11 september – en dag att minnas

11 september. Ett datum som många kopplar till terrorattentatet i New York 2001, några kanske det kopplar datumet till dagen när Anna Lindh blev mördad på NK. Jag har båda dessa händelserna i tanken men för mig handlar denna dag om något på mer privat plan. För åtta år sedan var jag obehagligt nära att förlora min kära pappa . Han var med om en olycka på jobbet. Jag kommer troligtvis aldrig glömma det där samtalet från mami. Jag hade precis flyttat till Uppsala och satt på ett av mina första seminarium, telefonen ringde. Kunde såklart inte svara, mamma lämnade ett röstmeddelade, vilket hon aldrig brukade göra. Jag ursäktade mig och gick ut för att lyssna av det, ringde upp mamma och hon berättade att pappa varit med om en olycka på jobbet och är på väg upp till Umeå med ambulans. När sjukhuset i Ö-vik skickar upp någon i ambulans till Umeå är det något allvarligt som hänt, det visste jag sedan innan. Lilla pulsådern hade skurits av när han höll på att slängde gamla toalettstolar i en container. Han hade tappat mycket blod och så vidare.

Där befann jag mig i en helt ny stad, hade precis startat ett nytt kapitel i mitt liv, börjat plugga och hade en tenta att plugga till. Det enda jag ville var att åka hem till min familj. Både mamma och pappa var rörande överens om att jag skulle stanna i Uppsala och koncentrera mig på studierna. Läget blev stabilare och skulle något försämras skulle jag kunna vara i Umeå inom ca två timmar. Jag lyssnade på mina föräldrar, stannade kvar och försökte fokusera på det jag skulle. Jag klarade tentan och min pappa piggnade på sig och fick åka hem efter några dagar.

images (59)

Jag och pappa är väldigt lika varandra, vi är bland annat båda galet envisa, ibland korkat tjuriga. Det har gjort att vi har bråkat en hel del genom min uppväxt. Innan olyckan pratade vi inte så mycket med varandra, vi hade väl en ”vanliga” far-dotter relation gissar jag. Någonting hände den 11 september för åtta år sedan. Jag fick för första gången känna på hur snabbt livet kan förändras. Jag förstod då att på ett ögonblick kan de människor jag älskar och bryr mig om försvinna bort från denna jord. Trots våra dyster så var jag livrädd att mista min älskade pappa. Jag började ringa honom dagligen. Vi började prata med varandra. Jag fick känna att han faktiskt brydde sig om mig och var intresserad av att höra om mitt liv och min vardag. Den känslan hade jag tidigare inte känt. Idag, så här åtta år senare är våra band starkare än någonsin. Vi ringer inte varandra varje dag, kanske inte varje vecka. Men. När vi väl hörs så är det kärlek i samtalet. När vi väl ses så omfamnar han alltid mig med en stor kärleksfull kram, det är en av höjdpunkterna att åka hem till mina föräldrar. Att få bli omfamnade av de där varma stora kramarna, precis som när jag var liten.

images (60)

Inget ont som inte har något gott med sig. Jag är otroligt tacksam att olyckan hände, än om det medfört att han inte har 100% rörelse och känsel i handen. Jag ser det som att olyckan förde oss närmre varandra. Det är jag tacksam för. Varje dag. På något vis kan jag inte låta bli att tänka att det finns en mening med allt så händer. Det är något vackert i det. Jag älskar min pappa. Jag är stolt över min pappa. Jag kan inte tänka mig en bättre papi.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s