Krig och hat

Jag vet inte vart jag ska börja, så mycket känslor. Mitt liv är bra, jag har och haft ett väldigt bra liv än om jag kan tycka att det varit jobbigt och tufft ibland. Men numera näst intill skäms jag att jag klagar över ”småsaker”. 

Har precis sett en dokumentär på SVTplay från kriget i Kurdistan, där man fick följa med en fotograf som åker runt bland alla flyktingläger och träffade människor som bor där. Dessa människor berättar kort om sina liv, flykten, familjeförhållanden, om hur de tappat kontakten med familjemedlemmar, sett människor de älskar föras bort av IS eller dödas. Det gör ont i mig. Jag blir arg, ledsen och frustrerad. Jag, vi i detta land har det otroligt bra, vi borde uppskatta varje dag och tacka för allt som finns i våra liv. Vi har allt vi behöver och mycket där till. Även det gör mig arg, varför kan inte alla få ha det som oss? Varför kan inte barn få vara barn, oavsett vart i världen man är född och bor? 

Skärmavbild 2016-08-21 kl. 23.25.59

Min frustration leder direkt till att jag inte kan eller vill bara sitta här och ha det bra, jag vill hjälpa, göra något för att bidra till en bättre värld. Jag vill åka och hjälpa de som har det svårt. Jag vet inte hur, vart eller när.

Jag har ”förmånen” att jobba med ungdomar som bär en stor, tung ryggsäck och det är inte roliga saker de där på. Än har jag inte förstått vad de bär på, troligtvis kommer jag aldrig kunna förstå, men jag är nyfiken, vill förstå. Dessa ungdomar hjälper mig att öppna mina ögon, varje dag lär jag mig något nytt. Många gånger måste jag ta en paus från våra samtal, för att samla mig. Det är overkligt men jag är tacksam att jag får möta dessa människor, att de känner ett förtroende för mig och öppnar upp sig, delar med sig av sina berättelser. Det de varit med om är fruktansvärt och jag önskar inte den värsta fiende ska behöva uppleva vad så många miljoner människor är med om, varje dag. Det är inte mänskligt. Varför kan vi inte bara få vara människor, leva våra liv så som vi vill? Fredligt och ett liv fyllt av kärlek, inte av skräck, rädsla och sorg.

Jag behöver höra deras berättelser och jag är säker på att fler i detta land, i denna värld behöver höra, för att på något litet vis förstå, inse att livet är kort och att man ska vara tacksam för det man har. Det får mig att än mer uppskatta dagen, ta tillvara på den och visa kärlek till dom jag håller av.

Jag kommer säkerligen ta upp detta ämne igen. Hjärnan är igång, vad som händer återstår att se men känslan är att jag måste göra något. Jag varken vill eller kan sitta här och låta mitt liv flyta på som att inget pågår där ute i världen. Visst förstår jag att jag inte kan rädda världen men jag kan gör något. Just nu klurar jag på vad och hur. To be continued. 

Som jag så ofta skriver, njut dagen, visa kärlek och tacksamhet till allt som finns i ditt liv. Vad vet vi om framtiden, om livet, hur det blir. Därför, lev idag! Kärlek.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s