Här och nu

Livet. Det sägs att tiden går fort och jag kan inte annat än hålla med. Sedan jag fick barn har tiden verkligen sprungit fram. Jag hänger inte riktigt med.

Jag förespråkar närvaro, att vara här och nu och inte för mycket i framtid eller dåtid. Att uppskatta och njuta av det som är just nu, det som finns runt dej just i denna stund och idag. Att få barn, att ha barn gör i alla fall att jag stannar upp och försöker njuta av varje stund. Det är såklart svårt att njuta av en hysteriskt skrikande bäbis men även i de stunderna försöker jag tänka kärlek. Att mini skriker för att vill och behöver mej. När jag lyckats hitta felet och han blir lugn, njuter jag lite extra. Samtidigt så får han mej att inte sväva iväg och oroa mej om framtiden (vilket jag ofta gjorde tidigare), jag bara älskar att vara här och nu, i det lilla.

För första gången i hela mitt liv känner jag mej behövd på riktigt. Kanske någon ser det som egoistiskt men i mina ögon behöver mini mej. Det är med mej han är mest trygg, jag ser det och inser att mitt liv fått ny betydelse. Jag lär mej oerhört mycket av denna lilla krabat. Han påminner mej om att vara här och nu. Han bryr sej inte om sen, det är här och nu han vill något. Han hjälper mej att utforska och förstå hur en liten människa funkar och vad den behöver. Han får mej även att inse att ett perfekt rent och städar hem inte är så viktigt. Han lär mej att prioritera och släppa många onödiga ”måsten”. Trots ynka tre månad på jorden har den där lilla människan förändrat mig. Jag är såklart fortfarande jag men känner mej mer ödmjuk, bryr mej inte om sådant som jag kunde bli galen på tidigare (ex. mannens strumpor han gärna sprider omkring sej eller att kuddarna inte ligger perfekt i soffan om kvällen). Saker som spelade stor roll förut, har helt plötsligt blivit mindre viktiga. Det är häftigt hur livet kan vända så, det gör mej inget för jag älskar det jag har idag.

Vad gör du för att vara här och nu? Hur gör du när meningslös oro kommer över dej? Trissar du upp oron eller har du något knep för att ta dej tillbaka till det som är just nu? Meningslös oro är så onödigt, varför oroa sej för något som ännu inte hänt? Stanna upp, andas, titta runt omkring dej. Njut av det som är just här och just nu.

Annonser

Han är här nu

För tre veckor sedan förändrades mitt liv totalt. På söndagsmorgonen, 15 april, vid soluppgången tittade lilleman ut, efter en natt i värkar. Det har varit en tuff tid och är fortfarande hårt stundtals. Det är svårt att veta och förstå vad han vill när han hux flux gallskriker, vi börjar väl lära oss hans signaler, sakta men säkert.

Det är galet hur en natt kan vända upp och ner på ens liv. Jag tyckte att jag var förberedd och redo men när han väl kom, en vecka efter BF, stod jag i chock. Aldrig hade jag trott att jag dels skulle kunna sätta mig själv i pass mycket i andra hand men även känna denna kärlek till en så liten varelse. Jag är inte på några fluffiga moln och det är inget som är underbart och vackert med att föda barn. Jag fick mig en rejäl käftsmäll och tror jag så smått börjar återhämta mig, finna mig i allt nytt som nu är. Denna lilla varelse heter Benjamin och jag är otroligt stolt över mig själv som dels burit honom i magen i nio månader men även tryckt ut honom helt utan smärtlindring och hur snabbt en numera laddar om rent energimässigt. Jag och mannens relation testas ständigt och stundtals skakar det rejält mellan oss men vi båda har inställningen att vi ska klara detta tillsammans.

Jag har ju två bloggar, denna med inriktning hälsa, mat och välmående. Den andra, Goldeneyes, är mer personlig, där skriver jag mer om livet, relationer och tankar om livet just nu. Har lagt ut förlossningsberättelsen på just Goldeneyes om du vill veta mer om hur det gick när denna kropp kämpade med att föda ett barn.

Alla dessa val – magkänslan

Varje dag, flera gånger i timmen gör vi val. Hur kan vi veta att vi väljer rätt? Vissa val är lättare än andra. Hur gör du när du kommer till ett svårt val, ett livsavgörande val? Har du någon strategi eller går du på känslan och hoppas att det blir bra?

Jag gillar inte val, har alltid haft svårt att välja. Många gånger låter jag andra välja och jag bara följer med men vissa gånger, när det kommer till val som jag själv måste besluta om, fylld av beslutsångest och många gånger väntar jag intill sista stund innan jag bestämmer mig. Många säger att man ska lyssna på den inre rösten. Den inre rösten kallar jag magkänslan, men det är inte alltid så lätt att höra den. Så snart tankarna tar över, är det svårt att känna magkänslan, den inre rösten.


Magen kan ses som en källa till din intuition. Magkänsla är faktiskt inte bara nonsens! Det finns numera forskare som vidhåller att vi människor har två hjärnor, varav den ena finns i just magen. Magens ”hjärna” finns under den yttre slemhinnan och mellan de muskulära skikten i matstrupen, magsäcken och i tarmarna och är mer känd som det enteriska nervsystemet (ENS). ENS är ett komplext nätverk av neuroner och neurokemikalier som känner av och kontrollerar vad som händer i kroppen inklusive vad som händer i hjärnan. Forskare har kommit fram till att magens ”hjärna” innehåller mer än ett hundra miljoner neuroner – det är fler än antalet nervceller i ryggmärgen.

Våra magar är alltså extremt intelligenta utan att vi riktigt vet om det. Magens ”hjärna” förstår inte siffror och språk utan kommunicerar med oss mestadels med känslor. Forskning har också visat på att flödet av ”information” från ENS (magens hjärna) till hjärnan är större och mer omfattande än flödet från hjärnan till ENS. Med andra ord kan man säga att människans kommandocentrum är lokaliserat i just magen!
Vilken ”hjärna” låter du fatta dina beslut? Jag tycker många gånger att det är svårt att höra magkänslan, den inre rösten men jag har ett knep. När du kommer till ett val, vad är din första känsla? Första tanken som dyker upp, ska du svara ja eller nej? Det är oftast den som skickas från magen. När du börjar fundera och vända på saker och ting, lägga fördelar mot nackdelar, då har hjärn-hjärnan tagit över. Så vad var din absolut första tanke, känsla?

Lyssna på din inre röst, på magkänslan, den leder dig, guidar dig längs livets krokiga väg.

Uppdatering 3.4

Hjälp! Nyss var det en uppdatering 3.0 som gjordes, vart har tiden tagit vägen? Vad har jag gjort under dessa år? Jag måste nog erkänna att jag har lite åldersnojja denna gång. Att vara 33 år har känt helt ok men att bli 34, det innebär att nästa år är det 35 och vips så är jag 40! Jag är tacksam för varje dag jag får och har på denna jord samtidigt som jag är lite rädd eller mindre förtjust i just åldrandet. Jag vill inte bli slapp i huden, få massor av rynkor, krämpor samtidigt som att det hör livet till. Jag har bara lite svårt att acceptera det, jag vill ju ha porslinshud för alltid – utan ingrepp. Fast allt detta i min lilla åldersnojja handlar om det ytliga, om utseendet och vad har det för betydelse när det kommer till lycka?

Än ett år har gått. Jag är tacksam för alla åren jag hittills haft och ser fram emot detta år med skräckblandad förtjusning. Om ca 10 veckor kommer mitt liv att förändras till något jag varken kan förbereda mig eller föreställa mig. Jag ska bli mamma. En ny era i mitt liv. Jag trodde när jag var ungdom att jag skulle få barn vid 25, liten miss i planeringen men jag ångrar inte en dag att jag väntat.

Uppdateringen firades med många positiva besked som länge varit orosmoln. Från att inte ha någon aning om det skulle vara någon som uppmärksammande min dag till att det var folk här hela dagen, gjorde mig varm i hjärtat. Min glutenfria, veganska prinsesstårta uppskattades av alla, till och med barnen som kom gillade den. Det kom blombud och lägenheten fylldes med blombuketter, jag kan tänka mig att fortsätta bli ”bortskämd” på det viset. Levande blommor gör något med humöret.

Som en present till mig själv, mannen och vår bäbis gjorde vi en fotografering, för att föreviga magen och denna resa. Än väntar vi spänt på bilderna, jag hoppas jag kan finna någon jag känner mig nöjd med för att göra en förstoring och rama in.

Att nu levt en vecka med uppdatering 3.4 känns helt ok. Det är dock frustrerande att inte energin räcker till, jag vill skriva och blogga helst varje dag men det är som att alla bra, fina tankar jag har i huvudet förblir där. De kommer inte ut i fingrarna och ner på tangenterna. Det är trist men kanske det släpper snart. Kanske det helt enkelt handlar om att detta med personlig utveckling, som denna blogg till stor del handlar om, inte är mitt högsta prio och intresse just nu. Jag har några recept som behövs fixas, som jag vill dela med mig av. Kanske det är där mitt fokus ska ligga, att dela med mig att nyttigare, hälsosamma, vegetariska, vegan recept?

Vi är i slutet av januari, årets första månad, årets fattigaste vecka men vi har ett helt år framför oss som står öppet och bara väntar på att saker ska hända. Vad vill du ska hända detta år, 2018? Har du skrivit ner dina mål? Jag håller på med mina, jag vill vara lite kreativ denna gång och håller på att klistra ihop en måltavla, drömtavla – hur och vad vill jag åstadkomma under 2018. När den väl är färdig är planen att dela med mig om ”how to”, jag tror nämligen att om vi synliggör våra drömmar och mål är det lättare att nå dem, förverkliga dem. Det är precis som med tankar och ord, genom att skriva ner dina tankar, har du gjort halva jobbet och förändring är på g. Så har du inte börjat klura på vad du vill med detta år, sätt igång! Kluddra lite på ett papper, skriv ner i anteckningar i telefonen eller vart du än villl men se till att börja skissa lite. Dröm, längta och fantisera. Du vet väl att det största hindret till förändring är du själv.

Årskrönika 2017

Årets sista dag innebär reflektion för min del. Denna punkt är lite av en favorit hos mig, att blicka tillbaka, reflektera och sätta upp nya mål inför ett nytt spännande år. Det är alltså dags för Årskrönika 2017.

År 2017 var mitt mål att utmana mig själv, att våga kliva ur min trygghetszon, att våga lita på livet och varje gång jag tvekade rabbla mantrat ”jag är modig”. Jag satte upp några mål och tankar om året. När jag nu tittar på dom ser jag att jag levt efter dom rätt bra. Jag hade ingen tydlig plan för hur jag skulle uppnå vissa saker, drömmar men genom att skriva ner dom blir det lättare att förverkliga dom. Det kan bero på att genom att bara fatta penna och skriva, har man startat processen.

Året inleddes på vackra Sri Lanka. Det var min första långresa på egen hand och bland det bästa jag gjort. Det är både spännande och utmanade att resa själv, vill man vara social ligger det i ens egna händer att ta kontakt med vilt främmande människor. Jag hade knappt hunnit komma hem så var jag i full gång med att planera nästa långresa. Tanken var att åka iväg i höstas men planerna ändrandes i somras. Mer om det om en stund.

I början av året bytte jag jobb då längtan efter att få jobba med de yngsta barnen vuxit. Det var en tuff start på grund av 2016 sjukskrivning, läkaren rekommenderade mig att börja jobba på 50% men envis som jag är körde jag på helfart från start. Det blev en stor utmaning och efter någon månad började kroppen ropa att sänka tempot och jag gick ner på 75%. Jag vågade stanna upp och lyssna på min kropp och ge den vad den behöver. Så glad och tacksam för den inre resa jag gjort och gör. Att idag relativt snabbt kunna läsa av kroppen och ge vad den behöver, det har krävts en hel del krascher och tyvärr även sjukskrivningar. Inget ont som inte har något gott med sig, sägs det och jag kan inte annat än hålla med.

I april var det dags för nästa resa, denna gång blev det en vecka i Doha. Jag hälsade på en kompis där som visade mig staden. Det spelar mindre roll vart jag åker men varje gång jag får packa min väska och sätter mig på ett plan händer det något inom mig. Det är när jag kommer iväg, får distans på vardagen jag ser klarhet. På denna resa fattades beslutet att bli sambo med mannen, trots att vi inte varit tillsammans så länge. Det beslutet gick egentligen emot mina principer men vi träffades redan i stort sett varje dag, så varför inte bo tillsammans. Vad är det värsta som kan hända? I juni flyttade vi till en gemensam lägenhet. Det har verkligen inte varit en lätt resa, oj så många diskussioner och gräl vi haft. Jag tror dock att vår styrka är att vi lyssnar och känner in, vill förstå varandra och vi har skapat en ”plan” att agera efter när stridsyxan är uppe. Vi båda är nämligen relativt impulsiva och handlingskraftiga och i dessa stunder är det lätt att fatta felaktiga beslut. Att leva med en annan människa är i sig en utmaning. När två människor kommer från olika länder med olika kulturer och traditioner upplever jag som än mer utmanande, det är lätt att det krockar om man inte pratar med varandra. Det som är en självklarhet för mig behöver inte vara det för honom och tvärtom. Jag är så tacksam för att han fann mig och att jag vågade släppa in honom. Han utmanar mig till att vilja vara en bättre medmänniska. Han bringar både skratt och tårar men skratt och glädjen väger så mycket mer jämfört med tårarna.

2017 kom till stor del att handla om kärleken och att bygga vår relation starkare med allt vad det innebär samtidigt som jag funderat mycket på vad jag egentligen vill jobba med. Jag upplever att jag inte riktigt hittat rätt i ”karriären” än eller att jag är påväg in i ett nytt kapitel eller något liknande. Jag tycker att det är fantastiskt att jobba med barn men det är något annat jag brinner för. Jag har en del utbildningar i väskan sedan tidigare inom hälsa och jag tror att det är i den kategorin jag hör hemma. Hur det kommer se ut i framtiden är ännu oklart. Ett mål jag satte upp i början av året var att utbilda mig till yogalärare under 2017. Sagt och gjort. I augusti åkte jag till Portugal och utbildade mig till yogalärare och oj vilken utmaning.

Innan jag anlände till Portugal stannade jag och mannen i Paris några dagar, vår första resa. Det var en intressant tripp, jag ser dock inte Paris som någon kärleksstad. Tycker mest att det var galet mycket folk, trafik och buller där. Jag mådde inte helt bra dessa dagar, någon slags förkylning drog över mig och jag ville mesta vara på hotellrummet och sova.

Väl i Portugal utmanades jag dagligen. Varje dag tvingade jag mig att hoppa, utmana mig själv och mina rädslor. Det häftigaste med detta är att jag överlevde och överlever varje utmaning jag tar mig an. Jag behöver bara hoppa och njuta av färden. Veckorna i Portugal blev dock inte riktigt som planerat. På denna resa kom hela mitt liv att förändras, eller ett nytt kapitel skrevs. Efter några dagar, en vecka in på utbildningen kom en enorm trötthet över mig, det spelade ingen roll hur mycket jag sov, jag var ständigt trött. Jag tänkte att jag inte klarade tempot på utbildningen på grund av tidigare utmattning men när brösten började ömma och hade mensvärk i dagar utan att mensen kom, började jag ana ugglor i mossen. Jag köpte ett test och det visade sig att jag var gravid.

Det var ungefär då mitt liv vändes upp och ner, så många tankar och känslor som sveper över en. Vi hade planerat att skaffa familj men ingen av oss trodde att vi skulle lyckas vid första försöket. Vips så fick mitt liv en helt annan mening och fokus. 

Hösten har varit mer än utmanande, hormoner som springer huller om buller i kroppen, alla tankar och det undermedvetna som rör om. Det hela gjorde att jag inte klarade att hantera livet. En dag på jobbet la magen av, den välkända smärtan som jag så väl känner till. Jag gick hem från jobbet den dagen och kom inte tillbaka förrän efter två månader. Under dessa två månader brottades jag med många monster och demoner. Mannen var bortrest större delen av denna tid, vilket jag idag ser som nyttig och på något vis är tacksam över att det blev som det blev. Det satte verkligen vår relation på prov och vi var nog väldigt nära att välja den enkla vägen, att gå skilda vägar. Jag är tacksam att vi båda är relativt bra att lyssna inåt, ibland och vi båda är personer som följer hjärtat och inte hjärnan eller lyssnar på andas åsikter. November var en tuff månad, vi bråkade, tjafsade och diskuterade näst intill dagligen men vi båda var fast beslutna på att vi ska få denna relation att fungera och bli bra. Livet med mannen går så snabbt och svänger otroligt ibland. Det känns som en evighet sedan höstens oroligheter, kanske är det för att vi väljer kommunikation före något annat. Genom att prata med varandra lär man sig förstå varandra och bli mer lyhörd och uppmärksam på den andres mående. 

Mitt i ”krisen” valde jag att ta min yogautbildning till en ny nivå, jag vidareutbildade mig till gravidyogalärare. Det kändes rätt i tiden av många anledningar. Jag har haft en minikurs med några deltagare och jag bara älskar det. Att få guida gravida kvinnor i deras egna kroppar, att få komma med tips och små kloka ord, det är där jag hör hemma just nu iallafall. Jag får så mycket energi av att få dela med mig av min kunskap och till några som verkligen är mottagliga för den. Om någon vecka startar jag upp min andra kurs. Jag håller på att skapa en plan för 2018 och min nya titel som yogalärare. Hur den kommer att se ut och när saker och ting kommer att ske, står än i stjärnorna men jag är helt säker på att det kommer bli bra och att jag är påväg att ”hitta hem”.

De senaste tio åren har träning tagit mycket fokus i mitt liv men detta år har det blivit, har jag valt ett annat upplägg, än om lite omedvetet. Jag kom aldrig igång med gym och löpning efter min Asienresa. Jag var på gymmet några gånger men kände inte glädjen i det hela. Träning och motion behöver allas kroppar och jag vet att jag mår som bäst när jag rör på mig regelbundet. Jag anser mig rört på mig i stort sett dagligen, jag har min morgonyoga jag inte kan eller vill vara utan. Den får mig att känna in dagsformen och hitta lugnet och styrkan inom mig.

Jag har även funnit en ny kärlek, SUP. Vilken frihet att ge sig ut en tidig morgon, när vattnet är stilla, solen har just gått upp över horisonten och att ställa sig på brädan och paddla utan egentligen större mål. Den bästa träning är såklart den som blir av men om du njuter av resan får du ut än mer av stunden. I och med bäbis i magen och en kropp som är under stora förändringar har jag valt att fokusera på lugn och mjuk träning i höst, vinter. Den dagliga yoga har kombinerats med promenader. Jag har inte gillat att gå ut och gå men nu när jag kommit in i det, saknar jag det de dagar jag inte tar mig ut. Rörelse och frisk luft, gärna i skogen kan nog inte bli en bättre kombo. Det fantastiska med detta ”träningsår” är att trots att jag inte slaviskt följt en plan eller varit regelbundet på gymmet är att jag är nöjd med min kropp och att jag ändå känner mig stark. Jag har lärt mig att vara tacksam och uppskatta min kropp, både hur den ser ut och hur den känns. Jag behöver inte jämföra mig med någon annan. Min kropp är vacker och unik och jag älskar den, precis som den är.

Det har fallit många tårar genom året men livet har inte känts hopplöst. Jag har sett och ser att varje tår är ett steg till att hela mig själv, att bli sann mot mig själv och gå min väg. Imorgon går jag in i vecka 27. Bäbis växer så det knakar. Det är helt galet att om några månader har jag en liten krabat som redan nu håller mig vaken om nätterna i min famn och att jag snart får en ny titel – mamma.

Året var 2017, detta har hänt men ständigt pågår en process inom mig, en process som inte går att beskriva med ord. Jag känner massor, hela tiden, det är härligt och ibland läskigt men jag låter känslan få vara som den är.

Jag är tacksam för allt som händer och sker i mitt liv, inom mig och runt omkring mig. Jag ser med spänning fram emot ett nytt år med nya utmaningar. Än vet jag inte vad mitt ledord ska vara. Jag föredrar nämligen att sätta ett ledord istället för nyårslöften, löften skapas så lätt till måste och när man måste något blir det tråkigt och svårt att upprätthålla det. Under januarimånad ska jag klura på vad ledordet för 2018 ska vara.

Mot 2018, nya utmaningar och spännande möten.

Ett stort tack till dig som följer, kommenterar och läser min blogg.

Gott Nytt År önskar jag dig. Ta väl hand om dig, du vet att du är bäst på att vara du och låt aldrig, aldrig någon säga något annat.

Något nytt på olika sätt

Det har nu gått ganska många veckor sedan jag fick veta en sak men det har tagit tid för mig att förstå, om jag ens nu förstår. Hur som har jag behövt hålla det för mig själv ett tag, låta det gro innan jag delar med mig. Jag är redo nu, tror jag.

Jag ska bli mamma! I min mage håller det på att bildas något som så småningom ska komma ut som en människa. Det låter så tokigt och overkligt. Jag tror inte riktigt på det än om jag känner att det händer något med kroppen, att den inte är som den brukar. Jag mår bra, oförskämt bra vad jag har förstått. Nu har den enorma trötthet lagt sig, brösten är större än någonsin och jag börjar ”vänja” mig med hormoner som rusar likt Autobahn i mig. Bäbis är beräknad i april så än har både jag och mannen gått om tid att förbereda oss, hur man nu gör det.

Jag har inte tänkt att låta graviditeten ta så mycket plats här på bloggen. Visst hör även det tillståndet till hälsa och välmående men tycker ändå att det ämnet passar in här. Därför har jag startat en annan blogg där jag skriver lite mer detaljerat om vad som händer i kroppen, tankar som springer omkring och hur allt påverkar mina relationer framför allt med mannen min. Den bloggen startade jag i syfte att dela med mig av hur det är att leva med någon med annan kultur, från ett annat land men kärleken övervann både rädslor och fördomar. Det är fortfarande syftet med den bloggen, den har bara fått en till nyans. Är du nyfiken att kika in där är adressen; goldeneyes.nu

Så livet. Jag väntar fortfarande på att återfå energin till sådant som träning. Aldrig tidigare har jag känt sådan trötthet, det går bara inte att röra mig. Det har i sin tur lett att allt som kallas träning är nere på noll. Jag har haft en tanke att börja gå till gymmet igen men än har jag inte tagit mig dit. Jag tänker att jag kan ta mig ut efter middagen och springa en liten sväng, än har det inte skett. Jag tänker att jag kan ju göra lite hemmaträning men än har inget träning blivit av. Det enda som jag håller kvar vid är min morgonyoga, utan den fungerar jag inte, varken kropp eller hjärna. Jag vill skapa nya vanor, få upp min energi. Jag vill ta promenader, gå på gymmet, svettas, känna träningsvärk i hela kroppen. Jag tänker dock att var sak har sin tid, hittills i graviditeten har jag inte klarat av träning och det är ok.

Lyssna på din kropp, ge den vad den behöver. Pusha är sällan farligt men lyssna in om det är ditt inre eller ditt egot som talar till dig.

Livet i Portugal

Tiden går så fort. En vecka har sprungit fram samtidigt som dagarna varit fullspäckade. Detta är en utbildning, inte någon semester. Jag kliver upp vid 07, gör min egen träning som kallas Sarhasa och är viktig för sin egen utveckling. Detta är egentligen inte något nytt eller konstigt för mig, jag yogar ju varje morgon ändå än om här är kroppen mer sliten och öm efter alla pass under dagarna.

Vi bor i ett mysigt hus med utsikten över en dal, det tar ca 40 minuter att gå till havet. Det gör mig inget men hade jag vetat det innan jag kom hit hade jag nog funderat på om jag skulle valt denna utbildning. Jag älskar ju havet, att sista. I solnedgången och se dagen möta natten. Magiskt. Jag känner att jag är på helt rätt plats, just nu. Det finns ingen plats i världen jag skulle byta ut just nu.

Vi är nio tjejer i blandad ålder som går utbildningen, fyra från Sverige och fem från Norge. Det är jätte spännande med språken, än om det mesta går att förstå. Vår lärare, Eva är norsk å utbildningen hålls på norska. De första dagarna var väldigt utmanande, att försöka dels försöka förstå vad hon säger och samtidigt få förståelse för det jag ska lära mig. Nu har jag kommit in i språket så jag inte behöver lägga så mycket energi på det.

Dagarna är långa, eller ja äve här i Portugal har dygnet 24 timmar. Det jag menar är att det är intensiva dagar. Vi startar vid 9.30, oftast har vi en yogaklasser på 1-2 timmar. Därefter går vi igenom passet i detalj, alla ord på sanskrit, rörelserna och så vidare. Därefter lunch och paus fram till klockan 17. Den pausen innebär självstudier, så det vi gör är att läsa och fortsätta öva. Nästa pass går vi igenom ananas, positioner vilket också är fysisk träning. Klockan 21 är det middag och vid 22.30 kryper jag ner i sängen. Så ser i stort sett alla dagar ut. Idag har vi fredag, en hel dag utan lektioner. Välbehövligt. I eftermiddag ska vi åka och surfa. Nu är det ju några månader sedan jag stod på brädan så det ska bli intressant och se hur det går. Havet är kallt, 16-18 grader så man surfar med våtdräkt vilket blir en ny upplevelse. Oavsett hur det går är mitt mål att ha kul på brädan.

Det har som sagt varit utmanade dagar hittills. Redan första dagen började Egot bråka med mig. Min svaghet sitter i handleden, den som jag bröt för 1,5 år sedan. Den är svag och klarar inte lika mycket som jag vill och önskar. Att bara möta det är en stor utmaning. Jag bröt ihop, klarade intet att fortsätta klassen vi höll på med. Törnarna kom och hackkycklingen pickade på mig. "Du klarar inte det där", "vad tänkte du med, du kan ju inte bli yogalärare. Du klarar ju inte ens att göra en solhälsning ordentligt" och så vidare. Det är inte konstigt att jag blev ledsen av dessa tankar. Det fina att vara i en liten grupp är att man kan, vågar vara mer öppen. Jag satt vid matbordet tillsammans med alla de andra, bredvid mig satt Eva. Efter en stund la hon armen om mig och frågade om det var handleden. Där brast det och tårarna kom åter och dessutom inför alla. Det var jobbigt att behöva visa sig svag för en stund men samtidigt så befriande. det leder mig in på hur vi behandlar oss själva. Varför är vi så hårda och stränga med oss själva? Vi skulle garanterat inte behandla våra vänner som vi behandlar os själva. Varför? Är inte du och jag lika mycket värd som alla andra som vi bryr oss om? Vi ställer så höga krav på oss själva och tror att omgivningen förväntar sig saker av oss. Det tokiga är att vi tror att andra förväntar sig saker av oss men de är ju fullt upptagna med sig själva. Varför kan vi inte bara vara snälla och ge oss själva mängder med kärlek? Tänk så mycket bättre vi skulle må och så mycket vi skulle kunna göra med den tiden och den energi det tar att kritisera sig själv.

Dagen efter mitt "meltdown" mådde jag bra, energin var tillbaka och jag kände åter igen mig själv. Det är det som är så spännande att vara här, det egentligen inte händer så mycket, vi hänger här i huset. Tredje dagen var den "glada" Susanne som bortblåst igen. Tårarna kom, jag pressade mig för hårt och fick ont i handleden. Detta svängande upp och ner sätter igång något inom mig. Varför svänger jag så? Jag började fundera på orsaker och kom på några anledningar, när jag berättade dem för Eva sa hon till mig. "Susanne, se det som verktyg istället för ett nederlag". Det är så sant.

När livet är jobbigt, när vi stöter på motgångar, istället för att tycka synd om oss själva, komma med bortförklaringar och ursäkter om att livet inte är bättre än så här, vänd på det som se det som redskap och använd de för att ta dig vidare, lära känna dig själv mer. Framför allt, våga vara i det du känner, oavsett om det är smärta, sorg, ilska, frustration eller glädje. Var i det. That´s the power of now.