Ett år som mamma

Det är ofattbart att det redan gått ett år. Att det är ett år sedan jag fick mitt barn i min famn. Ett år som minst sagt varit en berg- och dalbana.

Senaste veckan har varit tuff känslomässigt. Det har varit som att sista delen på graviditeten, förlossningen och första tiden med mini spelats om och om igen i mitt huvud. Som jag kämpat, gråtit och längtat detta år.

Min förlossningsberättelse har jag redan delat med mig av. Tycker det är intressant att läsa den nu, ett år senare. Det är nämligen inte riktigt så jag kommer ihåg förlossning. Värkarna och jobbet att föda honom är detsamma men när han kom ut, när barnmorskan ber mig titta ner och jag ser en liten liten minimänniska, vart var den där oändliga kärleken alla pratade om? Jag fick honom till mitt bröst men jag var inte närvarande. Finns det någon som är det direkt efter en förlossning? Jag försöker känna den där glädjen men det finns inte. Det mesta handlar om ”överlevnad”, att ta mig till matsalen vid måltiderna, att masa mig till duschen och passa på att skölja av mig när lillen sover. Att försöka lära mig om hur amning fungerar. Att lära känna den där lilla varelsen. Jag kände inte bubblande lycka, jag ville helst bara gråta.

Väl hemma fortsatte jag leta efter lyckan, kärleken till mitt barn men hittade den inte. Jag tog hand om honom, gav han mat, kärlek och närhet. Det var ju min uppgift, jag kände mig som en maskin som bara gör. Det mesta kändes som en kamp. Jag tog en stund i taget men många gånger önskade jag att jag kunde lämna tillbaka honom till BB.

Jag var inte beredd på att det skulle bli så stor förändring, vara så omvälvande. Att från ena dagen till den andra skulle bli ”tvungen” att sätta mig själv och vad jag behöver för må bra på paus. Det fanns inte tid för stunder för mig själv, ständigt vara jag spänd och redo att finnas där för mitt lilla barn.

Jag har sedan Benjamin var en vecka gammal gått hos psykolog. Det är jag tacksam för, vem vet annars hur jag mått idag. Den psykologen ville jag skulle gå till läkare för sjukskrivning men jag gjorde det aldrig. Kanske jag skulle fått diagnosen förlossningsdepression, många symtom som stämde. För mig spelade det inget roll, inget blev bättre av diagnos och jag var ju i stort sett själv med mini så hade ingen betydelse om sjukskriven eller ej. Jag var ju ”tvungen” att klara av föräldrarollen oavsett.

Det blev några månader med många tårar, en känsla av att pausa livet. Jag anser mig aldrig varit en dålig mamma, jag valde att sätta honom före mig själv. Än idag, ett år senare går han före mig. Något jag aldrig trodde skulle ske. ”Jag behöver vårda mig själv, för kunna ta hand om andra”. Det är sant men vad göra när inte det är ett alternativ. Jag är tacksam att jag fick ett barn som snabbt hittade sin sovrutin och somnade tidigt om kvällarna. Det var och är tiden jag får för mig själv. Det är ok.

Tänk att det gått ett helt år! Idag står jag här som en stark och stolt mamma. Jag är galet stolt över mig själv. Jag känner mig starkare än någonsin. Insikten att inte behöva någon är befriande. Det innebär dock inte att jag vill vara själv och klara allt själv. Det är bara en trygghet att veta att jag kan och klarar det med bravur.

När jag idag tittar på mitt lilla barn blir jag alldeles varm i hela kroppen. Aldrig hade jag trott jag skulle känna så här för någon och att känslorna blir starkare och större för var dag. Att få spendera dagarna med Benjamin är underbart! Att få följa hans utveckling och hänga med på hans upptäcker är ren och skär magi för mig. Idag har jag svårt att förstå att jag inte kärlek till honom där för ett år sedan. Jag slår dock inte på mig själv för det, det är ok.

Däremot pratas det för lite om det. Det är dock påväg att förändras, att fler kvinnor lyfter det, pratar öppet om det. Det är viktig. Där och då, jag kände mig otroligt ensam. När jag väl började prata om det fick jag höra flera som upplevt samma sak. Det är på något vis en tröst. Det får en att känna hopp, att inse att det är tillfälligt, att det är viktigt att prata och att det blir bättre. Men viktigast, det är ok.

Jag är så tacksam att just Benjamin blev min bäbis, tycker vi passar så bra tillsammans. Vi hjälper och stöttar varandra, än hur konstigt det kan låta. Här om dagen kom tankarna och minnen över mig, tårarna kom och jag grät. Mini som var i en lek, stannade upp, kom till mig, klättrade upp i min famn. Kramade om mig, strök mig på håret och sa ”mmm, mmm, mmm”. Så brukar jag göra på honom när han är ledsen. Mitt hjärtat smälte och han fick mig att inse att trots en mental tuff start i min roll som mamma, har det varit värt resan hittills. Jag är helt säker att kommande år med honom kommer bli minst lika utmanade, härligt och kärleken kommer växa sig än starkare. 

Till dig som kämpar med vad än det må vara, barn eller inte barn, självständigt eller med en partner. Jag vill ge dig ett råd, våga rida på vågen, våga vara i stormen. Det är garanterat svårt och kanske du inte ser något ljus just nu, andas, ta en stund i taget. Vänta och se vad som kommer härnäst. En dag vänder det. Efter regn kommer solsken, som de brukar säga. Det är ett bra ordspråk tycker jag. Oavsett, det är ok och du är grym!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s