Matiga våfflor – glutenfri, vegan

Idag är det våffeldagen. Självklart ska min minimänniska ha våfflor till lunch. Hans livs första våffeldag – stort. Jag ville göra en matigare variant så det inte bara blir bukfyllnad. Potatis och röda linser borde väl funka, testade och är mycket nöjd med resultatet.

Jag är ju inget större fan av socker men älskar sylt. BOB har tagit fram en sylt som heter ”bara bär”. Den är mycket god, lagom söt trots inget socker eller sötningsmedel. Rekommenderas.

En sats frasiga våfflor

3-4 kokta potatisar
1 dl okokta röda linser

  1. Skölj och koka linser enligt förpackningen
  2. Skala och mosa potatisen
  3. Vispa ihop våffelsmeten
  4. Blanda ihop potatismoset och linserna
  5. Rör ner blandningen i våffelsmeten.
  6. Grädda och njut tillsammans med grönsaker, frukt och bär

 

Annonser

Låt tårarna falla

Det är så mycket i mitt huvud utan att egentligen tänka på något speciellt, kanske jag mest känner just nu.

Jag har just sett A star is born. Wow, jag slukades in i filmen. Det var länge sen, väldigt länge sen jag grät så mycket till en film, jag liksom hulkade och det värkte så där i bröstet, som det gör när en är olycklig. Till dig som inte sett den, se den! Jag älskar den typen av filmer, dans, musik och artisteri, jag sitter som fången.

220px-A_Star_is_Born

Så här efter försöker jag ta in vad som hände i mig, varför blev jag så tagen? Jag tror inte jag kommer finna svaret. Det gör inget, jag behöver inte ha det. Tidigare hade jag nog försökt se likheten med mitt eget liv, men jag ser det inte nu. Det var bara en vacker kärlekshistoria.

Oavsett, det är otroligt frigörande att gråta. Låta tårarna strömma ner, inte försöka hålla emot eller tysta ner dom. Det är samma känsla som efter ett hårt träningspass, efter sex eller efter något annat som får pulsen att rusa. Det där lugnet som infinner sig efteråt. Den känslan uppstår även vid meditation, i stillhet, när rösten i hjärna för en stund är tyst. Jag älskar det.

Vad vill jag med detta inlägg? Det är rätt enkelt. Två saker.

  1. Se filmen
  2. Gör något som får dig att känna dig levande, närvarande, här och nu. Oavsett vad det är, just do it! Gör det minst en gång varje dag. Det gör dig gott, jag lovar.

Nu ska jag rulla ut mattan, lägga mig ner, lyssna på min andning och känna hjärtat slå. Bara det. Kanske än en tår ikväll rullar nedför min kind. Det är ok. Tårar renar. Tårar är vackra, alltid.

 

 

 

Att tappa bort sig själv

Hur vet du att du är just den du är och vill vara? Vad händer när du hamnar på en avstickare, på fel väg? Vad gör du, vad händer i dej? Hur kan du göra för att hamna på den väg du vill gå? 

Hjartformat-trad

Dessa frågor ställer jag till mej själv just nu. Jag vet vem jag är samtidigt som jag kämpar med att finna plats för mamma Susanne. Det är svårt, hon tar så mycket plats att allt det andra jag är, vill och behöver näst intill försvinner. Det känns som att jag håller andan, att jag gjort det ett bra tag. Kanske i snart 11 månader, när mitt liv kom att förändras över några timmar, dagen då jag födde min son. Kärleken till honom är obeskrivlig samtidigt som näst intill en frustration smyger sej på. Jag har börjat drömma om hur ”enkelt” livet var innan han blev till. Jag drömmer om att resa, att göra spontana saker, att åka på dans, komma hem sent på natten, att vakna någon gång på förmiddagen med ett leende på läpparna efter en fin och rolig danskväll och med ömmande fötter som bevis på det. Jag drömmer om att skriva så när jag får lust, att dela mina tankar och funderingar här på bloggen. Jag drömmer om att träna, att ha hög peppande musik i öronen och enbart fokusera på en rörelse, en muskelgrupp, peppa mej själv att göra en till repetition. Att bara vara där på gymmet, inte bry sej om tid utan enbart vara här och nu. Min kropp och själ längtar enormt efter guidade stunder på mattan, framför allt min själ. Att bli guidad i rörelse och samtidigt lyssna och känna inåt, det är då magi kan uppstå. Jag längtar och drömmer så mycket om att göra saker min kropp och själ mår bra av.

Hur svårt ska det vara, kanske du tänker? Inte alls, önskar jag att jag kunde svara. Dessvärre gör livet som ensamstående egentiden väldigt begränsad. Jag försöker intala mej att det är just nu, tillfälligt, att tiden går fort, att jag ska njuta av det som är just nu. Jag försöker verkligen men jag upplever att det blivit svårare senaste tiden. Det är som att jag drömmer för mycket, det får mej svårt att vara där mini är. Jag vill bara pausa en stund, andas och bara vara själv.

Just nu har jag offerkoftan på mej. Jag tycker synd om mej själv, det innebär dock inte att någon annan ska tycka synd om mej. Egentligen har jag ett fantastiskt liv. Det är bara att jag är lite avundsjuk på de som lever i tvåsamhet och ger varandra tid att vårda sej själva, sitt, sina barn och relationen. Jag vågar knappt föreställa mej hur livet skulle vara om jag delade vardagen med någon. Just nu känns det rätt meningslöst att drömma om det. Jag tycker ju om att vara själv, jag trivs samtidigt som jag längtar galet mycket att småsurra med någon om kvällarna. Att ha en avbytare ibland som ger mej möjlighet att duscha utan sällskap eller gå ner med soporna när det behövs och inte passa på när lillen sover.

Det är egentligen inget fel på mitt liv just nu. Det är bara annorlunda och jag skulle troligen må bra en stund för mej själv. Den stunden kommer så småningom, det är jag helt säker på. Till dess ska jag göra det bästa jag kan av varje stund som ges. Det innebär inte att jag kan eller kommer vara 100% närvarande hela tiden. Det är ok att det är som det är just nu. Det är ok att jag drömmer och ibland längtar bort för en stund. Det är ok att vara vilsen, att inte få till vardagen och livet som en önskar. Det är ok. Jag tror att om vi accepterar det som är, våga vara i det som är, än hur det är, kommer vägen visa sej. Kanske den är krokig, kanske du står vid ett vägskäl, vid ett stoppljus. Oavsett, det är ok. Var sak har sin tid. Det är meningen jag tar med mej ikväll. Och. Det är ok.

images