Att känna och jobba med det man känner

Vad gör du när du kraschar? Med krascha menar jag när du helst av allt bara vill dra täcket över huvudet och vänta på bättre tider. När det gör ont i kroppen, i själen, när tårarna rinner, när ett leende känns långt bort. Har du en strategi för att samla ihop dig, att landa i det som är, i det du känner just där och då?

Ibland kan jag känna att jag har kontroll men så har jag börjat fundera på just det ordet. Vad innebär kontroll? Behöver vi ha kontroll på våra känslor och vårt mående eller är det ok att känna vad vi än känner och vara i det som är? När jag kom hem från min resa var jag i en härlig harmoni, den är inte riktigt kvar. Jag trodde att jag var starkare än jag är. Jag slår inte på mig själv för det. När jag faller, när tårarna kommer okontrollerat låter jag det vara som det är. Jag vet ju vilken effekt yoga har i min kropp men när jag är så pass låg är min kropp svag. Mina ben bär mig knappt. Här om dagarna hamnade jag i en sådan svacka. Jag ville inte bara ligga i sängen, jag längtade till mattan. Jag tände ljus, rullande ut mattan. Klickade in mig på Yogobe, valde yinyoga och massor av klasser kom upp.

Skärmavbild 2017-01-30 kl. 18.39.17.png

Jag valde ett pass med Josefine Bengtsson som heter Body check Yin. Jag har yogat med henne förut och gillar hur hon guidar och förklarar vad som händer i kroppen. 60 minuter skön yinyoga. Många, många tårar föll, paniken var där i de intensiva positionerna men jag lät mig stanna i än vad som dök upp. Efter den timmen var lugnet tillbaka och tankarna hade stillat sig något. Jag känner att det är det jag behöver, en lugn träningsform och att det kan vara en del av min lösning på vad jag än må bära på. Sedan dess har jag kört passet varje dag. Vissa dagar går det lättare, andra dagar rullar tårarna näst intill genom hela passet. Lugnet efter får mig att vilja fortsätta, det är därför jag nu har i tanken att fortsätta med det passet regelbundet. Hittills har det blivit varje dag, jag vill inte bestämma att jag ska göra det varje dag men jag vill göra det ofta.

Mycket av stress, ilska, sorg och alla jobbiga känslor vi känner sätter sig i höfterna. I yinyoga stanna man 3-5 minuter i varje position, vilket  gör att musklerna hinner slappna av och stretchen kommer  in till bindväven, där allt vi känner fastnar.

Har du aldrig testat yinyoga rekommenderar jag dig verkligen att testa. Som med allt nytt, ge det några gånger. I yinyoga finns inget rätt eller fel, där utgår du utifrån dig och dina förutsättningar. Det ska vara en skön känsla än om intensiv ibland. Ett tips är att testa ett kortare pass, 15-30 minuter kan vara tillräckligt i början. Testa dig fram och lyssna på din kropp. När den gör lite motstånd, testa att koncentrera dig på dina andetag, på att andas. Ofta kan den ta dig igenom motståndet och därefter blir det lugnare i kroppen. Lugnet efter stormen helt enkelt. Vill du testa Yogobe gratis i 14 dagar, skapa ett konto hos Yogobe, kopierar denna kod:  https://yogobe.com/se/recommend/5cd7pura8

Vill även passa på att tipsa om att det Yogobe är gratis för alla studenter. Så himla bra! Så, vad väntar du på? Klicka in dig på Yogobe, kika runt och välj ett yogapass som passar dig just idag. Nu ska jag rulla ut min matta och ägna närmsta timmen med Josefine. Namaste.

Annonser

Våga be om hjälp

Är du en person som tänker att ensam är stark? Att du klarar allt, det är bara att bita ihop? Funderar du på varför du reagerar på vissa saker på det vis du gör? Känner du dig ibland eller alltid vilsen i ditt eget liv? Är du en person som öppet och ärligt pratar om hur du mår?

Jag vill inte kalla det att komma tillbaka till vardagen, jag har inget att komma tillbaka till eftersom det som har varit tillhör det förflutna. Det enda vi kan påverka är idag och framtiden. Därför kommer jag inte tillbaka. Något har hänt inom mig, jag är på en inre resa. Det är otroligt tufft, hårt och jobbigt. Många tårar faller, ångesten kommer titt som tätt, hopplösheten och framför allt tröttheten.

Det är tyvärr fortfarande lite tabu att säga att man regelbundet går till psykolog eller kurator. Jag förstår inte varför. De människor som väljer att be om hjälp tycker jag är modiga. De har antagligen kämpat en hel del på egen hand men känner att man inte klarar det själv. Jag är tacksam att det finns de som väljer att studera beteenden och om vårt psyke, att det finns de som älskar att sitta och lyssna på andra människor dagarna långa. Jag beundrar er, ni är fantastiska!

Det var cirka fem år sedan jag träffade en psykolog för första gången, tyvärr klickade inte vi. Så är det ju, möten med andra människor handlar om personkemi. Jag slutade där efter några träffar. Därefter har jag träffat både psykologer och kuratorer i omgångar. Sedan i höstas har jag regelbundna träffar med en kurator. Jag gillar henne, hon lyssnar, analyserar, tänker med mig och förstår mig. Jag tror vi börjar hitta kärnan i min eviga berg- och dalbana.

Jag strävar efter ett liv i balans, jag vill kunna förstå varför jag ibland reagerar och agerar som jag gör. Livet är en berg- och dalbana men jag gillar när det inte går fort, jag vill hinna njuta av utsikten uppe på berget och se mig omkring i dalarna. Jag vill kunna hanterar både topparna och dalarna. Jag vet att jag kommer göra det en dag, jag har bara bestämt att jag ska och då kommer det bli så. Du vet ju att du kan påverka väldigt mycket i ditt liv och i ditt mående. Viktigt att påpeka är dock att allt är ok, oavsett om du är i på ett berg eller i en dal. Allt är ok. När livet känns tungt, mörkt, håll ut, det blir snart ljusare. Efter regn kommer solen och våga be om hjälp.

Chocolate chip cookies – glutenfria, inget socker och utan animalier

När suget slår till men du inte vill äta något onyttigt. Detta hände mig idag, jag tänkte kakor, jag tänkte chokladbitar. Glutenfritt, utan socker, inga animalier, få ingredienser, lätt och snabbt att slänga ihop – perfekta kakorna alltså. 

Jag gick till köket och började experimentera. De blev inte riktigt som jag hade tänkt mig men ändå magiskt goda.


Recept till 8 kakor

1 dl mandelmjöl
1 dl bovetemjöl
1/2 dl pofiber
1 dl växtmjölk (jag använde kokosmjölk)
2 msk agavesirap
1/2 tsk vaniljpulver
1/2 tsk bakpulver
1 msk hackad mörk choklad (mjölk- och sockerfri)

  1. Blanda ihop alla torra ingredienser
  2. Rör i agavesirap och växtmjölken
  3. Blanda väl
  4. Rör i chokladbitarna
  5. Klicka ut smeten på en plåt med bakplåtspapper
  6. Grädda i ugnen, 175 grader i 10-15 min (till dess de blivit lätt gyllenbruna)
  7. Låt svalna, NJUT!

3.3

Helt galet att det redan gått en vecka sedan jag lämnade Sri Lanka. Det kändes trist, var inte alls redo att åka hem. Om man nu kan vara redo. Det enda jag längtade hem till var mannen. Hur som. Resan gick långt över förväntan, de 32 timmarna på resande fot sa bara swish. Men oj vilken kontrast det var att kliva av flyget i Umeå. Piloten berättade att det var -15 i Umeå. En ganska stor skillnad jämfört med Sri Lankas +35 i skuggan. Att ta första norrländska andetagen på länge, blev en köldchock för lungorna. Friskt vi kallar det i Norrland. Solen sken och marken var vit. Helt ok trots allt.

Jag var helt säker på att jag skulle råka ut för något under resan, så som att bli rånad, skada mig, bagaget borttappad eller något. När jag väl öppnade dörren till mitt lilla hem, slog tanken mig, hur är det möjligt att ingenting har hänt? Hur kan allt bara ha flutit på så bra? Jag har inget svar på det, kanske för att jag var väl förberedd på en olycka av något slag. Var gång min väska inte dök upp på bagagebandet (det hände några gånger), började jag kika efter informationsdisken för att anmäla borttappad bagage men så snart jag tänkte tanken dök den upp. Trots att jag ibland bodde avsides och det skulle vara väldigt lätt att bryta sig in i mitt rum och jag struntade i att gömma eller låsa in mina värdesaker, så hände inget. Jag måste ha världens bästa skyddsänglar helt enkelt.

När jag just kommit hem och jag pratade med folk, fick jag ofta frågan ”hur känns det att komma tillbaka till den grå vardagen?”. Den frågan provocerar mig av någon anledning. Varför säger man grå vardagen? Det låter negativt. Jag har inte riktigt den synen på livet, på vardagen. När jag frågade vad de menade fick jag förklaringen, ”ja du vet, tillbaka till jobb, rutiner och måsten”. Fortfarande kan jag inte förstå varför det ska vara grått. Nu har jag visserligen inte gått tillbaka till jobbet, eftersom jag har sagt upp mig men för den delen ser jag inget grått. Visst kan jag känna mig lite rastlös och ibland tänka att jag slösar på min tid genom att vara här i Norrland när jag tänker att jag vill bo och leva i ett varmt och soligt land. Men. Var sak har sin tid och av någon anledning vill universum att jag ska vara här, just nu. Tillbaka till den grå vardagen. Om vi tänker att vardagen är grå, då blir den det. Om vi tänker att var dag är unik, är tacksamma för det som är och med en nyfikenhet på allt som finns runt omkring oss, blir vardagen allt annat än grå. Det blir vad du tänker, det vet du väl.

Nu har det som sagt gått en vecka, den solbrända huden börjar blekna, kroppen börjar anpassa sig till kylan. Sakta men säkert bearbetar hjärna med allt jag varit med om. Jag tar det lugnt, än känner jag mig harmonisk. I måndags var det dags för den årliga uppgraderingar, denna version kallas 3.3. Denna dag uppmärksammades inte särskilt mycket, jag var rätt trött efter resan, ville men hade inte energi till att bjuda in folk och göra en tårta. Dock har jag en idé på en tårta som jag tror kommer bli awesome. När jag väl gjort den, lovar jag bilder och recept på den. Någon åldersnoja har jag inte, jag har lärt mig att älska var stund och insett att ålder bara är en siffra och har ingen som helst betydelse. Vi blir så gammal vi gör oss till.

Idag, denna lördag, låt oss ägna en tanke till tacksamhet. Fundera på vad du är tacksam över i ditt liv och gärna visa tacksamhet till människor som har betydelse för dig. Skicka ett sms, ring eller träffa dem och berätta vad de betyder för dig. Gör det på ditt sätt, det blir alltid bäst när du gör något på ditt sätt, om du gör det med kärlek. Det är mitt recept, allt jag gör gör jag med kärlek. Om jag inte gör något från hjärtat, blir det inte på riktigt och vad är det för mening att göra något halvdant. Så ut och visa kärlek och tacksamhet. Men börjar med dig själv, idag, berätta för dig själv tre saker som du är tacksam för, i ditt liv.

 

Good bye beautiful island 

Nu är det över på riktigt. Idag har jag packat ihop väskan för sista gången. Idag är dagen jag sätter mig på ett flygplan som kommer ta mig till Sverige. Det är med en tår i ögat jag nu sitter på min balkong, blickar ut över havet, jag känner sådan enorm tacksamhet. 


Detta är min resa, alla dessa veckor har varit på mina villkor och om jag velat något har jag gjort det, när jag mött på motstånd har jag varit tvungen att lösa det på egen hand. Denna resa har stärkt mig. Det återstår att se hur och vad som händer väl hemma. Just nu är jag livrädd för att falla tillbaka till gamla vanor och mönster. Jag vill behålla lugnet och balansen jag skapat, det är så här jag mår som bäst. När tankarna inte tar över ens förnuft, när de bara är där utan att störa.

Jag har börjat måla upp drömmar och sätta upp mål. Det ska bli intressant att se vilka som förblir drömmar och vilka som jag kommer förverkliga. I Nepal köpte jag en fin skrivbok, det är numera min drömmar-bok. I den skriver jag upp idéer, bucketlist, drömmar och mål. Allt blir lättare att ta på, blir mer tydligt om man skriver ner det istället för att enbart ha allt i huvudet. Det är enklare att jobba med en nedskriven tanke, mål, dröm. Genom att se orden är det som att hjärnan kan spinna vidare på idén, tanken. Testa vet jag!


I onsdags lämnade jag underbara Weligama, hoppade på lokalbussen och åkte till Unawatuna. Det som är så fantastiskt med Sri Lanka är att inget ställe eller strand är den andra lik. Varje plats har på något vis sin egen charm, vilket är toppen för det innebär att det finns något till alla på denna ö. 

Unawatuna har såklart en strand, längs med stranden ligger det hotell och restauranger. Bakom detta ringlar sig små, smala gågator där man kan hitta allt från mysiga caféer och restauranger till souvenirbutiker, fruktstånd och klädbutiker. Det är som sagt charmigt här men två nätter räcker gott för mig. Det händer inte mycket på stranden, det är sälarna i solstolarna så långt ögat kan skåda. 


Igår testade även jag sälvarianten men det är inget för mig. Det är jätte varmt, jämfört med att ligga i sanden men framför allt blir jag galet rastlös. Jag vet inte hur många badsvängar och promenader längs stranden det blev. 
Igår eftermiddag åkte vi till Galle Fort som är på Unisecos lista av världsarv. Vackert ställe och supermysiga små gator och absolut inte mycket turister. Vi kunde gå in i butikerna utan att säljarna var på en, det var snarare tvärtom, att vi fick söka upp dem om vi ville ha hjälp. Vi avslutade trippen med god mat på en mysig restaurang.


Nu är det dags att stänga väskan, packa ihop det sista för att sedan hoppa in i taxin som ska ta mig till flygplatsen. 

Tack för denna tid Asien men framför allt Sri Lanka och fina alla människor jag träffat. Jag är evigt tacksam.

Ett nytt paradis

Jag trodde jag funnit paradiset när jag var i Costa Rica och att det bara fanns ett men ack så fel jag hade. Det har visat sig att det finns flera paradis på Moder jord. 


Jag är i mitt paradis, här i Weligama. Jag är förälskad. Jag vill inte lämna detta himmelrike. Dessvärre har allt ett slut och min tid här är på väg mot sitt slut. Imorgon reser jag till nästa ställe, Unawatuna, som kommer få sätta punkt för detta äventyr.


För några dagar sedan lämnade jag Weligama i två dygn för att känna på en annan strand, Mirissa. Det stället var helt ok men inget för mig. Många turister, alla ligger som döda sälar på rad i sina solsängar på stranden och täcker brända delar av kroppen med tygstycken. Har svårt att se charmen med det, dock hittade jag en liten och obefolkad strand en liten bit bort. I sanden på min sarong, det är så jag njuter som bäst. 

Jag föredrar ändå Weligama, det är mitt ställe. Här hänger man i skuggan bland träd och buskar, spanar in vågorna och tittar när folk surfar eller så är man ute själv i vattnet och väntar på den perfekta vågen. Här är det enkelt att börja prata med i stort sett vem som helst. Folk känner igen en och the locals har lärt sig mina morgonrutiner. De vet när jag kommer till stranden, vart jag gör min morgonyoga, vart jag köper morgonkokosnöten, vart jag hyr brädan och under vilket träd jag kommer spendera dagen. Samma sak varje dag, det är då jag mår som bäst. Det kanske låter tråkigt men jag gillar rutiner, särskilt morgonrutiner.


Här har jag dessutom en vän som väntar på mig på stranden varje morgon, jag kallar henne Bella. Hon hänger med på promenad och älskar att yoga med mig. 

Boendet jag funnit är fantastiskt. Igår när jag kom tillbaka och frågade om rum fanns, hade han ett kvar. Det var på bottenplan, helt ok men det luktade mindre bra. När det sticker i näsan vet man att det inte så är hälsosamt. Han berättade att jag kunde byta rum imorngon (läs idag). Sagt och gjort, nu har jag bytt rum och jag bara älskar det. Ljust och fräscht. 


Suranga, som äger stället är toppen, glad, positiv och väldigt hjälpsam. Ska du någon gång åka till Weligama (vilket jag varmt rekommenderar), bo på Surasa Beach Restort. Det är nära till allt samtidigt som man kan vara lite för sig själv. Jag föredrar fläkt framför ac, mest för att jag inte vill att det ska vara svalt när jag är i ett varmt land dock är fläkten ett måste på grund av luftfuktigheten. Jag hittade Surasa via Tripadvisor. Jag gillar den sidan, de ställen jag bokade via dom har varit toppen. 


Jag kan inte förstå, vill inte förstå att det redan gått fem veckor. Jag åkte ju nyss. Jag vill inte åka hem, det enda som lockar mig är mannen. Honom längtar jag galet mycket efter. Det är så häftigt. Man brukar ju säga att kärlek växer på avstånd. Har aldrig trott på det men ack så fel jag haft. Under denna resa har det hänt massor med saker inom mig, bland annat känner jag mig kär. Det är fjärilar och ibland även elefanter i magen och det är en känsla som jag trodde var omöjlig att få känna igen. 

Sakta men säkert är det som att något håller på att öppna upp sig, klarna. Jag ser inte vägen men jag vet målet. Bland annat så har jag sagt upp mig, här om dagen skickade jag ett mail till min chef. Jag har jobbat på HVB-hemmet i drygt ett år nu men nu längtar jag inte tillbaka. Tanken att behöva sätta min fot där igen ger mig mindre bra känsla. Det är egentligen inget fel på stället, jobbet, chefen, kollegorna. Allt är jätte bra förutom att det finns en rädsla inom mig på grund av en incident i somras med en ungdom. När det hände blev jag kanske lite rädd men det har tyvärr bara blivit värre. Det skapar en oro i kroppen, jag gillar inte det. Den andra anledningen till mitt beslut är att jag vill jobba dagtid igen, inga kvällar, helger eller nätter. Allt har såklart sina för- och nackdelar men jag i detta fall så går min hälsa före många lediga dagar. Vad jag ska göra istället återstår att se, jag har en plan men den låter jag vila till dess att jag åter är i Sverige. 


Nu ska jag njuta sista dagen i mitt paradis. Dessvärre blir det nog ingen surf idag. Igår sa nämligen handleden ifrån eller antagligen gjorde jag ett mindre bra upphopp, tryckte ifrån mig tokigt. Just då kände jag inget, smärtan kom på kvällen och jag fick svårt att rotera den. Jag åkte till en ayurvedaläkare som pysslade om den. Är en gång i bandage alltså. Idag känns det bättre men som sagt, återstår att se hur det blir med surfandet. 

To be continued. 

Ute på äventyr

Lite glansig i pannan men lycklig i själen. Att resa själv är både spännande och utmanande men mest alldeles underbart. Kliva upp i gryningen, yoga i soluppgången, surfa på morgonvågorna, frukost med härlig utsikt, lata dagar på stranden, njuta av vacker solnedgång. Ja, det är mitt liv just nu.


Jag var lätt panikslagen när jag kom hit till Weligama men jag borde lärt mig att jag bör ge den nys platsen någon dag. Så har det varit ända sen jag kom till Sri lanka. Imorgon är det än en gång dax att packa väskan för att resa till nästa ställe. Det ligger bara 10 min bort med tuktuk. Där kan man inte surfa, blir där bara två nätter. Stället heter Mirissa och där kan man se blåvalar, det är anledningen varför jag åker dit. Därefter vet jag inte vart jag ska. 


Jag har som blivit lite förälskad i detta ställe, vet inte varför men det känns för första gången på denna resa lite sorgligt att behöva åka vidare. Det är som att jag inte är klar här. Kanske jag åker tillbaka hit efter Mirissa, jag vill ju surfa mer. Återstår att se om jag kommer tillbaka hit efter Mirissa eller om jag åker vidare till någon ny plats helt enkelt. 

Jag har hittat ett schysst frukostställe intill stranden. Det heter Hangtime och har en liten känsla av Sydamerika. Här hänger surfare och yogis. Till frukost idag fick jag havregrynsgröt med kanel och massor av frukost samt en mumsig papayajouice. Bättre start på dagen finns inte och ingen är lyckligare än jag just nu.


Igår var jag ute på äventyr. Träffade en local som tog mig till en strand där det inte är några turister. Ett paradis intill ett korallrev. Jag önskar jag kunde ta med mig lite koraller, de är så vackra. Det gör ont i hjärtat att veta och se att de håller på att dö ut, och så är det över hela världen. Det på grund av att vi människor förstör naturen på det sätt vi gör. Inte ok. 

Därefter åkte vi till en liten ö, en privat ö men han kände de som ägde ön. Jag hade läst om ön tidigare och att få möjligheten att besöka den kunde jag såklart inte tacka nej till. En liten men alldeles magisk plats, den ön skulle jag inte tack nej till. Tyvärr har jag inga bilder därifrån. Det är så jag gillar att resa, att möta locals som kan visa landet, stället ur ett icke-turistiskt perspektiv. 


Idag blev det nya äventyr till ett vattenfall. Jag målade upp ett sådant man ser på bilder, turkost vatten, högt vattenfall mitt i djungeln. Det var inte riktigt så än om väldigt väldigt vackert. På motorcykel satt jag i cirka två timmar, mer spänd och rädd än avslappnad. Att sitta på ett fordon i relativt hög hastighet med enbart hjälm längs väldigt kurviga vägar är för mig en nära-döden-upplevelse. Nu kan jag dock konstatera att jag överlevde, inga skadade samt att jag skapat uppfattningen av att Sri Lanka är ett enormt vackert land. Ingen bild gör verkligheten rättvis.   


Under timmarna på motorcykeln kom jag underfund med att livet är vad man gör det till. Om du inte chansar, testar så kommer du inte heller att vinna något. Jag har sagt det förr, våga utmana dina rädslor. Det är det enda sättet som kan få dig att växa och utvecklas som person. Jag är glad och tacksam att jag vågade ta mig iväg på denna resa. Jag växer och blir starkare och tryggare i mig själv för var dag som går. Den känslan är fantastisk och jag önskar att alla människor följer sitt hjärta, sin väg och utmanar sig själv ibland, stort som smått. 

Njut dagen du vackra människa! Lev idag för vem vet vad som händer imorgon och ångra bara det du inte gjort.