Förändringar i vardagen kostar

Så är jag åter på resa, denna gång bär det av till Doha och i enbart en vecka. Detta år har varit väldigt intensivt och påverkat mig mer än jag trott. Tiden har inte räckt till om dagarna, jag har inte hittat tid så ofta som jag skulle vela för reflektion och att bara vara. Jag har sprungit på, utmaning efter utmaning har kommit och jag har tagit mig igenom dem med nöd och näppe. Jag behöver trycka på pausknappen några dagar för att återhämta mig och för att reflektera över månaderna sedan jag kom hem från förra resan.


Jag kom ju hem i mitten av januari, sedan dess har jag både börjat nytt jobb och i stort sett blivit sambo. Allt har gått så fort att jag inte riktigt hängt med. Jag har en fantastisk chef som är lyhört och förstående. Innan jag tackade ja till detta jobb berättade jag för henne att jag varit sjukskriven för utmattning. Hennes förslag var då att jag skulle börja litet, att jobba ca 50% till att börja med men jag ville testa att jobba heltid. Vi startade upp en ny förskola och jag ville verkligen vara med på den resan. Nu är inskolningarna i stort sett klara och oj så intensivt det varit. Inte nog med att det var några år sedan jag jobbade med barn, så skulle vi skapa, lära känna de nya kollegorna, finna varandra i en grupp, vad allt det innebär. Vi skulle alltså bli trygga med varandra, lära känna varandra samtidigt som vi bygger upp en pedagogisk miljö och lär känna alla barn samt få de trygga i den miljön. Det har tagit på oss alla och jag tror att vi alla är tacksamma att det närmar sig påsk och några dagars ledighet. 

Under resan till Indien och Sri Lanka blommade min kärlek för mannen upp riktigt rejält, det var härligt att komma hem och träffa honom och känna att det inte bara var i mina tankar jag kände så. Jag har funnit min riddare på den där vita hästen, han har klättrat uppför det höga tornet och räddat mig. Visst låter det fantastiskt? Men oj vilken utmaning det är att bjuda in någon i ens vardag efter att levt själv i många år. Tidigare har jag varit rädd att öppna upp mig just för att jag varit rädd att bli lämnad, så är det inte denna gång. Han har fått mig att förstå hur mycket jag betyder för honom och att han inte kommer lämna mig så länge jag inte ber honom. Förut har jag ju blivit lämnad när jag börjar öppna upp mig, när alla mina sidor blir synliga. Denna man stannar kvar, håller om mig och säger bara att en dag kommer allt bli jätte bra, vi behöver bara ha tålamod. Med honom har jag fått uppleva trygghet på en helt ny nivå. Jag vet att jag klarar mig bra själv och att jag stundtals tycker att det är skönt att vara själv men över det stora hela, jag vill inte leva själv. Att få vakna upp och somna med någon som får ens hjärta att slå dubbelslag gör livet än vackrare. Jag ska vara ärlig, det är inte lätt än hur mycket vi känner för varandra. Jag tror att detta gäller alla, de allra flesta iallafall, när man träffar någon som man kan se en framtid med. Än om känslorna finns där och vi är säkra på kärleken så är det allt annat som ska ”fixas”, det blir sådana krockar ibland. 

Jag och mannen kommer från olika kulturer men jag tror inte att det spelar någon större roll vart man är född och uppvuxen. Vi alla har olika grundvärdering och kommer från olika uppfostran, med olika bagage och vi alla är rädda för något. På något sätt vill vi ändå försöka få ihop det, att bo tillsammans under samma tak. Det innebär att man måste riva upp sin vardag med rutiner och strukturer för att få plats för någon annan. Jag tror ingen blir lycklig om någon dansar efter ens pipa och anpassar sig efter hur den andra vill ha det. Jag tror att det är viktigt att vi vet vad vi vill och vad vi behöver för att må bra, att hålla kvar i saker som vänner, hobbys mm även om man lever med en partner. Det kanske går bra till en början men efter ett tag kommer det börja knaka i fogarna och troligtvis kommer den som ”gett upp” sitt liv börja känna sig halv, att den saknar något. För mig är detta super viktigt, att jag får vara den jag är och göra det jag gillar, på samma sätt som att han gör och är så som han är. Självklart kommer man prioriterar lite annorlunda eftersom man vill umgås men det är viktigt att ge varandra tid ifrån varandra. För mig är detta egentligen inga större problem men det svåra är att öppna upp dörren till mitt hem och vara avslappnad i det. Jag är onödigt pedantisk, näst intill perfektionist när det gäller mitt hem. Jag gillar inte diskberg, kläder överallt, damm och annan oreda. Var sak har sin plats, det ska diskas undan innan man går och lägger sig osv. Med ordning och reda blir livet lite lättare tänker jag men förutsättningen är ju att det är på mitt sätt. Detta är såklart inte hållbart när man är två i ett hem. Mannen har som sagt, i stort sett flyttat in hos mig, jag älskar att få somna och vakna med honom. Jag vill ju låta honom känna sig som hemma men hur ska han kunna det när jag ständigt är på honom om än det ena än det andra. Ibland blir han irriterad och det blir en diskussion. Andra gånger, oftast, tittar han på mig och undrar om jag är hungrig eller trött. Just i stunden kan det reta mig än mer, samtidigt som han får mig att stanna upp och känna efter. Många gånger har han rätt, att jag är trött och då stör jag mig på saker som inte är relevanta. Dessa gånger låter han det passera, ber mig att gå och lägga mig just för att han ser att jag är trött. Det är intressant att se hur mycket jag gör av bara farten, alla rutiner och fixidéer jag har utan att jag tänker eller reagerar över det.


Han får mig att öppna ögonen, att uppmärksamma mina beteenden och på så vis blir jag medveten om dem och kan fråga mig själv varför jag gör dem på just det sätter och om det är viktigt att jag kvarhåller dem eller om jag kan släppa på dem, förändra dem så de passar oss båda. Detta är en inre strid men genom att jobba medvetet med dem, gör jag ständigt små små förändringar. Det kanske inte syns, han kanske inte alltid märker dem men jag känner skillnad. Den inre stressen minskar, vilket är viktigt om jag vill att denna relation ska hålla men framför allt om jag som person ska hålla. 

Vissa stunder frågar jag mig om det är värt alla diskussioner och att vara osams. I stridens hetta kommer en stark känsla av att vilja fly över mig, så som jag gjort i hela mitt liv när jag mött på stora motstånd men så har jag även lärt mig att det är svårt att komma vidare genom att fly. Verkligheten kommer oftast i kapp en. När flyktbeteendet kommer över mig, tillåter jag mig att vara där men jag agerar inte. Än om jag vill springa iväg, göra slut, flytta utomlands eller vad det än kan vara, så gör jag inget. Jag bara är i det som är. Det bästa i dessa situationer är att mannen låter mig vara i det, än om han inte riktigt vet vad som händer inom mig. Ibland går han ut, för att ge mig lite tid att tänka och reflektera, andra gånger kan vi prata oss igenom det som är på direkten. Han har en fingertoppskänsla som jag beundrar, han är grym på att läsa av mig och lösa konflikter genom kommunikation. Jag har lärt och lär mig mycket av honom. Att kommunicera mina känslor och tankar har inte varit min starkaste sida. Hur som. Allt detta tar otroligt mycket energi av mig, det gör mig väldigt trött och i kombination med nya jobbet är jag påväg nedför. Jag är ständigt trött, har inte ork och energi att träna än fast jag vet att det skulle göra mig gott. Genom att jag inte tränar, äter jag sämre vilken inte direkt bidrar till mer energi. Jag vet inte vart skon klämmer, är det jobbet eller den nya vardagen som tar mest energi. Vad kan jag göra åt mitt mående har jag frågat mig själv. Vardagssituationen kan eller vill jag inte göra så mycket åt, detta är bara något jag, vi måste ta oss igenom och det kommer kosta mycket energi. Däremot jobbet, det är bara ett jobb, än om viktigt för inkomst osv, men jag behöver inte jobba 40h per vecka. Jag pratade med min chef förra veckan, berättade om mitt mående och att jag behöver göra något. Jag kommer gå ner i tid på jobbet, ge mig själv en extra dag att vila upp mig, återhämta energi. Jag tror att det blir bra, mest stolt är jag att jag vågar erkänna detta. Att jag lyssnar på kroppens signaler nu och inte när det gått så långt att jag knappt orkar stiga upp ur sängen. 


Just nu är jag som sagt i Doha, här är det varmt och soligt. Jag njuter maximalt av denna stad och energidepåerna är under påfyllnad. Till er där hemma önskar jag er en fin påsk och mys i vårvädret tillsammans med nära och kära. Ät god mat och tillåt dig att äta godis utan att slå på dig själv för hårt. Det är ok att äta godis men ät med måtta. Här i bloggen finns det massor av recept på lite nyttigare godis, kika gärna på dem och låt dig inspireras. 

GLAD PÅSK!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s