Jag uttrycker mina känslor öppet och lätt

Känslor. Så härliga att känna. Så läskiga att känna. Vi alla är olika. En del har lätt att uttrycka sig och gör det ofta och gärna, medan andra tycker att det är jobbigt och har svårt att sätta ord på en känsla och att förmedla det till andra. Behöver vi verkligen prata om vad vi känner? Kan man inte bara vara?

Det finns många orsaker till varför det är jobbigt att prata känslor. När vi är barn, från våra första levnadsår börjar vi öva på att uttrycka oss. Beroende på vad vi får för bemötande av andra, av våra föräldrar och andra vuxna, hur de vuxna runt omkring oss visar sina känslor, lär vi oss. Vi ser, tar in och anammar. Det är inte något vi gör medvetet, det bara sker. Det handlar om anknytningsteorin, som jag för övrigt tycker är otroligt intressant. Att vi präglas mer av vår barndom än vad vi tror. Allt vi ser och lär som barn följer med oss upp i vuxen ålder. Många är inte medvetna om varför man gör och agerar på ett visst sätt, det sker i det undermedvetna. Mycket av vårt agerande sker av känslor. Ibland handlar det inte alls om situationen man befinner sig i just nu, men den påminner om något man varit med om, lärt sig som barn och vi agerar med autopilot. Vissa fortsätter att göra detta genom hela livet. Andra funderar och söker efter ett svar på varför och vill försöka ändra på ett beteende. Det finns inget rätt eller fel. Vi är bara olika. Och det är ok, så länge man mår bra av det.

Jag är den ständiga sökaren. Jag har så länge jag kan minnas varit nyfiken och velat veta varför saker och ting är som de är, varför jag ska lära mig just det läraren säger att jag ska göra, varför, varför, varför. Dels handlar det om min nyfikenhet att vilja förstå sammanhang men även ta reda på hur jag kan förändra till det bättre. Genom åren har det stundtals varit jobbigt att söka svar på varför saker är just som de är, varför jag är som jag är. För några år sedan läste jag en bok, Hemligheten, heter den. Den är skriven av psykologen Egil Linge och journalisten Dan Josefsson. Jag vet inte hur många gånger jag läst den sedan dess, från pärm till pärm, numera har jag den som ett slags uppslagsverk. Jag bara älskar den. Där fann jag svar på många av mina varför, varför jag agerar som jag gör o.s.v. De skriver dels om anknytningsteorin och hur den formar oss. De beskriver även tre olika relationsmodeller av oss människor. Hur vi är, handlar, agerar och varför vi gör just som vi gör.

När jag började snöa in mig på detta var jag till en början arg på mina föräldrar och ansåg att de gjort ett mindre bra jobb när de uppfostrade mig. Det kändes dock inte rätt. Mina föräldrar är ju bara människor och är som de är på grund av deras uppväxt och mina mor- och farföräldrar i sin tur på hur deras föräldrar hade det när de växte upp osv. Jag är inte längre arg. Idag förstår jag att mina föräldrar gjorde deras bästa utifrån deras förutsättningar för mig och mina syskon. Jag har kommit till insikt med mycket genom att jag funderar och söker efter svar på varför jag är som jag är.

Jag har alltid haft svårt för att uttrycka mina känslor, vare sig jag varit arg, ledsen eller kär. När jag växte upp så pratade vi sällan känslor, det vardagliga livet rullade på bra men jag kan inte minnas att jag någonsin berättar för mina föräldrar att jag älskar dem. Jag vet att jag inte är ensam om detta, det är många som inte pratar känslor inom familjen. Jag har dock alltid känt mig älskad och mina föräldrar har alltid gjort sitt yttersta för oss barn. Det handlar inte om det. Jag hade en fin uppväxt med det mesta ett barn behöver. Men detta med att inte prata känslor har format mig och gjort det svårt att uttrycka mig i vuxen ålder. Men. Inget beteende är bestående, alla beteenden går att förändra om man är villig att göra en förändring. Det krävs både vilja och mod. För det är ju otroligt läskigt att bryta mönster.

Jag är en känslomänniska och jag känner alltid mycket, än vad det är. Min svårighet har varit att jag sällan kunnat, vågat uttrycka det jag känner. Vilket ofta skapat svårigheter när jag varit i en relation, främst kärleksrelationer. Jag har haft turen att finna underbara människor, oavsett vilken typ av relation, som ständigt utmanat och utmanar mig. Som inte nöjer sig med att jag ”passar upp” dem och visar min kärlek genom handlingar. De har krävt mer men uttryckt det på ett väldigt ödmjukt sätt. De har fått mig att våga utmana mig själv, att prata och berätta hur jag tänker och känner. Jag är så tacksam för alla dessa fantastiska personer, som inte gett upp trots att jag ibland varit kall och hård, gått in i min ”bubbla”, stängt in alla känslor. Jag har övat och övat och jag övar fortfarande. Jag blir bättre och bättre på att uttrycka mina känslor. Det är ju så otroligt läskigt att prata vad man känner, man blir så naken, att blotta sig själv. Det kan ju göra ont. Men det kan även bli något alldeles fantastiskt av det. Jag har lärt mig att våga vara här och nu, att inte vänta till sen. För när är sen? Sen, ja då kanske det är för sent. Idag vågar jag prata mer öppet om mina känslor med de människor jag har en trygg och stark relation till, min familj och mina vänner. När det kommer till kärleksrelationer sätts jag ständigt på ”prov”. Jag är, som så många andra, livrädd att bli sårad, avvisad. Och öppnar jag mig, blottar mina känslor kan det göra ont. Men. Jag är fullt medveten om att det inte går att bygga något om man inte visar och pratar om sina känslor. Jag hoppar, jag faller. Ibland landar jag tokigt och det gör ont, då har jag ett val. Ligga kvar och tycka synd om mig själv eller resa mig och ta lärdom av fallet och traska vidare på livets krokiga väg. För var gång jag utmanar mig, vågar testa går det lättare och lättare. Det sägs att man måste våga för att vinna.

Genom att våga utmana dina rädslor, att ta dig igenom svåra och jobbiga stunder gör att du kommer ut starkare och du blir tryggare i dig själv. Så kör på. Nästa gång du tvekar att berätta något som du känner, fråga dig själv, vad är det värsta som kan hända?

Annonser

Mina positiva tankar påverkar min kropp positivt

Du blir vad du äter, sägs det. Det blir som du tänker. Om du väljer negativa tankar kommer därför din kropp påverkas negativt av dem, vilket i sin tur leder till ohälsa och ”du blir vad du äter” blir ett faktum.

Dagens inlägg kommer handla om ideal och kroppsfixering. Ja, jag är otroligt kroppsfixerad. Det är inget jag kan förneka eller ljuger om. Ibland kan jag önska att jag inte brydde mig så mycket om ytan, både hos mig själv men även hos andra. Jag älskar kroppar! Människokroppen är underbar, vacker, oavsett hur den ser ut. Kort, lång, smal, tjock, kurvig, rak, platt, gropig, alla är vi unika.

Jag gillar min kropp, för att den är min. Ibland tycker jag att den är otroligt vacker och jag kan känna mig stolt i den, medan andra dagar vill jag bara gömma den i stora kläder. Det är egentligen inget konstigt med det. Det går upp och ner, precis som allt annat här i livet.

Jag kan dock störa mig på hur lättpåverkad jag är. Jag jämför mig ibland med andra, kan tänka att jag också vill ha en välsvarvad kropp med lite fett och tydliga muskler. Jag kan avundas och bli irriterad på samma gång. Jag vill ju också! Eller vill jag verkligen det? För om jag verkligen vill, är det väl bara att lägga i en högre växel, lägga än mer fokus på kosten, träna mer och vips så borde jag vara en av de där vältränade, tighta tjejerna som syns överallt i sociala medier. Jo, jag skulle vilja testa att vara extrem. Fast är jag redo att satsa det som krävs? Svaret blir då nej. Jag fastnar lätt i mönster och blir snabbt självblind, jag förvränger min spegelbild.

Jag vill vara och se sund ut, det tycker jag egentligen är viktigare än att ha ett sexpack på magen. Jag kommer nog aldrig vara helt nöjd med min kropp. Jag älskar den. Jag är stolt över den. Den är ju min. Men jag har svårt att tro att jag kommer låta den vara som den är. Jag gillar att sätta upp mål, skapa utmaningar för att på så vis hålla i gång kroppen. Jag vill vara frisk och stark, för det krävs det att jag underhåller kroppen. Gör jag samma sak dag efter dag, vecka efter vecka tröttnar jag snabbt och inte utvecklas jag heller. Att sätta upp mål är bra för att inte stanna upp eller tappa motivationen.

Genom att tänka positiva tankar oavsett vad det gäller, kan du även påverka hur du mår. Positiva ord och tankar gör nästan per automatik att även kroppen mår bra. Du blir vad du tänker, helt enkelt. Om du väljer att tänka och säga positiva saker om din kropp, lovar jag dig att du kommer att älska din kropp mer.