Låt tårarna falla

Det är så mycket i mitt huvud utan att egentligen tänka på något speciellt, kanske jag mest känner just nu.

Jag har just sett A star is born. Wow, jag slukades in i filmen. Det var länge sen, väldigt länge sen jag grät så mycket till en film, jag liksom hulkade och det värkte så där i bröstet, som det gör när en är olycklig. Till dig som inte sett den, se den! Jag älskar den typen av filmer, dans, musik och artisteri, jag sitter som fången.

220px-A_Star_is_Born

Så här efter försöker jag ta in vad som hände i mig, varför blev jag så tagen? Jag tror inte jag kommer finna svaret. Det gör inget, jag behöver inte ha det. Tidigare hade jag nog försökt se likheten med mitt eget liv, men jag ser det inte nu. Det var bara en vacker kärlekshistoria.

Oavsett, det är otroligt frigörande att gråta. Låta tårarna strömma ner, inte försöka hålla emot eller tysta ner dom. Det är samma känsla som efter ett hårt träningspass, efter sex eller efter något annat som får pulsen att rusa. Det där lugnet som infinner sig efteråt. Den känslan uppstår även vid meditation, i stillhet, när rösten i hjärna för en stund är tyst. Jag älskar det.

Vad vill jag med detta inlägg? Det är rätt enkelt. Två saker.

  1. Se filmen
  2. Gör något som får dig att känna dig levande, närvarande, här och nu. Oavsett vad det är, just do it! Gör det minst en gång varje dag. Det gör dig gott, jag lovar.

Nu ska jag rulla ut mattan, lägga mig ner, lyssna på min andning och känna hjärtat slå. Bara det. Kanske än en tår ikväll rullar nedför min kind. Det är ok. Tårar renar. Tårar är vackra, alltid.

 

 

 

Annonser

Årskrönika 2018

Nytt år är här, det innebär reflektion av för min del. Denna punkt är lite av en favorit hos mig, att blicka tillbaka, reflektera och sätta upp nya mål inför ett nytt spännande år. Det är alltså dags för Årskrönika 2018. 

År 2018 var mitt ledord ”I trust that life always, always will take me where I suppose to be”. Ett mantra jag använt dagligen. Det är så bra, så givande. Det ger mig mod att våga vara i det som är. Det får mig att förstå att livet ger mig utmaningar för att jag ska växa och utvecklas som människa. Jag tror starkt på detta. Att jag kan lära av allt som händer och sker och lita på att allt löser sig till det bästa. Mantrat ger mig tillit till mig själv, min inre kraft och styrka. Genom att stanna upp varje dag, att landa på mattan en stund och ge mig tid för reflektion, att andas och på så vis följa min inre väg, min sanning.

Detta år har varit fullt fokus på föräldraskap, att lära känna den där lilla minimänniskan som bott i min mage i nio månader. När jag tittar på bilder jag tagit under året inser jag att mitt fokus har flyttat från mig till min minimänniska.

Från en dag till en annan fick jag ansvaret att ta hand om någon mer än bara mig själv. Omvälvande är ett milt ord. Min förväntan att känna stark lycka och att ett barn är det bästa som hänt och att livet blev så mycket bättre när en får barn, var en självklarhet. Jag har inte och känner fortfarande inte så. Benjamin har förändrat det mesta i mitt liv och många delar har blivit bättre men inget är rosenrött, så som jag föreställt mig att livet med barn skulle vara.

När jag tänker tillbaka på det gångna året kommer ordet kamp upp. Ständigt utsätts vi alla för utmaningar, än om i stunden kan det kännas näst intill omöjligt och kanske svårt att se en vändning, en lösning. Det häftiga är att med tiden så kommer allt till sin rätta plats, hemligheten är just tid. Att verkligen låta allt vara precis som det är, utan att vara där och försöka ändra så mycket. Att jag ser livet just nu som en kamp är inget negativt. Jag är tacksam och kämpar med viljan och tänket att allt löser sig till det bästa. ”I trust that life always, always will take me where I suppost to be”.

2018 har som sagt varit full fokus på förberedelser att bli förälder och sedan att ta hand om det lilla gossebarnet. Livet blev inte som jag föreställt mig eller drömt om. Den där lilla gulliga kärnfamiljen finns inte i mitt liv, inte på det sätt som visas på film och går att läsas i böcker, på det sätt som jag ser många andra har. För mig är det bara en fantasi. Min verklighet ser helt annorlunda ut. Jag och mannen, Benjamins pappa bor inte tillsammans, vilket skedde innan han var född. Det innebär att jag mestadels tagit och tar hand om Benjamin själv. Innan han föddes varit det stormig mellan oss och även första månaderna efter hans ankomst. Jag tror det kallas att hat-älska. Vi vill vara med varandra men vi har inte skapat en gemensam grund att stå på, tror jag. Vi har en drömt, ett mål och det är att bo och leva tillsammans, glada och lyckliga. Just nu finns inte riktigt den energin hos någon av oss, men vi älskar varandra och ses ibland. Åter igen ”I trust that life always, always will take me where I suppost to be”.

Att vara ensamstående förälder är inget problem och många gånger ser jag det som en fördel. Jag kan lägga all min energi och fokus på minimänniskan istället för att ”slösa” den på diskussioner och irritationer på ens sambo. Jag väljer att se det så, självklart längtar jag emellanåt att ha någon att dela alla Benjamins upptäcker med, att ibland ha en famn att krypa intill, att inte behöva planera minsta lilla grej efter mini, att dela på utgifterna och att kunna ägna stunder att bara vara, i andetaget.  Men det är ok och numera är det mesta vardag för mig. Jag har funnit sätt och tillfällen för hushållssysslor, mathandling och ”egentid”. Jag har det bra. Det är bara annorlunda.

Det gångna året har fått mig att inse många saker och numera uppskattar och värderar jag livet annorlunda. Jag har under många år haft psykisk ohälsa men har varit ganska tyst om det. Sedan Benjamin kom in i mitt liv känner jag mig inte djupt deprimerad längre, panikångestattackerna kommer sällan. Genom honom har jag förstått innebörden med att vara i nuet. Så snart jag svävar iväg i tankarna och gräver ner mig i något, rycks jag tillbaka till här och nu. Ständigt kallar Benjamin på min uppmärksamhet. Det är det mest fantastiska med små barn, de struntar fullständigt i det som varit och vad som komma skall. För dom händer livet här och nu. Jag älskar det! Det gör att jag uppskattar små saker, sådant som jag tidigare tog för givet.

Energi är även något jag blivit väldigt uppmärksam på. Att ta hand om ett barn tar mycket energi men oj så mycket energi dom kan ge. Jag har insett att jag inte har råd att lägga energi på att grubbla och analysera, vilket är fantastiskt skönt. Att reflektera är en annan sak, vilket jag ger mig tid till varje kväll. Vikten av att fundera en stund över dagen som varit, att rikta tacksamhet till mig själv får mej att inse att jag är värdefull, kärleken till Benjamin växer när jag reflekterar vad vi gjort under dagen och vad han  upptäckt just den dagen. Som sagt, mitt liv kretsar runt det lilla gossebarnet.

Jag har aldrig tränat så lite som detta år, inte svettats så lite. Jobbigaste ”träningspasset” var förlossningen, hade galet mycket träningsvärk dagarna efter i hela kroppen. Egentligen är det inte sant när jag tänker efter, att jag inte tränat så mycket när jag. Jag tränar varje dag och ständigt ökar min vikt jag tränar med, Benjamin. Att bära omkring på en 8,5 kilos klump dagarna långa är inget för nybörjare, kan jag lova.

Alla promenader med barnvagnen, alla stunder jag guppat runt med honom i famnen för att han ska sova, det har nog gett mig både ben- och rumpmuskler. När jag tittar mig själv i spegeln blir jag blir lite paff. Jag ser ”vardagstränad” ut, alltså inte rippad men ändå tränad. Jag har alltid strävat efter något mer än hur jag sett ut, aldrig varit nöjd med min kropp, att den alltid kan bli starkare, fastare och så vidare. Det är hjärnspöken jag troligtvis alltid kommer få kämpa mot. Men med tanke på att jag för knappt nio månader hade en stor mage är jag mer än förundrad av kroppen.

Än om jag inte tränat mig svettig, yogar jag dagligen. Detta år har det enbart varit en enda dag jag inte tagit mig till mattan, dagen när Benjamin föddes. Jag mår bra av att koncentrera mig på andning och rörelse en stund om dagen.

2018 blev ett år där karriär och ”yrkesdrömmar” fick ta paus. I början av året höll jag en kurs i gravidyoga, underbart och galet roligt var det. Jag längtar tills jag kan hålla kurser igen. Planen var att göra det i höstas men logistiken med barnvakt blev inte hållbar. Under året har jag insett mer och mer att jag inte vill arbeta som förskollärare, vilket i sig är ett steg. Jag vill jobba med människor och hälsa på något vis. Kanske det kommer visa sig hur under kommande år.

Detta år har jag inte rest någonstans, förutom till Trollhättan en gång. Jag längtar efter flygplatser, spänningen och förväntan, att upptäcka och se världen. Det mesta som jag gjorde innan Benjamin kom har tagit paus, då jag valt att lägga all min tid, energi och pengar på mitt underbara gossebarn.

När jag började fundera inför krönikan kändes 2018 som ett rätt mörkt och tungt år. Nu när jag ”tagit mig igenom” det i tankarna inser jag att det inte var så, kanske för stunden, när jag var mitt i ”situationen”. När jag blickar tillbaka till 2018 framöver kommer det kunna sammanfattas som ett år med många utmaningar, men även många insikter och framför allt starten på äventyret med ett litet barn. Att få uppleva villkorslös kärlek och att allt annat utom sitt barn spelar mindre roll, det blir mindre viktigt. 2018 var året jag på riktigt insåg hur stark och modig jag är. För första gången, med handen på hjärtat, känner jag mig riktigt stolt över mig själv. Jag klarar allt som kommer till mig.

Jag är tacksam för allt som händer i mitt liv, inom mig och runt omkring mig. Jag är otroligt förväntansfull på 2019. Livet med Benjamin fortsätter, att få följa honom i hans upptäckter och utveckling. Än vet jag inte vad mitt ledord för året ska vara. Jag föredrar nämligen att sätta ett ledord istället för nyårslöften, löften blir så lätt till måste och då blir det tråkigt och svårt att upprätthålla. Under januarimånad ska jag klura vad ledordet för 2019 ska vara.

Mot 2019, nya utmaningar och spännande möten.

Ett stort tack till dig som följer, kommenterar och läser min blogg.

Gott Nytt År önskar jag dig. Ta väl hand om dig, du vet att du är bäst på att vara du och låt aldrig, aldrig någon säga något annat.

Bara vara för en stund

Idag tomte anländer,
En tanke till de ensamma vi sänder.
Njut av dagen och stunden,
Tillåt dig till och med att bli bunden.

Julafton är barnens högtid, därför vill jag uppmana alla att ha en vit jul utan alkohol. Alla mår bättre utan den drycken, framför allt barnen. Om du måste dricka alkohol, snälla drick med måtta.

Vi alla firar ju på olika sätt, en del är på en och samma plats hela dagen medan andra åker runt till släkt och vänner. Hur än din tradition är, påminn dig själv om att vara här och nu. Är det så att du ska åka till olika ställen kan det lätt bli stressigt. Stanna då upp och fundera på varför du stressar och för vem? Vad kan konsekvenserna bli när du stressar? Låt denna dag firas i lugn och harmoni. Jag ber dig, stanna upp, fråga dig själv om dagen blir bättre för att du stressar? Hur känns det inombords?

Tillåt dig att ta en paus, den kan göras i badrummet, när du går ut med soporna eller kanske när du går och köper tidningen. Stanna upp, blunda och ta minst fem djupa andetag.

Bakom dagens lucka hittar du en video med Josefine Bengtsson. Låt dig bli guidad ner i ditt hjärtat och få chansen att observera och acceptera dina känslor. Ge dig själv 10 minuter. Så bra, så viktigt. Klicka på bilden nedan för att komma till videon. Lycka till!


Gillade du dagens video och vill köra den fler gånger eller testa andra videos på Yogobe kan du använda dig av denna länk, så får du 14 dagar gratis.

Jag önskar dig en riktigt god jul med kärlek och i harmoni.

 

Lyssna

Hittade denna underbara text i mina anteckningar, jag har hittat den på nätet någonstans men har tyvärr ingen aning om vart. Jag tycker dock att den är alldeles fantastisk och så bra att jag nu delar med mig av den.

Du vet när du ringer en vän för att du behöver dela med dig av något som tynger dig eller något som du bara måste berätta och när du lägger på känner du dig kanske både förvirrad och arg. Allt du ville var att personen skulle lyssna, verkligen lyssna på riktigt.

 

LYSSNA PÅ MIG

När jag ber dig att lyssna på mig och du börjar ge mig goda råd, då gör du inte det jag bad om.

När jag ber dig lyssna på mig och du börjar berätta varför jag inte borde känna som jag gör, då trampar du på mina känslor.

När jag ber dig lyssna på mig och du känner att du måste lösa mitt problem, då sviker du mig, hur konstigt det än låter.

LYSSNA!

Det var allt jag bad dig om – att lyssna, inte prata eller ordna något, bara höra på mig. Råd kan man lätt få: från frågespalter eller radiodoktorn. Jag kan ta vara på mig; jag är inte hjälplös; kanske slutkörd, nedslagen och villrådig, men inte hjälplös.

När du gör något för mig som jag kan göra själv – då bidrar du till min rädsla och svaghet.

Så när du tar det som ett enkelt faktum att jag känner det jag känner – hur irrationell min känsla än må vara – då kan jag sluta att försöka övertyga dig och kan istället ta itu med att förstå vad som ligger bakom den där känslan. När det står klart för mig är svaren uppenbara och jag behöver inga råd.

Irrationella känslor blir ju vettiga när vi förstår vad som finns bakom dem. Därför ber jag dig att bara lyssna. De som bryr sig om tillräckligt för att bara lyssna, förmedlar att de har tillit till dig och tror att du kan klara ut saker på egen hand.

Så snälla!

Lyssna, bara hör vad jag säger.

Och är det så att du vill tala, vänta en minut på din tur – så ska jag lyssna på dig.

Författare okänd

Reflektera över hur du gör när du lyssna på en vän? Lyssnar du på riktigt eller är  du fullt upptagen med att finna lösningar, jämföra med dig själv eller kanske till och med vara någon helt annanstans i tankarna? Fundera. Hur vill du att andra ska lyssna på dig? Du vet väl att den enda du kan förändra är dig själv, genom att förändra dig själv kan du förändra hur din värld ser ut. 

Du behöver någon

Denna text är så otroligt fin att jag postar den igen.

Hittade en otroligt fin text som är tagen ur boken Strimmor av ljus. Ibland behöver vi bli påminda om att vi är skimrande, vackra, unika och alldeles fantastiska. Buren och älskad, omhändertagen och älskvärd. Läs och begrunda. hjärta

Du behöver någon (ur Strimmor av ljus av Sofia Sivertsdotter)

Du behöver någon som talar om hur vacker du är. Som ser varenda liten skiftning i dina ögon. Som står trygg och talar om att allt blir bra när det känns precis tvärtom. Någon som ser i dig vad du inte kan se själv. Som ser erfarenheten du fått pulsera i ditt blod, utan att du behöver säga eller göra någonting. Som påminner dig om att göra rätt när det är frestande att göra fel. Som får dig att känna tillit till att livet bär dig.

Du behöver någon som ser varje millimeter av din perfekta kropp, ditt fina hår, dina händer och din söta näsa. Någon som säger om och om igen att du är älskad, sagolik, magnifik, enastående, unik. Någon som klappar dig på kinden när du somnar. Någon som när du vaknar påminner dig om att i dag blir en bra dag, hur den än blir.

Du behöver någon som står stark när du faller. Någon som håller om dig när du känner dig liten och som förstår vilken gåva det finns i dig. Du behöver höra orden för att våga tro på det du redan innerst inne vet, men inte vågar lita på fullt ut.

Du kan bli denna någon för någon. Och du kan bli det för dig själv. Berätta ofta att du vågar tro på det självklara, att du är född att göra stort, leva stort, göra det hjärtat leder dig att göra. Inte ur oansvarighet, utan ansvar. Både för dig själv, dina nära och mänskligheten. Vi vill se dig lycklig, med glittrande ögon, lätta steg och tydligt syfte. Då kan du uträtta mest.

Börja nu. Sträck på ryggen. Gör det du skjutit upp. Bygg självrespekt genom att göra rätt. Ge dig tillåtelse att lysa. Gå dit hjärtat leder dig och säg nej när du behöver det. Ta tag i det som grämer, begränsar, tynger och gör dig lite mindre. Kom ihåg att du är en människa som kan förändra mänskligheten och kom ihåg att du är ”någon”.

Att vara autentisk

Autentisk, vad betyder det? När jag först hörde ordet trodde jag att det var någon sjukdom. För skoj skull sökte jag på synonymer till ordet och fann dessa;

Äkta
Genuin
Sann
Verklig
Tillförlitlig
Pålitlig
Säker
Trovärdig

image

Det är alltså ingen sjukdom. Kan du använda alla dessa ord på dig själv? Är du äkta? Är du sann mot dig själv? Tycker du att du är genuin? Är du verklig? Jag tycker att det är viktigt att fundera på hur vi är och bemöter oss själva. Ofta är vi väldigt självkritiska och hårda, ger du dig själv kärlek varje dag?

Har du funnit ditt sätt att ge kärlek till dig själv? Hur gör du?

Kids of Nepal

Om drygt en månad åker jag tillsammans med organisationen Chhahari åker till Katmandu i Nepal. Där driver de ett barnhem och samarbetar med en skola. 

orphange1Jag vill hjälpa till, bidra med det jag kan. Därför har jag startat en insamling i hopp om att få ihop en slant för att kunna köpa saker, filtar, kläder, mat, skolkostnader mm i Nepal.

Vill du lämna ett bidrag, swisha till 123 676 98 55 och skriv i meddelanderaden: Kids of Nepal.
Har du inte swish men vill bidrag ändå, gör en insättning via bankgiro: 250-4751 och i mottagar-rutan skriv: Kids of Nepal

Pengarna går oavkortat till barnen på barnhemmet.

Det finns en facebook-sida ”Kids of Nepal” där jag kommer lägga ut bilder på vad vi införskaffar till barnen, så även ni kan se vad vi gör med pengarna.

Alla bidrag tas tacksamt emot, varje krona är viktig.
Kostnadsexempel: 10 kr – Ger ett barn mat för två dagar.
50kr – Bekostar en månads skola för ett av barnen på Chhahari.

nepalÄr du intresserad av att läsa mer om organisationen och vad vi gör i Nepal, kika in på hemsidan.