Jag är tacksam för alla som stöttar mig

Människor, bekanta, vänner. Vi lever alla, oavsett om vi känner varandra eller ej, på samma planet. Det går inte att vara vän med alla. Men. Du väljer vilka du vill ha i ditt liv. Känner du dig tacksam för att du har de människor du har i ditt liv? Hur gör du för att visa dem tacksamhet? Tar du dem för givet eller är du och visar du att du uppriktigt att tacksam för att du har dem?

IMG_1477.JPG

Det är de små saker som uppskattas mest. Ett hej, en blick, ett leende, en kram, en klapp på ryggen, ett ord, en gest. Jag är galet tacksam, överväldigad över alla fina människor som finns i mitt liv, som pushar och stöttar mig i vad jag än tar mig an här i livet. Tacksam, jag älskar det ordet. Jag är otroligt tacksam över så mycket. Över livet. Att jag har det så bra som jag har det. För alla fina människor som omfamnar mig med kärlek. Livet. Kärlek. Det är något vackert. Det är något som inte får tas för givet. Glöm därför inte bort att visa din kärlek, din uppskattning till alla du har runt omkring dig och gör det ofta.

 

Annonser

Blåbärsmuffins – glutenfria, inget tillsatt socker, veganska

Det älskade superbäret som finns i våra skogar, jag syftar på blåbäret. Som jag älskar det bäret, jag äter minst en deciliter varje dag. Kan inte få nog, godast är dom såklart att äta i skogen, när man plockar dom. 

Igår tillbringade jag några timmar i köket, en av mina favoritplatser här hemma. Bland annat slängde jag ihop blåbärsmuffins, såklart glutenfritt, mjölkfritt, inga animalier och utan socker. Grundreceptet kommer från MeaVitas rabarbermuffins, egentligen bytte jag bara ut rabarber mot blåbär samt tillsatte lite mer mjölk. Jag är inget fan av muffins men dessa, oj oj oj. Eftersom de inte innehåller socker blir de inte söta och går utmärkt att ha som mellanmål. 

20 stycken

7 st aprikoser
3 dl bovetemjöl
2 dl havregryn
1 dl kokos
1 msk pofiber
2 tsk bakpulver
1/2 tsk vaniljpulver
3 msk chiafrö + 1,5 dl vatten
1/2 dl agavesirap
1 1/2 dl växtmjölk
2 msk kallpressad rapsolja
1/2 tsk salt
2 dl färska eller tinade blåbär

  1. Täck aprikoserna med vatten i en skål och låt svälla i minst 2 timmar.
  2. Blanda ihop chiafrön och vatten i en annan skål och låt svälla i ca 15 minuter.
  3. Värm ugnen till 175 grader och lägg 20 mindre muffinsformar på en plåt.
  4. Hacka aprikoserna i små bitar.
  5. Blanda ihop bovetemjöl, havregryn, kokos, pofiber, bakpulver och vaniljpulver i en stor skål.
  6. I en annan skål, rör ner chiafrögelén, rapsoljan, växtmjölken och agavesirap. Vispa till slät smet.
  7. Rör ner mjölblandningen, smeten ska bli saftig och klumpig.
  8. Rör ner aprikosbitarna och blåbären.
  9. Fördela smeten i muffinsformarna med hjälp av en sked. Fyll varje form till ca 3/4.
  10. Toppa med kokos eller hackade nötter.
  11. Grädda i mitten av ugnen i 25-30 minuter.

Låt dom svalna något innan du hugger in på dessa läckerbitar! Går bra att frysa in.

Jag är mitt sanna jag med mina vänner

Sanning. Att vara sann mot andra. Att vara sann mot sig själv. Hur är man när man är sann mot sig själv och mot andra? Vad är ditt sanna jag? Stora och svåra frågor. Men ack så viktiga att fundera på om du inte har det klart för dig. Jag tror nämligen att det är ett av det viktigaste ”ställningstagande” man gör. Att ta reda på vem man är, vad man står för och hur jag gör, är när jag förmedlar det.

Som tonåringar söker vi väger för att ta reda på, undersöka vem man är – identitetssökandet. Vänta, där vill jag rätta mig själv, jag tror nämligen att vi alla går igenom sådana perioder flera gånger i livet. Men att finna sitt sanna jag, för en del kan det gå snabbt och redan i tidig ålder veta vem de är och vågar stå upp för sig själv. Medan för andra tar det längre tid. Det finns inget rätt eller fel, bra eller dåligt. Det tar bara olika lång tid. Vi är olika, det är alltså väldigt individuellt.

För mig har det tagit lång tid, om jag ens funnit hela mig själv än. Men jag är mer säker och vågar stå upp för mig själv mer idag än någonsin. Livets väg är krokig och många gångar måste jag stanna upp och vänta för att se hur vägen ser ut. Så hur gör man för att finna sitt sanna jag? Jag tror tyvärr inte att det finns ett svar på den frågan. Jag skulle vilja säga att jag använder mig av magkänslan och min träning ligger i att lyssna till den och våga följa den, än om det ibland är både läskigt och skrämmande. Jag har skrivit om just magkänslan många gånger förr, men skadar inte att påminna om den igen. Även där uppfattar vi den på olika sätt.

Magkänslan styrs inte av hjärnan utan det är kroppen, själen, det undermedvetna. När du kommer till ett val, första känslan som dyker upp, det är magkänslan. Allt det där efter har hjärnan varit med och styrt. Magkänslan, som det hörs på namnet, sitter i magen. När jag väljer att inte följa magkänsla, ja det händer lite nu och då, är det som att magen vrider sig. Som att att jag får lätt kramp i magen, en känsla av stress kan komma över mig. Väljer jag då att försöka ignorera den, övergår det till att enbart tar små andetag, tankarna rusar likt en bil på Autobahn. Då måste jag stanna upp och tänka till, varför reagerar jag, kroppen så här. Ganska snart förstår jag att jag inte följt magkänslan. Gör om, gör rätt. För mig har det tagit många år att komma dit jag är idag och trots det glömmer jag bort att lyssna ibland.

Att vara sann. Det känns tryggt att både veta, säga och stå för att jag är mitt sanna jag. Genom att jag är mitt sanna jag mot mig själv, kan jag mycket lättare vara mitt sanna jag mot mina vänner. Det går som hand i hand. Du vet väl, allt börjar hos dig. Du måste vara trygg i dig själv innan du kan få andra att känna sig trygga med dig. Mår inte du bra, kan du inte få andra att må bra. Det handlar om dig, det är ditt liv och det är du som är kapten i din båt. Så. Öva dig på att våga stå för din sanning, så kommer andra också att tro på dig, se dig för den underbara, fantastiska människa du är.

Läkning tar tid

För några dagar skrev jag om pms och hur den ibland tar över kontroll. Jag trodde, skyllde på pms. Nu är den över och jag är åter ”normal” men ändå känns det inte bra. Ändå är jag i kaos. Tårarna kommer titt som tätt, för att inte tala om tröttheten. feather_png12958

Människor i min närhet har många gånger påpekat att jag ofta är trött, att jag ser trött ut. Jag har skyllt på att jag sovit för lite. När jag inte jobbat har jag mer och mer isolerat mig själv, jag har inte haft energin att umgås med vänner. För tre veckor sedan gick jag ner i tid på jobbet (jobbar 75%) och började plugga på heltid. Det innebar skola på dagarna och jobb om kvällar och nätter flera gånger i veckan. Första veckan gick det bra, än om jag var väldigt trött men tänkte att det berodde på den nya vardagen och sådant får man ge någon vecka innan kroppen anpassar sig. Jag funderade på om jag skulle gå ner än mer i tid för att kunna fokusera mer på skolan, samtidigt som jag älskar mitt jobb och vill vara där så mycket det är möjligt. Under andra veckan på skolan kom jag på mig själv att jag enbart klagade, sällan skrattade och tyckte att klasskompisarna mest var dryga, jobbet kändes heller inte roligt att gå till. Jag ville bara vara hem, jag orkade inte. Förra veckan (tredje veckan vid skolbänken) blev kort, jag gick hem redan efter första lektionen på tisdagen. Sedan dess har jag varit hemma. Jag vill inte gå dit, hjärtat slår snabbare så snart jag tänker på skolan. Samtidigt vill jag ju gå utbildningen, jag vill nå mitt mål men jag orkar inte. Tårarna har runnit ofta, flera gånger om dagen senaste veckorna. Jag förstår inte varför. Jag är inte olycklig, jag har ju ett bra liv. Varför gråter jag?

I fredags släpade jag mig till jobbet än fast kroppen skrek nej. Jag gick dit, sedan blev jag sittandes på en stol hela förmiddagen. Kom på mig själv att jag suttit där och bara stirrat in i väggen utan att fått något gjort. Tårarna kom. Paniken i kroppen blev än påtagligare. Vad är det som pågår inom mig? Jag gick hem vid lunch. Igår skulle jag ha jobbat men jag klarade inte att gå dit, så jag sjukanmälde mig. Miljoner tankar springer omkring i mitt huvud. Jag kan inte ha det så här! Vad vill jag? Vad ska jag göra? Hur ska jag göra?

Nyligen läste jag ett inlägg av Åsa Nyvall, rubriken var ”10 saker du önskar att andra förstod när du drabbats av utmattningssyndrom”. Inte förrän då kom jag till insikt, jag är påväg in i den där hemska väggen igen, jag kommer i hög fart och jag är väldigt nära nu. Känslan var rädsla, jag vill inte bli ett paket igen.


Denna dag har jag ägnat mig åt att reflektera över senaste månaderna, över mitt mående, mitt liv och vad jag kan göra åt det. Jag har idag fattat beslut som tog emot, jag har ju ett mål men kommer nu inte nå det, inte enligt planerna i alla fall. Jag har beslutat att hoppa av skolan, jag klarar inte att plugga på heltid och samtidigt jobba så pass mycket. Jag håller även på att planera en resa, vilket innebär att jag behöver spara pengar så att jobba mindre är inget alternativ. Alltså var det skolan som rök. Jag kommer återgår till att jobba heltid och lägga allt vad studier är på hyllan för en stund. Det är med blandade känslor. Jag slår hårt på mig själv, ”vad dåligt du är som inte klarade att plugga och jobba, det handlade om ett år”. Det känns lite skamligt att behöva erkänna att det blev för mycket, att jag inte klarade av det. Jag vill ju visa alla att jag visst kan, trots mångas råd att inte ta på mig för mycket saker samtidigt.

Det är 2,5 år sedan min utmattning, ständigt glömmer jag bort att läkning tar tid. Jag hade visserligen aldrig i min vildaste fantasi trott att det skulle ta så här lång tid! Vad vet jag, kanske jag aldrig kommer ha samma energi som tidigare. Kanske jag bara måste inse att jag har mina begränsningar och att Susanne för några år sedan inte är den samma som Susanne idag. Jag är betydligt klokare och mer medveten om mycket men så är jag även mycket mer känslig för stresspåslag. Jag börjar förstå det, det svåra är att acceptera det. Jag tror att det är där ”problemet” sitter. Acceptans, det är svårt. Jag vill ju så mycket men när kroppen säger, skriker nej. Jag förstår att det jag bör jobba med framöver är acceptans och att vara mer inlyssnande.

Mitt första steg har jag redan tagit, jag har insett att jag är på djupt vatten och börjat skala av delen som tar för mycket energi. När det kommer stunder i livet när känslan är att man är otillräcklig, att man inte hinner med, då tror jag att det bästa är att våga dra i handbromsen. Att stanna upp för att se hur livet springer på, är du påväg i den riktning du vill? Om inte, försök finna vad som tar för mycket energi, finns det något du kan plocka bort just nu. Det behöver inte innebära att du väljer bort något för all framtid, bara just nu. Fyll dina dagar med sådant som ger dig energi, inte tar energi. Jag tror även att det är viktigt att våga erkänna för sig själv att man är mänsklig, att det är ok att vara svag ibland. Att våga prata med någon, det kan vara någon du känner eller någon professionell, om sitt mående. Vill du inte prata med någon, gör som jag ofta gör, använd papper om penna. När det är som mest kaos i huvudet blir det i punktform, vad är det som inte känns bra just nu. Många gånger skriver jag även upp olika alternativ på lösningar, jag kräver aldrig att lösa situationen direkt men att bara få ner tankarna på papper ger en mer tydlighet, överblick av vad som tar energi.

Lyssna till ditt hjärta. När du söker svar, ställ frågan till dig själv, vänta och lyssna. Är du uppmärksam kommer du finna svaret inom dig. Det är nämligen så att du sitter på alla svar inom dig. Klurigheten är att våga stanna upp och lyssna. Glöm inte, du är bra precis som du är och att det är ok att falla ibland. Du är bara en människa. Det är ok att känna. 

Golden milk

Detta är inget nytt på marknaden, Golden milk har funnits rätt länge men inte förrän nu testade jag det. Vad tyckte jag? Jag älskar det! 

Golden milk är en varm dryck som i huvudsak innehåller gurkmeja och valfri växtbaserad mjölk (t.ex. mandelmjölk, havremjölk eller kokosmjölk). Med kryddor som kardemumma, kanel och ingefära påminner drycken om chai latte men är en avsevärt nyttigare variant som du kan avnjuta med gott samvete.

Gurkmeja har en mängd hälsofördelar. Det är också bra att ta gurkmeja tillsammans med svartpeppar eftersom att upptaget då ökas. Det är en fördel att dricka guldmjölk på kvällen då den varma mjölken lugnar ner nervsystemet och hjälper dig att slappna av. Sedan jag började med golden milk om kvällarna somnar jag lättare och sover bättre.

Tillagningen av golden milk sker i två steg. Först förbereder man en slags pasta som tillagas på gurkmeja och vatten. Pastan kan sedan förvaras i kyl eller frys och plockas fram vid behov. Pastan är hållbar i några veckor. En sats pasta räcker till många serveringar.

Tips! Om du vill frysa in pastan kan du göra detta i en form för iskuber. Då ökar hållbarheten samtidigt som du får en behändig portionsstorlek (en kub motsvarar cirka två portioner).

Golden milk-pasta

0,5 dl gurkmeja
1 dl vatten

  1. Häll vattnet i en liten kastrull.
  2. Tillsätt gurkmeja.
  3. Värm upp på svag till medelhög värme under omrörning.
  4. Fortsätt att röra om och tillsätt mer vatten om pastan blir för tjock.
  5. Efter tio minuter är pastan klar och kan hällas över i en liten skål.
  6. Låt pastan svalna och ställ in i kylen.

Golden milk (1 portioner)

1 tsk golden milk-pasta
2,5 dl växtbaserad mjölk (t.ex. mandelmjölk, havremjölk eller sesammjölk)
1/2 tsk kokosolja
1 knivsudd svartpeppar (malen)
1/2 tsk Kardemumma
1/2 tsk Kanel
1/2 tsk Ingefära (malen)
1/2 tsk Honung (kan uteslutas)

  1. Häll upp mjölken i en kastrull.
  2. Tillsätt golden milk-pasta och kokosolja.
  3. Tillsätt kryddor efter smak.
  4. Värm (inte koka) upp mjölken under omrörning.
  5. Rör i honung.
  6. Efter cirka fem minuter är mjölken redo att servera.

Den där pms:en

När jag sätter mig för att skriva ett inlägg vet jag sällan vad eller hur texten kommer att bli. Jag har bara en känsla av att jag måste, vill skriva av mig. Därför blir inläggen mer eller mindre personliga. Detta inlägg kommer var av ett mer personligt.

Idag är en sådan där dag när jag känner en massa. När tankarna springer omkring snabbare än vad jag kan hantera. Jag hinner inte riktigt fånga eller släppa någon tanke, allt är bara kaos. Jag känner en massa utan att kunna sätta ord på vad det är jag känner. Jag blir matt, vill inte göra någonting, helst bara dra täcket över huvudet och vänta på att stormen ska lägga sig. Oftast hinner jag i land innan det blåser upp till orkan men ibland går det så fort att jag inte hinner att reagera. Nu är det orkan.

När livet känns rätt meningslöst, när jag tappar riktning och en sinnesförvirring uppstår. Det gör mig energilös och galet trött. Jag vet varför inget känns meningsfullt just nu. Det kallas hormoner. Det kallas PMS. Det är nästan så att jag tycker lite synd om mig själv samtidigt blir jag upprörd och arg. Det är inte varje månad jag hamnar i super PMS, det var länge sen sist. Oavsett är det jobbigt var gång det sker. Nu längtar jag efter mensen så att hormonruset lugnar sig. Det som händer inom mig är att jag får panik. Jag ifrågasätter allt jag gör, varför är jag där jag är, varför känner jag som jag gör osv. Jag är en problemlösare och söker vägar för att göra livet lättare. Ofta, i detta ”tillstånd” hamnar jag i att jag vill åka iväg, bort från det som är. Släppa att krav, måste och förpliktelser. Just nu drömmer jag om att åka till ett varmt land, så som Indien eller Bali och ägnar dagarna till att hela mig själv. Jag tror att jag kommer uppfylla denna dröm, jag behöver något att längta till, att se fram emot.IMG_1206

Än en gång ifrågasätter jag varför jag lever själv, så dålig och ful är jag väl ändå inte?! Jag ser ju mig som en person med fötterna på jorden, kärleksfull, rolig och omtänksam. Men ändå lever jag själv. När jag väl blir intresserad av någon så är den inte intresserad av att lära känna mig på djupet. Jag är bara intressant till en början. Jag tycker att kärlek är super läskigt, jag är livrädd. När någon väl vågar visa sitt intresse för mig, springer jag. Efter sex år som singel är jag väl rotad i att vara själv, jag vet vad jag mår bra av, jag har mina rutiner och mitt hem precis på så sätt som jag vill ha det. Behöver aldrig kompromissa eller visa hänsyn till någon. Jag lever mitt liv. Det är svårt, otroligt svårt att släppa in någon, att dela med mig av mitt innersta, att våga visa hela Susanne. Jag kan inte. Jag vet inte hur man gör. Jag intalar mig att jag är stark ensam. Men det är inte sant, ensam är inte stark. Det kommer stunder när jag mer än allt önskar att jag hade någon jag kunde luta mig mot, någon som håller om mig, som berättar att det inte är någon fara, att allt kommer bli bra. Att det är ok att jag är svag ibland, att jag vacklar och faller ibland, att det inte spelar någon roll vad jag gör. Att personen älskar mig oavsett och står vid min sida, håller mig i handen, pussar mig ömt på pannan. Stundtals längtar jag att få känna den känslan. Den typen av trygghet. Men just nu tror jag inte på att jag kommer få uppleva den. Jag tror att jag kommer att vara själv, leva själv. Kanske jag träffar någon en stund men avslutar relationen innan det blir för ”allvarligt” eller så springer han iväg innan jag hinner agera. Det är så det varit senaste åren och det är det enda jag vet. Många säger till mig ”kärleken dyker upp när du minst anar det”. För mig är det bullshit. Jag ser mig som för trasig, att det inte kan finnas någon som står ut med mina krascher och humörssvängningar. Jag står ju knappt ut med dom själv, så hur kan någon annan göra det?

Älskade hormoner, ni gör det väl utmanade för mig ibland men jag klarar det. Jag är ju kapten i min båt. Everything is going to be alright. Kärlek.

Jag är en omtänksam och god vän

Hur vill du att andra ska vara mot dig? Jag älskar verkligen att använda mig av ”Behandla andra så som du vill bli behandlad”. Jag vill att mina vänner ska bry sig om mig och visa mig uppskattning och ömhet. För att det ska kunna bli så, krävs det att jag ger detta till dem. Give and take. Matematiken är väldigt enkel, det jag ger, det får jag tillbaka.

IMG_7139.JPG

Att vara en omtänksam och god vän, vad innebär det för dig? Handlar det om att alltid finns till, stötta och hjälpa vänner när de behöver dig, oavsett hur du själv mår? Jag tror att det är viktigt att berätta för ens vänner, om man inte mår så bra, om du inte är mottaglig, inte kan pusha och stötta vännen just nu på grund av att du själv har mycket runt omkring dig. Jag tror det är viktigt att våga säga ifrån till sina vänner, just när det gäller detta. Du kan inte lasta på någon annans problem om du redan har flaket fullt med dina egna, kontentan kan bli att du sjunker med er bådas bekymmer. Jag anser att en omtänksam och god vän berättar för mig om de inte är mottagliga att avlasta mig. Det ligger en hel del i ”Du kan inte hjälpa någon annan, om du inte hjälper dig själv först”. Livet handlar om att ge och få. Jag är en omtänksam och god vän, jag visar det ofta till mina vänner med olika gester, ord och handlingar. Det är en ömsesidig respekt och omtanke vi har. Det tror jag är viktigt.

För att inte glömma. Snälla, va dina egen bästa vän. Behandla dig själv så som du behandlar dina vänner. Ordet är kärlek.