Jag älskar mitt liv

Jag älskar mitt liv – dagens affirmation

Vad gör du för att känna dig med ditt liv? Vilka faktorer spelar in för att du ska känna att du älskar ditt liv?

BildLivet går upp och ner, life is like a roller coaster. Vid en dal kan livet se rätt trist ut och inget känns särskilt roligt. Det blir som en transportsträcka. Men efter regn kommer solsken. Jag tror att det är viktigt att försöka se efter något som gör en glad, något som ger en energi. På så sätt kan svackan bli kortare, mindre.

Jag är nog redo att berätta nu. Det här är min berättelse som jag vill dela med mig. I början av året sa min kropp ifrån. Efter månader av oroligheter på jobbet, smällde det till. Kroppen gav mig ett varningstecken redan  vid jul men jag förstod inte signalerna. Under en semesterresa i januari uppstod samma sak. Magsmärtor utan dess like, jag har aldrig har så ont i magen. Jag förstod att något var galet, när jag väl gick till läkaren konstaterade han att det var stress och oro som skapat smärtan. Jag blev sjukskriven, först en vecka, sedan två veckor till. Under dessa veckor var jag till största delen hemma, magen skrek, strejkade så fort den fick mat, vid tidsbestämda möten o.s.v. Med tiden blev magen bättre men i mitt huvud snurrade tankarna. Jag började få en rätsida på hur det kom sig att jag befann mig där jag var. Det hela gjorde att jag föll längre och längre ner. Februari och delar av mars är som ett mörker fylld av ilska och tårar. Jag har nog aldrig varit så arg, inte heller gråtit så mycket som jag gjorde då. Hur min arbetsplats, chefen och företaget har skött det hela är under all kritik. Jag skulle verkligen vilja lägga ut företagets namn, men jag är en bättre människa än så. De uttalar sig för att vara ett företag som värnar om sin personal. Men. Jag har inte sett det någonstans än. Facket har varit, är såklart också inblandade dessvärre har jag inte fått något stöd av dem heller. Jag har känt mig otroligt ensam, vilket i sin tur gjorde att jag ifrågasatte om det var mig det var fel på. Kanske jag bara överdrev och att det inte alls var så allvarligt som jag tycktes få det att låta. Idag ser jag på det hela med andra ögon. Jag känner mig själv bäst, än om jag ibland tvekar. Jag började redan i höstas signalera till kollegorna och vännerna att jag inte tyckte att chefen betedde sig, agerade på ett schyst sätt.

Under dessa månader som sjukskriven har jag verkligen hunnit landa, reflekterat och kommit fram till att jag hela tiden följt min känsla och stått på mig. Självklart har jag vacklat, sagt att nu ger jag upp, nu går jag tillbaka och sopar allt under mattan. Jag älskar ju mitt jobb och saknar barnen otroligt mycket! Men. Jag har inte gjort det, jag har kämpat för min rätt. Nu har jag varit hemma i tre månader, ofantlig lång tid att bara vara hemma. Jag längtar efter att kliva upp på morgonen och åka till jobbet, känna att jag gör någon ”nytta”. Än är inte konflikten löst och jag anser att företaget fortsätter att ”göra bort sig”. Jag är arg, jag är otroligt förbannad på att en människa som fått i uppdrag att leda en arbetsgrupp, kan missköta sin uppgift så katastrofalt. När väl denna resa är slut kommer jag kunna stoppa denna erfarenhet i ryggsäcken och nästan gång, för jag vet att jag kommer stöta på dåligt ledarskap igen, kommer jag se varningstecknen mycket tidigare och på så sätt kunna sätta stopp för dem innan det gått för långt.

Jag har som sagt under dessa månader hunnit reflekterat och känt på livets hårda stormar. Jag har lärt mig vilka som verkligen är mina vänner, vilka som bryr sig och vilka som bara har haft mig som någon utfyllnad i väntan på något bättre. Dessa människor finns inte längre i mitt liv. Det kan låta hårt men väl där nere på botten, ville jag bara upp till ytan. Jag hade inte mycket energi och de där energitjuvarna var jag tvungen att göra mig av med, än om jag ibland kan sakna dem. Jag står här nu, starkare än någonsin, trots att konflikten inte är löst än. Men. Jag har redan vunnit, om vi ska pratar vinst och förlust. Jag har vunnit så otroligt mycket i mig själv.

Läkaren erbjöd mig såklart en behandling med antidepressivt, vilket i sig inte är något konstigt eller fel. Men. Det är inte jag, jag äter ju inte ens alvedon. Jag gick med på behandling, hämtade ut tabletterna men kunde inte äta dem. Jag tänkte att det måste finnas någon annan lösning på situationen. Eftersom jag inte fick något stöd från varken facket eller företaget så bestämde jag mig för att jag ska fixa det på egen hand. Jag är stark och jag vet att jag klarar vad som helst, bara jag bestämmer mig för det. Jag började med hjälp av boken ”Leva livet”, som jag får alla affirmationer från, jobba med mig själv. Det är ju så att jag kan inte förändra någon förutom mig själv. Jag tycker inte om min chef, det står jag för och kanske jag bara borde ha sagt upp mig. Men. Jag vill ha ut min rätt. Jag är så pass stark att jag kommer klara av hela resan, den är på väg mot sitt slut. Det vet jag.

Jag har i snart tre månader, varje dag suttit och skrivit tankar, funderingar o.s.v utifrån affirmationerna. Det är bland det bästa beslutet jag någonsin fattat. Vissa dagar har varit otroligt jobbigt, det kan ha tagit timmar att skriva ett inlägg på bara några rader. Orden satt så långt inne, men jag gav mig inte. När jag dessutom började få positiv feedback från ni som läser min blogg, förstod jag att mina ord, än fast det bara är mina tankar, kan hjälpa någon annan. Det har sporrat mig till att fortsätta. Jag vill därför passa på att tacka er för ert stöd, för det är så jag ser det. Ni är en del av att jag står där jag står idag, starkare än någonsin.Bild

Resan är inte slut, den har bara börjat. Jag kan idag stå rak i ryggen och säga att jag älskar mitt liv. Det är mitt och ingen ska få komma och förstöra det! Jag har såklart ansvar över mitt liv. Det är upp till mig att se till att fylla det med människor och saker jag tycker om. Än om inte alla pusselbitarna är på plats, så älskar jag mitt liv. Jag fyller mitt liv med det jag älskar, mina vänner, familjen, dans, träning, kost, nyfikenhet, spänning och framför allt mig själv.

Jag har som sagt känt mig otroligt ensam stundtals. Mitt i Stockholm, långt från familjen, ”inlåst” i en liten lägenhet. Det har varit tufft. Jag har svårt att tro att jag skulle klarat det lika bra om det inte vore för mina underbara vänner, passionen jag känner för dansen och min familj, min mamma som ringt mig minst tre gånger varje dag i nu tre månaders tid. Det om något är kärlek. Jag känner mig så otroligt älskad att jag blir alldeles tårögd när jag tänker på det. Jag älskar mitt liv.Bild

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s