Mitt i livet

Livet. Målade du upp som barn hur ditt liv skulle se ut som vuxen? Hade du fantasier om hur du skulle bo, jobba med, barn eller inte barn, gift eller inte osv? Nu när du är vuxen, blev det som du trodde? Eller ser ditt liv helt annorlunda ut? Varför tror du att ditt liv är just som det är idag? Universums vilja eller har allt bara skett av en slup, tillfälligheter?

Alla dessa frågor funderar jag mycket på. Tonåringen Susanne var helt säker på att vid 30 års ålder hade hon ett bra jobb (kommer inte ihåg vad jag ville bli när jag blev stor), hon bodde i ett hus i ett villaområde i Örnsköldsvik tillsammans med en lång och stilig man. De var förlovade och planerade att gifta sig. Tillsammans hade två barn, en flicka och en pojke. Blev det så? Svaret är nej, ingenting av det stämmer.

Jag, i 32 års ålder, lever själv sedan några år tillbaka, jag har inga barn. Just nu bor jag visserligen i ett villaområde i Örnsköldsvik men som inneboende hos en vän. Jag har skaffat mig utbildningar och för ett år sedan valde jag att byta bana. Jag arbetar nu med hälsa och i startgroparna att bygga upp mitt eget företag. Trivs jag med mitt liv? Ja, det gör jag men jag kunde aldrig i min vildaste fantasi ana att det skulle vara så här. 

När jag var ung pratades det aldrig om mental hälsa, jag hade nog inte förstått vad det innebar om det skulle varit någon som berättat för mig att jag måste börja vårda min inre hälsa. Jag ser nu att jag i stort sett misshandlat den mentala hälsan i nästan hela mitt liv. Vi alla har bagage vi bär på, det är det som format oss till dem vi är idag. Händelser, person och handlingar. Allt påverkar oss i våra ageranden som vi gör idag. Det viktiga, som jag ser det, är att bli medveten om dem för att kunna jobba med bitar som blivit mindre bra eller som eventuellt har skadat oss. Ibland känner jag mig som en tickande bomb, jag flänger fram och tillbaka i landet, fattar mindre genomtänkta beslut och bara springer på. Vad blir konsekvensen av det? Vad händer när vi inte tillåter oss att stanna upp och reflektera? Vi fortsätter att springa till dess att vi stupar av utmattning. Då kanske vi tvingar oss att stanna upp en stund, andas lite för att sedan fortsätta i samma spår. Alla är vi olika. Jag har hållit på så där i hela livet. Sprungit, kraschat, gråtit, rest mig och fortsatt springa i samma riktning. För två år sedan sa kroppen stopp på riktigt. Det blev nattsvart, en morgon tog jag mig inte upp ur sängen. Kroppen bar mig inte, magen total strejkade i form av fruktansvärda smärtor. Jag blev sjukskriven för depression och ångestattacker. Jag var hemma några månader, gick regelbundet till kurator och vi började nysta i mitt liv. Det blev bättre och jag kände att jag åter var på banan. Tog ett nytt jobb inom skolans värld, mest för att det var det jag var bra på men glöden för yrket fanns inte. Det tog inte lång tid innan kroppen började signalera att något var tokigt. Jag blev åter sjukskriven, sa upp mig och beslöt mig för att byta bransch, för då skulle allt bli bra. Det handlade ju bara om att jag inte trivdes på jobbet. Eller? Nu har jag bytt bransch, jag börjar se klarare på livet, vad som pågått i mitt liv. Jag inser nu att jag, sedan utmattningen enbart har flytt, fortsatt att springa men i en annan riktning.img_1500

Jag sa att 2016 är hälsans år och det är det. Det är lätt att falla in i gamla mönster, faller ständigt tillbaka. Skillnaden är att jag nu lärt mig att dels lyssna på min kropp redan vid första signal men även att ge mig tid för reflektion och tillåtelse att falla. Att det är ok att vara nere i källaren, vara låg, en dag eller två kanske även tre dagar ibland. Det är ok. För att sedan sakta men säkert resa sig igen, låta hissen gå uppåt. Jag är inte längre rädd för att erkänna för mig själv eller för någon som bryr sig om mig att jag inte mår bra. Förr trodde jag att jag alltid måste vara på topp, annars skulle jag bli ensam. Idag har jag människor i mitt liv som bryr sig och älskar mig för den jag är, oavsett hur jag mår. Det är bland det viktigaste du kan göra, att se vilka du har i din närhet. Umgås med människor som ger dig energi, som ger dig en kram när du behöver det men även när du kanske inte förtjänar det.

Som jag skrev i ett inlägg här om veckan så har jag börjat med en meditationskurs. Jag har länge haft en hat-kärlek till just meditation, jag tänker att jag inte är skapt för att sitta stilla. Jag har jätte svårt att bara vara i det som är och enbart koncentrera mig på en sak, att andas. Ibland dyker det upp människor i ens liv som kommer att påverka en på många vis. Jag träffade en underbar människa för några månader sedan, som själv gått igenom en utbrändhet. Han fick mig att förstå en massa saker om mig själv, bland annat fick han mig att inse att jag misshandlat mig själv i flera år. Han rekommenderade varmt just det här med yoga och meditation. Jag litar på honom, tar hans råd till handling och har bestämt mig för att verkligen ge detta en ärlig chans. Jag tror på det här och så många både vetenskapsmänniskor och ”vanliga” människor kan inte ha fel.

Hur gör du för att hantera och tackla livet och saker som dyker upp? Ger du dig tid för reflektion? Är du sann mot dig själv? Min strävan är att bli autentisk till mig själv, jag önskar att vi alla hade den strävan, då tror jag att vi alla på denna jord skulle må bättre, vara snällare mot sig själv och mot omvärlden. Det skulle vara så mycket mer kärlek. Kärlek är ett av mina favoritord, så länge du gör något med sann kärlek blir det bra. Börja med dig själv, va sann mot dig själv och överös dig med kärlek. Jag vet att du behöver det och förtjänar det.

Annonser

3 thoughts on “Mitt i livet

  1. Tack för att du delar med dig…och vad härligt att du börjat lyssna på hjärtat. Jag jobbar med det också, jag tror att det är en ständig process…det är inget som blir klart liksom utan ett arbete som måste göras hela livet hela tiden..Reflektion, medvetenhet och mod är saker som jag generellt ser att människor behöver träna mer
    på..då skulle vi må bättre!

    • Tack fina! Håller helt med, en never ending story. Spännande, stundtals jobbigt men det är häftigt när man börjar höra att kroppen pratar med en, hela tiden. Ja tänk vilken härlig värld vi skulle ha då! Sakta men säkert upptäcker fler och fler hur viktigt det är med reflektion och att vara i nuet, vi får hoppas att det sprider sig än mer:) kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s