. När läraren ger ett barn ordet, när han/hon vill att eleven ska svara på en uppgift, ställer sig barnet upp vid sin plats. Det hela känns lite gammalmodigt. Jag är dock tacksam att inte läraren var sträng, barnen hjälper varandra ibland utan att läraren blir arg. Jag passade även på att hälsa på i förskolan, hos treåringarna. Det om något var intressant. Ca 40 barn i ett rum med två pedagoger. Barnen satt vid ett stort bord i ca 1,5 timme. Pedagogerna försökte jobba igenom alfabetet med dom. Det gick så där om ni frågar mig. Barn i den åldern klarar att vara fokuserade i max 20 minuter. De kröp omkring, smet från sin plats, småbråkade med den som satt bredvid och så vidare. Efter min observation ser jag det som att det enda pedagogerna gjorde var att stå och skrika på barnen och pedagogiken inte var den mest pedagogiska. Jag älskar verkligen att se hur skolan funkar i andra länder, ofta är det stora skillnader och det får mig verkligen att inse hur långt fram i utvecklingen vi i Sverige är. Jag ska erkänna att suget att få jobba med barn kommer smygande igen. Det är en härlig känsla, det jag nu ska fortsätta att klura på är hur jag vill jobba med barn. 

To be continued.