Livet i Portugal

Tiden går så fort. En vecka har sprungit fram samtidigt som dagarna varit fullspäckade. Detta är en utbildning, inte någon semester. Jag kliver upp vid 07, gör min egen träning som kallas Sarhasa och är viktig för sin egen utveckling. Detta är egentligen inte något nytt eller konstigt för mig, jag yogar ju varje morgon ändå än om här är kroppen mer sliten och öm efter alla pass under dagarna.

Vi bor i ett mysigt hus med utsikten över en dal, det tar ca 40 minuter att gå till havet. Det gör mig inget men hade jag vetat det innan jag kom hit hade jag nog funderat på om jag skulle valt denna utbildning. Jag älskar ju havet, att sista. I solnedgången och se dagen möta natten. Magiskt. Jag känner att jag är på helt rätt plats, just nu. Det finns ingen plats i världen jag skulle byta ut just nu.

Vi är nio tjejer i blandad ålder som går utbildningen, fyra från Sverige och fem från Norge. Det är jätte spännande med språken, än om det mesta går att förstå. Vår lärare, Eva är norsk å utbildningen hålls på norska. De första dagarna var väldigt utmanande, att försöka dels försöka förstå vad hon säger och samtidigt få förståelse för det jag ska lära mig. Nu har jag kommit in i språket så jag inte behöver lägga så mycket energi på det.

Dagarna är långa, eller ja äve här i Portugal har dygnet 24 timmar. Det jag menar är att det är intensiva dagar. Vi startar vid 9.30, oftast har vi en yogaklasser på 1-2 timmar. Därefter går vi igenom passet i detalj, alla ord på sanskrit, rörelserna och så vidare. Därefter lunch och paus fram till klockan 17. Den pausen innebär självstudier, så det vi gör är att läsa och fortsätta öva. Nästa pass går vi igenom ananas, positioner vilket också är fysisk träning. Klockan 21 är det middag och vid 22.30 kryper jag ner i sängen. Så ser i stort sett alla dagar ut. Idag har vi fredag, en hel dag utan lektioner. Välbehövligt. I eftermiddag ska vi åka och surfa. Nu är det ju några månader sedan jag stod på brädan så det ska bli intressant och se hur det går. Havet är kallt, 16-18 grader så man surfar med våtdräkt vilket blir en ny upplevelse. Oavsett hur det går är mitt mål att ha kul på brädan.

Det har som sagt varit utmanade dagar hittills. Redan första dagen började Egot bråka med mig. Min svaghet sitter i handleden, den som jag bröt för 1,5 år sedan. Den är svag och klarar inte lika mycket som jag vill och önskar. Att bara möta det är en stor utmaning. Jag bröt ihop, klarade intet att fortsätta klassen vi höll på med. Törnarna kom och hackkycklingen pickade på mig. "Du klarar inte det där", "vad tänkte du med, du kan ju inte bli yogalärare. Du klarar ju inte ens att göra en solhälsning ordentligt" och så vidare. Det är inte konstigt att jag blev ledsen av dessa tankar. Det fina att vara i en liten grupp är att man kan, vågar vara mer öppen. Jag satt vid matbordet tillsammans med alla de andra, bredvid mig satt Eva. Efter en stund la hon armen om mig och frågade om det var handleden. Där brast det och tårarna kom åter och dessutom inför alla. Det var jobbigt att behöva visa sig svag för en stund men samtidigt så befriande. det leder mig in på hur vi behandlar oss själva. Varför är vi så hårda och stränga med oss själva? Vi skulle garanterat inte behandla våra vänner som vi behandlar os själva. Varför? Är inte du och jag lika mycket värd som alla andra som vi bryr oss om? Vi ställer så höga krav på oss själva och tror att omgivningen förväntar sig saker av oss. Det tokiga är att vi tror att andra förväntar sig saker av oss men de är ju fullt upptagna med sig själva. Varför kan vi inte bara vara snälla och ge oss själva mängder med kärlek? Tänk så mycket bättre vi skulle må och så mycket vi skulle kunna göra med den tiden och den energi det tar att kritisera sig själv.

Dagen efter mitt "meltdown" mådde jag bra, energin var tillbaka och jag kände åter igen mig själv. Det är det som är så spännande att vara här, det egentligen inte händer så mycket, vi hänger här i huset. Tredje dagen var den "glada" Susanne som bortblåst igen. Tårarna kom, jag pressade mig för hårt och fick ont i handleden. Detta svängande upp och ner sätter igång något inom mig. Varför svänger jag så? Jag började fundera på orsaker och kom på några anledningar, när jag berättade dem för Eva sa hon till mig. "Susanne, se det som verktyg istället för ett nederlag". Det är så sant.

När livet är jobbigt, när vi stöter på motgångar, istället för att tycka synd om oss själva, komma med bortförklaringar och ursäkter om att livet inte är bättre än så här, vänd på det som se det som redskap och använd de för att ta dig vidare, lära känna dig själv mer. Framför allt, våga vara i det du känner, oavsett om det är smärta, sorg, ilska, frustration eller glädje. Var i det. That´s the power of now.

Annonser

Låt äventyret börja

Så har jag anlänt till Portugal och till huset jag kommer spendera de två kommande veckor. Det är med skräckblandad förtjusning. Negativa tankar kommer över mig nu och då, tänk om jag inte klarar utbildningen, tänk om jag inte kan leda en grupp, tänk om jag upptäcker att jag inte alls vill bli yogalärare. När dessa kommer, stannar jag upp och frågar mig själv, vad är det värsta som kan hända? Jag älskar den frågan för svaret gör att mina "tänk om"- tankar försvinner. Vad som än kommer hända dessa veckor så kommer jag med säkerhet lära mig något, vad det än kan vara.

Det blir ju aldrig som man tänkt sig. I början av veckan åkte jag på en förkylning, genom mycket sömn, vila och vatten var den spårlöst försvunnen i onsdags. Dessvärre kom den tillbaka under fredagen. Låt mig berätta lite Parisresan. Redan på Arlanda satte universum oss på prov. Planet från Norrland blev försenat, visserligen bara 15 minuter men vi hade inte jätte mycket tid på Arlanda. När vi väl landat, tog det nästan 30 minuter innan vi fick väskorna. Det bidrog till att de hann stänga incheckningen och vi kom inte med planet. I en sådan situation kan man nog lätt bli osams men vi båda var lugna och lösningsorienterade. Vi hittade en ny avgång, gick och åt lunch i väntan på att checka in.

Väl i Paris flöt kvällen på bra, vi gick till en liten mysig restaurang, därefter gick vi till Eiffeltornet och spanade in den magnifika byggnad. När vi skulle gå hem gick vi vilse och än en gång sattes vårt samarbete och tålamod på prov. Även denna gång behöll vi lugnet och en timme senare var vi åter på hotellet. På fredagen hoppade vi på en båt som var en typ jump on – jump off, vi åkte/gick och tittade på fina byggnader och till lunch fick vi crepes som dessutom var glutenfria! Jag var i mathimlen. När vi väl kom tillbaka till hotellet var min energi slut och jag började känna mig sjuk igen. Igår, lördag, vaknade jag med ömma luftrör igen. Detta var inte vad jag hoppats på med tanke på kommande veckor i Portugal.

Nu är första kvällen, natten och morgonen gjord här i Portugal. Denna plats är fantastisk, vyerna, lugnet och tystnad långt bort från brus och buller. Vi är en grupp med nio deltagare, första intrycket av tjejerna är mycket bra. Jag ser fram emot att lära känna dem mer. Eva, vår yogalärare är norsk och många av deltagarna är norsk så hjärnan måste anstränga sig för att hänga med men med tiden lär det bli lättare.

Det känns fantastiskt att vara här, än om jag är lite nervös för vad som komma skall. Det känns som att jag har mycket inom mig som ligger där under ytan och bubblar och vill komma ut. Jag är på en bra plats och jag är redo att öppna upp mig.

To be continued

Portugal – ett steg mot en dröm

Jag skrev i ett inlägg förra veckan att jag snart ska åka till Portugal. Jag ska inte dit för att semestra, jag ska gå en utbildning. Jag fortsätter min väg mot mitt mål, min dröm att jobba med kost, träning och hälsa. Jag ska bli yogalärare. 

När jag var i Indien och Sri Lanka tändes den idéen, den tanken, att jag vill leda yogaklasser. Jag satte upp ett mål, att under detta år kolla och anmäla mig till en yogautbildning. Första planen, tanken var att göra utbildningen i Indien men så kikade jag runt på nätet och hittade en utbildning som kändes som mig. Jag älskar att yoga, dels för att det är en bra träningsform men även att den får mig att lyssna inåt och lära känna mig själv på ett sätt jag har svårt att tro att man kan göra om men inte stannar upp ibland. Såklart finns det andra tillvägagångssätt för detta men för mig är yogan toppen i just det syftet. Hur som. Det jag sökte efter var en utbildning som hade sitt fokus på yoga som träningsform mer än den filosofiska biten. Självklart kommer även denna utbildning innehålla yogans filosofi, den är en viktig del den också. Jag drömmer om att ha en egen studio och jag tror att denna typ av yoga passar bra här i norr.


Jag kommer gå Global Yoga TT. När jag, för massa år sedan började leka med yogan, var  det just global yoga som jag fastnade för. Den är en blandning av den österländska och västerländska traditionen och skapade för 2000-talets människa, alltså oss här i Sverige idag. Grundaren Johanna Andersson blev jag förälskad i första gången jag yogade med henne. Hennes utstrålning, charm, passion för det hon gör och hennes sätt att lära ut gjorde att jag fortsatt köra hennes pass genom åren. Hon har mängder med klasser på Yogobe som jag använder mig av. Vill du testa, använd denna kod: https://yogobe.com/se/recommend/5cd7pura8 så får du utforska gratis i 14 dagar.

Jag har som sagt en dröm, denna resa till Portugal är ett delmål för att i höst gå fler kurser mot min certifiering. Det som är så spännande och utmanande med yoga är att man aldrig, aldrig blir fullärd och denna utbildning bara är en start, en början på min resa inom yogan. Jag har inget datum på när jag ska hålla min första riktiga klass, jag ser denna resa som en resa för att lära mig mer, få mer kött på benen men framför allt lära känna mig själv, utmana mig och tänja på mina gränser. Det finns bara en väg och det är framåt.

To be continued.

Tid för reflektion

När livet rusar fram, dagen tar slut innan du ens reflekterat att det är en ny dag, då kan det vara svårt att just stanna upp och bara vara för en stund. Så har det varit i mitt liv hela detta år, jag har inte tagit mig tid att bara vara en stund. Jag vet att jag behöver det och mår bra av det, för mig är det en av nycklarna till ett liv i balans. Jag är alltså i obalans just nu, har känt att jag behöver stanna upp annars är risken stor att jag faller tillbaka i utmattningen. För någon vecka sedan bokade jag därför en resa, jag har just vaknat upp i Doha och ska spendera påsken här. Har inte sett så mycket, näst intill inget av denna stad än men solen skiner och det är varmt, runt 30 grader i skuggan. I natt när jag landade var det 26 grader, helt ok temperaturer.


Jag har saknat att skriva, på senaste tiden har det känts som att mitt bloggande har trappats av. Jag gillar ju att skriv och låta fingrarna flöda över tangentbordet och låta tankarna åka hur de vill – när mina tankar blir ord. Jag hoppas att få en nytändning under denna semestertripp. Jag mår ju bra av att skriva av mig.

Det har som sagt varit en relativt intensiv start på detta år, oplanerade saker har dykt upp som varit mentalt tuffa men även att börja ett nytt jobb slukar energi. Att förändra sin vardag efter att levt själv i många år är inte riktigt en dans på rosor. Oj, så jag utmanas, varje dag, flera gånger om. Stundtals vill jag lägga ner allt, men den kärlek jag känner för honom och den kärlek jag får av honom gör att jag vill ta mig igen alla törnar. Jag gissar att jag inte är den enda som tycker det både är jobbigt och läskigt att ibland göra förändringar. I de tyngsta stunderna försöker jag stanna upp en liten stund, andas, bara ta några djupa andetag. Jag litar på att livet ger mig vad jag behöver – det är ett mantra jag har börjat säga till mig själv. Av någon anledning för det mig lugnare och inser varje gång att allt som kommer till mig, finns något att lära av.

Hur gör du när havet stormar väl mycket? Hur hittar du balansen och hur tar du dig igenom stormarna?

3.3

Helt galet att det redan gått en vecka sedan jag lämnade Sri Lanka. Det kändes trist, var inte alls redo att åka hem. Om man nu kan vara redo. Det enda jag längtade hem till var mannen. Hur som. Resan gick långt över förväntan, de 32 timmarna på resande fot sa bara swish. Men oj vilken kontrast det var att kliva av flyget i Umeå. Piloten berättade att det var -15 i Umeå. En ganska stor skillnad jämfört med Sri Lankas +35 i skuggan. Att ta första norrländska andetagen på länge, blev en köldchock för lungorna. Friskt vi kallar det i Norrland. Solen sken och marken var vit. Helt ok trots allt.

Jag var helt säker på att jag skulle råka ut för något under resan, så som att bli rånad, skada mig, bagaget borttappad eller något. När jag väl öppnade dörren till mitt lilla hem, slog tanken mig, hur är det möjligt att ingenting har hänt? Hur kan allt bara ha flutit på så bra? Jag har inget svar på det, kanske för att jag var väl förberedd på en olycka av något slag. Var gång min väska inte dök upp på bagagebandet (det hände några gånger), började jag kika efter informationsdisken för att anmäla borttappad bagage men så snart jag tänkte tanken dök den upp. Trots att jag ibland bodde avsides och det skulle vara väldigt lätt att bryta sig in i mitt rum och jag struntade i att gömma eller låsa in mina värdesaker, så hände inget. Jag måste ha världens bästa skyddsänglar helt enkelt.

När jag just kommit hem och jag pratade med folk, fick jag ofta frågan ”hur känns det att komma tillbaka till den grå vardagen?”. Den frågan provocerar mig av någon anledning. Varför säger man grå vardagen? Det låter negativt. Jag har inte riktigt den synen på livet, på vardagen. När jag frågade vad de menade fick jag förklaringen, ”ja du vet, tillbaka till jobb, rutiner och måsten”. Fortfarande kan jag inte förstå varför det ska vara grått. Nu har jag visserligen inte gått tillbaka till jobbet, eftersom jag har sagt upp mig men för den delen ser jag inget grått. Visst kan jag känna mig lite rastlös och ibland tänka att jag slösar på min tid genom att vara här i Norrland när jag tänker att jag vill bo och leva i ett varmt och soligt land. Men. Var sak har sin tid och av någon anledning vill universum att jag ska vara här, just nu. Tillbaka till den grå vardagen. Om vi tänker att vardagen är grå, då blir den det. Om vi tänker att var dag är unik, är tacksamma för det som är och med en nyfikenhet på allt som finns runt omkring oss, blir vardagen allt annat än grå. Det blir vad du tänker, det vet du väl.

Nu har det som sagt gått en vecka, den solbrända huden börjar blekna, kroppen börjar anpassa sig till kylan. Sakta men säkert bearbetar hjärna med allt jag varit med om. Jag tar det lugnt, än känner jag mig harmonisk. I måndags var det dags för den årliga uppgraderingar, denna version kallas 3.3. Denna dag uppmärksammades inte särskilt mycket, jag var rätt trött efter resan, ville men hade inte energi till att bjuda in folk och göra en tårta. Dock har jag en idé på en tårta som jag tror kommer bli awesome. När jag väl gjort den, lovar jag bilder och recept på den. Någon åldersnoja har jag inte, jag har lärt mig att älska var stund och insett att ålder bara är en siffra och har ingen som helst betydelse. Vi blir så gammal vi gör oss till.

Idag, denna lördag, låt oss ägna en tanke till tacksamhet. Fundera på vad du är tacksam över i ditt liv och gärna visa tacksamhet till människor som har betydelse för dig. Skicka ett sms, ring eller träffa dem och berätta vad de betyder för dig. Gör det på ditt sätt, det blir alltid bäst när du gör något på ditt sätt, om du gör det med kärlek. Det är mitt recept, allt jag gör gör jag med kärlek. Om jag inte gör något från hjärtat, blir det inte på riktigt och vad är det för mening att göra något halvdant. Så ut och visa kärlek och tacksamhet. Men börjar med dig själv, idag, berätta för dig själv tre saker som du är tacksam för, i ditt liv.

 

Good bye beautiful island 

Nu är det över på riktigt. Idag har jag packat ihop väskan för sista gången. Idag är dagen jag sätter mig på ett flygplan som kommer ta mig till Sverige. Det är med en tår i ögat jag nu sitter på min balkong, blickar ut över havet, jag känner sådan enorm tacksamhet. 


Detta är min resa, alla dessa veckor har varit på mina villkor och om jag velat något har jag gjort det, när jag mött på motstånd har jag varit tvungen att lösa det på egen hand. Denna resa har stärkt mig. Det återstår att se hur och vad som händer väl hemma. Just nu är jag livrädd för att falla tillbaka till gamla vanor och mönster. Jag vill behålla lugnet och balansen jag skapat, det är så här jag mår som bäst. När tankarna inte tar över ens förnuft, när de bara är där utan att störa.

Jag har börjat måla upp drömmar och sätta upp mål. Det ska bli intressant att se vilka som förblir drömmar och vilka som jag kommer förverkliga. I Nepal köpte jag en fin skrivbok, det är numera min drömmar-bok. I den skriver jag upp idéer, bucketlist, drömmar och mål. Allt blir lättare att ta på, blir mer tydligt om man skriver ner det istället för att enbart ha allt i huvudet. Det är enklare att jobba med en nedskriven tanke, mål, dröm. Genom att se orden är det som att hjärnan kan spinna vidare på idén, tanken. Testa vet jag!


I onsdags lämnade jag underbara Weligama, hoppade på lokalbussen och åkte till Unawatuna. Det som är så fantastiskt med Sri Lanka är att inget ställe eller strand är den andra lik. Varje plats har på något vis sin egen charm, vilket är toppen för det innebär att det finns något till alla på denna ö. 

Unawatuna har såklart en strand, längs med stranden ligger det hotell och restauranger. Bakom detta ringlar sig små, smala gågator där man kan hitta allt från mysiga caféer och restauranger till souvenirbutiker, fruktstånd och klädbutiker. Det är som sagt charmigt här men två nätter räcker gott för mig. Det händer inte mycket på stranden, det är sälarna i solstolarna så långt ögat kan skåda. 


Igår testade även jag sälvarianten men det är inget för mig. Det är jätte varmt, jämfört med att ligga i sanden men framför allt blir jag galet rastlös. Jag vet inte hur många badsvängar och promenader längs stranden det blev. 
Igår eftermiddag åkte vi till Galle Fort som är på Unisecos lista av världsarv. Vackert ställe och supermysiga små gator och absolut inte mycket turister. Vi kunde gå in i butikerna utan att säljarna var på en, det var snarare tvärtom, att vi fick söka upp dem om vi ville ha hjälp. Vi avslutade trippen med god mat på en mysig restaurang.


Nu är det dags att stänga väskan, packa ihop det sista för att sedan hoppa in i taxin som ska ta mig till flygplatsen. 

Tack för denna tid Asien men framför allt Sri Lanka och fina alla människor jag träffat. Jag är evigt tacksam.

Ett nytt paradis

Jag trodde jag funnit paradiset när jag var i Costa Rica och att det bara fanns ett men ack så fel jag hade. Det har visat sig att det finns flera paradis på Moder jord. 


Jag är i mitt paradis, här i Weligama. Jag är förälskad. Jag vill inte lämna detta himmelrike. Dessvärre har allt ett slut och min tid här är på väg mot sitt slut. Imorgon reser jag till nästa ställe, Unawatuna, som kommer få sätta punkt för detta äventyr.


För några dagar sedan lämnade jag Weligama i två dygn för att känna på en annan strand, Mirissa. Det stället var helt ok men inget för mig. Många turister, alla ligger som döda sälar på rad i sina solsängar på stranden och täcker brända delar av kroppen med tygstycken. Har svårt att se charmen med det, dock hittade jag en liten och obefolkad strand en liten bit bort. I sanden på min sarong, det är så jag njuter som bäst. 

Jag föredrar ändå Weligama, det är mitt ställe. Här hänger man i skuggan bland träd och buskar, spanar in vågorna och tittar när folk surfar eller så är man ute själv i vattnet och väntar på den perfekta vågen. Här är det enkelt att börja prata med i stort sett vem som helst. Folk känner igen en och the locals har lärt sig mina morgonrutiner. De vet när jag kommer till stranden, vart jag gör min morgonyoga, vart jag köper morgonkokosnöten, vart jag hyr brädan och under vilket träd jag kommer spendera dagen. Samma sak varje dag, det är då jag mår som bäst. Det kanske låter tråkigt men jag gillar rutiner, särskilt morgonrutiner.


Här har jag dessutom en vän som väntar på mig på stranden varje morgon, jag kallar henne Bella. Hon hänger med på promenad och älskar att yoga med mig. 

Boendet jag funnit är fantastiskt. Igår när jag kom tillbaka och frågade om rum fanns, hade han ett kvar. Det var på bottenplan, helt ok men det luktade mindre bra. När det sticker i näsan vet man att det inte så är hälsosamt. Han berättade att jag kunde byta rum imorngon (läs idag). Sagt och gjort, nu har jag bytt rum och jag bara älskar det. Ljust och fräscht. 


Suranga, som äger stället är toppen, glad, positiv och väldigt hjälpsam. Ska du någon gång åka till Weligama (vilket jag varmt rekommenderar), bo på Surasa Beach Restort. Det är nära till allt samtidigt som man kan vara lite för sig själv. Jag föredrar fläkt framför ac, mest för att jag inte vill att det ska vara svalt när jag är i ett varmt land dock är fläkten ett måste på grund av luftfuktigheten. Jag hittade Surasa via Tripadvisor. Jag gillar den sidan, de ställen jag bokade via dom har varit toppen. 


Jag kan inte förstå, vill inte förstå att det redan gått fem veckor. Jag åkte ju nyss. Jag vill inte åka hem, det enda som lockar mig är mannen. Honom längtar jag galet mycket efter. Det är så häftigt. Man brukar ju säga att kärlek växer på avstånd. Har aldrig trott på det men ack så fel jag haft. Under denna resa har det hänt massor med saker inom mig, bland annat känner jag mig kär. Det är fjärilar och ibland även elefanter i magen och det är en känsla som jag trodde var omöjlig att få känna igen. 

Sakta men säkert är det som att något håller på att öppna upp sig, klarna. Jag ser inte vägen men jag vet målet. Bland annat så har jag sagt upp mig, här om dagen skickade jag ett mail till min chef. Jag har jobbat på HVB-hemmet i drygt ett år nu men nu längtar jag inte tillbaka. Tanken att behöva sätta min fot där igen ger mig mindre bra känsla. Det är egentligen inget fel på stället, jobbet, chefen, kollegorna. Allt är jätte bra förutom att det finns en rädsla inom mig på grund av en incident i somras med en ungdom. När det hände blev jag kanske lite rädd men det har tyvärr bara blivit värre. Det skapar en oro i kroppen, jag gillar inte det. Den andra anledningen till mitt beslut är att jag vill jobba dagtid igen, inga kvällar, helger eller nätter. Allt har såklart sina för- och nackdelar men jag i detta fall så går min hälsa före många lediga dagar. Vad jag ska göra istället återstår att se, jag har en plan men den låter jag vila till dess att jag åter är i Sverige. 


Nu ska jag njuta sista dagen i mitt paradis. Dessvärre blir det nog ingen surf idag. Igår sa nämligen handleden ifrån eller antagligen gjorde jag ett mindre bra upphopp, tryckte ifrån mig tokigt. Just då kände jag inget, smärtan kom på kvällen och jag fick svårt att rotera den. Jag åkte till en ayurvedaläkare som pysslade om den. Är en gång i bandage alltså. Idag känns det bättre men som sagt, återstår att se hur det blir med surfandet. 

To be continued.