Årskrönika 2016

Så är det dags för min favoritpunkt så här års, att blicka tillbaka, reflektera och sätta upp ny mål inför ett nytt spännande år. 2016 skulle gå i hälsans tecken. Jag satte upp några mål och tankar om året. När jag nu tittar på dom ser jag att jag levt efter dom rätt bra. 2016 kom att handla om att VÅGA, det var mitt ledord. Hur har det då gått? Oj, så mycket jag utmanat och vågat, ständigt och hela tiden. Jag har hoppat, kraschat, hoppat, kraschat, hoppat igen, kraschat, hoppat och håller nu kanske på att landa. 


Jag inledde året med ett yoga- och surfretreat till Costa Rica, det blev min livs resa hittills. Jag kan fortfarande höra ljudet av vågorna, jag får fortfarande energi när jag tänker det tiden i Santa Terese, Costa Rica. Det var där och då jag bestämde mig för att ledordet 2016 skulle vara våga. Jag utmanades på direkten, bland annat vågorna som jag var ofantligt rädd för. Något startade inom mig under den resan. Jag kan inte sätta ord på vad det var men det är en process som pågått inom mig hela året. Många pratar om att vara i sin sanning, att vara sann mot sig själv, kanske det är så att jag så smått börjar bli sann mot mig själv. Det har varit många jobbiga saker som kommit upp, många, många tårar som fallit ner för mina kinder. Men jag har välkomnat varenda liten tår, istället för att gömma och dölja de har jag låtit de komma och vara precis som de är. Det sägs ju att tårar renar. Den där känslan efter tårar fallit, lugnet efter, jag älskar det. Den känslan är som den jag hade under tiden i Costa Rica. Utan att veta hur, vill jag komma till det inre lugnet, stalltips, oftast ha det inom mig. Det är mitt mål, min längtan och min strävan.

Nästa utmaning kom som brev på posten, två frakturer i ena handleden. Största utmaningen var inte sjukskrivningen utan det var att klara vardagslivet med i stort sett bara en hand. Jag avskyr att be om hjälp, jag klarar mig själv men universum ville visa mig, lära mig att våga be om hjälp. Wow säger jag bara, att jag inte testat detta tidigare. Att våga be om hjälp stärker banden mellan dig och den vän som hjälper dig. En annan utmaning med olyckan var och fortfarande är att lyssna till kroppen, att i stort sett fråga handleden om det jag gör just nu är ok för att sedan lyssna vad den svarar. De gånger jag inte gör det, svarar den i smärta. Jag är alltså fortfarande inte helt bra i handleden, gissar att jag kommer få leva med stelhet och smärta i den. Det är inget allvarligt och jag har lärt mig att anpassa aktiviteter och vardagslivet. 


Under sjukskrivning hoppade jag på en meditationskurs med underbara Ulrica Norberg och Yogobe. Detta mest för att det var svårt att yoga med en gipsad arm samt att en klok och kär vän sa att jag borde ta in meditation i mitt liv. Jag har alltid tyckt att det där med meditation är för flummigt för mig men när denna vän säger något lyssna jag och följer oftast hans råd. Sagt och gjort, efter 12 veckors daglig träning, online med Ulrica, frågar jag mig själv varför jag varit så envis och inte testat det tidigare. Sedan dess mediterar jag dagligen, ibland bara några minuter, ibland längre stunder. Jag älskar känslan efteråt, lugnet som infinner och hur närvarande i stunden jag känner mig. Ulrica är verkligen super bra, hon ger en verktyg som man lätt tar med sig, andningsövningar, hon förklarar på ett lätt och pedagogiskt sätt samt utifrån vetenskap hur hjärnan fungerar och vad som händer i det vid meditation. Jag rekommenderar verkligen alla att testa, vad är det värsta som kan hända?


Lagom till sommaren blev jag utbildad kost- och hälsocoach, i början av året startade jag även mitt första egna företag, StarHealth. Än ligger jag rätt lågt med det, jag jobbar med några klienter i taget men företagandet är fortfarande en ”sidosyssla” eftersom jag jobbar heltid på HVB-hemmet. Jag älskade verkligen att få jobba med ensamkommande ungdomar men senaste tiden har lusten, gnistan försvunnit. Jag började få sömnproblem i höstas, när jag jobbade natt (vi har sovande jour) kunde jag inte somna och dessvärre inte när jag kom hem efter jobbbet. Detta ledde till att jag kunde vara vaken i nästan två dygn i sträck. Det mår kroppen inte bra av. Jag gissar att den reagerar så på grund av de oregelbundna tiderna. Nu är jag på resan och än har jag några veckor kvar att fundera på hur jag vill göra. Måendet, min egen hälsa är något jag alltid prioriterar. Mår inte jag bra, kan jag inte hjälpa någon annan att må bra. 

Under sommaren flyttade jag till min alldeles egna lägenhet. Jag älskar den! Det är över sex år sedan jag bodde i något som jag kan kalla min lägenhet. Efter att varit inneboende i över ett år blev utmaningen där att våga vara själv, vilket jag tidigare älskade men i somras kände jag mig ensam till en början. Idag har jag anpassat mig, ser till att socialisera mig nu och då men även ge mig tid för mig själv, att bara vara själv. Nu uppskattar jag båda delarna. 


Så kommer vi till rubriken Kärlek. Jag har, som du säkert vet, varit singel i många år och trivts med det i det stora hela. Det gör jag fortfarande men det har kommit in människor, speciellt en vacker själ, i mitt liv som gjort att jag vågar visa mig, sänka garden och låta honom sakta och säkert klättra upp för min mur. Eller kanske man säger att jag sakta och säkert börjar sänka min mur? För några månader sedan ställdes jag inför utmaningen att än en gång våga släppa in någon. Det är lika läskigt varje gång, det gör ju så ont att bli sviken och lämnad. Jag har ingen aning om vart detta kommer att ta mig men denna man bemöter mig på ett sätt som troligtvis ingen annan gjort tidigare. Han accepterar mina brister, han har tålamod när jag velar, han står stadigt när jag svajar, han är stolt över mig, han är säker på sig själv, vad han vill i livet och hur han ska göra för att nå dit men han vill inte göra det utan mig. För honom är jag prio ett, vilket är något helt nytt för mig men jag tror att jag behöver det. Det skapar en slags trygghet för mig. Vi skrattar ofta tillsammans, han har en fingertoppskänslan som förundrar mig. Han är smart och intelligent. Han är envis och målmedveten fast på ett kärleksfullt sätt. Att vara honom nära, att höra hans röst, att se djupt i hans ögon gör mig alldeles varm inombords. Att känslan dessutom är ömsesidig gör det hela till en dröm. Vi har många, många hinder framför oss men jag är inte orolig. För första gången i hela mitt liv är jag inte rädd, jag är inte rädd att han plötsligt ska försvinna. Ibland kommer såklart den känslan över mig, när något händer som påminner om det förflutna, då berättar, ropar, skriker, varnar gubben i mitt huvud att jag bör vara försiktigt, kanske till och med dra mig ur detta. Gubben i huvudet säger ”du vet hur det har gått alla andra gånger, gör dig av med alla inkräktare”. När det blir så pratar jag och mannen med varandra. Oftast ser han direkt att det händer något inom mig, då säger han ”berätta, vad händer”. När jag berättar lyssnar han och får mig att känna mig trygg och lita på känslan igen. Han har ett hjärta av guld. Allt är så konstigt, jag förstår inte. Denna gång känns det annorlunda, jag vet inte varför men av någon anledning vågar jag tro på hans ord, på hans kärlek till mig. Han är något nytt, något underbart och han är ofta i mina tankar. För att sammanfatta denna rubrik, än en gång har jag utmanat mig själv, jag har vågat ta in kärlek i mitt liv. 

 

För tre år sedan slutade jag snusa, dessvärre började jag igen för cirka 1,5 år sedan. Men det har inte känts bra, ibland har det stundtals känts jobbigt att ”behöva” ta en snus. Sedan jag flyttade in till stan, vilket innebär mindre bilkörning, har även ”jakten” på snus blivit ett jobbigt moment. Alltså att införskaffa snus. Tidigare stannade jag till på macken eller affären på väg hem men i stan går jag för det mesta till det mesta. Hur som. En måndagkväll för två månader sedan tog jag sista snusen ur en dosa. Nästa morgon var jag väldigt irriterad på att snuset tog slut så fort, att jag inte fick göra annat än att köpa, köpa och köpa. Det hela resulterade i att det inte blev mer snus. Det konstiga är att jag inte haft större abstinens eller något sug efter snus. Det kanske inte är hela sanningen, när jag blir stressad, arg eller upprörd kommer suget men det går över lika fort. Jag tycker inte att jag passar att snusa, kanske det denna gång gick så smärtfritt. Kanske det berodde på att jag inte satt upp någon plan och därmed blev det kravlöst. 


En annan stor del av mitt liv är träning, än om jag inte ”toktränar” eller haft specifika mål med träningen. Precis som förra året har jag lyssnat på kroppen och tränat när den behövt det och vilat när den ropar efter det. Yoga är något jag gör dagligen och älskar samla ihop mig med hjälap av yogaövningar efter ett svettigt löppass i skogen. I somras blev det mindre gym och mer tid för löpning i skogen. Jag har nu förstått tjusningen att springa i skogen utan pumpande musik i öronen, älskar att höra mitt andetag, mina fotsteg och fåglarna som kvittrar. Det i sig är en slags meditation tycker jag. Jag längtar till våren och sommaren och att få springa och leka på smala stigar i skogen. 


Årets sista utmaning blev denna resa jag nu är på. Att resa till andra länder för en längre period och på egen hand. Innan jag åkte var jag både orolig och rädd men väl på Arlanda släppte allt och nu rent ut sagt älskar jag att resa själv. Jag såg filmen ”eat, pray, love” med Julia Roberts i höstas, det var då jag bestämde mig. Jag ska också ut i världen på egen hand. Jag vågade och nu jag tackar mig varje dag för det. 

Året var 2016, detta har hänt men ständigt pågår en process inom mig, en process som inte går att beskriva med ord. Jag känner massor, hela tiden, det är härligt och ibland läskigt men jag låter känslan få vara som den är. 


Jag är tacksam för allt som händer och sker i mitt liv, inom mig och runt omkring mig. Jag ser med spänning fram emot ett nytt år med nya utmaningar. Än vet jag inte vad mitt ledord ska vara. Jag föredrar nämligen att sätta ett ledord istället för nyårslöften, löften skapas så lätt till måste och när man måste något blir det tråkigt och svårt att upprätthålla det. Under januarimånad ska jag klura på vad ledordet för 2017 ska vara. 

Mot 2017, nya utmaningar och spännande möten.

Ett stort tack till alla som följer, kommenterar och läser min blogg. 

Gott Nytt År önskar jag dig. Ta väl hand om dig, du vet att du är bäst på att vara du och låt aldrig, aldrig någon säga något annat.

Annonser

Första anhalten på Sri Lanka

Framme i Sri Lanka och i Hikkaduwa, incheckad på rummet. Än en resa som flöt på bra, blev lite nervös vid bagagebandet då min väska aldrig dök upp. Tänkte att jag gjort två tredjedelar av resan, så att väskan kommit bort är ju inte hela världen. Jag fortsatte vänta och till slut kom den. Planen var att ta taxi till Colombo och buss därifrån men väl ute ut kontroller och allt, kom en kille fram till mig och undrade om jag ville dela taxi med han och hans flickvän. Vilket jag är tacksam för nu. Hade inte med i mina beräkningar att det är fredag och nyårsafton imorgon, det innebär alltså mycket folk på bussarna och mycket trafik på vägarna. 


Vi lyckades deala till oss ett helt ok pris, alla hade varnat för överpriser på taxi. 200 kronor för en cirka två timmar lång bilresa är jag nöjd med. 

Igårkväll fick jag ett mail av guesthouse jag skulle bo på, det stod att de blivit du dubbelbokad och att jag måste hitta annat ställe att bo på. Kruxet är bara att det är högsäsong och allt är uppbokat. Jag åkte vilket fall till guesthouse och vips så fick jag ett rum. Kanske inte det finaste rummet med bästa läge med har en säng att sova i och en dörr jag kan stänga och låsa. Wi-fi är extremt långsamt, att ladda upp detta inlägg tog mig 20 minuter. Men allt är ok.


Hikkaduwa är raka motsatsen till Verkala. Här är det mycket folk, mycket trafik, hög musik spelas överallt. Nu är det högvatten kanske det är annat imorgon på dagen. Just nu finns det ingen strand, vågorna slår emot kanten mot restaurangerna. På något vis lyckades jag få till en rätt fin bild ändå, utan alla människor.

Jag mår bra av struktur och rutin, att veta vad som komma skall och så vidare. Att byta ställe och land är allt utom det jag egentligen mår bra av. Men. Året är inte slut än och jag kör på in till sista stunden detta år (kommer troligtvis fortsätta nästa år), jag syftar på mitt ledord 2016, VÅGA. Det är lite läskigt med nys platser, samtidigt är det genom att kliva ur trygghetszonen man utvecklas. Detta är inte farligt än om det känns lite jobbigt och en liten längtan tillbaka till Verkala infinner sig. Det här blir bra, det är jag säker på. Just nu kanske jag är lite bitter. Det är ok. Ska ut och söka efter något ställe som har yoga imornbitti, sen krypa till kojs tidigt. Lite sömn gör susen. Imorgon är det en ny dag och ny tag. 

Sista dagarna i Verkala och Indien

Dagarna flyger fram och jag kan inte förstå att det redan är dags att packa väskan för att dra vidare på äventyret. Jag gillar verkligen Verkala, det är lagom med turister, lagom med indier, lagom många restauranger, lagom varmt, ja lagom av i stort sett allt. 


Jag har funnit mitt yogaställe med härlig utsikt. Instruktören är från Ryssland vilket märks. Hon är inte rädd för att ta i och gör tuffa pass. Man är genomblöt av svett, trött i kroppen men väldigt glad i själen efter 1,5 timme med henne. Samtidigt som hon är ”sträng” har hon ett leende på läpparna, hon är väldigt pedagogisk och observant på alla i gruppen. Jag hoppas jag kommer finna något liknade på Sri Lanka. 


(Bilden är lånad) Här om dagen åkte jag och min granne till ett ashram, just detta ställe är lite speciellt just för att ett levande helgon kommer dit ibland. Hon kallas för ”The huggning mother”. Just nu är hon där. 

För att ta sig dit åkte vi första tåg sedan tog vi en båt på back waters, vilket var en upplevelse i sig. 

Det gjorde ont i hjärtat att se allt plast och skräp som ligger i drivor i och vid vattnet. Jag kan tycka, precis som det är i Venedig, att det hela är lite överreklamerat. Har inget större behov att åka på det vattnet igen. Så väl framme vid ashram fick vi veta att hon, Ammo som hon heter, inte hade någon darshan den dagen utan att det varit meditation i flera timmar och näst på schemat var lunch. Wow säger jag bara. I lokalen var det cirka 2000 personer, alla fick mat och hon rörde (välsignade) varje tallrik. Jag har tyvärr inga bilder därifrån eftersom det inte var tillåtet att fota. Därefter fick vi veta att hon skulle göra en ”privat” darshan för de som kommit dit bara över dagen, vanligt att man stannar över där. Så vi fick alltså delta i den grejen trots allt. Vissa gick såklart in för det där till 110%. Det bildades en lång kö men istället för att stå, var det en kö med stolar och allt flöt på väldigt smidigt. Vi fick höra att i vanliga fall brukar man få köa i flera timmar, vi satt där i mindre än en timme. Väl framme fick man en kram, hon sa något på indiska i örat. That´s it. Kan säga att jag inte känner någon skillnad, ingenting har hänt inom mig. Kanske det är för att jag inte riktigt tror på det utan ser det mer som ett turistjippo. Hur som. Det var en lång men intressant dag. 

Igår var jag på behandling, ayurveda behandling för min handled. Även här är jag skeptisk samtidigt som en del av mig tror på det de säger. Terapeuten kände och klämde lite på handleden, sedan fick jag friterade gröna blad lindad runt armen och det hällde varm olja på.


 Jag fick även medicin jag ska dricka två gånger om dagen. Det är örter och smakar som KanJang. Det sägs öppna upp, öka blodflödet i kroppen vilket kan komma att gynna både handleden men även min skadade höft. Jag måste ju testa, vad är det värsta som kan hända. Och tänk om jag blir bättre, tänk om denna behandling ökar rörligheten i handleden och minskar smärtan. Återstår att se hur det går. 


Jag har funnit en ”nytt” favoritställe här, Drifters heter det. De serverar chia- bananpannkakor. Galet goda. Just nu sitter jag och väntar på att få avnjuta dem som dagens frukost och det tillsammans med en grön smoothie (som faktiskt är god). 

Jag skulle vilja stanna här i någon vecka till, det känns som att jag just landa här, lärt känna lite folk och komma in i det lugna lunket som är här. Jag får helt enkelt se till att komma tillbaka hit, snart.


Det häftiga och härliga att vara här är, precis som i Costa Rica, att det händer något inom mig. Jag brukar tycka att det är läskigt att prata med människor jag inte känner, jag brukar tro att många bara försöker lura mig på pengar men av någon anledning finns inte den känslan här. Jag känner en enorm kärlek inom mig, ibland liksom bubblar det till inom mig. Jag älskar den känslan!

Nästa gång jag skriver befinner jag mig i ett nytt land, en liten bit längre bort från Sverige för nya äventyr.

Tiotusen träningspass 

Detta hittade jag igår och bestämde mig på direkten, jag hänger på. #tiotusenträningspass är en utmaning som nätverket Bloggar om Hälsa drar igång 1/1 2017. En utmaning som alla kan vara med på, och som pågår under hela året.

Tanken är att du helt enkelt tränar på som vanligt under året, och räknar antalet pass. Tillsammans med oss andra som hakar på, så ska vi få ihop 10.000 träningspass. Har du en Iphone är appen Training Goal riktigt bra för att hålla koll på antal pass på ett enkelt sätt. Varje månad kommer vi sammanställa antalet pass, så vi vet hur vi ligger till. Självklart behöver du inte redovisa dina antal pass öppet i gruppen.

VÄLGÖRANDE FÖR DIG OCH FÖR NÅGON ANNAN
I slutet av året skänker man en krona per pass till ett välgörande ändamål, som vi tillsammans har bestämt, men det kan till exempel vara Musikhjälpen i december 2017. Så om du tränar 100 pass under året så skänker du 100:-, bra va? En fantastisk win-win där du får pepp och stöd att hålla igång träningen under hela året, samtidigt som du hjälper någon annan att få det lite bättre.

I SOCIALA MEDIER
Om du vill dela med dig av din träning i sociala medier så använd gärna hashtaggen #tiotusenträningspass

Om du har Facebook så kan du gå med i gruppen ”Tiotusen träningspass”, där kommer vi peppa varandra, tipsa om träningspass och lägga ut inspirerande bilder under året.

Läs mer om utmaningen på Bloggar om hälsa.

Det här blir kul och jag hoppas att du hakar på!
#tiotusenträningspass

Christmas in Verkala

God Jul önskar jag er alla! Här i Indien fortsätter firandet även idag då det är många från världens länder som firar idag och inte igår. 

Min julafton är troligtvis den bästa jag haft på väldigt länge. Så skönt att slippa stress, press, julmaten, förväntningar, gamla minnen som alltid kommer upp just på julafton och så vidare. Mitt firande började tidigt, yoga i soluppgången, sedan ”julfrukost” på mitt favoritställe, The Heart Café. Väl hemma blev det ett samtal till systerdotter som blev fyra år, galet så fort tiden går. 

Dagen bestod av kokosnötter, häng på stranden, bada bland vågorna och ett ”klassiskt” julkort. Jag har haft lyckan att träffa en fantastisk person, hon är min granne här på guesthouse. Vi gillade nog varandra på direkten och hängt typ non stop sedan första stund. Igår var hon med och firade min julafton. Jullunchen avnjöts även den på The heart café. Det är så mysigt där, avslappnad miljö, fantastiskt god mat, super trevlig personal, ja vad mer behövs? Vid solnedgången gick jag som vanligt bort till ”mitt” ställe på stranden, det är längst bort på stranden och inte så mycket folk där. Jag sitter där i stort sett varje kväll, njuter av naturen och allt vad universum ger mig. Det är min stund, min egentid, mer än så behöver jag inte här, just nu. 

Middagen blev även den på The heart café, tre magiska rätter. Här i Indien har de ett bröd som heter chapatti, det är gjort på vetemjöl men på mitt hak gör de det med rismjöl. Igår efter middagen fick vi möjligheten att baka detta bröd. Det blir till att testa väl hemma i Sverige igen. Hoppas jag kommer ihåg hur man gör, om så, delar jag såklart receptet här på bloggen.  

Idag firade vi min grannes julafton på någorlunda traditionsenligt vis. Roast dinner. Även idag blev det tre rätter. Varmrätten var helt magisk, kommer nu inte på vad det var men ska kolla upp det och testa att laga den när jag väl är tillbaka i Sverige. Lustigt att när man reser, oavsett vart så är det mycket fokus på just maten, eller så kanske det bara är jag som lägger mycket fokus på maten. Kanske just för att jag älskar mat.

Som sagt en mycket mysig julafton och juldag. Jag gillar Verkala. Jag gillar att resa själv än om jag längtar efter nära och kära men jag vet ju att de finns där hemma. Det är en trygghet och det gör att jag vågar vara själv i ett främmande land för att möta en annan kultur och nya människor. 

Hoppas även du haft en magisk jul, vart än i världen du befinner dig. God jul!

God Jul!

Idag tomte anländer,
En tanke till de ensamma vi sänder.
Njut av dagen och stunden,
Tillåt dig till och med att bli bunden.

Julafton är barnens högtid, därför vill jag uppmana alla att ha en vit jul utan alkohol. Alla mår bättre utan den drycken, framför allt barnen. Om du måste dricka alkohol, snälla drick med måtta.

Vi alla firar ju på olika sätt, en del är på en och samma plats hela dagen medan andra åker runt till släkt och vänner. Hur än din tradition är, påminn dig själv om att vara här och nu. Är det så att du ska åka till olika ställen kan det lätt bli stressigt. Stanna då upp och fundera på varför du stressar och för vem? Vad kan konsekvenserna bli när du stressar? Låt denna dag firas i lugn och harmoni. Jag ber dig, stanna upp, fråga dig själv om dagen blir bättre för att du stressar? Hur känns det inombords?

Tillåt dig att ta en paus, den kan göras i badrummet, när du går ut med soporna eller kanske när du går och köper tidningen. Stanna upp, blunda och ta minst fem djupa andetag.

Jag önskar dig en riktigt god jul med kärlek och i harmoni.

Indien

Indien. Ett spännande land än om jag enbart vistas där det är en hel del turister. Än har jag bara sett en liten del av Verkala. 

Till en början tänkte jag att skulle testa de flesta restauranger, yogaställen och ayurveda retreats men nu efter några dagar här, är det behovet, tanken näst intill bortblåst. Jag har hittat vart på stranden jag gillar att vara, vet vart jag ska gå om jag vill ha egen strand och så vidare. Det passar mig väldigt bra. 

Det är en utmaning att resa utan sällskap samtidigt helt fantastiskt. Utmaningen för mig ligger i att jag gillar och föredrar det trygga, att veta vad jag har och så vidare. En av anledningarna till valet att åka iväg själv. Det fantastiska är att jag inte har något val, jag måste kliva ur trygghetszonen. Vill jag inte vara helt ensam behöver jag ta kontakt med folk. Jag var nervös för det innan jag åkte men nu gillar jag friheten och spänningen att vara själv.

Det är roligt att träffa nya människor från hela världen samtidigt tar det mycket energi. Hittills har jag därför gjort tidig kväll. Jag går ut och äter sen hem och kryper till kojs. Hur härligt som helst! 

Inte bästa bilden men dessa är galet goda. Veganska och glutenfria. Mums!


Jag älskar det indiska köket! Så mycket smaker och färger. De flesta indier är dessutom vegetarianer, vilket innebär många vegetariska restauranger. De är lyhörda och vill verkligen göra sitt bästa för att anpassa mina allergier. 

Något jag gillar mindre med Indien är att man måste pruta. Jag gillar att få vet vad saker och ting kostar och sedan bara betala. Men här, ojoj, jag hänger inte riktigt med och gissar att jag ständigt betalar överpris. Än en gång, om och om igen är jag tvungen att kliva ur trygghetszonen. 

Vädret här är helt ok, ca 25-30 grader om natten och ca 35 grader i skuggan om dagarna. Som jag älskar värme! Så tokigt att det är julafton imorgon. Hade aldrig kunnat föreställa mig att jag någonsin skulle spendera denna högtid långt bort i fjärran land utan min familj. Men jag stortrivs och tomten har varit här, än om en dag för tidigt. 

To be continued.