2 veckor i Portugal kom och gick, vad fick jag med mig?

Vips så är jag tillbaka i Sverige, dessa två veckor i Portugal gick väldigt fort samtidigt som det kändes som vi var där i flera veckor. Det var verkligen ingen semester, på 14 dagar har vi studerat, både teori och praktik i sammanlagt 100 timmar. Jag visste att det skulle vara intensivt och det har gått bra. Yoga handlar ju just om att lyssna inåt och jag kan stolt berätta att jag lyssnat inåt varje dag. Vi hade två fridagar, dessa tillbringades bland vågorna på surfbrädan.

Jag är nu certifierad yogalärare men än är jag bara i början av min resa. Har jag förändrats för att vi läst och diskuterat yogans filosofi? Det vill jag inte påstå, jag är bara mer upplyst. Global yoga, som jag utbildat mig inom är lagom mycket av allt. Det är viktigt att besitta kunskaper om yogans ursprung, kroppen och dess anatomi. Det är intressant och jag tycker vi dök lagom mycket in på alla olika ämnen.

 

Vi hade ett teoretiskt prov som jag var lite nervös inför men det visade sig att jag kunde mer än jag trodde. Som avslutning på utbildningen hade vi en examen, vi skulle sätta ihop en klass och guida de andra genom den. Även där var jag nervös innan men när jag väl startade försvann nervositeten. Jag har jobbat otroligt mycket med mina inre terrorister och dom bankade rätt hårt på mig under min klass men jag lät dem inte vinna över mig.

Efteråt fick jag feedback av deltagarna som gjorde mig tårögd men stolt. Mina terrorister försökte intala mig att jag inte alls var bra på det jag gjorde och att deltagarna inte gillade min klass överhuvudtaget. Det visade sig att det var helt fel, de gillade den och uppskattade min klass. Att den kom från hjärtat, mitt lugn och min energi samt min spellista som jag plockat ihop. Global yoga ligger mig varmt om hjärtat just för att den bygger på tema, intention och man har oftast passande musik genom hela klassen. I just love it! Det gör att det inte känns så allvarligt och om det blir jobbigt eller tufft under en klass, om tankarna håller på att ta över en kan man alltid lyssna till musiken och få energi, bli lugn eller vad man nu kan behöva.

 

Än om jag är samma person som innan jag åkte har mycket hänt inom mig. Jag har skrivit det förr men jag måste skriva det igen. Jag känner ett inre lugn som jag troligtvis aldrig känt förut. Detta kanske låter konstigt, hur kan man om och om säga att det kommer ett lugn som är helt nytt? Jag tror det är det som kallas livet. Genom att vi utmanar oss själv och vill utvecklas, testa nya saker, kliver utanför vår trygghetszon, det är då the magic happens. Genom att vara här och nu, inte lägga för mycket fokus på det som varit eller på framtiden infinner sig ett lugn. Som Eckhart Tolle säger; Livet är nu, det var inte igår och det är inte imorgon, livet pågår just här och nu”.     

Jag känner att jag försummat bloggen lite i sommar samtidigt som det varit ett medvetet val, jag valde att njuta av stunden, att umgås med nära och kära istället för att vara uppkopplad. Det har varit välbehövligt och väldigt skönt men nu kliar det i skrivfingrarna och jag har en tanke att komma igång med skrivandet lite mer regelbundet igen. Det är mycket på gång i höst eller snarare många tankar som behöver landa, fästas och finna sin plats nu i höst. Du kommer såklart få vara med på min resa, vad än som dyker upp.

Annonser

Att möta motstånd

Hur gör du när du möter på motstånd? När du blir rädd och vilsen och inte vet vilken väg du ska gå?


Jag befinner mig i ett vägskäl. I april valde jag att lyssna på kroppen som skrek efter mer vila och mindre tid på jobbet. Jag gick ner i tid och har sedan dess jobbat 75%. Jag har både min chef och läkare på min sida som tycker och bedömer (läkaren) att jag bör gå ner i tid. När jag började jobbet på förskolan i februari valde jag att avbryta den pågående sjukskrivning helt för jag kände mig stark och längtade att få jobba igen. Det höll dock inte så länge, redan efter en månad kom tröttheten, oro, ångest mm. Jag pratade med min chef som lyssnade och satte in stödåtgärder direkt. Vi skapade ett schema som kom att passa mig och dessa månader har jag sakta men säkert bli mindre trött och energi tar inte slut av att bara kliva upp. Att jobba 30 timmar i veckan är alldeles lagom för mig just nu.

Det räcker dock inte att enbart prata med läkare och chef för att kunna vara sjukskriven. Den där försäkringskassan har tyvärr ett veto i det hela, i alla fall för mig och många andra. Att jobba 25% mindre innebär stor skillnad ekonomiskt. Det har gått drygt två månader sedan läkaren sjukskrev mig. Det dröjde nästan 30 dagar innan jag hörde något från försäkringskassan. När de väl hörde av sig tyckte de inte att min och läkarens motivering var tillräckliga för att godkänna min sjukskrivning. Vi har vid två tillfällen lämnat synpunkter, även chefen har lämnat in sin ”syn” på situationen. Idag fick jag det slutgiltiga beskedet, det blev den röda stämpeln. De nekar till sjukpenning. Det gör mig otroligt arg och ledsen men mest rädd. Kommer min kropp klara att jobba heltid? Tänk om jag kraschar rejält nästa gång och vägen tillbaka kan komma att bli än längre. Det sista jag vill är att bli ett ”paket” igen, det var fruktansvärt och jag vill verkligen inte dit igen.

Så vad kan jag gör åt det? Det finns såklart flera alternativ, gå tillbaka på heltid, be chefen om hjälp att ge mig arbetsuppgifter som kan funka eller ta tjänstledigt 25% och fortsätta jobba som jag gör just nu. Pengar är bara pengar men att inte ha många kronor över efter räkningar är mindre roligt. Det skapar stress inom mig, vilket inte heller blir bra. Är det någon som varit i liknande sits, hör gärna av dig, kom med dina råd. Just nu vet jag inte riktigt hur jag ska tänka och hantera denna situation.

Jag förstår inte vad universum försöker lära mig men jag är säker på att svaret kommer till mig så småningom. Kanske det är så att det är dags att börja följa mina drömmar och uppfylla dem. Ångra bara det du aldrig gjorde.

Livet kan kännas tungt i motvind, ha lite tålamod. Våga  vara i stunden, än hur den är. Du behöver inte agera, fatta beslut under denna tid. Koncentrera dig på att andas, var arg om det är känslan du känner, gråt om du känner dig ledsen. Oavsett känsla du har inom dig är den ok. Livet går upp och ner, det är så vare sig man vill eller inte. Utmaningen ligger i att våga vara i det som är. Det är svårt, jätte svårt. Jag ska nu, med detta negativa besked inte fatta några beslut just nu. Jag har fått ett svar jag väntat på, var på sätt och vis beredd på negativt utfall. Hur som helst kommer det att lösa sig, det gör det alltid på ett eller annat sätt. Det är i motvind, i motgångar du har möjlighet att växa och utvecklas. Jag gillar ju utveckling, därför tillåter jag mig att bara vara i några dagar. Vinden vänder tillslut.

Trevlig fredag och njut av stunden!

 

Det dåliga samvetet

Jag har haft den här bloggen i fyra år, tror jag det är. Jag har alltid haft som mål eller avsikt att skriva minst ett inlägg varje vecka, helst varje dag men gärna 3-4 inlägg per vecka. Den senaste månaden har det inte blivit så, livet har helt enkelt kommit emellan och jag har totalt tappat skrivlusten men även inte funnit tid och ro för skrivande. Samtidigt som detta så har en ångest, ett dåligt samvete kommit över mig, att jag inte skrivit regelbundet. 


Jag har funderat på detta i dagarna, varför sköljs jag av dåligt samvete av min frånvaro här? Det jag kommer fram till är två saker, dels handlar det om prestation och då leder det direkt in på varför? Jag har ju denna blogg för att skriva mina tankar och dela med mig av mina upplevelser och erfarenheter, jag har denna blogg i första hand för att hjälpa mig själv att få ur mig tankar och känslor, för reflektion. Hur kan det då komma att handla om prestation?! Svaret är enkelt, allt jag gör handlar om prestation men jag vet inte riktigt för vem jag vill prestera? Handlar det om mig att jag vill bli bättre, verka bra, att få många följare? Jag blir ju glad när någon hör av sig, har någon fundering, delar med sig av sin story eller jag får hör att mina ord hjälper någon. Är det på den vägen det har blivit en prestation hos mig? Jag vet helt ärligt inte men jag gillar det inte. Jag vill ju göra saker som får mig att må bra, när jag är sann mot mig själv och jag vill leva i nuet.
Den andra orsaken av dålig samvete är att jag känner att jag inte tagit mig tid för reflektion (vilket jag använder bloggen till). Det har lett till små krascher när tårarna rinner nonstop i timmar, matlusten försvinner, energi och glädje är lika med noll. Jag mår alltså bra av att stanna upp, fundera lite och skriva av mig det jag har inom mig. Det finns flera anledningar till ”tidsbristen”, de flesta av dem har att göra med förändringar i mitt liv. Under senaste månaden har jag bland annat flyttat och blivit sambo, vilket idag känns alldeles fantastiskt men resan hit var tuffare än jag trodde när vi bestämde oss för att flytta ihop. Att göra förändringar, inte veta hur saker och ting kommer bli framkallar rädsla inom mig. Jag vet inte varför men jag är rädd för ganska mycket här i livet. Nya saker skrämmer mig samtidigt är jag för nyfiken för att låta rädslan vinna över mig, vilket krockar en del ibland.

Jag har kommit fram till att det inte finns någon anledning till dålig samvete, oavsett orsak. Det är ok att jag tappat tråden, skrivlusten, inte tagit mig tid att skriva os.v. Allt är ok. Det har fått mig att inse vad jag behöver för att må bra. Nu syftar jag inte direkt på att skriva inlägg på bloggen utan mer på att regelbundet ta en paus, stanna upp, andas och känna in.

Så till dig. Vad gör du när det dåliga samvetet kommer över dig? Vad och hur gör du när du känner att du inte räcker till? Hur gör du när rädslor dyker upp, hur hanterar du dem? Vi blir vad vi tänker, därför tror jag att det är viktigt att vara vaksam över vilka tankar vi väljer att fokusera på. Med detta sagt, du bestämmer hur du vill må, du kan skapa förutsättningar för hur du vill leva ditt liv. Valet kanske är lätt att tänka men svårt att genomföra. Oavsett, du är bra som du är.

Varför yoga?

Ibland gör man saker bara för att, utan att veta syftet eller reflektera över det. En del saker gör man per automatik, det går bara av farten av den enkla anledningen att man alltid gjort på ett visst vis. Livet, dagarna rullar på som de alltid gjort. Känner du igen dig?

Precis så hade jag det tidigare i mitt liv. Det jag dock gjorde när jag stötte på svårigheter, problem var att sopa dom under mattan. Till slut kom dagen när jag snubblade över den där mattan på grund av att det var för mycket ”skit” under den. Jag har förstått att det går inte att fly varken från sig själv eller från saker som ställt till det, saker som sårat eller på annat sätt satt spår. Att flytta till en annan stad eller göra andra fysiska förändringar hjälper inte heller, fortfarande är det att fly. Jag förstår det nu.Idag är jag otroligt glad och tacksam att jag omedvetet blev indragen i yogans värld, som nu funnits i mitt liv mer eller mindre i snart sex år. Jag är en känslomänniska och det mesta jag göra gör jag med hjärtat, vilket ibland kan bli både jobbigt och göra ont. Min ”yogaväg” började med att min hälsocoach bad mig göra tre solhälsningar varje morgon. Hon sa inte till mig ”börja yoga” utan förklarade att det kan vara bra att stretcha kroppen lite efter nattens sömn, att hon gör det och upplevde att hon fick mycket mer energi resten av dagen. Jag gick hem, googlade på solhälsning och började öva. Det blev inte varje dag men några gånger i veckan. Med tiden blev det en morgonrutin och jag upplevde verkligen det hon beskrev. Med det väcktes en nyfikenhet hos mig och jag började söka efter fler stretchövningar, det var då jag sprang på Yogobe där i cyberrymden. Då var det ett nystartat företag, jag tecknade medlemsskap hos dom och började testa olika videos. Mitt ryggbesvär försvann med tiden, vilket varit ett problem i många år. Är du nyfiken på att testa Yogobe? Som tack för att du läser detta inlägg, ger jag dig 14 dagar gratis prova-på, vill du testa yoga, klicka här.

Jag förstod redan då, vid de tre solhälsningarna att det var något bra för mig, att min kropp tackade mig för var gång jag ställde mig på mattan. Kan tillägga att det tog något år innan jag införskaffade mig en yogamatta. Numera när jag rullar ut mattan är det som att pulsen går ner innan jag ens ställt mig på den. Det är som att kroppen vet vad den kommer få och blir glad. Idag yogar jag varje dag, minst en gång ibland blir det två, tre gånger. En vanlig kommentar när jag berättar detta är ”hur hinner du med det?”. Svaret är enkelt, jag prioriterar tiden med mig själv och på mattan. Yogan gör något med mig. Den har fått mig att se på världen och mig själv med nya ögon. Jag upplever att jag numera kan hantera stress bättre och det genom andningen. Jag känner mig mer tacksam och glad till livet över lag.  Jag vet att jag mår bra av yoga. Jag väljer att spendera en stund, ibland 10 minuter, andra gånger upp mot en timme på mattan och tillsammans med någon av de grymma instruktörerna på Yogobe som guidar mig. Jag bara älskar det! Att själv kunna välja när jag vill yoga, stretcha de kroppsdelar som känns stela osv, att slippa passa tider och åka iväg till en yogastudio som dessutom kostar mycket pengar. Tack Yogobe för att ni finns och dök upp i mitt liv!

Jag har funnit verktygen för att kunna stilla mina tankar, som ofta rusar på likt Autobahn. Jag har funnit ett sätt i rörelse som får mig att testa och klara av saker jag aldrig trott min kropp skulle klara av. Att stå på huvudet eller gå ner i split är några fysiska saker yogan bidragit till. Men framför allt det yogan gör med mitt sinne, det är ovärderligt. Imorse vaknade jag upp ur en mardröm, jag kände ett tryck över bröstet och tårar kom, en känsla av panik infann sig. Istället för att ligga och klura på varför, rullade jag ut mattan, satte på en spellista med havsljud (älskar havet och ljudet av vågor har en härlig effekt på mig) och lade mig ner på mattan och andades. Efter en stund gick pulsen ner och jag började göra några solhälsningar för att sedan lägga på några andra övningar. Efter ca 15 minuter var jag åter lugn, en varm känsla spred sig i kroppen och ett leende sprack upp i mitt ansikte. Efteråt började jag reflektera lite och kom fram till att jag inte ens ägnat en tanke till varför jag kände som jag gjort när jag vaknade, jag bara var en stund. Det är anledningen till varför jag fallit för yogan. Den får mig i balans.

Hur gör du när havet stormar? Sitter du i båten och håller i dig och hoppas på att inte den ska välta, vänta på att stormen ska mojna eller tar du över fören och styr mot lugnare vatten? För du vet väl att du är kapten på din båt, du bestämmer hur du vill må och har fulla ansvaret att ta dig och din båt till lugnare vatten. Lyssna på din kropp och ge den det den vill ha och behöver.

You are enough

Krav, förväntningar, press och stress. Känner du igen orden? Har du någon gång ställt krav på dig själv eller på andra? Kanske till och med höga krav, så höga att det blir en press och stress?

Jag tycker att det är viktigt att vi tar tag i detta nu, att vi pratar om krav och förväntningar. I dagens samhälle ställs det höga krav på oss och av någon anledning är det många av oss som känner press och stress för att klara att leva upp till dem. Jag tror att än fler ställer höga krav på sig själv, högre krav än någonsin. Jag är en av dem. Jag är ambitiös, har drömmar och mål, visioner och förväntningar på framför allt mig själv. Att ha mål och drömmar är bra, det får oss att vilja utvecklas och vara nyfiken på livet men dessa förväntningar, de skadar mer än de gör nytta.


Imorse när jag var på yogamattan och ”scannade” av kroppen, som jag gör varje morgon, kom orden över mig – ”You are enough”. Det var massor av tankar och känslor som rusade likt auto bahn inom mig innan, men så när dessa ord kom upp sveptes ett lugn över mig. Jag tänkte och repeterade orden ”You are enough” om och om igen. Tårar rullade ned för mina kinder. Jag kom till insikt. Jag ställer för höga krav på mig själv. Jag vill så mycket i livet, dels med mig själv, dessa drömmar och mål. Jag vill vara en bra och kärleksfull flickvän, en stöttande och förstående vän, en god och lyhörd kollega, en glad, nyfiken och engagerad pedagog. Jag vill ha en stark och hälsosam kropp, en glad mage, starkt och friskt hår, fin hy. Ett välstädat hem, fina och sköna kläder, en snygg och snabb bil, en stabil ekonomi. Jag vill vidareutbilda mig, driva ett framgångsrikt företag. Jag kan nog fortsätta i evigheter. Allt detta är krav och förväntningar på mig själv. Hur jag vill vara och hur jag vill vara mot andra, kanske framför allt finnas där för andra. Jag vill vara den starka, trygga personen som alla som känner mig, och inte känner mig kan komma till så lyssnar och jag hjälper dem. Jag börjar förstå. Jag kan inte hjälpa alla, vara tillgänglig för alla och absolut inte i ur och skur.

You are enough. Om jag lyssnar till min inre röst, följer min magkänsla, stannar upp för att reflektera ibland, behöver jag inte stressa omkring och tro att jag ska behöva vara mer än jag klarar. Det blir till slut för mycket och kroppen signalerar att den behöver en liten paus.

Om jag reflekterar över händelser, utan att döma andra, tar ansvar för mina handlingar och samtidigt. Vad gjorde jag? Vad sa jag? Hur togs det emot? Var jag närvarande eller var mina tankar någon annanstans? Vad kan jag göra annorlunda? Detta var något jag gjorde imorse, igår hade jag en mindre bra dag vilket bidrog med missförstånd och besvikelser och dessa löpte på under hela dagen och kvällen. Det är utmattande och jag blir ledsen och besviken när det händer och många gånger räcker det inte med enbart sömn, att tänka att imorgon är en ny dag och då tar jag nya tag. Sömn är bra och viktigt, det ger ny energi och tiden ger en lite distans. När jag vakande längtade jag till mattan, jag klev upp, rullade ut den och satte mig på den men jag hade så mycket i mitt huvud. Jag gick och hämtade papper och penna och började skriva, reflektera över gårdagen. Jag gör ofta så, ”skriver av mig”. Det som händer när jag börjar skriva är att jag ”klagar” på andra och alla fel de gjort. Därefter tittar jag på vad jag gjorde, kände, tänkte, sa och hur jag kan ha uppfattats av andra – vad bidrog jag med. Efter detta kommer frågorna, vad kan jag göra åt situationen och vad är viktigt för mig och för relationen med de inblandade? Frågorna svarar jag sällan på, jag bara ställer dem. Allt detta sker lite av automatik, jag behöver klaga på andra för att inse vad jag själv bidragit med. Många gånger för det mig att inse att det är brist på kommunikation från min sida eller mina förväntningar på mig själv och andra som ställt till det. Det handlar alltså om mig mer än om andra. Jag tror detta är viktigt, att inse och framför allt förstå att det sällan är någon annans fel än ditt när något händer. Du har alltid ett ansvar för dina handlingar, att presentera dem och få andra att förstå vad du tänker och känner.

Så vad vill jag säga med allt detta? Jo, sänk dina krav på dig själv. You are enough. Du behöver inte vara perfekt, för vad är perfekt? Alla är vi olika och därför finns inget perfekt. Du är bra precis som du är. Men du bär även ansvar för dina handlingar, det är ok att göra fel – vi är bara människor. Våga säga förlåt både till andra men även till dig själv. Stanna upp, andas och reflektera. You are enough.

Du behöver någon

Denna text är så otroligt fin att jag postar den igen.

Hittade en otroligt fin text som är tagen ur boken Strimmor av ljus. Ibland behöver vi bli påminda om att vi är skimrande, vackra, unika och alldeles fantastiska. Buren och älskad, omhändertagen och älskvärd. Läs och begrunda. hjärta

Du behöver någon (ur Strimmor av ljus av Sofia Sivertsdotter)

Du behöver någon som talar om hur vacker du är. Som ser varenda liten skiftning i dina ögon. Som står trygg och talar om att allt blir bra när det känns precis tvärtom. Någon som ser i dig vad du inte kan se själv. Som ser erfarenheten du fått pulsera i ditt blod, utan att du behöver säga eller göra någonting. Som påminner dig om att göra rätt när det är frestande att göra fel. Som får dig att känna tillit till att livet bär dig.

Du behöver någon som ser varje millimeter av din perfekta kropp, ditt fina hår, dina händer och din söta näsa. Någon som säger om och om igen att du är älskad, sagolik, magnifik, enastående, unik. Någon som klappar dig på kinden när du somnar. Någon som när du vaknar påminner dig om att i dag blir en bra dag, hur den än blir.

Du behöver någon som står stark när du faller. Någon som håller om dig när du känner dig liten och som förstår vilken gåva det finns i dig. Du behöver höra orden för att våga tro på det du redan innerst inne vet, men inte vågar lita på fullt ut.

Du kan bli denna någon för någon. Och du kan bli det för dig själv. Berätta ofta att du vågar tro på det självklara, att du är född att göra stort, leva stort, göra det hjärtat leder dig att göra. Inte ur oansvarighet, utan ansvar. Både för dig själv, dina nära och mänskligheten. Vi vill se dig lycklig, med glittrande ögon, lätta steg och tydligt syfte. Då kan du uträtta mest.

Börja nu. Sträck på ryggen. Gör det du skjutit upp. Bygg självrespekt genom att göra rätt. Ge dig tillåtelse att lysa. Gå dit hjärtat leder dig och säg nej när du behöver det. Ta tag i det som grämer, begränsar, tynger och gör dig lite mindre. Kom ihåg att du är en människa som kan förändra mänskligheten och kom ihåg att du är ”någon”.

Kärlek och livsglädje

Detta är från ett inlägg som jag skrev för ett år sedan:

Vad är livsglädje? Jag funderar mycket på det här med kärlek. Kärlek, det är ett stort ord som innefattar mycket. I mitt liv finns det kärlek, otroligt mycket kärlek. Jag ser till att omge mig med människor som jag vill ge kärlek men även som jag får kärlek av. Vänskap det är sann kärlek för mig. Kärleken som finns i en familj, de starka familjebanden. Syskonkärlek. Jag har nästan all kärlek jag kan tänka mig. Ibland tänker jag att jag inte behöver mer kärlek, att mitt liv är proppfullt av kärlek. Men. Det är inte hela sanningen. Det finns kärlek kvar att ge till någon, som än inte visat sig. Det finns stunder när jag näst intill bestämmer mig för att sluta hoppas, sluta längtar efter en livskamrat. Att jag är nöjd med det jag har. Men. Så kommer det stunder när jag känner någon slags tomhet, att det är något som saknas. Min livs kärlek.imagesIdag lutar jag mig mot mina vänner när det blåser. Utan vännerna vet jag inte hur jag skulle klara mig. Åren går och med åren så hittar även vännerna sina livskamrater, än om vår vänskap kvarstår så förändras den. Det är inget konstigt med det, jag blir verkligen glad att höra och se mina vänner lyckliga, kära. Jag är inte bitter. Det gör mig nog bara lite ledsen att jag inte kan dela med mig av den känslan, att vara kär. Det är så länge sedan att jag idag inte kan beskriva, känna känslan. Jag längtar efter den känslan, varje dag. Jag ljuger när jag säger annat. Men. Det skulle inte vara hållbart att deppa ihop och tycka synd om mig själv för att jag varit singel i många år. Jag försöker se glädje och kärlek i det jag har i mitt liv. När jag väljer att se på allt det vackra, på de underbara människor som jag har omkring mig fylls kroppen med värme och ja, jag vet att jag är älskad.

Nu har det som sagt gått ett år och jisses så mycket som hänt i mitt liv. För var dag som går kommer jag till mer och mer insikt om vem jag är och vad jag behöver för att må bra och att vara i balans. Jag utmanas och utmanar ständigt mig själv. Det finns många, många rädslor inom mig men steg för steg tar jag mig igenom dem och varje gång överlever jag, än om det stundtals inte känns som det. Det som framför allt hänt i mitt liv sedan det där inlägget är att jag bjudit in, tagit emot kärleken. Jag har fått och får numera känna den där känslan som jag längtade efter – att vara kär. Jag har funnit min livskamrat, mannen som jag vill ha och behöver vid min sida. Han är mitt ankare. Han ser så mycket i mig som jag själv aldrig sett i mig. Han får mig att inse att jag är bra precis som jag är och han hjälper mig på vägen att bli sann mot mig själv. Jag är tacksam att han fann mig.

Jag ställer nu frågan till dig, Vad är livsgläjde för dig? Hur gör du för att kunna känna glädje och kärlek i ditt liv med det du har?