Något nytt på olika sätt

Det har nu gått ganska många veckor sedan jag fick veta en sak men det har tagit tid för mig att förstå, om jag ens nu förstår. Hur som har jag behövt hålla det för mig själv ett tag, låta det gro innan jag delar med mig. Jag är redo nu, tror jag.

Jag ska bli mamma! I min mage håller det på att bildas något som så småningom ska komma ut som en människa. Det låter så tokigt och overkligt. Jag tror inte riktigt på det än om jag känner att det händer något med kroppen, att den inte är som den brukar. Jag mår bra, oförskämt bra vad jag har förstått. Nu har den enorma trötthet lagt sig, brösten är större än någonsin och jag börjar ”vänja” mig med hormoner som rusar likt Autobahn i mig. Bäbis är beräknad i april så än har både jag och mannen gått om tid att förbereda oss, hur man nu gör det.

Jag har inte tänkt att låta graviditeten ta så mycket plats här på bloggen. Visst hör även det tillståndet till hälsa och välmående men tycker ändå att det ämnet passar in här. Därför har jag startat en annan blogg där jag skriver lite mer detaljerat om vad som händer i kroppen, tankar som springer omkring och hur allt påverkar mina relationer framför allt med mannen min. Den bloggen startade jag i syfte att dela med mig av hur det är att leva med någon med annan kultur, från ett annat land men kärleken övervann både rädslor och fördomar. Det är fortfarande syftet med den bloggen, den har bara fått en till nyans. Är du nyfiken att kika in där är adressen; goldeneyes.nu

Så livet. Jag väntar fortfarande på att återfå energin till sådant som träning. Aldrig tidigare har jag känt sådan trötthet, det går bara inte att röra mig. Det har i sin tur lett att allt som kallas träning är nere på noll. Jag har haft en tanke att börja gå till gymmet igen men än har jag inte tagit mig dit. Jag tänker att jag kan ta mig ut efter middagen och springa en liten sväng, än har det inte skett. Jag tänker att jag kan ju göra lite hemmaträning men än har inget träning blivit av. Det enda som jag håller kvar vid är min morgonyoga, utan den fungerar jag inte, varken kropp eller hjärna. Jag vill skapa nya vanor, få upp min energi. Jag vill ta promenader, gå på gymmet, svettas, känna träningsvärk i hela kroppen. Jag tänker dock att var sak har sin tid, hittills i graviditeten har jag inte klarat av träning och det är ok.

Lyssna på din kropp, ge den vad den behöver. Pusha är sällan farligt men lyssna in om det är ditt inre eller ditt egot som talar till dig.

Annonser

Livet i Portugal

Tiden går så fort. En vecka har sprungit fram samtidigt som dagarna varit fullspäckade. Detta är en utbildning, inte någon semester. Jag kliver upp vid 07, gör min egen träning som kallas Sarhasa och är viktig för sin egen utveckling. Detta är egentligen inte något nytt eller konstigt för mig, jag yogar ju varje morgon ändå än om här är kroppen mer sliten och öm efter alla pass under dagarna.

Vi bor i ett mysigt hus med utsikten över en dal, det tar ca 40 minuter att gå till havet. Det gör mig inget men hade jag vetat det innan jag kom hit hade jag nog funderat på om jag skulle valt denna utbildning. Jag älskar ju havet, att sista. I solnedgången och se dagen möta natten. Magiskt. Jag känner att jag är på helt rätt plats, just nu. Det finns ingen plats i världen jag skulle byta ut just nu.

Vi är nio tjejer i blandad ålder som går utbildningen, fyra från Sverige och fem från Norge. Det är jätte spännande med språken, än om det mesta går att förstå. Vår lärare, Eva är norsk å utbildningen hålls på norska. De första dagarna var väldigt utmanande, att försöka dels försöka förstå vad hon säger och samtidigt få förståelse för det jag ska lära mig. Nu har jag kommit in i språket så jag inte behöver lägga så mycket energi på det.

Dagarna är långa, eller ja äve här i Portugal har dygnet 24 timmar. Det jag menar är att det är intensiva dagar. Vi startar vid 9.30, oftast har vi en yogaklasser på 1-2 timmar. Därefter går vi igenom passet i detalj, alla ord på sanskrit, rörelserna och så vidare. Därefter lunch och paus fram till klockan 17. Den pausen innebär självstudier, så det vi gör är att läsa och fortsätta öva. Nästa pass går vi igenom ananas, positioner vilket också är fysisk träning. Klockan 21 är det middag och vid 22.30 kryper jag ner i sängen. Så ser i stort sett alla dagar ut. Idag har vi fredag, en hel dag utan lektioner. Välbehövligt. I eftermiddag ska vi åka och surfa. Nu är det ju några månader sedan jag stod på brädan så det ska bli intressant och se hur det går. Havet är kallt, 16-18 grader så man surfar med våtdräkt vilket blir en ny upplevelse. Oavsett hur det går är mitt mål att ha kul på brädan.

Det har som sagt varit utmanade dagar hittills. Redan första dagen började Egot bråka med mig. Min svaghet sitter i handleden, den som jag bröt för 1,5 år sedan. Den är svag och klarar inte lika mycket som jag vill och önskar. Att bara möta det är en stor utmaning. Jag bröt ihop, klarade intet att fortsätta klassen vi höll på med. Törnarna kom och hackkycklingen pickade på mig. "Du klarar inte det där", "vad tänkte du med, du kan ju inte bli yogalärare. Du klarar ju inte ens att göra en solhälsning ordentligt" och så vidare. Det är inte konstigt att jag blev ledsen av dessa tankar. Det fina att vara i en liten grupp är att man kan, vågar vara mer öppen. Jag satt vid matbordet tillsammans med alla de andra, bredvid mig satt Eva. Efter en stund la hon armen om mig och frågade om det var handleden. Där brast det och tårarna kom åter och dessutom inför alla. Det var jobbigt att behöva visa sig svag för en stund men samtidigt så befriande. det leder mig in på hur vi behandlar oss själva. Varför är vi så hårda och stränga med oss själva? Vi skulle garanterat inte behandla våra vänner som vi behandlar os själva. Varför? Är inte du och jag lika mycket värd som alla andra som vi bryr oss om? Vi ställer så höga krav på oss själva och tror att omgivningen förväntar sig saker av oss. Det tokiga är att vi tror att andra förväntar sig saker av oss men de är ju fullt upptagna med sig själva. Varför kan vi inte bara vara snälla och ge oss själva mängder med kärlek? Tänk så mycket bättre vi skulle må och så mycket vi skulle kunna göra med den tiden och den energi det tar att kritisera sig själv.

Dagen efter mitt "meltdown" mådde jag bra, energin var tillbaka och jag kände åter igen mig själv. Det är det som är så spännande att vara här, det egentligen inte händer så mycket, vi hänger här i huset. Tredje dagen var den "glada" Susanne som bortblåst igen. Tårarna kom, jag pressade mig för hårt och fick ont i handleden. Detta svängande upp och ner sätter igång något inom mig. Varför svänger jag så? Jag började fundera på orsaker och kom på några anledningar, när jag berättade dem för Eva sa hon till mig. "Susanne, se det som verktyg istället för ett nederlag". Det är så sant.

När livet är jobbigt, när vi stöter på motgångar, istället för att tycka synd om oss själva, komma med bortförklaringar och ursäkter om att livet inte är bättre än så här, vänd på det som se det som redskap och använd de för att ta dig vidare, lära känna dig själv mer. Framför allt, våga vara i det du känner, oavsett om det är smärta, sorg, ilska, frustration eller glädje. Var i det. That´s the power of now.

Vad är du tacksam över?

Det är mitt i semestertider och många har planer, åker iväg på någon tripp eller bara är hemma och njuter av ledighet utan några större måsten. Ta en stund för dig själv och fundera och skriv ner vad du är tacksam över just nu. Det kan vara en eller två saker eller kanske du kommer på många saker. Det är upp till dig.

eivor_20_20leende_20kattunge_1165648345_1205440720_5172106

Jag tror att det är viktigt att vi ibland ägnar en tanke till vad vi egentligen har runt omkring oss, sådant som vi annars så lätt tar för givet. Vem vet hur morgondagen ser ut.

Som ni vet är känner jag tacksamhet över så otroligt mycket. Jag upplever även att ju mer tacksamhet jag känner och visar, desto mer får jag tillbaka. Det är som en boomerang effekt på det.

Jag är tacksam över
*……………………………….
*………………………………
*……………………………….
*……………………………….
*……………………………….
*……………………………….
*……………………………….

Har du inte testat, tycker jag att det är hög tid att göra det. Gör det nu vett jag!

 

2 dagar nikotinfritt

Dagarna flyger fram, tänk att det redan är torsdag. Sommaren är här men värmen och solen är som bortblåst. Idag gjorde jag sista dagen så nu har jag fyra spännande och förhoppningsvis härliga veckor av ledighet framför mig.

Så hur går det nu med nedtrappningen av nikotin? Jag måste säga, peppar peppar, att det går över förväntningarna. Sista snusen togs i tisdags och den dagen blev det enbart en snus. Igår och idag har det gått helt ok, mitt humör är kanske inte det bästa. Jag känner mig lite ner och funderar på vad jag behöver förändra i mitt liv. Jag har mindre matlust, hunger (kan visserligen bero på allt småätande). Jag är orolig och har svårt att sova om nätterna, när jag lägger mig slår hjärtat som att jag sprungit en mil. Jag gissar att allt beror på att kroppen inte får sitt dagliga intag av nikotin.

Jag tycker dock att det är trist att inte snus, vad ska jag då sysselsätta mig med? Snuset tar upp oerhört mycket tankeverksamhet och den gör mig ”sysselsatt” än om det inte är någon större ansträngning. Jag har nikotinfritt snus, tar någon om dagen när suget, begäret är som störst. Jag småäter som sagt mer men jag låter det vara så en stund.

Jag hoppas att min svacka i humöret har med nikotinbrist att göra, det känns som en ”lätt” förklaring och jag kan låta det vara som det är en stund. Dock tycker jag synd om min sambo som får ta mycket skit just nu. Borde nog ge honom än mer kärlek, om jag skäller på han en gång så borde jag ge kärlek två gånger. Nu gör jag inte det eftersom jag är mestadel arg och irriterad. Största skillnaden med denna gång och förra gången jag slutade är att jag nu inte lever själv. Det betyder att jag måste anpassa mig och att jag har någon att bli irriterad på. Dumt, jag vet men det bara kommer. Jag hoppas att denna period blir kortvarig och att jag snart känner glädje och lycka, gillar ju den känslan.

Jag vet inte om jag helt 100 har bestämt att jag sluta, jag kanske bara testar nu för att se hur det går. Igår var jag på promenad, hade med mig visakortet och tanken slog mig mer än en gång, att gå förbi ICA och köpa en dosa, just in case… Jag var påväg dit men så plötsligt vände jag och gick hem och knaprade mandel istället. Då var jag otroligt stolt över mig själv, idag har tanken slagit mig igen, kanske jag bör ha en dosa hemma OM suget blir för stort. Än har jag inte köpt någon dosa, jag vet ju att jag klarar det om jag verkligen vill, när jag verkligen bestämt mig. Jag har tänkt att sluta snusa, det är ett löst satt mål, något som jag bestämde förra helgen. Sagt och gjort, nu är jag på g men när abstinensen blir som mest intensiv, det är då jag måste vara starkare än mitt ego. Jag tar en dag i taget, det blir bra.

To be contunied

Att möta motstånd

Hur gör du när du möter på motstånd? När du blir rädd och vilsen och inte vet vilken väg du ska gå?


Jag befinner mig i ett vägskäl. I april valde jag att lyssna på kroppen som skrek efter mer vila och mindre tid på jobbet. Jag gick ner i tid och har sedan dess jobbat 75%. Jag har både min chef och läkare på min sida som tycker och bedömer (läkaren) att jag bör gå ner i tid. När jag började jobbet på förskolan i februari valde jag att avbryta den pågående sjukskrivning helt för jag kände mig stark och längtade att få jobba igen. Det höll dock inte så länge, redan efter en månad kom tröttheten, oro, ångest mm. Jag pratade med min chef som lyssnade och satte in stödåtgärder direkt. Vi skapade ett schema som kom att passa mig och dessa månader har jag sakta men säkert bli mindre trött och energi tar inte slut av att bara kliva upp. Att jobba 30 timmar i veckan är alldeles lagom för mig just nu.

Det räcker dock inte att enbart prata med läkare och chef för att kunna vara sjukskriven. Den där försäkringskassan har tyvärr ett veto i det hela, i alla fall för mig och många andra. Att jobba 25% mindre innebär stor skillnad ekonomiskt. Det har gått drygt två månader sedan läkaren sjukskrev mig. Det dröjde nästan 30 dagar innan jag hörde något från försäkringskassan. När de väl hörde av sig tyckte de inte att min och läkarens motivering var tillräckliga för att godkänna min sjukskrivning. Vi har vid två tillfällen lämnat synpunkter, även chefen har lämnat in sin ”syn” på situationen. Idag fick jag det slutgiltiga beskedet, det blev den röda stämpeln. De nekar till sjukpenning. Det gör mig otroligt arg och ledsen men mest rädd. Kommer min kropp klara att jobba heltid? Tänk om jag kraschar rejält nästa gång och vägen tillbaka kan komma att bli än längre. Det sista jag vill är att bli ett ”paket” igen, det var fruktansvärt och jag vill verkligen inte dit igen.

Så vad kan jag gör åt det? Det finns såklart flera alternativ, gå tillbaka på heltid, be chefen om hjälp att ge mig arbetsuppgifter som kan funka eller ta tjänstledigt 25% och fortsätta jobba som jag gör just nu. Pengar är bara pengar men att inte ha många kronor över efter räkningar är mindre roligt. Det skapar stress inom mig, vilket inte heller blir bra. Är det någon som varit i liknande sits, hör gärna av dig, kom med dina råd. Just nu vet jag inte riktigt hur jag ska tänka och hantera denna situation.

Jag förstår inte vad universum försöker lära mig men jag är säker på att svaret kommer till mig så småningom. Kanske det är så att det är dags att börja följa mina drömmar och uppfylla dem. Ångra bara det du aldrig gjorde.

Livet kan kännas tungt i motvind, ha lite tålamod. Våga  vara i stunden, än hur den är. Du behöver inte agera, fatta beslut under denna tid. Koncentrera dig på att andas, var arg om det är känslan du känner, gråt om du känner dig ledsen. Oavsett känsla du har inom dig är den ok. Livet går upp och ner, det är så vare sig man vill eller inte. Utmaningen ligger i att våga vara i det som är. Det är svårt, jätte svårt. Jag ska nu, med detta negativa besked inte fatta några beslut just nu. Jag har fått ett svar jag väntat på, var på sätt och vis beredd på negativt utfall. Hur som helst kommer det att lösa sig, det gör det alltid på ett eller annat sätt. Det är i motvind, i motgångar du har möjlighet att växa och utvecklas. Jag gillar ju utveckling, därför tillåter jag mig att bara vara i några dagar. Vinden vänder tillslut.

Trevlig fredag och njut av stunden!

 

You are enough

Krav, förväntningar, press och stress. Känner du igen orden? Har du någon gång ställt krav på dig själv eller på andra? Kanske till och med höga krav, så höga att det blir en press och stress?

Jag tycker att det är viktigt att vi tar tag i detta nu, att vi pratar om krav och förväntningar. I dagens samhälle ställs det höga krav på oss och av någon anledning är det många av oss som känner press och stress för att klara att leva upp till dem. Jag tror att än fler ställer höga krav på sig själv, högre krav än någonsin. Jag är en av dem. Jag är ambitiös, har drömmar och mål, visioner och förväntningar på framför allt mig själv. Att ha mål och drömmar är bra, det får oss att vilja utvecklas och vara nyfiken på livet men dessa förväntningar, de skadar mer än de gör nytta.


Imorse när jag var på yogamattan och ”scannade” av kroppen, som jag gör varje morgon, kom orden över mig – ”You are enough”. Det var massor av tankar och känslor som rusade likt auto bahn inom mig innan, men så när dessa ord kom upp sveptes ett lugn över mig. Jag tänkte och repeterade orden ”You are enough” om och om igen. Tårar rullade ned för mina kinder. Jag kom till insikt. Jag ställer för höga krav på mig själv. Jag vill så mycket i livet, dels med mig själv, dessa drömmar och mål. Jag vill vara en bra och kärleksfull flickvän, en stöttande och förstående vän, en god och lyhörd kollega, en glad, nyfiken och engagerad pedagog. Jag vill ha en stark och hälsosam kropp, en glad mage, starkt och friskt hår, fin hy. Ett välstädat hem, fina och sköna kläder, en snygg och snabb bil, en stabil ekonomi. Jag vill vidareutbilda mig, driva ett framgångsrikt företag. Jag kan nog fortsätta i evigheter. Allt detta är krav och förväntningar på mig själv. Hur jag vill vara och hur jag vill vara mot andra, kanske framför allt finnas där för andra. Jag vill vara den starka, trygga personen som alla som känner mig, och inte känner mig kan komma till så lyssnar och jag hjälper dem. Jag börjar förstå. Jag kan inte hjälpa alla, vara tillgänglig för alla och absolut inte i ur och skur.

You are enough. Om jag lyssnar till min inre röst, följer min magkänsla, stannar upp för att reflektera ibland, behöver jag inte stressa omkring och tro att jag ska behöva vara mer än jag klarar. Det blir till slut för mycket och kroppen signalerar att den behöver en liten paus.

Om jag reflekterar över händelser, utan att döma andra, tar ansvar för mina handlingar och samtidigt. Vad gjorde jag? Vad sa jag? Hur togs det emot? Var jag närvarande eller var mina tankar någon annanstans? Vad kan jag göra annorlunda? Detta var något jag gjorde imorse, igår hade jag en mindre bra dag vilket bidrog med missförstånd och besvikelser och dessa löpte på under hela dagen och kvällen. Det är utmattande och jag blir ledsen och besviken när det händer och många gånger räcker det inte med enbart sömn, att tänka att imorgon är en ny dag och då tar jag nya tag. Sömn är bra och viktigt, det ger ny energi och tiden ger en lite distans. När jag vakande längtade jag till mattan, jag klev upp, rullade ut den och satte mig på den men jag hade så mycket i mitt huvud. Jag gick och hämtade papper och penna och började skriva, reflektera över gårdagen. Jag gör ofta så, ”skriver av mig”. Det som händer när jag börjar skriva är att jag ”klagar” på andra och alla fel de gjort. Därefter tittar jag på vad jag gjorde, kände, tänkte, sa och hur jag kan ha uppfattats av andra – vad bidrog jag med. Efter detta kommer frågorna, vad kan jag göra åt situationen och vad är viktigt för mig och för relationen med de inblandade? Frågorna svarar jag sällan på, jag bara ställer dem. Allt detta sker lite av automatik, jag behöver klaga på andra för att inse vad jag själv bidragit med. Många gånger för det mig att inse att det är brist på kommunikation från min sida eller mina förväntningar på mig själv och andra som ställt till det. Det handlar alltså om mig mer än om andra. Jag tror detta är viktigt, att inse och framför allt förstå att det sällan är någon annans fel än ditt när något händer. Du har alltid ett ansvar för dina handlingar, att presentera dem och få andra att förstå vad du tänker och känner.

Så vad vill jag säga med allt detta? Jo, sänk dina krav på dig själv. You are enough. Du behöver inte vara perfekt, för vad är perfekt? Alla är vi olika och därför finns inget perfekt. Du är bra precis som du är. Men du bär även ansvar för dina handlingar, det är ok att göra fel – vi är bara människor. Våga säga förlåt både till andra men även till dig själv. Stanna upp, andas och reflektera. You are enough.

Kärlek och livsglädje

Detta är från ett inlägg som jag skrev för ett år sedan:

Vad är livsglädje? Jag funderar mycket på det här med kärlek. Kärlek, det är ett stort ord som innefattar mycket. I mitt liv finns det kärlek, otroligt mycket kärlek. Jag ser till att omge mig med människor som jag vill ge kärlek men även som jag får kärlek av. Vänskap det är sann kärlek för mig. Kärleken som finns i en familj, de starka familjebanden. Syskonkärlek. Jag har nästan all kärlek jag kan tänka mig. Ibland tänker jag att jag inte behöver mer kärlek, att mitt liv är proppfullt av kärlek. Men. Det är inte hela sanningen. Det finns kärlek kvar att ge till någon, som än inte visat sig. Det finns stunder när jag näst intill bestämmer mig för att sluta hoppas, sluta längtar efter en livskamrat. Att jag är nöjd med det jag har. Men. Så kommer det stunder när jag känner någon slags tomhet, att det är något som saknas. Min livs kärlek.imagesIdag lutar jag mig mot mina vänner när det blåser. Utan vännerna vet jag inte hur jag skulle klara mig. Åren går och med åren så hittar även vännerna sina livskamrater, än om vår vänskap kvarstår så förändras den. Det är inget konstigt med det, jag blir verkligen glad att höra och se mina vänner lyckliga, kära. Jag är inte bitter. Det gör mig nog bara lite ledsen att jag inte kan dela med mig av den känslan, att vara kär. Det är så länge sedan att jag idag inte kan beskriva, känna känslan. Jag längtar efter den känslan, varje dag. Jag ljuger när jag säger annat. Men. Det skulle inte vara hållbart att deppa ihop och tycka synd om mig själv för att jag varit singel i många år. Jag försöker se glädje och kärlek i det jag har i mitt liv. När jag väljer att se på allt det vackra, på de underbara människor som jag har omkring mig fylls kroppen med värme och ja, jag vet att jag är älskad.

Nu har det som sagt gått ett år och jisses så mycket som hänt i mitt liv. För var dag som går kommer jag till mer och mer insikt om vem jag är och vad jag behöver för att må bra och att vara i balans. Jag utmanas och utmanar ständigt mig själv. Det finns många, många rädslor inom mig men steg för steg tar jag mig igenom dem och varje gång överlever jag, än om det stundtals inte känns som det. Det som framför allt hänt i mitt liv sedan det där inlägget är att jag bjudit in, tagit emot kärleken. Jag har fått och får numera känna den där känslan som jag längtade efter – att vara kär. Jag har funnit min livskamrat, mannen som jag vill ha och behöver vid min sida. Han är mitt ankare. Han ser så mycket i mig som jag själv aldrig sett i mig. Han får mig att inse att jag är bra precis som jag är och han hjälper mig på vägen att bli sann mot mig själv. Jag är tacksam att han fann mig.

Jag ställer nu frågan till dig, Vad är livsgläjde för dig? Hur gör du för att kunna känna glädje och kärlek i ditt liv med det du har?